fredag 28 september 2007

Pichon Lalande på Grappe

Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande var igår på besök hos vinkällaren Grappe och anordnade en provning av ett urval av deras viner. Comtesse de Lalandes VD, Gildas d'Ollone, höll en intressant redogörelse för slottets historia, dagens verksamhet och deras olika viner. Slottet, och tillhörande grannslott som till exempel Château Bernadotte, såldes i år till champagnehuset Roederer, då inget av barnen vill ta över efter den nu 83-åriga ägarinnan May-Elaine de Lencquesaing (som är d'Ollones "aunt").

Några intressanta fakta: slottet har 73 heltidsanställda, men sväller med ytterligare 150-200 plockare under skörden. 2007 var ett ganska problematiskt år men mirakelväder i september och modern teknik ser ut att rädda årgången. Det blir dock en dyr skörd då de fyra odlade druvorna, Cabernet Sauvignon, Merlot, Cabernet Franc och Petit Verdot, mognar väldigt olika och behöver skördas med stora tidsglapp under sådana här år med svårartat väder (vilket innebär att de dyra plockarna får sitta och vänta). Han skulle rusa hem och överse skörden av Merlot nästa vecka.

(mobiltelefonkamera i källarmörker, men något ser man åtminstone)

Vinerna som provades var:

2001 Château Fournas Bernadotte (181 kr)
En doft av lite stendamm, mörka körsbär, ganska gräddiga fat och en dust av cykelventil; en trevlig doft trots det sistnämnda inslaget. Smaken är medelfyllig, fräsch, okomplicerad med en liten grön ton; välgjort men knappast minnesvärt. Lite dålig pris-prestanda.

2001 Château Bernadotte (227 kr)
Detta vin har i början en mer dämpad doft än Fournas Bernadotte, men piggnar snart till med en kryddigare variant av föregående vins bouquet, plus lite ceder och choklad. Smaken är lite fylligare - fortfarande får vi kalla den medelfyllig dock - lite strävare och försedd med en bättre syra. Ett helt ok vin som börjar visa vissa mognadstecken.

2003 Réserve de la Comtesse (441 kr)
Det varma 2003 har satt sin karaktär på detta vin. En publikfriande, härlig, rik doft av fullmogna körsbär och svarta vinbär kombineras med stora gräddiga fat. Snart ansluter sötlakrits, lagerblad och köttbuljong i glaset. Smaken är fylligt fruktig och drar iväg lite åt nya-världen-hållet, men de balanserande syrorna finns på plats. De ganska rejäla tanninerna sandar ner tungan som om den vore en isig vintertrottoar. Trots detta känns detta mycket goda, om än inte typiska, vin redan helt drickfärdigt. En publikfavorit.

2004 Réserve de la Comtesse (~400 kr)
2004:an är mer typisk: även denna unga doft är bärig, men inte lika till bredden fylld av frukt som 2003:an. Här hittar vi också mer varierande doftinslag som grön paprika, kryddnejlika, rökelse och mintchoklad. Den fylliga smaken, med ett tydligt plommoninslag, är inte riktigt lika tanninrik som 2003:an, men lång och komplex. Även detta är ett riktigt bra vin och faller kanske den traditionella bordeauxdrickaren mer på läppen än 2003:an.

2004 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (658 kr)
Om vi jämför detta med Réserve de la Comtesse av samma årgång så är Le Grand Vin, som d'Ollone kallade det, inlindat i mer nya fat och är köttigare (stekosig till och med) i doften. Här finns också en parfymerad blommighet (Chanel No. 5) och lite honungsmelon(!). Den munfyllande smaken är frisk och fyllig, med riktigt sträva tanniner. Vinet är ännu för alldeles ungt och avslutas med en något kortare svans än väntat. Faktum är att för tillfället är 2004 Reserve de la Comtesse det bättre vinet av dessa två och ett mycket bättre köp med tanke på priserna.

1996 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (~1,600 kr)
Detta är ett kärt återseende, men i något mindre mängder än sist. Den komplexa doften nästan angriper näsan med storartade svarta vinbär och en härlig kryddblandning med läder, ceder, rotsaker, lakritsot och chokladpraliner. Vinet har både kraft och finess; det börjar mogna men är fortfarande riktigt strävt i sina ståtliga tanniner; eftersmaken är mycket lång, rik och givande; man frestas att på Parkerskt manér ta fram tidtagaruret och börja räkna sekunder. Allt sitter ihop i en silkig harmoni.

Ett fantastiskt vin även om det inte fick chansen att visa upp sig på samma sätt som sist. Då hade vi hela havsytor av Comtesse de Lalande att sniffa på i timmar; under den tid denna provning varade hann vinet bara komma halvvägs i sin utveckling mot zenit. Men gott var det ändå.

onsdag 26 september 2007

2006 Jurtschitsch Grüner Veltliner Schenkenbichl

Det dök upp tre viner från den österrikiska producenten Jurtschitsch Sonnhof i början av september, en Grüner Veltliner, en Riesling och en Sauvignon Blanc. Vi har provat 2006 Jurtschitsch Grüner Veltliner Schenkenbichl (218 kr).

