torsdag 30 augusti 2007

Semester i Skåne - dag fem

Idag hittade vi fina marinerade lammrack i köttdisken i Boarp. Till dessa preparerade vi en reducerad rödvinssås med karamelliserat socker och lite kalvfond, stekta kantareller, bulgur och smörslungade palsternackstärningar. Under matlagningen drack vi en svalkande Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese 2005. Doften var blommig med päron och lite honung. Smaken var frisk och lätt - "very gluggable".

Till maten radade vi upp två viner från Bordeaux och ett från Cahors. Chateu Ducluzeau 2001 har både Drucket och Finare Vinare skrivit om. Vi var besvikna på våran flaska, till en början kändes det både tunt i doften och lite blaskigt i smaken. Det skulle kunna vara flaskvariation eller att maten var lite fel för detta vin. Chateu d'Agassac 2000 bjöd på mera muskler. En typisk bordeaux-doft med stall och svarta vinbär som efter en tid utvecklade animaliska toner av läder och kött samt en ton av körsbär och palsternacka. Från Cahors hade vi en mörkt blåröd Château La Reyne Vent d'Ange 2002 med en kryddig, bläckig doft med mörka bär. Smaken var fyllig och mycket sträv. Ett kraftfullare men mindre komplext vin än d'Agassac. Personligen tyckte jag bäst om d'Agassac med sin mycket njutbara och komplexa doft.

onsdag 29 augusti 2007

Semester i Skåne - dag fyra

Idag var det lite av en mellandag. Till middag gjorde vi en risotto med lammkorv som dessutom toppades med bladpersilja och tärnat tomatkött vid monteringen. Det blev "kockviner" till middagen.

tisdag 28 augusti 2007

Semester i Skåne - dag tre

Efter frukost begav vi oss till Boarp för att besöka slaktaren och grönsakshandeln. Efter en stunds beslutsångest bland allt det fina köttet fastnade vi för några kalvkotletter och plockade upp lite färskt bröd hos bagaren. Grönsakerna såg ut att vara vad som var över efter helgen, vi bestämde oss för att vänta tills senare med dem.

Vi åt en lätt lunch och begav oss sedan till Ängelholm för grönsaker och ett besök på systembolaget. Vi hade glömt att packa kockviner, påfyllning behövdes. Det blev några flaskor Ca Bianca, Stoneleigh Sauvignon Blanc 2006 och Vicar's Choice 2006, som liksom Stoneleigh är en Sauvignon Blanc från Marlborough. Vi smakade båda under kvällens lopp och konsensus var att även om Vicar's Choice var ett utmärkt vin för sina 89 kr så var Stoneleigh strået vassare med mer fruktighet och en högre syra.

Middagen blev kalvkotletterna lagade a la Osso Buco, med krossade tomater, vitt vin och gremolata. Till detta hade vi en rejäl form med ugnsrostad potatis och morötter. Rotsakerna var kryddade med kummin och färsk timjan från trädgården samt, naturligtvis, olivolja och balsamvinäger. Till detta ställde vi fram en magnumflaska Morgenhof Premier Selection 2000. Vi har tidigare skrivit om 2001 av samma vin så vi var nyfikna på att jämföra årgångarna. Vinet var djupt mörkrött. Doften var varm och bjöd på gräddiga fat, lite stallbacke, svarta vinbär, körsbär och rökighet. Toner av palsternacka dök också upp efter ett tag i glasen. Smaken var fyllig, frisk, sträv och välstrukturerad med en kryddig och eldig eftersmak. Vi öppnade även en 2001 för en direkt jämförelse. Båda är utmärkta men 2000 hade något mera frukt. Jag ska nog köpa ett par magnumflaskor när jag kommer hem till Stockholm, såvida jag inte skjutit mig själv i foten nu.

Lagom till att vi hade börjat laga middagen fick vi en objuden middagsgäst. En vit labrador-tik kom inspringande genom den öppna altandörren och parkerade sig i soffan. Allmänt rabalder uppstod men då hunden visade sig vara förtjusande älskvärd om än väldigt stressad så lugnade den och vi oss efter några skålar vatten. Vems hund kunde det vara? Mathias gick ut för att se om en ägare fanns i faggorna utan någon större framgång. I slutändan så lyckades vi via polisen få djurjouren att komma och plocka upp hunden.

Till efterrätt hade vi en fruktsallad. Den dressing jag gör till fruktsallad görs som följer:

  • Riv det yttersta gröna av två limefrukter.
  • Pressa i limesaften.
  • Tillsätt nästan lika mycket flytande honung som limesaft.
  • Hacka en kruka basilika grovt och blanda i.
Sedan är det bara att skära ned frukten, röra om och låta det stå och dra i några timmar. Mängden ovan var till en sallad för 6-8 personer.

2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

Detta verkar vara den svenska vinbloggvärldens mest omskrivna vin just nu. Vi kan inte vara sämre. Detta är den tredje flaskan av 2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo (102 kr) vi öppnar. Den första dracks under sommaren och var precis lika god som de många 2003:orna. (Frankofilen har jämfört de två årgångarna i en mycket givande årgångsmatch.) Den andra flaskan, som stod på samma hylla alldeles intill den första flaskan, var smaklös, trött och tråkig. Så hur var då denna tredje flaska?

Dofter: mandelmassa, lagerblad, nejlika, nötter, lite kaffe, och sågspån på en varm motorsågsklinga. Frukten finns här, men är inte alldeles lätt att namnge; den befinner sig, som så ofta, någonstans i gränslandet mellan plommon och körsbär. (Är det någon som har ett förslag på vad detta kan vara för skygg varelse i floran? Om det nu överhuvudtaget finns någon sådan frukt eller sådant bär.)

Kom ihåg att lufta vinet ordentligt. Vinet är betydligt bättre efter en timma i glaset än vad det är direkt ur flaskan.

Smaken är medelfyllig, kryddig och läskande med lagom av allt. Detta är absolut inget vin som slår sig på bröstet med sin maffighet, men det passar till en oändlig mängd maträtter och klarar också av den svårare uppgiften att vara ett vin som är intressant att dofta och smutta på efter maten. Felfinnaren får svårt att hitta något att klaga på och vinet har få konkurrenter i den här prisklassen. Om någon har tips på ett lika bra hundrakronorsvin så tar jag emot det med öppna armar.

måndag 27 augusti 2007

Semester i Skåne - dag två

Söndag och det mesta är fortfarande stängt på Bjäre-halvön. Vi har åkt för att plocka upp en kompis. Vi hittar en ICA där vi handlar lite mer för dagens lunch och middag. Tillbaka i stugan gör vi lunch: "Tomatoes, onions, nice crispy bacon..." - med äggröra. En lunch värdig en hob. Detta är ju inte riktig vinmat, vi dricker folkbärs till. Inget ont om folkbärs, ibland sitter det helt rätt.

