Annica nyttjade en av sina 40-årspresenter igår, ett besök på Restaurang Mistral i Gamla Stan. Mistral har endast 12 platser, de har bara en sittning, och en Michelin-stjärna. Ergo: det är dyrt och det är svårt att få ett bord, men det var väl värt besväret. De har en och endast en avsmakningsmeny med tillhörande vinmeny, alltså ingen á la carte. Prislistan är kort: 1000 kr för maten och 1000 kr till för vinerna. På toaletten fanns handdukar märkta med gästernas namn(!).
Rätterna serverades i "flights" med ett smaktema som skulle matcha det vin som tillhörde "flighten". Grunden i maten är svensk, men med ganska mycket artisteri. De gillar uppenbarligen också (really, really) slow food. Inga bilder denna gång tyvärr, det var för mörkt och skämmigt att ta bilder i denna intima restaurang.Vi fick följande:Domaine André & Mireille Tissot, Vin Jaune Arbois 1999, Jura, Frankrike
Griskind med mjällt späck med saltbakad rödbeta från familjen Speer glaserad i sherry samt Kalixlöjrom och krispigt ålskinn.
Saltmarinerad strömming med syrlig lök och smältande Lardo de Collonata.
Vin Jaune är fransk finsherry, smakade som en fyllig komplex sherry med lång eftersmak. Ålskinnet var en riktig höjdare, helt underbart koncentrerade smaker. "Sherryn" passade mycket bra till båda rätterna. Lardo de Collonata är finflott från Toskana.
The Observatory, Chenin Blanc/Chardonnay 2004, Swartland, Sydafrika
Tartar på oxfilé från Davidsta gård med riven palsternacka, krossade enbär och rostat äpple i en väl kyld ostronbuljong.
Morot marinerad i älgört och saffranssmör över råa räkor från Smögen samt lätt stekta bitar av kålrot.
Lantägg ("uovo proibita":-) från Sanda hönseri tillrett "chaud-froid" med krämig Vin Jaune-potatis, griskindsky med sardeller samt några hårt stekta bitar av svenskfångad bläckfisk.
Mycket gott, friskt balanserat vitt vin från Sydafrika som passade till alla tre rätter i denna omgång. Oxfilétartaren var nästan lite för mild och det kändes som lite slöseri med oxfilé av högsta kvalité. Råa räkor var inte heller så upphetsande, men morot i älgört var något helt nytt och spännande. Om det är som det sägs, att en kocks storhet mäts hur han tillreder sina ägg, så är Mistrals kock en av de största: denna äggula var sublim (nej, jag skämtar inte, vi golvades av äggets storhet).
Domaine Gauby, Côtes du Roussillon Villages Vieilles Vignes 2003, Languedoc-Roussillon, Frankrike
Speers lök "aigre-doux" med lakritsrot, 25-årig balsamico tradizionale, rostade oliver samt en oxbuljong att dricka.
Rotselleri från Martin på Skilleby kokt i havet (dvs sjudit i förseglad kastrull i 3 timmar med kryddor och Dulse-alger).
Lammhals från skånskt höstlamm varsamt pocherat (i tre dygn!) med kaffe och timjan och sedant brynt i lantsmör, med sin stekjuice samt blad av vitkål.
Här kom kvällens näst bästa vin. Ett otroligt förföriskt biodynamiskt odlat (det var mycket biodynamiskt på menyn) rödvin med friska bär, lite fat, kaffe och lakrits. Vinet var gott nog i sig, men när det kombinerades med varmrätterna så insåg man hur bra denna restaurang är. Lakritsroten till löken och den knappt märkbara kaffesmaken i lammet gjorde underverk för vin-mat-harmonin. Lammet serverades med sked för att demonstrera mörheten i köttet. Detta lamm slog faktiskt Oaxens lammrätt. Även rotsellerin var matkonst på högsta nivå. Det behövs inte dyrbara råvaror för att åstadkomma fantastiska smaker.
Fonseca Vintage Port 1985, Douro, Portugal
Mogen Roquefort "Green Paper" utvald av ostiljären Philippe Olivier från Boulogne-sur-Mer.
Det här vinet hade man nog prickat på en blindprovning. Kvällens bästa vin var en riktigt mogen Fonseca Vintage Port från en bra årgång, kanske inte lika storartad som 1970, men bättre än 1980. På ostbrickan låg en enda ost, men inte vilken ost som helst. Hovmästaren berättade en lång historia om denna Roquefort, om dess stamtavla och vördnadsvärda producent. Den är perfekt mogen nu i december. Det är bara att hålla med; det var den bästa blåmögelost vi någonsin smakat. Perfekt, helt enkelt.
Domaine André & Mireille Tissot, Spirale 2004, Jura, Frankrike
Äppelglass med valnötsolja, fleur de sel, samt ett lavendel- och lantmjölkmoln.
Pocherad hokkaidopumpa med brynt smör, pumpakärnsolja och en krämig hasselnötsglass.
Kaffe, te och praliner.
Efter fem timmars ätande var dags för dessert och vi blev inte besvikna här heller. Båda rätterna höll högsta klass och trots proppmättheten ville vi ha mera.
Om man vill jämföra Mistral med Oaxen så kan man säga att Mistral är svenskare, kanske lite renare eller enklare i smakerna. Man fick fler viner på Oaxen, men Mistrals viner höll så hög kvalitet och påfylldes vartefter man drack upp, att vinjämförelsen går på ett ut. Mistrals höjdpunkter (t.ex. ägget, rotsellerin, lammet och osten) är i världsklass. Några rätter höll dock inte riktigt samma toppklass (räkorna och oxfilén). Oaxens rätter var jämnare, inga dalar. Men allt sammantaget så är båda restaurangerna en matupplevelse för livet. Besök båda!