Vinet har en doft av färsk ananas, päron, blommor och röda linser, det sistnämnda något som ska vara typiskt för denna druva, men vi har nog inte känt det så tydligt förut som i detta vin. Ett framträdande drag av fatkola får oss för en stund att tro att vi luktar på en vit bourgogne.

Smaken är intensiv, fyllig och avrundad med en ton av lichifrukt. Eftersmaken är mycket pepprig, som sig bör i en Grüner Veltliner, men också mycket eldig, vinet håller hela 14,5%. Tyvärr blir eldigheten lite för mycket, alkoholen slår igenom och vinet blir nästan hett och smakar starkt på ett inte helt angenämt sätt. Kombinationen av eld och kryddor går över styr. Vi drack vinet till thai-mat och så länge den smakrika maten fanns på bordet fungerade vinet ändock bra, det var först när vinet blev ensamt kvar som obalansen kröp fram.

söndag 23 september 2007

Chianti Classico 2005

På fredagseftermiddagen kom ett oförklarligt sug efter Chianti över mig. En snabbt improviserad provning blev resultatet; fyra Chianti Classico inhandlades och dracks genast upp till pizzor vid hemkomsten (vi skippade levern och favabönorna). Jag valde endast "enkla" Chianti Classico och undvek Riservas för att få en mer enhetlig provning. Efter denna övning är det dock frestande att genast sätta ihop även en provning med Chianti Classico Riserva. Vinerna gav mersmak.


Vinerna är alla gjorda på Sangiovese och har som mest legat uppåt ett år på fat. Vinerna luftades en timma innan provningen.

2005 Podere Terreno Chianti Classico (82 kr)
Det billigaste vinet i kvällens urval har en knäckig, lite dammig doft av plommon och örter. Smaken är lätt till medelfyllig, lite tunn i mitten, men angenäm och uppfriskande till maten. I eftersmaken finns några omogna krusbär. Detta är en lätt Chianti i klassisk stil (dock inte så klassisk att man ser en bastflaska framför sig) och är det enda av de fyra vinerna som känns helt drickfärdigt idag.

2005 Antinori Chianti Classico Pèppoli (116 kr)
En eldig doft av tomatmarmelad, sötlakrits, körsbär, marsipanpralin och gröna granskott. En medelfyllig, ung, mycket torr smak med lite mandelmassa i svansen. Fortfarande en ganska lätt Chianti, men i en modernare stil.

2005 Villa Cafaggio Chianti Classico (136 kr)
En ung, fruktig, örtig doft med mogna körsbär, hallonbåtar och diskreta fattoner. Här finns det för första gången denna kväll rejält med tanniner och en väl tilltagen syra. I eftersmaken ingår lite bittermandel vilket bidrar till att göra detta till ett mycket bra matvin.

2005 Castello di Fonterutoli Chianti Classico Fonterutoli (148 kr)
En ung, saltstänkt doft av bränt gödsel, lakritsrot och ett fåtal mörka bär. Gödseltonerna övergick tack och lov till en betydligt trevligare doft av rostat kaffe efter en timma i glaset. Smaken är medelfyllig, ganska sträv och även detta vin har en bra, tydlig syra och dessutom något som känns som en sälta i eftersmaken. Funkar mycket bra till de smakrikare pizzorna, men är ännu omoget.

Slutsats: fyra bra Chianti-viner. Alla är bäst till mat, det är inga viner man dricker bara för vinets skull. Alla är väl värda sitt pris (Kronstam går längre och utropar "Bästa köp!" för alla fyra i senaste Allt om Vin), men allra bäst tyckte vi om Villa Cafaggio. Det har trots sin ungdom rikligt med frukt, tanniner och syra, och allt sitter där det ska. Terreno var lite för lätt för min smakrika pizza (kalamataoliver, torkade tomater, färsk basilika och parmaskinka) men hade säkert gjort sig bra till en Capricciosa eller en mildare pasta.

Det blev några slattar kvar och vinerna var snäppet bättre dan därpå; mer aromatiska, mer sammansvetsade, och det är kanske inte så konstigt: det är ju mycket unga viner. Även vin i denna prisklass kan vinna på lagring, även om det förmodligen räcker med ett eller två år för att dessa viner ska mogna.

torsdag 20 september 2007

En helt vanlig dag på jobbet

Nja, inte helt vanlig men ofta kan vi arbetskamrater njuta av varandras sällskap under trevliga former. Just idag hade vi förmånen att avsluta arbetsdagen med en pokerturnering med en Nintendo Wii i potten följt av en härlig vertikalprovning av fyra årgångar av Poliziano Asinone Vino Nobile di Montepulciano, 2000, 2001, 2003 och 2004.

Finare Vinare har tidigare provat 2004an och beskrev då vingård och vinifiering så jag ödslar inte någon tid på att skriva något om det, utan går direkt på provningsnoteringarna. Att notera är att samtliga fyra årgångar håller en hög och jämn kvalitet. Det är fina skillnader och humöret och tillbehören avgör vilket av vinerna som är favorit, och det skiftar fram och tillbaka under kvällen. Vinerna hade luftat i flaskan under fem timmar och ca 30 minuter i glasen innan vi började. Provningslokalen var mättad med trevliga aromer när vi anlände och det satte verkligen stämningen och förväntningarna högt.

