lördag 22 mars 2008

Bring-your-own-bottle to Mordor

Sällan har väl ett samlingsinlägg känts så påvert som detta. Alla viner som dracks denna kväll förtjänar verkligen ett eget inlägg, men vi ska med ett plan söderut och tiden är knapp. I korthet är detta vad som utspelade sig under Långfredagen:

J&K bjuder på påskmiddag där alla middagsgäster bidrar med en "riktigt bra" flaska vin. Och bra vin blev det. Den på gränsen till skamlösa samling flaskor som ställdes fram på bordet såg minst sagt lovande ut. Ord som "prisvärdhet" är anatema i dessa sammanhang; låt oss redan nu konstatera att alla viner var mycket goda oberoende av vad de kostade. Låt oss börja.

Medan värden svettas över spisen med de sista detaljerna till förrätten vänder gästerna förväntansfullt blickarna mot en välkyld flaska med gammal fin champagne, en 1990 Salon Champagne Brut Blanc de Blancs (2,225 kr).

Den gyllengula drycken har mikroskopiska bubblor och doftar av mogna röda och gula källaräpplen, lite citronskal och apelsin, kanel och kakaopulver, och efter en stund i glaset, några fina sherrytoner. När vi dricker fylls munnen av en strålande fin, krämig mousse och en rik smak med en fortfarande livlig syra, trots sjutton år i flaskan. I smaken finns fler citrusnyanser, en kaffeton och lite knäckebröd och det hela avslutas av en lång, äpplig eftersmak. Vinet utvecklas vidare i glaset under någon timma, men syrorna börjar så småningom tappa lite i intensitet då ålder och luft tar ut sin rätt i de sista slurkarna. En riktigt bra och fullmogen champagne, serverad med diverse snittar, har därmed inlett kvällen.

Samma vita druva, men i en helt annan tappning, följer oss till förrätten, sparris med hollandaisesås. Vi dekanterar en flaska 2004 Giaconda Chardonnay (894 kr), ett av Australiens mest hyllade Chardonnay-viner. Produktionen är mycket liten och kännarna jämför detta vin med de största vita vinerna från Bourgogne; Parker tycker det smakar som en Grand Cru från Puligny-Montrachet, Tanzer jämför med en riktigt fin Corton-Charlemange. Vad tycker vi då?

Vinet är färgat som gult hö och har en stor, komplex doftblandning med både fat och frukt. Vi sitter länge och luktar på hur citronfromage och gräddig vanlijsås blandas med fina rökslingor, fläsksvål, nötter, melon, fräscha gröna örter - bland annat smörgåskrasse - och fantastiskt tjusiga mineraltoner. Helt plötsligt tittar dessutom en näve himmelska popcorn fram i doften. Vinet är mycket smakrikt med breda, djupa, fatavrundade citrustoner och en ingrediens som bäst beskrivs som krusbärsjuice. Kroppen är välsvarvad, stabil och underbart balanserad; vinet är lent i munnen samtidigt som det har storartade syror. Hela paketet avslutas med en lång svans av smörkola och nektar. Emellanåt blixtrar det till av guld i smaken, ett metalliskt syrligt glimmande. Strålande bra! Jag lovade att inte nämna prisvärdhet i detta inlägg, men jämfört med Giacondas gelikar från Bourgogne är detta faktiskt ett riktigt billigt vin.

Till huvudrätten, lammfilé med svamprisotto, tar vi fram det första röda vinet för kvällen, en kalifornier, 1996 Robert Mondavi Winery Cabernet Sauvignon Reserve (~1,000 kr). Detta är en pålitlig prestige-cuvée från Mondavi från en bra årgång som borde vara mer eller mindre fullmogen. Vi provar:

Doften inleder med massor av cassis och ceder, närapå en hel cigarrlåda. Därefter kommer fatvanilj (från franska fat), rotsaksbuljong, granbarr, diverse torkade örter och lakritsrot. Den kryddiga, mogna doften avslutas med en tydlig blod- och järnton. Det här kunde ha varit en mogen Pauillac! Smaken är medelfyllig och kryddig med en kärna av vinbärsfrukt och chokladdoppade påskkycklingar av mandelmassa. Vinet är helt moget, tanninerna är dämpade och helt integrerade; vinet är mycket drickbart och passar utmärkt till lammet. Mycket gott. Om vi letar efter svagheter att eliminera, så skulle lite mer intensitet och längd i avslutningen göra vinet än bättre.