Vi bestämde oss för att göra pizza till middag. Tomatsås sjöd, ost revs, deg knådades och jästes, diverse korvar, rökt lufttorkad skinka och späda spenatblad förbereddes. Till detta drack vi en Chianti för lite italiensk inspiration. Brolio 2005 Chianti Classico. Vinet är ungt blårött. Doften känns ung med kryddiga fat och körsbär. I munnen är det medelfylligt, väl balanserat med bra friskhet och strävhet och mera av körsbären i eftersmaken.

Till pizzan övergav vi Italien (ok, det var slut) och halade fram en spanjor, Clos Galena 2004. Även detta vin är ungt. Doften är varm och eldig med vaniljiga fat, läder, katrinplommon och röda vinbär. Även här hittar vi en god balans mellan friskhet och strävhet. En fyllig smak med röda bär, torkad frukt och en liten bitterhet i svansen. Elden i doften bekräftades med en titt på flaskan, 15%, en varm sommar i Spanien 2004?

På kvällningen tar vi fram whiskeyn. Bland annat en härlig 10-årig Ardbeg. Rena godiset för någon som jag, som gillar känslan av att jag doppat näsan i en tunna tjära. Ardbeg 10 är maffigt rökig, men inte riktigt lika vildsint som Laphroaig 10.

Sauvignon Blanc från Peninsula Ridge

Så var det dags att dricka upp en del av Görans kanadensiska fångst. Dryckerna var fyra Sauvignon Blanc-viner från Peninsula Ridge, Niagara Peninsula, Ontario. Det första av de provade vinerna var gjort på en blandning av Sauvignon Blanc-druvor från flera olika vingårdar; de tre följande var viner från specifika vingårdar, alla från året 2006, en slags horisontalprovning alltså. Priserna ligger i intervallet $16-19 kanadensiska dollar, vilket motsvarar ca 100-125 kr.

(alla bilder på kalla vitvinsflaskor blir väldigt immiga denna sommar)

2006 Peninsula Ridge Estates Sauvignon Blanc
Doftar typisk Sauvignon Blanc: krusbär, vita vinbär, passionsfrukt, lite bränt gummi och, efter en halvtimma i glasen, en dust av kattpiss ("fläder" hävdar de pryda i sällskapet). Smaken bjuder förutom ovanstående aromer dessutom på grönt äpple och en mycket frisk ungdomlig syra. Ett gott men ganska vildsint och lite spretigt vin.

2006 Peninsula Ridge Estates Sauvignon Blanc A J Lepp Vineyards
A.J. Lepp doftar också Sauvignon Blanc men med en annan tyngdpunkt; en doft av jordgubbar med mynta har smugit sig in, inte helt olikt en Asti Spumante faktiskt. Smaken är bredare, kryddigare och fylligare än i det första vinet men fortfarande friskt. Detta är också ett mer balanserat vin. Mycket gott.

2006 Peninsula Ridge Estates Sauvignon Blanc McNally Vineyards
McNally är lik A.J. Lepp men med mer blommighet i doften och med en lite lättare smak som bjuder på honung i eftersmaken. En femininare Sauvignon Blanc, också denna mycket bra.

2006 Peninsula Ridge Estates Sauvignon Blanc Wismer Vineyards
Wismer är ännu lättare än McNally och har mindre frukt i smaken. Det står sig inte riktigt i jämförelsen med de två andra vingårdsvinerna.

Min favorit var A.J. Lepp, tätt följt av McNally. Dessa viner är väl värda sin dryga hundralapp och står sig bra i konkurrensen med Nya Zeeländska Sauvignon Blanc-viner i samma prisklass (Stoneleigh Sauvignon Blanc är ett bra exempel på ett jämförbart vin). Vinerna passade förvånansvärt bra till den pasta med enkel tomatsås (med basilika och vitlök) som de dracks till. Det blev en helt harmonisk mat-och-vin-kombination.

Efter provningen kom en flaska champagne fram, en 1999 Vilmart Champagne Coeur de Cuvée (589 kr). Ur de bubblande glasen kommer en oerhört tydlig doft av hemkokt smörkola, Tarte Tatin (innan efterrätten kommit på bordet), bröddeg och dadlar. Smaken är fyllig, smörig och nötig med inslag av mogen äppeljuice.

Egentligen hade vi öppnat en flaska 2004 Joostenberg Chenin Blanc Noble Late Harvest till efterrätten, en Tatin-kaka med hasselnötsbotten, men det visade sig att champagnen var minst lika god, om inte godare, till denna kaka. Champagnens dofter och smaker verkade nästan härma kakans nötter och smörkokta äpplen; kombinationen blev överraskande bra.

Lärdom: underskatta inte champagnens potential som efterrättsdryck!

söndag 26 augusti 2007

Semester i Skåne - dag ett

Vis av en tidigare bilresa denna sommar packade jag en lunch. Matstandarden på Sveriges vägkrogar är för deprimerande för att utsätta sig för allt för ofta. Basen var en bönsallad med två sorters bönor, körsbärstomater och rödlök, dressad med vitvinsvinäger, olivolja och lite honung. Till detta adderade jag stekt och skivad kycklingfile marinerad i sambal olek, kummin och honung. Lunchen intogs vid Vättern, inte i den sol vi hade hoppats på utan en iskall snålblåst med en antydan till regn. "Det här var gott - ska vi åka - ok".

Väl framkomna på Bjärehalvön packade vi upp de medhavda vinerna för ett "kodak moment".

Räcker detta en vecka? - knappast.

Det visade sig att de bättre affärerna hade stängt klockan fyra en lördag så det blev att handla på Willys. En enkel pasta med korv och tomatsås smakade dock utmärkt med lite Ca Bianca följt av Feral Fox Pinot Noir 2004. Feral Fox var härligt bärig och kryddig i doften och hade, som tidigare, fina tanniner och eftersmak av vinbär. Trots den kryddiga korven överröstade vinet maten en aning. Feral Fox kändes väldigt drickmoget så de flaskor vi har på lager ska nog förbrukas under det närmsta året.

lördag 25 augusti 2007

Fear and Loathing in Bordeaux

Den 15 oktober är det dags för det stora Bordeaux-släppet på Systembolaget. Årgången som börjar säljas är 2004, flaskorna är få och priserna är höga, men ändå rimliga med tanke på dessa viners kvalitet. Det sorgliga är att det här är kanske sista gången man kommer att kunna köpa de bättre vinerna från Bordeaux till rimliga priser. I septembernumret av Decanter kan man läsa om varför det kan komma att bli så.