2004 Poliziano Asinone
- Färgen är vackert rödblå. Doften är fruktig med toner av körsbär och cassis. Det finns lite fattoner i botten men frukten överväger. Anar en fläkt av choklad. Smaken är fyllig, god, rejält sträv med eldiga körsbär. Eftersmaken är mycket lång med en kryddig avslutning.

2003 Poliziano Asinone - Färgen är mörkröd med endast en aning blått i kanten. Doften är eldig och bjuder på mandelmassa, choklad, kaffe och marachinokörsbär. Fattonerna är också här rätt tillbakadragna. Smaken är god, medelfyllig till fyllig med påtaglig strävhet. Det finns gott om frukt och en trevlig kärnig bitterhet i den ganska långa eftersmaken.

2001 Poliziano Asinone - Färgen är mörkröd. Doften stoltserar med gräddiga fattoner toppade med marachinokörsbär, choklad och senare kaffe. Smaken är återigen god, fruktig, med körsbär och en lång eftersmak med en angenäm bitterhet.

2000 Poliziano Asinone - Färgen är mörkröd. Doften är gräddig, eldig, med körsbär och torkad frukt. Toner av choklad och kaffe kommer också fram. Smaken är god, fyllig, mogen och fruktig. Eftersmaken är lång och elegant med en kryddig knorr.

Vi avslutar vinerna tillsammans med lite bröd och goda ostar, gruyere, en halvhård italiensk getost och en krämig getost med roquefortmögel från Spanien.

Solokvist är min favorit 2000 men med ostarna tycker jag att 2003an gjorde sig bäst.

onsdag 19 september 2007

2004 Domaine Rémi Jobard Meursault Les Chevalières

Vid samma tillfälle som vi drack den olycksaliga Delamotte-champagnen för någon vecka sedan fick vi också i oss en flaska vit bourgogne, närmare bestämt en Rémi Jobard från Meursault. Detta vin uppvisade mer väntade kvalitéer än den skumma champagnen.

Vinet i fråga är 2004 Domaine Rémi Jobard Meursault Les Chevalières (359 kr). Färgen är ljusgul, med en glimt av grönt. Den sofistikerade doften bjuder på vita vinbär, päron, citrus, diskreta fat och en saftig slanggurka. I nästa doftvåg hittar vi lemon curd, grönsaksbuljong och aningen lakritsrot. Det råder ingen tvekan om var detta vin kommer ifrån redan efter den första sniffen. Smaken är mineralrik, fyllig, bred, frisk, ung och mycket god. I eftersmaken ligger några senapsfrön och gror. Vinet är fortfarande mycket ungt och enligt Tanzer blir detta vin förmodligen mångdubbelt bättre om en så där fyra, fem år. Det är visserligen ett njutbart vin redan idag, men för att få full valuta för pengarna bör man nog invänta det mogna vinet. Den som ändå hade större tålamod (och en större källare).

2005:an av detta vin kom i septembersläppet och det finns fortfarande kvar ett antal flaskor.

tisdag 18 september 2007

Côte-Rôtie-middag, del 3

Tredje delen av denna följetong om Côte-Rôtie-middagen är ett uppsamlingsheat för de viner som dracks lite här och där under middagen.

Som välkomstdrink bjöds vi på champagne, närmare bestämt 1998 Nicolas Feuillatte Champagne Brut Blanc de Blancs (286 kr). Doften var brödig, fruktig och fräsch, med en nybakad rabarberpaj i glaset. Den mogna, krämiga och balanserade smaken bjöd på päronmust och lite sherrytoner. Det här var mycket champagne för pengarna.

Det första vinet till bords, som dracks som en slags förrätt, blev ett vitt vin från norra Rhône, en Condrieu vid namn 2005 Domaine Stephane Montez Condrieu Les Grandes Chaillées (305 kr). Doften visar upp persika, violer, jasmin, muskot och en vicks blå i bakgrunden. I den ganska mjuka smaken hittar vi frukt, fat och asiatiska kryddor. Eftersmaken är medellång med en liten eldighet. Detta vin har en typisk och mycket bra viognier-karaktär, men saknar lite bett syrorna (vilket i och för sig kan ha berott på att vinet inte riktigt hann kylas ner till en lämplig serveringstemperatur innan vi slök det).

Som reservvin till Côte-Rôtierna fanns en 2003 Gemtree Vineyards Shiraz Obsidian (291 kr) från McLaren Vale i södra Australien redo, en Shiraz kan ju ersätta en Syrah. Nu behövdes inget reservvin, alla Rhône-viner var vid god vigör, men vi drack upp det ändå; vinet fanns ju där.

En intensiv doft av mörka bär, krämig fatvanilj, hallonsylt, choklad, gummi och en stor gräddig jordgubbstårta stiger ur glaset. Vinet är ungt, ganska strävt, eldigt, mycket fylligt och har en nästan söt smak (det är ett torrt rött vin, men jämfört med de närvarande Rhône-vinerna så drar det här iväg åt port-hållet). En eldig lång eftersmak följer.