Nästa vin.

Så sitter vi då där, med en klockren parkersk 100-poängare framför oss, en skräckinjagande flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo (~3,000 kr). Skyll denna excess på den rosenkindade Nettare e gioia och hans hyllning till detta vin, med tungvrickande dansösliknelser och allt. Våra svaga sinnen kunde inte stå emot hans entusiasm; vi var helt enkelt tvungna att skaffa detta vin. En butik i Danmark blev räddningen.

Cuvée da Capo är Domaine du Pégaüs allra mest extrema inkarnation av Châteauneuf-du-Pape. I huvudsak består vinet av Grenache från uråldriga stockar, men det innehåller juice från hela tretton druvsorter. Hela tillverkningsprocessen är naturligtvis helt kompromisslös och när Sauron blir sugen på ett glas rött, skickar han helt säkert ner sin orc-sommelier i Barad-dûrs mörka källare efter en flaska Cuvée da Capo. Se bara på etiketten:

Det bläckröda vinet har varit dekanterat i närmare två timmar när vi påbörjar vår andaktsfulla provsmakning, och en hel del initial stallighet har därför luftats bort när vi väl börjar dricka. Ur glaset stiger en kvast av stora aromer: blåbär, björnbär, körsbär, en kompakt vägg av mörk frukt, men samtidigt en friskhet ("polkagrisglass") som lättar upp. Det kommer mera: köttbuljong, vitpeppar, tobak, torkade plommon och dadlar, skogsmossa och kryddnejlika. Och, helt plötsligt, de himmelska popcornen! Igen!

Vi smakar: vinet är intensivt, mycket fylligt och enormt smakrikt med blåbär, plommon på väg mot katrinplommon, mera kryddor och frukt. Det är svårt att tro att vinet håller minst 16% (15.5% enligt flaskan, men detta är säkerligen en underdrift). Ingen störande alkohol tränger igenom smakkaskaderna. Inte heller de enorma mängderna tannin stör, de vävs in i den kraftfulla helheten. Efter en stund tornar en bekant men svårplacerad smak upp sig, lite sötsyrlig och jordig. Vad är det? Jag har det på tungan... När jag till slut inser vad det är färdas jag trettio år tillbaka i tiden till en mossig skogsdunge i en John Bauer-tavla där jag just ryckt upp en liten ormbunke med rot och allt. Det är stensöta! En rot som tillsammans med harsyra utgjorde en outsinlig källa till gratisgodis i barndomens skogar. Ett överraskande, men kärt återseende. Den vildsinta smaken fortsätter i en lång svans med diverse torkade frukter - bland annat fikon - kryddor och bär. Vinet är fortfarande ungt, men inte purungt, och behöver ytterligare några år för att smälta samman helt och hållet.

100 poäng? Jag vill inte sträcka mig så långt; vinet kan nämligen bli ännu bättre. Men en storartad upplevelse är det redan nu och nog är detta kungen av Châteauneuf-du-Pape. Och, förresten, det här är nog även Darth Vaders favoritplonk.

Middagen avslutas med sötsaker från Sauternes: två årgångar Suduiraut till en päronkaka med vaniljgrädde. 1996 Château Suduiraut (257 kr för en halva) doftar saffran, citrus, brända mandlar, kanderat socker och, faktiskt, en hel del badboll. Smaken är god, men den är tunnare och kortare än väntat. 1997an som vi drack häromdagen är helt klart några strån vassare.
Den andra årgången var 2001 Château Suduiraut (565 kr för en halva), ett vin som av många anses vara det bästa Château Suduiraut någonsin producerat. Vi är medvetna om att det fortfarande är på tok för ungt, men kan inte hålla nyfikenheten under kontroll. Vinet doftar honung, höstlöv, citrus, apelsinmarmelad, aprikosjuice, andra tropiska frukter, bakkryddor och vanilj, och till sist lite bränt socker och te. Smaken är munfyllande, koncentrerad, balanserad och raffinerad. Väldigt bra helt enkelt. Vinet är ännu outvecklat, men med en intensitet och kraft som är mycket lovande inför framtiden.

Bland kvällens alla stjärnor var det Giacondas skimrande Chardonnay och den mäktiga Cuvée da Capo som lös allra klarast för mig. Ska Penfolds Bin 707 genast behöva lämna ifrån sig sin vandringspokal? Ja, men inte är det med stor marginal. Faktum är att Bin 707 hade stått sig väl i denna konkurrens. Men, tyvärr Penfolds: Giaconda tar över den vita pokalen och da Capo den röda, det går inte att komma undan.