Årgång 2005 är enligt eniga provsmakare ett "once-in-a-lifetime vintage." Priserna sattes därefter. Producenterna tog i rejält och höjde i snitt sina primörpriser med ca 300%. Det visade sig att detta var alldeles för billigt, priserna har i vissa fall gått upp med ytterligare 300% på sekundära marknader. Jag vet inte om Systembolaget misslyckades med sina primörinköp för 2005, men de har fått betala dyrt för toppvinerna. Här är några exempel på priser (2004 resp. 2005) på några toppviner:

  • Château Cos d'Estournel - 661 kr resp. 1888 kr.
  • Château Lafite-Rothschild - 1446 kr resp. 11017 kr
  • Château Margaux - 1448 kr resp. 12610 kr
  • Château La Mission-Haut-Brion - 906 kr resp. 5987 kr
Prislistorna hittar du här: primörpriser 2004 och 2005.

Antalet flaskor av varje vin är ibland löjeväckande lågt: av Premier Cru-vinerna finns det vanligtvis 60 flaskor - till hela Sverige! 12 flaskor går till Regeringsgatan i Stockholm, 6 vardera till Malmö och Göteborg. Resterande flaskor går till varudepån för beställning till resten av landet; vinerna lottas ut bland beställarna om det nu, hemska tanke, skulle finnas efterfrågan på mer än 36 flaskor av t ex Château Latour i hela övriga landet. Dessa kvantiteter gäller både 2004 och 2005 och de flesta vinerna är hårt kvoterade - max en flaska Premier Cru, max två flaskor av de näst bästa Grand Cru Classé-vinerna, osv. Tur är väl det för annars skulle toppvinerna försvinna till den som först slog upp sitt tält på trottoaren utanför Passagen (eller vann beställningslotteriet).

Illa! Men det är väl bara att bita ihop och vänta på årgång 2006? "A good, but not spectacular vintage" enligt Decanter. Då borde väl priserna falla tillbaka till 2004 års nivåer? En av Storbritanniens största vinhandlare, Berry Bros, gick ut och krävde en 70% sänkning av priserna från 2005 års skrattretande höjder för att återgå till normaltillståndet. Producenterna i Bordeaux höll inte med. Inte alls. Nu när priserna för 2006 har satts visar det sig att den genomsnittliga sänkningen blir 10% från 2005 års stratosfäriska priser. En négociant i Bordeaux säger "2005 marked the beginning of a new era. Increased demand means prices are now repositioned permanently."

Om denna mardrömsliknande prisnivå skulle permanentas så är 2004:orna som släpps nu den 15 oktober förmodligen sista gången jag kan köpa vin från de mer anrika bordeauxslotten. Gissa om jag kommer att köa?

Väl mött!

2001 Château Ducluzeau

2001 Château Ducluzeau (159 kr) är en Cru Bourgeois från Listrac i Médoc gjord på nästan enbart Merlot (90% av vinstockarna) och är lagrad ett drygt år på franska ekfat (varav 10-20% nya).

Doften innehåller plommon, mandelrik mandelmassa, kaffe, lite våt tobak och burksparris. Efter en stund i glaset ansluter även en kaka mjölkchoklad. Smaken är medelfyllig, mogen, balanserad men enkel. Vinet har lagom med syra för att fungera till inte allför starkt kryddade maträtter. Detta är en passabel Cru Bourgeois, med en trevlig doft och en vardaglig smak.

Vinet dracks till enorma entrecôter, gratinerad blomkål och kantarellsås och här gjorde vinet vad det skulle; det är en utmärkt måltidsdryck. Ska man kritisera något så är det priset. Man får betydligt mer för samma pengar i t.ex. Sydafrika eller Italien. Det verkar nästan som om man måste offra minst två hundralappar för att få tag på en intressant bordeaux idag.

P.S. Var får de kantarellerna på Hötorget ifrån? Och vad gör de med dem? De är billiga som potatis, men smakar också därefter: en vek kantarellsmak finns i de vattentunga svamparna, men mest smakar det sumpmark. Man får uppenbarligen vad man betalar för. D.S.

fredag 24 augusti 2007

Kaka med Tatin-äpplen och hasselnötsbotten

Denna kaka har varit i experimentstadiet länge. Det började som ett experiment att göra en glutenfri kaka inspirerad av Tarte Tatin. Mina första försök utgick från mandel och ett recept på Oscarstårta men de blev för söta. Senare fick jag iden att använda honung i stället för socker i botten. Tyvärr fick jag inte den honungssmak som jag eftersträvade men botten blev så pass god att jag anser receptet klart. Vill man ha mer honungssmak tror jag det fungerar bäst att pensla undersidan av äpplena med flytande honung innan man häller över smeten och gräddar.

Ingredienser

  • 4-5 medelstora fasta och syrliga äpplen.
  • 50-60 gram smör.
  • 1 dl strösocker.
  • Citronsaft.
  • 250 gram hasselnötter.
  • 1 dl flytande honung.
  • 6 äggvitor.
Steg 1
Rosta hasselnötterna i en torr stekpanna och ställ dem att kallna. Smält försiktigt smör och socker i en stekpanna eller traktörpanna med cirka 25 cm i diameter (min panna har 24 cm diameter). Detta gör det lättare att lägga äpplena i ett snyggt mönster. Skala äpplena och skär dem i åttondelsklyftor, ta bort kärnhusdelarna. Droppa lite citronsaft över äpplena så att de inte blir bruna. Lägg äppelklyftorna i ett snyggt mönster i botten på pannan. Packa dem tätt, gärna överlappande, de krymper under kokningen. Sjud äppelklyftorna cirka 10 minuter eller tills det börjar karamellisera. Håll noggrann koll på färgen, processen fortgår efter att man tagit pannan av värmen så när det börjar bli ljusbrunt kan man ta av den. Låt äppelblandingen kallna lite. Gnid det mesta av skalen av hasselnötterna och mal dem med mandelkvarn. Så här långt kan man förbereda i god tid.

Färdigkokta äpplen och malda hasselnötter

Steg 2
Värm honungen i vattenbad strax under kokpunkten. Vispa äggvitorna till hårt skum. Arbeta in den varma honungen i små doser tills du har ett tjockt vitt äggviteskum. Vänd ned de malda hasselnötterna tills du har en jämn smet. Bred smeten jämnt över äpplena och grädda i cirka 30 minuter i 175-200 graders ugn.

Marängmassan efter att honungen vispats i.

Den färdiga smeten utbredd över äpplena.

Låt kakan kallna något och stjälp upp den. Min erfarenhet av att vänta länge med stjälpningen är att kolasmeten kring äpplena stelnar lite och får dem att sitta fast i botten på pannan. Man kan visserligen lägga på den för hand men det är lite väl pillrigt.