Ett kraftfullt och gott vin, men detta är ett typiskt exempel på en australisk shiraz som delar tyckarna i två läger: älska eller hata. Själv dricker jag gärna ett glas av detta, men knappast en hel flaska, och inte gärna till mat. Där är Syrah från Rhône helt klart att föredra (och innan den rasande brevstormen begraver mig: därmed inte sagt att det inte finns ett stort antal Shiraz-viner från Australien som passar alldeles utmärkt till mat).

måndag 17 september 2007

Côte-Rôtie-middag, del 2

Mer om Côte-Rôtie-middagen: efter det att rödvinerna gjort sitt, marscherade en brokig parad med söta viner in på bordet. Till dessa viner åts en riktigt knäckig nötkaka, åtminstone till de viner som passade till denna kaka (Vin de Paille passade allra bäst till denna mycket söta efterrätt).

2005 Dönnhoff Oberhäuser Brücke Riesling Auslese (269 kr). Färgen är gyllengul. Vinet bjuder på sansade dofter av löv, päron, lite ananas och aningen botrytis; en mycket ren och bra rieslingdoft. Den unga smaken är tät, precis och renfruktig med mineraler och smak av gröna druvor. Pigga syror ger balans åt auslese-sötman. Ett mycket välgjort vin som säkerligen kommer att växa flera storlekar med några decennier i källaren.

Cellier des Templiers Banyuls. Färgen är lätt rödbrun. Dofterna är russin, tawny port, kirsch och choklad. Inte ett särskilt komplext vin men mycket trevligt. Smaken är lagom söt med mandeltoner; lite syra och en hel del alkohol håller sötman stången.

2000 Klein Constantia Muscat Vin de Constance (288 kr). Vinet har en gyllene bärnstensfärg, det ser ut som flytande guld. Doften är stor och komplex: höstäpplen, bikupa - honung och bivax - nygarvat läder (en annan association var "nyblandat krut"), mangopuré och nyregnad höstskog. Senare dyker också havtornsbär, aprikos, torkad ananas och fikon upp i den rika doften. Smaken är maffig och magnifik med ett bra bett. Sötman bärs upp av en härlig, lätt oxiderad läderton och mycket tjusiga syror. Alltihop avslutas med en lång läderinlindad eftersmak. Ett storartat vin, det bästa söta jag druckit från Sydafrika hittills.

2003 Stéphane Tissot Arbois Vin de Paille (296 kr) Färgen är orange bärnsten. En fantastiskt fin och mycket egen doft stiger ur glaset: bränt socker, russin, mandariner, apelsinmarmelad, inlagda rödbetor och syrlig tomatsoppa. Vinets smak är unik, smakrik och harmonisk, med en utmärkt balans mellan syra och sötma och lite aprikos i svansen. Ett suveränt vin som lätt överträffar den torra Arbois vi drack av en annan Tissot här, om det nu överhuvudtaget går att jämför viner som står så långt ifrån varandra på sött-torrt-skalan som dessa två.

Det är svårt att utse en vinnare när vinerna håller en så hög klass; för min del får Vin de Paille och Vin de Constance dela på förstaplatsen. Så egenartade viner med sådan kvalitet är det inte ofta man stöter på. Faktum är att de söta faktiskt övertrumfade de röda denna gång, trots att de röda hade huvudrollen. Birollsinnehavarna stal showen!

söndag 16 september 2007

Côte-Rôtie-middag, del 1

Igår blev många viner druckna under en lång middag hos Johan där fyra viner från Côte-Rôtie spelade huvudrollen. De övriga sju vinerna som figurerade i flaskor och glas får vänta på sin plats i solen till ett senare inlägg. Rhône-vinerna dekanterades två timmar innan provningen började.

Det första och lättaste vinet var 2004 Ogier Côte-Rôtie Cardinal de Saint Ange (250 kr), det enda vinet från 2004 denna kväll. De trevliga dofterna består av fatvanilj, mörka körsbär, jordig svamp, lagerblad, rapsolja, och nyklippt gräs. Smaken är mindre: lätt, fruktig och frisk men lite tunn, särskilt i jämförelse med 2003:orna på bordet. Precis som när vi tidigare provade viner från Crozes-Hermitage känns 2004:an lite vattnig när den jämförs med övriga årgångar. Vi letar fortfarande efter en riktigt bra 2004:a från norra Rhône; detta skall ju trots allt inte vara ett dåligt år.

Nästa vin var 2003 Domaine Jamet Côte-Rôtie (409 kr). Vi har nu bytt producent och årgång, och gått upp en prisklass. En stor, vidöppen och komplex doft rusar upp ur glaset: hallon, tjära, lakrits, kapris, kryddig charkbutik, tobak, lagerblad, enbuske, ja, det gick att fortsätta länge med doftassociationerna. Efter en stund i glaset lägger sig en mycket tydlig doft av tapenad ovanpå de övriga dofterna i buketten. Smaken är rik och frisk med rejäla syror och hanterbara tanniner. Den är däremot inte särskilt balanserad, någonting är lite kantigt i smaken. Doften är storslagen och vi sitter länge med näsorna i glasen, men smaken lyckas alltså inte riktigt leva upp till doftens storhet. Det är trots detta svårt att inte tycka om vinet.