Tack till J&K för en lysande påskmiddag. Nu måste vi rusa till planet.

tisdag 18 mars 2008

Australiens bästa Cabernet?

Australiens kanske mest berömda vin är Penfolds Grange, en jätte gjord på endast de bästa av Shiraz-druvor. Penfolds Bin 707 heter motsvarigheten till Grange då druvan är Cabernet Sauvignon. Vinet tillverkas endast goda år, druvorna är de bästa från ett urval av gårdar, mest från McLaren Vale och Barossa Valley, och den årgång vi dricker har legat 14 månader på nya amerikanska ekfat. Det var hemskt länge sedan vi drack Bin 707 sist, någon 80-talsårgång var det frågan om då, men 2002an sägs av expertisen vara den bästa årgången på många år. Vi dekanterar och provar förväntansfullt:

2002 Penfolds Cabernet Sauvignon Bin 707 (679 kr) är djupt mörkrödlila och doftar av mörka dova bär, köttbuljong med rotsaker, läder och jordkällare, lite mint och kummin, samt en gnutta anis och saltlakrits. En stor, fin och förvånansvärt komplex doft för denna förhållandevis unga singel-Cabernet.

Vinet är fylligt, rikt och intensivt utan att vara tjockt. Smaken innehåller cassis och nässlor och ganska mycket nya fat, men här finns ingen överdos av vanilj trots de nya amerikanska faten, snarare bidrar de med kokos och lite rostade toner. Därtill har vi härliga, sammansmälta, följsamma tanniner - vinet sitter perfekt i munnen - och bjuder på en lång raffinerad eftersmak med kraftfulla syror som utan problem bryter igenom flottet i vårt långkok på lammbog. En fantastisk smak! Det är sällan vi håller smaken högre än doften, vi är liksom Frankofilen i huvudsak nose guys, men här har vi ett sådant tillfälle. Storartat! Detta är ett av de bästa endruveviner av Cabernet Sauvignon vi druckit, och säkerligen den bästa australiska Cab som passerat våra gommar. Vi delar utan att tveka ut vandringspokalen för årets hittills bästa vin.

Till efterätten, citronkokta päron med saffranszabaione, dricker vi 1997 Château Suduiraut (302 kr för den praktiska flaskstorleken 500 ml), en sauternes som sedan tio år tillbaka har klättrat stadigt uppåt i kvalitet. Vinet är gyllengult och doftar honung, höstlöv, kanderat socker, torkad aprikos, persikopuré och bivax. Inte illa. Smaken är fyllig och smakrik med bra balans mellan syra och sötma och en viss mognad, men vinet är ännu ganska ungt. Mycket bra, men inte himlastormande bra. Vi väntar nog fem eller tio år med att öppna nästa flaska.

måndag 17 mars 2008

Mer smått och gott

Till en köttbit dricker vi en flaska 2000 Château Poujeaux (329 kr), en Cru Bourgeois Exceptionnel från Moulis i Bordeaux. Cru Bourgeois Exceptionnel är en klass som är reserverad för de bästa av Bordeauxs Cru Bourgeois-viner; endast nio viner räknas hit och Château Poujeaux är alltså ett av dem. Eller snarare, var ett av dem; denna förfining av Cru Bourgeois-klassificeringen revs nyligen upp av byråkrater, jurister och vinbönder som var upprörda över att ha hamnat i de nedre klasserna. Exceptionnel eller ej, så räknas Poujeaux - tillsammans med Château Chasse-Spleen - som det bästa vinet från Moulis.

Vinet är mörkrött med en tät, men frisk doft av svarta vinbärsbuskar, avrundade mandelmassefat, lite köttbuljong och höstlöv. Smaken är medelfyllig, läskande med bra balans mellan frukt och fat, och med kryddiga matvänliga syror och bra längd. Ett mycket bra matvin och en utmärkt Cru Bourgeois, inte långt efter en Grand Cru Classé.

Vi köpte en provflaska av 2004 Piaggia Carmignano Riserva (319 kr) när den släpptes häromveckan. Det visade sig vara ett misstag. Att vi bara en köpte en flaska alltså. Vi borde ha köpt ett halvdussin, det här är ett superbt vin och nu är det slutsålt. (Fast om jag ska tro vad SBs databas säger just i denna stund så har det tydligen kommit in en andra laddning, minst 50 flaskor ska det finnas här i Stockholm).