Fotnoter:
  • Har man ingen bra traktörpanna med höga raka kanter kan man hälla över äpplena i en vanlig rund tårtform. Undvik formar med löstagbar botten eftersom kolamassan tenderar att läcka i skarven.
  • Det är möjligt att man kan hälla flytande honung med rumstemperatur direkt i äggvitan. Jag har inte testat det.
  • Man borde kunna använda botten som tårtbotten. Det skulle troligen bli bäst om man bredde ut massan på en plåt med bakplåtspapper eller i en smord tårtform.
  • Processen för att göra marängmassa med honung är inspirerad av receptet på italiensk marängmassa från konditorbibeln Pattisserie av bröderna Roux.
  • Använder man en mindre panna bör man nog skala ned receptet på botten lite. T.ex. till 200g nötter och 5 äggvitor.

onsdag 22 augusti 2007

Vinsafari i Ontario, Kanada

Under min semester i Kanada spenderade jag ca en och en halv dag med att åka på vinsafari genom ett vinområde som är mest känt for sitt icewine, Niagara Peninsula i Ontario.


Niagara Peninsula är en landtunga som begränsas av Lake Ontario i norr, Lake Erie och Niagarafloden med sina spektakulära fall i öster. Vinodlingarna är belägna på norra delen av landtungan inklämda mellan The Niagara Escarpment och Lake Ontario. The Escarpment är resterna av stranden av Lake Iroquois från den senaste istiden vilken idag finns kvar som Lake Ontario. The Escarpment stiger upp från Lake Ontario i en serie terasser "benches" och kulminerar i en 175 meter hög starkt eroderad kalkbrant. Förutom att den är en spektakulär naturupplevelse bidrar The Escarpment tillsammans med Lake Ontario en för vinodlingen viktig effekt. Lake Ontario fryser aldrig och på vintern generar sjön en varm bris in mot kalkbranten där den fångas som i en konvektionsugn och höjer medeltemperaturen i området med ett par grader. Tack vare denna effekt miskas effekten av vårfrost. Omvänt skapas en sval bris på samma sätt under sommaren vilken bidrar till att kyla ner och minskar risken för att druvorna skall mogna allt för snabbt.

Niagara Peninsula är Ontarios viktigaste vinregion både i termer av uppodlad areal, antalet vingårdar eller mängden vin som produceras. Totalt finns ca 6000 ha vinodlingar (ungefär lika stort som Barossa Valley) och ett sextiotal vingårdar. Det finns både små och stora producenter i området som producerar allt mellan några få tusen lådor vin om året till flera hundra tusen lådor årligen. Ett bra år står regionen för upp till 80% av Kanadas druvproduktion avsedd för vin.

Med undantag for icewine från Inniskillin, som vanligtvis finns att köpa på Systembolaget, exporterar man väldigt lite av sin vinproduktion. Förklaringen till detta ligger dels i internationell jordbrukspolitik, som är väldigt protektionistisk, ett dubiöst förflutet vinmakande med dåliga viner gjorda på dåliga druvsorter (Labrusca - nej inte Lambrusco, men man undrar ju om släktskapet finns...) och total avsaknad av kvalitetsregler. Detta är något som är under föränding och det råder något av en "vinrush". Klassiska druvsorter har successivt inplanterats sedan början på 80-talet och man lär sig mer och mer om vilka sorter som går bra att odla i de olika delarna av regionen. Man kan visserligen spåra vinodlare ända tillbaka till början på 1800-talet och man vet att vin gjorts redan innan dess, men över hälften av vingardårna i Niagara Peninsula har tillkommit sedan 1999. Bulken av vinerna som vi såg låg i 60 - 80-kronorsklassen men det finns ända gott om viner som gjorts med större ambitioner ämnade for lång lagring.

Sedan 1999 har Kanada sitt eget kvalitetssystem för viner, VQA - Vintners Quality Alliance, vilket är motsvarigheten till liknande system i andra länder, t.ex. DOC i Italien eller AOC i Frankrike. Ett vin märkt med VQA Niagara Peninsula är till 100% gjort på druvor från regionen. Niagara Peninsula är vidare uppdelat i 10+2 underappellationer.

Eftersom det inte var min första vistelse i området hade jag ett par säkra kort på hand som jag avsåg att besöka likaväl som att jag visste att det fanns ett par som inte var vart besväret och sållade bort dom. De flesta vingårdar erbjuder guidade turer. Beroende på hur turistiga gårdarna är så erbjuds en eller flera turer om dagen. Detta var inget jag begagnade mig av denna gång. En dryg handfull dristade jag mig till att besöka och prova vin på i alla fall.

Dag 1
Puddicombe Estate Farms and Winery. Först ut var Puddicombe Estate Farms and Winery där Murray Puddicombe har odlat druvor for vinframställning sedan 1962. Han började med Chardonnay och Gamay men har sedan dess utvidgat till flera andra sorter och totalt uppgar odlingarna till över 64 ha. Tyvärr var vinerna i mitt tycke inga riktiga höjdare och jag begränsade mitt provande till bara 3 sorter.

2005 Gamay Noir Reserve
2002 Cabernet Sauvignon Reserve
2002 Cabernet Franc Reserve


Bland dessa var intressant nog Gamay-vinet det bästa, lätt och fruktigt med rätt så fin doft av jordgubbar. De andra vinerna var gjorda i en varm övermogen stil och kändes mycket otypiska med sin påträngande doft av russin och torkad frukt.

Peninsula Ridge Estates Winery. Peninsula Ridge är ett av dom säkra korten, jag har varit där forut. Ägaren Norman Beal har anlitat Jean-Pierre Colas från Frankrike för att göra sina viner. Innan Jean-Pierre kom till Niagararegionen var han vinmakare på ansedda Domain Laroche. Där gjorde han 1996 Domaine Laroche Chablis Grand Cru Les Clos som 1998 blev utsedd till årets vita vin i Wine Spectator. Det är därför kanske inte helt överaskande att Jean-Pierre blev utsedd till Winemaker of the Year 2006 i Ontario Wine Awards. För mig är det uppenbart att arvet från Frankrike sätter en stark prägel på Peninsula Ridges viner. Peninsula Ridge har områdets största odlingar av Syrah och har ambitionen att göra viner i stil med dom från norra Rhône. I sammanhanget lär Jean-Pierre ha sagt "If you like fat, jammy and sweet, you're out of luck" vilket är helt ok i min bok.

Egendomen Peninsula Ridge består av ca 32 ha av Kanadas bästa marker för druvodling. Alla rankor ar importerade från Frankrike. Förutom de egna vinodlingarna har man också ingått avtal med kringliggande vingårdar for att garantera tillgången på förstklassiga druvor för vintillverkningen. Detta erbjöds jag ett spännande prov på i form av tre stycken single wineyard Sauvignon Blanc-viner.

Då det bara var ett år sedan jag var pa PR sist sa provade jag bara viner som kommit ut sedan dess.