Sen kommer det första av de två Guigal-viner som ingår i kvällens virtuella provning (Finare Vinares smaknotiser finns här), nämligen 2003 E. Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde (469 kr). Här hittar vi förvånansvärt lite doft överhuvudtaget. Vinet verkar helt slutet och den fruktade tunneln får tyvärr anses vara ett faktum. De små dofter vi lyckas fiska upp är mogna bär, kolaböna, ganska bitter mandelmassa (från de 36 månaderna i ekfat) samt lite rök och kall bastusten. Vinet är mycket strävt, tungan klistras ihop med kinderna; den outvecklade smaken är fyllig, koncentrerad, sydländsk (någon nämner Italien) och den kryddig eftersmaken varar länge. Det här vinet är det bara i gömma och glömma längst ned i källarmörkret i några år.

Den sista och mest exklusiva av kvällens Côte-Rôtier var 2003 E. Guigal Château d'Ampuis (975 kr). Dofterna är stora och unga: en rejält gräddig rostad fatvanilj är det första som lämnar glaset. Därefter kommer björnbär, rökta charkuterier, kryddpeppar, oxbuljong, kapris och lite blommor. Det är dock ekfaten som dominerar doften för tillfället; vinet har legat hela 38 månader på nya fat. Inte heller denna doft känns helt öppen, även om den inte alls är lika igensvetsad som Brune et Blonde. Smaken är intensiv, rik, tät, superbärig med lite kokos- och chokladtoner, kanske inte typiska kännetecken för Côte-Rôtie, men mycket gott. Smaken är väldigt sträv (men inte riktigt lika sträv som Brune et Blonde) med syror som balanserar de maffigare inslagen i smaken. Detta är ett ungt och mäktigt vin (även priset är mäktigt) med en ännu inte fullt utvecklad smak, men med stor potential; ett vin som väntar på att brista ut i sång.

Med Guigals Brune et Blonde i diket för tillfället, blev detta ett 2003-race mellan Guigals Château d'Ampuis och Jamets Côte-Rôtie, och i mitt tycke går Jamet segrande ur striden denna gång; det är helt klart det mest njutbara vinet för tillfället, trots småfelen vi hittade i smaken. Men: när d'Ampuis känner sig redo att krypa ur källaren och begära revansch i mogen skepnad blir utgången med största sannolikhet en annan.

Till dessa rödviner hade Johan lagat en mycket god måltid bestående av helstekt entrecôte, mandelpotatismos, blomkålspuré, gräddig svampsås och Le Puy-linser, mat som matchade vinerna väldigt bra. Det blev som sagt många andra viner druckna denna kväll (en av anledningarna till att detta inlägg inte skrevs i arla morgonstund) och mer om dessa viner följer i framtida inlägg.

fredag 14 september 2007

Delamotte Cuvée Operakällaren Blanc de Blancs

Vi drack för någon vecka sedan en flaska Delamotte Cuvée Operakällaren Blanc de Blancs (289 kr) eller "Champagne OK" som det också står på flaskan. Denna champagne är gjord på en blandning av Chardonnay-druvor från byarna Le Mesnil, Avize och Oger och innehåller bland annat druvor som blir över de år man låter bli att tillverka kult-champagnen Salon. Det verkar dock inte som om vår flaska hade mycket gemensamt med Salon.

Doften hade vi ganska roligt åt: först fuktig halm, eller mer precist, "det man hittar när man grävt sig djupast in i en väljäst höskulle en mörk höstnatt: The Heart of Darkness". Sedan hittade vi även surpäron, lök, animaliskt fett och något som en person i sällskapet (som vill förbli anonym) beskrev som "laktosintolerant katt". I den friska, torra och ganska riviga smaken fanns dessutom en hel flaska Pommac.

Ja, tänk vilken variation Chardonnay-druvan kan uppvisa när den vinifieras i Champagne.

Det kan ju faktiskt ha hänt något med den här flaskan, för andra recensenter har mer normala beskrivningar av detta vin (brödig, äpplig, lite jästig, osv). Vinet måste också ha varit lite bättre än vad anteckningarna så här i efterhand antyder, för flaskan tog slut; det blev inte en droppe kvar.

torsdag 13 september 2007

2004 Yering Station Pinot Noir

Jag greppade denna flaska från släpphyllan på regeringsgatan inför vår provning av Bourgogner häromdagen med baktanken att det kunde rycka in i fall av korkskada (eller törst). Den är ett billigare alternativ till "Reserve"-varianten av samma vin. Det slutade med att jag tog med mig flaskan hem.

Efter en dags vinvila tyckte jag det var värt att prova ett glas. Vinet är klart rött med en knappt märkbar dragning åt blått. Doften har söta, syltiga hallon, kryddor och stall. I munnen är det friskt, balanserad med ringa garvsyror, smak av hallon och en lite eldig och kryddig eftersmak som jag finner mycket angenäm. Den gick utmärkt till pasta med pesto.