Ur glaset kommer en bred, rik doft med mörka mogna bär, körsbär med gröna örter (ja, smörgåskrasse), kanelbulledeg och en härlig bittersöt marsipan från rostade fat. Vinet är mycket fylligt och muskulöst men samtidigt bärigt och saftigt med en mycket behaglig strävhet och har redan fint integrerade syror och bra uthållighet i munnen. Här finns en utmärkt balans mellan alla beståndsdelar och 2004 visar återigen upp hur fantastiskt bra detta år var i Italien. Vi kan bara instämma med andra vinbloggare: detta är helt enkelt skitgott!

Sedan en 2005 Domaine Francois Mikulski Bourgogne Blanc (178 kr) till hemlagad fiskgratäng. Denna bas-bourgogne från Mikulski har en frisk, vibrerande blommig doft, mest tulpaner. Därtill kommer lemon curd, lite smörkola, skiffer och en gnutta räkspad. Vinet är smakrikt, läskande och balanserat, dock med en liten druvskalsbitterhet i eftersmaken och en ganska blygsam längd för denna prisklass. Slutomdömet blir att detta är en godkänd bas-bourgogne, men inte mer.Ännu en flaska 2003 Waterford Shiraz Kevin Arnold (200 kr) har också slunkit ned. 2003orna har varit pålitligare än de nyckfulla 2002orna och inte heller denna flaska sviker. Vi bjuds på en fin sydafrikansk shiraz-doft med den typiska rökkomponenten. God, fyllig, mogen smak. Bra vin.

tisdag 11 mars 2008

Smått och gott

Vi flyr 60-timmarsveckorna för en kort stund och visar ett livstecken genom att skriva lite om vad som druckits de senaste veckorna.

Vi börjar med en udda italienare: 2004 Cantina Terlano Lagrein - Südtirol Porphyr Riserva (248 kr) från Alto Adige, eller Südtirol som det också kallas, i det allra nordligaste av Italien. Vinet är gjort på den blå druvan Lagrein, en ovanlig druva som nästan enbart odlas i just Alto Adige, även om det finns ett fåtal odlingar i Australien och USA.

Vinet är mörkt blårött i glaset och vi möts av en aningen gräddig doft med björnbär, körsbär, jästa plommon, färskt gräs och choklad. Stort och modernt, inte så illa faktiskt. Smaken är fyllig, fruktig och följsam med snälla tanniner och bra längd, men jag saknar syror som balanserar upp fylligheten. Vinet är gott, men det hela blir tyvärr lite menlöst. Jag vet inte vad man hade gissat på för druva om detta druckits blint. Druvan befinner sig någonstans i gränslandet mellan Shiraz och Merlot.

Pinot Noir från Russian River Valley i Sonoma har vi goda erfarenheter av och vi dricker med nöje ännu en: 2005 Lynmar Pinot Noir (329 kr). Vinet har en ganska mörk färg för att vara Pinot och doften är stor, varm och kryddig med hallon - inte hallonbåtar, riktiga hallon - sötlakrits och pepparkaksdeg. En ren, klar och tydlig doft, men den har också ett litet ganska snällt animaliskt inslag, så några svaga bourgogne-vibbar får vi när stoppar näsan i glaset. Här finns även en dust av mörk choklad och lite vaniljfat. Vinet är smakrikt och saftigt, men med en ordentlig udd i syrorna. Detta är en mycket bra representant för nya världens Pinot Noir.

Dessutom har vi druckit en andra flaska av 1981 Domäne Freie Weingärtner Wachau Riesling Kabinett (149 kr). Vi hade inget emot den förra, men ibland ska man vara glad för flaskvariation: den här var både piggare och mer balanserad än sist och det är nästan svårt att tro på etikettens intygan om att denna torra Riesling är 27 år gammal. Tack för det, FWW.

Annars har det mest slunkit ner gamla trotjänare som 2003 Pio Cesare Langhe Nebbiolo, 2005 Delas Frères Crozes-Hermitage Les Launes och 2004 Barone Ricasoli Chianti Classico Riserva Rocca Guicciarda. Vi har varit för trötta för anteckningar och analys, låt oss bara kort säga att ingen av dem har svikit. Detta är mycket bra viner som inte kostar skjortan. Nu, till sängen.