2006 McNally Vineyards Sauvignon Blanc
2006 AJ Lepp Vineyards Sauvignon Blanc
2006 Wismer Vineyards Sauvignon Blanc
2006 INOX Chardonnay
2006 Reserve INOX Chardonnay Dubois Vineyards
2002 Vintner's Private Reserve Merlot

De tre Sauvignon Blanc-vinerna var mycket trevliga och precis som jag gillar dom, unga, krispiga med superhög syra (citrus och krusbär). Det var distinkta skillnader mellan dom och min favorit var vinet fran McNally Vineyards. Ytterligare ett Sauvignon Blanc-vin görs pa egendomen och det är en blandning mellan de tre single vineyards. Tyvärr bommade jag att prova det.

Chardonnayerna var goda men tämligen ointressanta i sammanhanget och ingenting jag kände att jag ville köpa för att ta med hem. Namnet INOX har de fått från de ståltankar de jäses och lagras i.

2002 är, tillsammans med 1998, ett av de bästa åren, om inte det bästa, för Merlot i området. Året innan provade jag och köpte med mig några flaskor av deras 2002 Merlot Reserve. Detta vin gjorde ett mycket bra intryck pa mig och det har omnämnts tidigare på Drucket. Med detta i minnet var förväntningarna pa 2002 Vintner's Private Reserve Merlot ganska höga. Dom höll kan jag lugnt säga. Detta är ett vin som är byggt for att lagras. Jag frågade "5 to 10 years?" och fick svaret "10 to 15".

Under min vistelse har jag också lyckats peta i mig en 2003 Meritage, en bordeauxblandning med stommen i Merlot, vilken reades ut for ynka 80 kronor (Ett riktigt kap!), en 2003 Cabernet Sauvignon och en 2003 Cabernet Franc. Alla var goda, välgjorda viner med tydlig druvtypisk karaktär i vardagsprisklass för en vinintresserad (100 - 125 kr).

Hur som helst sa slutade besöket på Peninsula Ridge med att jag lycklig släpade med mig 8 flaskor, 1 vardera av Sauvignon Blanc-vinerna, 3 stycken 2002 Merlot Reserve och 2 stycken 2002 Vintner's Private Reserve Merlot.

Lakeview Cellars. Nästa anhalt på resan blev Lakeview Cellars. Också denna vingård har jag besökt förut för fyra år sedan. Då blev det några viner som avnjöts på Öland i Magnus sommarstuga tillsammans med lite hamburgare. Lite kuriosa om denna vingård är att de producerar och säljer Dan Akroyd Discovery Series Wines, jepp han från Blues Brothers och Satyrday Night Live. Tyvärr var de viner jag provade fran Lakeview inte så intressanta med undantag av ett vin gjort på Cabernet Sauvignon i portvinsstil, 2005 Vintage Starboard. Vilket också appellerade till ordvitsaren i mig, Port - Starboard. Provade viner var,

2003 Pinot Noir
2004 Baco Noir
2005 Vintage Starboard

Värt att notera är att Lakeview säljer mer exklusiva viner men inget av dom fanns för provning i vinbaren. Man tillverkar och saluför över 40 olika viner. Måttot är att det ska finnas något för alla och ingen ska lämna gårdsbutiken utan att ha köpt något. Ja, det funkade ju på mig i alla fall.
Baco Noir är en hybrid, en korsning mellan franska Folle Blanche och en okänd art av familjen Vitis riparia, en inhemsk nordamerikansk druvsort. Hybriden skapades av fransmannen Maurice Baco. Ontario har världens största odlingar av druvan och den anses kunna producera utmärkta viner. Den odlas nästan bara i Kanada och anses tillsammans med druvan Marechal Foch, en annan hybrid, vara kanadensiska druvor. Denna resa flög den dock under min radar och jag får återkomma till den vid nästa besök i området.

Det blev en flaska 2005 Vintage Starboard inköpt i alla fall. Något att prova tillsammans med Druckets skribenter.

Cave Spring Cellars. Sista anhalten innan lunch blev Cave Spring Cellars, en vingård som jag aldrig tidigare besökt. På vägen dit åkte vi lite vilse och råkade passera ett fält med rader på rader med döda vinrankor. Kollektiv sorg infann sig i bilen och våra tankar gick till, vad vi trodde, en stackars vinbondes svältande barn ;o). Väl framme vid Cave Spring frågade vi om de döda rankorna och fick svaret att det var rankor av en art som odlas för druvjuice och inte för vinframställning och att man medvetet hade dödat dessa genom att skilja av rötterna från stammen.

Cave Spring Cellars erbjöd upp ett smörgasbord med viner i sin butik. Egendomen har ett mycket gott anseende som producent av torra och halvtorra vita viner. Av dessa fanns samtliga nya årgangar för provning men tyvärr kunde de inte erbjuda provning av sina "back vintages" vilka sträckte sig tillbaka till mitten av 90-talet och spontant verkade mer spännande. Nåväl, av det som erbjods provade jag,

2006 Gewurztraminer
2006 Riesling Estate Bottled
2002 Cabernet Merlot
2006 Chardonnay Musque
2006 Riesling Dry


Det röda vinet var ännu ett varmt övermoget exemplar som luktade russin. Inge vidare alltså. Dom vita var alla goda, speciellt 2006 Riesling Estate Bottled av vilken jag köpte ett par flaskor för att ta med hem. Torr, ung och blommig, med en liten lätt mineralton och fin syra. I slutändan kunde vi inte hålla oss och drack upp dom innan hemresan.

Chateau des Charmes. Efter en "lätt" lunch på Wendys, Baconator med Root Beer och en vunnen Small Frosty försvann lusten att fortsatta med vinprovandet. Jag ville i alla fall besöka Chateau des Charmes för att fylla på med lite mer av Paul Boscs excellenta 2002 Château des Charmes Equuleus, en bordeauxblandning som jag stiftat bekantskap med året innan. Det fick räcka med ett par flaskor. Paul Bosc är en vinmakare med franskt påbrå som tvingades fly från Algeriet när det blev självständigt 1962. Familjen Bosc tog sig till Kanada efter en kort vistelse i Frankrike där dom inte kände sig riktigt hemma.

Vid denna tidpunkt började jag oroa mig för hur jag skulle lyckas släpa med mig allt på planet hem. Jag fick hemska visioner av panikdruckna flaskor på Pearson International *hick*. Då min svägerska ville fortsätta prova vin var det bara att hugga i.

2006 Château des Charmes Riesling
2006 Château des Charmes Aligoté
2005 Château des Charmes Pinot Noir

Pinot Noir vinet var kartigt och blaskigt. Daremot var Aligotén inte alls tokig for sina 70 kronor, väl prisvärt och min svägerska plockade upp en flaska av den. Château des Charmes publicerar sina skörderapporter på sin web-site vilka är riktigt informativa och roliga att läsa med sitt fina bildmaterial.