2004 Yering Station Pinot Noir (159kr) - jag kunde inte hitta det på bolagets sajt trots att jag använder numret på kvittot. [red.anm: den är slutsåld.] Drickes nu.

onsdag 12 september 2007

2005 Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice

Den tredje purunga bourgognen från 2005 vi drack igår var inte en Potel utan en brygd skapad av Antonin Guyon. Vi är nu tillbaka i Côte de Nuits, i Gevrey-Chambertin, och vinet i fråga är 2005 Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice (275 kr). Detta vin har lagrats hela 18 månader på fat (varav 30% nya), vilket är något förvånande med tanke på de förhållandevis diskreta fattoner vinet uppvisar.

Hur smakar det då? Vinet har en yppig doft av hallon, blåbär, nejlika, sockerärter och bränt gummi. Efter en stund ansluter en del marina dofter: nyskalade räkor och salta havsvindar som för med sig dofter av färsk tång. Dessutom hittar vi köttbuljong och en liten kryddbukett. Smaken är rik, inte alltför sträv, mycket fräsch och balanserad, med en härlig hallonfruktighet och suveräna vitala syror. Ett glatt vin med en lång och ihållande eftersmak.

Detta är ett mycket gott vin som förvånansvärt nog är drickfärdigt redan nu i sin extrema ungdom. Detta var helt klart kvällens bästa vin. Rekommenderas starkt, och än så länge så finns det ganska gott om flaskor kvar på Systemet, så skynda!

Finare Vinare tyckte också om La Justice.

2005 Nicolas Potel Volnay Vieilles Vignes

Det andra vinet av Nicolas Potel vi drack igår kväll var 2005 Nicolas Potel Volnay Vieilles Vignes (255 kr). Vi har förflyttat oss söderut till Volnay och Côte de Beaune, men även här är det gamla stockar som gäller. En fjärdedel av druvorna kommer från Premier Cru-gårdar och även detta vin har lagrats ett år på franska ekfat. Här var Potel dock lite försiktigare med den nya eken, endast en tredjedel var nya fat.

En ganska komplex doft möter näsan: stenbrottsrök, kryddnejlika, nässlor, smörkola, bittermandel och mörk choklad. Frukten finner vi i form av av bigarråer och jordgubbar. Smaken är nästan fyllig, rejält sträv med lite torra tanniner, bärig och sötfruktig med bra syra, diskreta fattoner och en liten sälta. I den ganska långa avslutningen smakar vinet mörka plommon. Passar väldigt bra ihop med en halvhård getost vid namn Le Napoleon.

Detta är fortfarande ett mycket ungt vin men med bra potential. Det smakar redan nu mycket bättre än Potels Morey-St-Denis från samma år, ett vin som vi med viss svårighet drack vid samma tillfälle, men det bör nog ligga ned i åtminstone tre-fyra år innan man öppnar nästa flaska.

tisdag 11 september 2007

2005 Nicolas Potel Morey St. Denis Vieilles Vignes

"...and the votes from Swedish jury are..."

Detta är den första koordinerade virtuella vinprovningen i den svenska vinbloggosfären. Ett antal vinbloggare dricker ikväll samma vin för att ge en mer mångsidig bild än vanligt av ett i förväg utvalt vin. Andra omdömen hittar ni hos Finare Vinare och Frankofilen.


Kommunen Morey-Saint-Denis ligger inklämt mellan sina två mer namnkunniga grannar, Gevrey-Chambertin och Chambolle-Musigny i Côtes de Nuits. Vinet vi ikväll dricker från denna appellation är 2005 Nicolas Potel Morey St. Denis Vieilles Vignes (197 kr). Pinot Noir-druvorna kommer från gamla stockar, minst 60 år ska de vara, och vinet är lagrat ett år på franska ekfat, varav två-tredjedelar var nya.

Mannen bakom detta vin är Nicolas Potel, som har sina rötter i Domaine de la Pousse d'Or. Han startade dock en egen negociant-firma 1997, Maison Nicolas Potel, efter hans fars frånfälle. Vi hoppas Nicolas är en man med synnerligen god hygien (bilden är lånad från Potels sajt).

Det finns gott om Potel-viner på Systembolaget för tillfället och samtidigt med detta provade vi bland annat ett annat Potel-vin; mer om det under morgondagen (lovar Magnus).

Det är med viss oro vi konstaterar att den första dominerande doften är dynga följt av avlopp. Vill vi vara snälla kan vi kalla det durianfrukt. Därpå följer gamla kolabönor, smörsyra, kaffesump, målarfärg, jästa körsbär, kåda och oidentifierat skumgodis.

Vinet är ganska strävt, kartigt, bittert, stjälkigt med en aggressiv syra. Det börjar illa men blir något bättre alltmedan kvällen går. Endast en av fyra deltagare hävdade att han kunde dricka ur sitt glas, men detta visade sig sedan vara en lögn. Eftersom vinet fått goda omdömen på annat håll så misstänkte vi därför att vi fått en dålig flaska. Ett andra omdöme inkom dock från en samtidig provning i Uppsala, där nästan exakt samma ord användes för att beskriva vinet. En dålig tunna alltså?

Inte riktigt det resultat vi väntat oss, men vi ser med spänd förväntan fram emot övriga omdömen om detta vin.

Mellansläppet 17 september

Som bekant släpper Systembolaget nya viner den första varje månad, ofta med långa köer som resultat. Vad som kanske är mindre bekant är att ofta släpps även en mindre mängd viner i mitten av varje månad, det så kallade mellansläppet. Eftersom det inte är helt lätt att få en samlad bild över dessa släpp har vi gjort lite data mining för att sätta ihop följande släpplista för mellansläppet i september.

Australien

  • 2004 Coates McLaren Vale Shiraz, Coates Wines, McLaren Vale, 750 ml (99394) 268 kr
  • 2005 Mangan, Cullen Wines, Margaret River, 750 ml (97974) 199 kr
Frankrike
  • 2005 Chambertin Grand Cru, Domaine Tortochot, Chambertin, 750 ml (97792) 658 kr
  • 2004 Côte Rôtie, Earl Jasmin, Côte-Rôtie, 750 ml (97973) 350 kr
  • 2001 Château Destieux, Saint-Emilion Grand Cru, 750 ml (99827) 329 kr
  • 2004 Gourt de Mautens, Domaine Gourt de Mautens, Côtes-du-Rhône-Villages, 750 ml (97995) 292 kr
  • 2002 Monthélie Rouge, Domaine Parent, Monthélie, 750 ml (97971) 224 kr
  • 2005 Hermitage, Chave, Hermitage, 750 ml (99594) 422 kr
  • 2004 Kastelberg Riesling, Domaine Marc Kreydenweiss, Alsace Grand Cru, 750 ml (99530) 395 kr
  • 2005 Puligny-Montrachet, Louis Chavy, Puligny-Montrachet, 750 ml (99479) 291 kr
Italien
  • 2003 Sagrantino di Montefalco 25 Anni, Arnaldo Caprai, Umbrien, 750 ml (97986) 695 kr
  • 1995 Vigna Spuntali Brunello di Montalcino, Tenimenti Angelini, Brunello di Montalcino, 750 ml (99065) 563 kr
  • 2004 Ai Suma, Braida, Barbera d'Asti, 750 ml (97957) 550 kr
  • 2004 Bricco della Bigotta, Braida, Barbera d'Asti, 750 ml (97959) 439 kr
  • 2004 Bricco dell'Uccellone, Braida, Barbera d'Asti, 750 ml (97958) 439 kr
  • 2003 Sagrantino di Montefalco Collepiano, Arnaldo Caprai, Umbrien, 750 ml (97988) 395 kr
  • 2004 Rosso Outsider, Arnaldo Caprai, Umbrien, 750 ml (97984) 395 kr
  • 2003 Contemporare, Arnaldo Caprai, Umbrien, 750 ml (97983) 259 kr
  • 2006 Braida Brachetto d'Acqui, Braida, Brachetto d'Acqui, 750 ml (97987) 145 kr
Portugal
  • 2003 Hexagon, José Maria da Fonseca, Terras do Sado, 1500 ml (98090) 495 kr
  • 2005 Quinta de Chocapalha Reserva Red, Quinta de Chocapalha, Estremadura, 750 ml (98016) 179 kr
Tyskland
  • 2005 Groebe Kirchspiel Riesling Grosses Gewächs, Groebe, Rheinhessen, 750 ml (98214) 219 kr
  • 2005 Groebe Aulerde Riesling Grosses Gewächs, Groebe, Rheinhessen, 750 ml (98213) 219 kr
  • 1998 Dr Pauly-Bergweiler Erdener Treppchen Riesling Spätlese, Dr Pauly-Bergweiler, Mosel-Saar-Ruwer, 750 ml (97461) 129 kr
  • 1994 Kanzemer Altenberg Riesling Spätlese, Von Othegraven, Mosel-Saar-Ruwer, 750 ml (97306) 99 kr
Österrike
  • 2006 Schilfwein, Sepp Moser, Neusiedlersee, 375 ml (98003) 228 kr
För mig är många av dessa viner obekanta, men det kanske finns kunnigare läsare som har något intressant vin att peka ut i denna lista. Viner som redan väckt mitt intresse är 2001 Château Destieux och 2005 Hermitage från Chave (fast det är med största sannolikhet Yann Chave, inte Jean-Louis Chave, därtill är priset för lågt), men här finns säkert många fler som kan vara värda uppmärksamhet.

Den 17 september dyker dessa viner upp på välsorterade systembolag. En tanke: börjar det köas även på mellansläppen nu?

måndag 10 september 2007

2005 E. Guigal Côtes du Rhône Blanc

Alsace marknadsför sig numera som den region vars viner passar bäst när det står asiatisk mat på bordet. Druvor som Pinot Gris och Riesling fungerar i de allra flesta fall alldeles utmärkt till kinesiskt, thailändskt eller till och med japanskt (däremot knappast till indiskt). Även Tyskland och Österrike (där man också kan lägga Grüner Veltliner till denna druvlista) kan naturligtvis också bidra med viner som passar till dessa rätter. En fjärde druva som gör sig mycket bra till asiatiska rätter är den kryddiga Viognier som har sitt ursprung i Rhône.

Systembolaget har tyvärr mycket få Rhône-viner baserade på Viognier, åtminstone i den prisklass man normalt associerar med sin hemtagna pappkartong asiatiskt käk. Det finns en handfull viner från Condrieu i norra Rhône, men de klockar alla in runt 300 kronor, vilket är för mycket för thai-curryn en regnig måndagskväll.