Dag 2
Dag 2 inleddes med en tur tillbaka till Peninsula Ridge. Efter att ha druckit upp mina AJ Lepp och Wismer Sauvignon Blanc-viner kände jag att jag ville plocka med dessa hem for en provning och behövde därför fylla på med fler flaskor. Någon dag tidigare hade jag ocksa hittat den 2006 Sauvignon Blanc som görs som en blandning mellan de tre tidigare namnda SB-vinerna. Det ska bli kul att få höra resten av Druckets medlemmar kommentera dessa.

Vineland Estates Winery. Vineland började som en 20 ha stor Rieslingodling 1979, planterad av en tysk vinmakare, Hermann Weiss. Egendomen är inte längre i Weiss ägo men Rieslingarvet flödar fortfarande i dess ådror. Vineland gör utmärkta viner i det högre prissegmentet och är kanske mest känt för att det producerar Kanadas dyraste vin, Red Meritage (en bordeauxblandning), vilket säljs för $125 flaskan. Idag uppgår Vinelands odlingar till 100 ha och man producerar upp emot 50000 lådor vin ett bra år. Här fick jag tillfället att prova,

2004 Pinot Noir Reserve
2004 Cabernet Merlot Reserve
2002 Red Meritage Reserve
2000 Red Meritage Reserve
2005 Amore - David Foster Signature Reserve

Varken Red Meritage eller Amoren fanns igentligen tillgänglig för provning men jag lyckades på något sätt framstå som om jag visste vad jag höll på med "Sir, you seem to know your wines ..." och vips så kom dom stora Riedelglasen och dom fina vinerna fram "complimentary". En $125-flaska 2000 Red Meritage inköptes bums, mums!!!

Pinot Noir är en kontroversiell druva i området och åsikterna går isär hurvida det går att göra bra Pinot Noir i regionen eller inte. Jean-Pierre från Peninsula Ridge tillhör skeptikerna och efter min första dag, jag hade ju provat hela 2 stycken, var jag beredd att tro honom. Dock, efter att ha provat 2004 Pinot Noir Reserve från Vineland, en alldeles fantastisk Pinot Noir som fick min mun att salivera en hel kväll, är jag inte lika säker. Det finns dom som tror så mycket på Pinot Noir att dom håller på att anlägga en egendom, Les Clos Jordannes, med ambitionen att tillverka vin från gård till flaska på samma sätt som i Borgogne. Förhoppningen är att man ska kunna slå upp portarna för allmänheten 2008.

En annan kontroversiell druva i området är Syrah för vilken argumentationen är liknande som den runt Pinot Noir. Det råder också viss diskussion angående Merlot och Cabernet Sauvignon som anses svåra att få att mogna ordentligt och då får en vass grön ton. Nyckeln till problematiken anses vara hård gallring för att hålla ner volymerna och maximera koncentrationen och mognaden.

Henry of Pelham Familly Estate. Henry of Pelham är en av de mest framgångsrika egendomarna i regionen med ett stort utbud av vita och röda viner. Dom röda vinerna har speciellt bra ryckte och man har satsat hårt på Baco Noir-druvan från vilket man gör sitt "signature wine". Även om jag aldrig fick prov på det så påstås deras Reserve Baco Noir påminna om Barolo efter längre tids lagring. Låter lovande för framtida besök. Jag erbjöds prova ett bra urval viner,

2006 Sauvignon Blanc
2006 Gewuztraminer
2004 Reserve Merlot
2004 Reserve Baco Noir
2002 Cabernet-Merlot Speck Familiy Reserve
2006 Cabernet Franc Icewine (jordgubbar, låg syra)

Alla var goda men inte så spännande med undantag av Cabernet-Merlot. Speck Family Reserve görs bara i små kvantiteter de allra bästa åren. Hade jag inte passerat min köpkvota så hade jag definitivt plockat upp en flaska. Här provade jag också mitt enda icewine på hela resan. Icewine är gott helt enkelt och mycket dyrt. Detta exemplar stoltserade med en härlig solmogen jordgubbssötma men saknade tyvärr syra i mitt tycke och kändes därför lite obalanserat.

Inniskillin. Japaner, japaner, over allt japaner... busslaster av turister. Denna vingård är områdets "super star" och det märks. Stommen i utbudet är Icewine av flera druvsorter med höga priser. De vanliga röda och vita vinerna verkar vara av ett mer ordinärt snitt i 80 - 100-kronorsklassen. I det menageri av turister som gårdsbutiken och provningsbaren var försvann all lust att prova vin och vi begav oss hem. Från tidigare erfarenhet vet jag dock att deras icewine är av mycket hög kvalitet.

-/-
Samanfattningsvis skulle jag vilja säga att om man ar i Toronto-området så är en utflykt till Niagara Peninsula och vingårdarna ett måste. Är man en vinentusiast så kan man lätt spendera 3 till 5 dagar med att prova sig runt området och är inte det nog så finns det ytterligare vindistrikt inom räckhall i Ontario, Lake Erie North Shore, Pelee Island och Prince Edward County. Utöver det finns ju dessutom andra sevärdheter som Niagarafallen och CN Tower i Toronto att besöka. Jag skulle också varmt rekommendera att man besöker åtminstone Peninsula Ridge Estates, Château des Charmes och Vineland Estates Winery, men även Cave Spring Cellars och Henry of Pelham Family Estate är värda att besöka.


tisdag 21 augusti 2007

2001 Bodegas Roda Rioja Roda II Reserva

Till pizzor drack vi en 2001 Bodegas Roda Rioja Roda II Reserva (194 kr). Vinet doftar körsbär, svamp - lite åt våt hund-hållet - bakkryddor och moderna Rioja-fat. Smaken är fruktig, mogen, väl sammanhängande med ganska snälla och välslipade tanniner. Eftersmaken är alkoholvarm och har en ton av cykelslang. Ta nu inte dessa våta hundar och cykelslangar som något negativt; det här är en helt ok modern Rioja (som var utmärkt till båda mat och Valrhona-choklad) och vinet är mycket gott att dricka, men det saknas ändå något. Det är ett bra vin, men inte särskilt intressant. Jag drack en flaska av detta vin för ett år sedan och då var det bättre, piggare på något sätt. En flaska till finns kvar i källaren, vi får se vad mer tid kan bidra med. På Cellartracker tycker de att man gott kan ge vinet några år till i källaren; jag är inte lika säker på att det kommer att göra vinet bättre, men vi får se.

söndag 19 augusti 2007

2004 Coppo Barbera d'Asti Camp du Rouss

Till en antipasti-tallrik dricker vi en flaska 2004 Coppo Barbera d'Asti Camp du Rouss (169 kr). Detta vin är en Barbera d'Asti i den moderna, fylliga, fruktdrivna stilen och är lagrat på franska ekfat (varav 20% nya).

Doften är mycket inbjudande med marachinokörsbär, sötlakrits, rödbetor och små chokladdoppade marsipangrisar. I munnen får vi en mycket välsvarvad, nästan krämig smak med mycket frukt, nötskalsfat och silkestanniner. Den väl tilltagna eftersmaken är varmt kryddig och trots ovan nämnda krämighet är syrorna fullt tillräckliga och vinet känns helt balanserat och fungerar bra till mat. En mycket bra Barbera d'Asti av den moderna skolan.

torsdag 16 augusti 2007

2003 Domaine des Baguiers Bandol

2003 Domaine des Baguiers Bandol (139 kr) är ett vin från den uppåtgående regionen Bandol i Provence. Vinet är gjort på druvorna Mourvèdre och Grenache (75-25) och får mogna 20 månader i 500-liters ekfat. I svensk press har vinet fått både ris och ros.

Vinet är klart rubinrött i glaset. Till en början doftar det svarta oliver, rökt kött och en rejäl komocka. Dessa dofter lättar dock efter en stund och släpper fram en komplex och intressant doft av plommon, kaffe, lakrits, torr ved och en trevlig fatkaraktär. Smaken är läskande, medelfyllig och ganska kryddig, med inslag av blåbär, oliv och läder. En liten bitterhet i den något korta eftersmaken gör att vinet passar bäst till en matbit. Doften är intressantare än smaken, men som matvin är detta vin väl värt sitt pris.

onsdag 15 augusti 2007

2003 Château Pibran

2003 Château Pibran (186 kr för en halva) är en maffig Cru Buorgeois från Pauillac i Bordeaux, granne med Château Pontet-Canet och ett stenkast från Château Mouton-Rothschild. Detta varma och ojämna år var druvblandingen 65% Merlot och 35% Cabernet Sauvignon. Vinet är ännu alldeles för ungt men vi köpte en halvflaska av ren nyfikenhet.

Vinet är mörkt rött och bjuder på en rik doft av tobak och mycket mogna bär, det märks att det var ett varmt år. Bärdofterna stammar mest från Merlot-druvan: plommon och några körsbär, allt insvept i gräddigt mocca-kaffe. Smaken är mycket fyllig och koncentrerad med sammetslena tanniner och ett överflöd av söta fattoner. Vinet har en varm, tobakssmakande eftersmak med bra längd; ett massivt vin om man betänker att det bara är en Cru Bourgeois, en ganska dyr sådan visserligen. Vinet är outvecklat och faten har för tillfället överhanden i smaken och man ska nog vänta ganska länge för att att de andra smakerna ska få en chans (börja dricka någon gång mellan 2008 till 2012 tycker proffsen, håller till 2016). Det tål att tänka på om man ska lägga några halvflaskor till i källaren.

söndag 12 augusti 2007

Tema 1996

Det finns för tillfället några äldre årgångar att köpa på Systembolaget. Vi samlade ihop några av dessa viner, två champagner och en chablis av årgång 1996, en mycket bra årgång både för champagne och chablis, till en middag för att prova på lite mognare viner.

Den första champagnen var 1996 R. L. Legras Champagne Cuvée St. Vincent Blanc de Blancs Grand Cru (475 kr), en Blanc de Blancs, gjord på enbart Chardonnay. I glaset är vinet småbubbligt och det doftar av smörat rostat bröd, äppelmos, lite citrus, en ärketypisk champagnedoft som börjar dra sig så smått åt det mogna smulpajshållet. Smaken är fruktig och fyllig med en mycket pigg äppelsyra, allt sitter ihop, och smaken stannar länge i munnen. Vinet känns trots åldern ännu ganska ungt och den höga kvalitén borgar för ett vin med god lagringspotential.

Nästa champagne till rakning var 1996 Juillet-Lallement Champagne Special Club (359 kr), en blandning av 60% Chardonnay och 40% Pinot Noir. Bubblorna är mycket stora och här märks åldern mycket tydligare än i föregående champagne. En mycket angenäm sherryton dominerar i förgrunden; bakom den hittar vi jordärtskocka, jordkällaräpplen, valnötter, mycket tydliga katrinplommon och lite choklad. En mogen, fyllig smak, även den med en hel del sherry. Även denna champagne är mycket god, men det här vinet känns färdiglagrat; jag vet inte om det skulle ge så mycket mer med fler år i källaren.

Därefter dricker vi en gammal chablis: 1996 Jean Dauvissat Chablis Premier Cru Cuvée Centenaire (338 kr), en cuvée blandad från Dauvissats premier cru-gårdar för att fira producentens hundrårsjubiléum. Den lite plastiga etiketten leder inte precis in tankarna på ett gammalt fint chablis-vin, men ytan är inte allt. Färgen är djupt gul. Ur glaset kommer en rik, öppen doft med smörkola, lemon curd, gröna örter och stjärnanis. Vinet är helt moget, kryddigt och harmoniskt med en lång eftersmak, först med en krispig äppelsyrlig komponent, följt av en kvardröjande sötsmörig smak. Det påminner om en mogen vit bourgogne (vilket det ju rent tekniskt också är). Mycket gott.

Till vinerna började vi med några hors d'oeuvre på hummer, jordärtskocka och fiskrom. Därefter smörstekt bergtunga (vet ni vad sjötunga kostar nuförtiden?), kokt sparris och färskpotatis och en mycket god handjagad hollandaise från Östermalmshallen. Chablin är som gjord för denna mat.

Efter maten drack vi 2004 Joostenberg Chenin Blanc Noble Late Harvest (104 kr för en halva), en söt sydafrikan från Paarl. Vinet är orangefärgat och doftar nötter, mogen ananas, torkad aprikos och bränt socker med en tydlig botrytiskaraktär. Gott och inte dyrt. Flaskan är full full med vinkristaller och dekantering rekommenderas. Vinet serverades till en Tarte Tatin på äpplen med hasselnötsbotten.

onsdag 8 augusti 2007

1999 Franz Künstler Hochheimer Stielweg Riesling Spätlese Trocken

Ett uppskrivet vin i augustisläppet var 1999 Franz Künstler Hochheimer Stielweg Riesling Spätlese Trocken (159 kr), en torr Spätlese från Rheingau. I våras drack vi en Pinot Noir från Franz och nu är det dags för en Riesling. Vinet är guldgult med en svag grön ton. Det doftar av honung, söt ananas och persika och en ganska sparsam dos av petroleum. Vinet är smakrikt och torrt, även om man luras till att tro på en sötma i smaken av honungen i doften. Smaken är mogen, balanserad och väl avrundad, syrorna har knådats av tiden. Mycket gott, mycket trevligt, men inget att falla på knä inför. För bensinslukaren kan det vara värt att lagra vinet ytterligare några år för att trolla fram mer petroleum, men risken är att syrorna skulle bli väl trubbiga med mer tid i flaskan. Dracks till grillad kyckling med en sallad på päron, valnötter och roquefort. Efteråt gnagde vi på mera roquefort, något som vinet klarade av alldeles utmärkt.

söndag 5 augusti 2007

2005 Pazo de Señorans Albariño Rías Baixas

Det här är mig veterligen första gången vi dricker ett vin jäst på Albariño, en iberisk vit druva (Alvarinho i Portugal) som är lite svår och inte alltid mognar som den ska, men ändå är väldigt populär bland Spaniens vita druvor. Vårt smakprov var en flaska från en av de bättre spanska producenterna i Galicien, 2005 Pazo de Señorans Albariño Rías Baixas (159 kr). Färgen är ljusgul och de lätta dofterna innehåller en frukt någonstans mellan grönt äpple, päron och persika. Dessutom finns här lite citrus, teblad, honung och blomparfym, kanske lotusblomma. Smaken är lätt och torr men aromatisk med en framträdande syra; ett balanserat och elegant vin. Ett litet omoget grönt äpple finns i den ganska långa eftersmaken, men det är ingenting som stör, snarare tvärtom, den lilla bitterheten bidrar till helheten. En trevlig första bekantskap, men på den globala spelplanen är konkurrensen från Viognier och i viss mån Gewürztraminer, druvor med liknande drag men mer smakrika och med ett större vinutbud, mycket hård.

lördag 4 augusti 2007

Mera släppviner

Ett litet efterplock i hyllorna efter det smått hysteriska släppet resulterade i två franska viner inför helgen. Loire-vinet 2002 Domaine d'Orfeuilles Vouvray Silex (109 kr) är transparant ljusgult. Dofterna är vått ylle, lichifrukt, våt kalksten och en avlägsen brioche. Smaken är torr, med lite mandel och geologi, och är mycket druvtypisk; det smakar Chenin blanc helt enkelt. Vi dricker inte så mycket Loire-viner, men vi hör ekon av Moulin Touchais i detta vin - minus sötma och ålder förstås. Vinet har mycket framträdande och livliga syror, och gillar man detta, vilket vi gör, så är dessa syror huvudpoängen med vinet. Man kan förmodligen lagra vinet några år till för att utveckla lite mer komplexitet. Vinet håller ihop en bra bit upp i temperaturerna och är väl värt sin hundralapp. Finare Vinare har också druckit detta vin.

Sen blev det 2004 Domaine Courbis Cornas Champelrose (210 kr). Finare Vinare har redan uttryckt sina dubier om detta vin (Drucket ligger i kölvattnet denna helg) och vi är inte heller riktigt nöjda. Doften är trevlig: körsbär, blåbär, lagerblad, vitpeppar, choklad och en consommé i bakgrunden (to whom it may concern: inga russin). Smaken är frisk och kryddig, men lite för tunn och aningen kärv i eftersmaken. Kan det vara året 2004 som spökar? Liksom Finare Vinare tyckte vi att vinet luktade italiensk ripassa i början, men efter lite luft så kom Rhône-tonerna fram. Det hjälper dock inte; vinet är inte värt 200 spänn.

Vi hoppar över detta vin, men se den livliga diskussionen i kommentarerna till detta inlägg för fler synpunkter.

Addendum, 5 augusti: Det blev en slatt kvar i Cornas-flaskan och så här ett dygn senare har intrycken förändrats något. Doften innhåller nu en tydlig portvinston (jag bugar mig inför Finare Vinares träffsäkra prognos). Smaken har rundats av, fått mera av buljong och lagerblad, och är inte längre lika kärv, men fortfarande lite rumphuggen. Det kan mycket väl vara så att vinets ungdom och våran slarviga luftning (vinet luftades i glasen ca 20 minuter under matlagningen) har givit en lite för negativ bild av detta vin. Vi får se när någon öppnar nästa flaska i framtiden.

torsdag 2 augusti 2007

Några augustiviner

Vi drack några viner från augustisläppet redan samma kväll för att ta reda på om det finns anledning att köpa fler flaskor av någon av dem. En bordeaux och två sydafrikaner dracks till en enkel pasta följt av en bit lagrad cheddar.

I den första flaskan fanns en alldeles för ung 2005 Château Coufran (179 kr) från den allra nordligaste delen av Haut-Médoc i Bordeaux. Druvorna är mestadels Merlot (85%) blandat med lite Cabernet Sauvignon. Vinet har legat drygt ett år på fat, lustigt nog en blandning av franska och östeuropeiska fat; lustigt därför att de båda sydafrikanerna endast använt franska fat. Färgen är blåaktig och doften bjuder på mörka bär, främst körsbär och kanske slånbär, jord, viol och ganska vaga kolafattoner. Smaken är sträv, fruktig och innehåller en hoprafsad hög med höstlöv. Efter ett tag mjuknar smaken, kanske lite väl mycket, men vinet är mycket ungt och outvecklat. Tiden får visa om de två återstående flaskorna kan hålla Cru Bourgeois flagga högt.

Den första sydafrikanen var 2004 Vergelegen Cabernet Sauvignon (225 kr) från Stellenbosch. Dettat är en ren Cabernet som lagrats två år i franska ekfat. En stor doft av nässlor, örter, rök, stendamm och svarta vinbär möter näsan. Smaken är intensiv, fruktren och mycket frisk, pepparkryddig med balans och väl integrerade tanniner och syror. Vinet har en läskande, lång eftersmak. Mycket bra. Vitalitet är nyckelordet för detta vin.

Sydafrikan nummer två var 2001 Morgenhof Premiere Selection (159 kr), också från Stellenbosch; en bordeaux-blandning (60% Cabernet Savignon, 25% Merlot, 9% Cabernet Franc och 6% Malbec), med det lite ovanligare inslaget av Malbec. Vinet har legat 18 månader på franska ekfat. Doften är mycket animalisk: kassler, bacon-chips. Frukten är körsbär och alltihop är inlindat i trevliga rostade fat, "crème brûlée med bränt socker". Smaken är mogen, med något avrundade tanniner, frukt, choklad och buljong. Drickfärdigt och gott.

I mitt tycke är Vergelegen det bästa av dessa viner och Bordeaux får se sig slaget på "hemmaplan" av sydafrikanerna. Morgenhof var också tillräckligt bra för att motivera sitt pris, men till den ganska örtfriska pastan hade den det lite svårt; där var Vergelegens större vitalitet välkommen. Matchen är visserligen mycket orättvis. Coufran domineras av Merlot, som på den här nivån i mitt tycke har svårt att konkurrera med Cabernet Sauvignon (som, det ska erkännas, är min röda favoritdruva). Dessutom är Coufran helt omogen, så dra inte alltför stora växlar på denna riggade jämförelse. Spring däremot ut och köp några flaskor 2004 Vergelegen Cabernet Sauvignon.