Men det visar sig att i beställningssortimentet finns 2005 E. Guigal Côtes du Rhône Blanc (106 kr). Vi provar: doften innehåller melon, citrus och något som bäst beskrivs som typisk Viognier-krydda. Vinet är smakrikt, fruktigt och syrligt med spår av grönt te. Ett rättframt, välgjort och gott vin som passar mycket bra till kvällens thai-mat. Detta vin är nog så bra som Guigals röda Côtes du Rhône (som det i och för sig var ett tag sedan vi drack), så varför finns inte det vita i det ordinarie sortimentet? Där finns helt klart ett hål att fylla.

söndag 9 september 2007

2001 Château Batailley

Till en klassisk Oxfilé Provencale dricker vi en tvättäkta Grand Cru Classé från Pauillac i Bordeaux, om än att det bara är en femte-cru, nämligen 2001 Château Batailley (299 kr). Vinet är dominerat av Cabernet Sauvignon, men innhåller även Merlot, Cabernet Franc och Petit Verdot.

Doften är klassisk bordeaux: svarta vinbär, blyertspenna och mandelmassa som när man lyfter på locket på en semla. Här finns också nyskuren palsternacka, sockerslungade rotsaker och en gnutta lakritsrot. Doften påminner en hel del om den Château Pichon Lalande vi drack i somras. Doften når naturligtvis inte upp till Lalandes höjder, men släktskapet är tydligt.

Smaken är medelfyllig, med friska syror och en markant kryddighet, men den är också lite ihålig och vi hittar en liten stjälkighet i eftersmaken. Tanninerna är tydliga men silkiga och lätthanterliga. Som matvin fungerar Batailley bra, men svagheterna står ut lite väl mycket när maten är slut. Doften är betydligt större än smaken.

Det här är egentligen inget dåligt vin alls, det är en helt ok bordeaux från ett helt ok år. Det är priset det är fel på; det är nog bara i Bordeaux (och i Bourgogne) man regelmässigt kan ta ut 300 spänn för ett vin som är värt ungefär hälften. Skärpning!

Fler var nyfikna på detta vin: Finare Vinare drack samma vin samma kväll och vi tycks vara på samma våglängd.

lördag 8 september 2007

Middagen från helvetet (eller hur man lagar en avancerad middag som man också hinner äta)

Middagsgästerna sitter vid bordet. Värdparet ställer triumferande och lite lätt svettiga fram en häftig förrätt. Några minuter senare tittar värdparet oroligt på varandra och sneglar lite nervöst ut mot köket för att sedan ursäkta sig och försvinna iväg. Från köket hörs snart slammer från kastruller samt stressad konversation när det upptäcks att spisen har en platta mindre än vad som behövs för tillfället. Huvudrätten kommer omsider till bordet och njutes i några minuter innan värdparet återigen försvinner ut i köket med en lätt panik i blicken. Mer skrammel hörs när man försöker skapa utrymme bland använda kastruller och bunkar för att preparera efterrätten. Detta är dock det sista som ska lagas. De tappra kockarna kan till slut torka svetten ur pannan, koppla av och njuta av efterrätten - tills de kommer ihåg hur köket ser ut.

Vem känner igen denna situation?

Jag har sett den ett antal gånger. Jag har gjort det själv och jag har sett andra göra samma sak när matintresset börjat spira och man i entusiasm komponerar - Middagen från helvetet.

Rätterna passar i och för sig ihop väl och är mycket goda och spännande men man har helt glömt att man både ska laga maten och äta den tillsammans med sina gäster. Valet har skett utifrån häftiga bilder i kokböcker och tidningar men utan hänsyn till den logistik som krävs när man ska laga 3-5 rätter. Här följer några råd och tips om hur man kan undvika detta skräckscenario:

  • Gå igenom alla recept och lista upp alla delmoment i dem, skriv ned dem om du är nybörjare. Fundera på hur lång tid varje moment tar och när det behöver utföras i förhållande till serveringen. Markera vad som kan göras långt i förväg, kort i förväg och vad som måste ske i direkt anslutning till serveringen. På detta sätt kan du enkelt se om det finns många moment som kommer krocka i tid och du kan också se om du får problem med för få spisplattor eller för få ugnar (jodå, jag har lyckats med att behöva en ugn mer än jag hade tillgång till). Undvik en meny där alla rätter har många eller tidskrävande moment direkt i anslutning till servering och ätande. Överplanera tills du fått in vanan och gör detta mer eller mindre automatiskt. Kom ihåg att planera in tid för att duscha och fräscha upp sig i lagom tid.
  • Lek TV-kock och hacka och skär allt i förväg. Detta gör att när man kommer till själva matlagningen slipper man sådana roliga övningar som att hacka tre sorters grönsaker samtidigt som man bevakar två kastruller på spisen. En annan fördel är att man kan diska undan skärbrädor och knivar innan man fortsätter med matlagningen och frigör på så sätt arbetsytor. Kom dock ihåg att vissa saker kan oxidera och behöver ligga i vatten eller droppas med citronsaft eller något annat syrligt.
  • Gör så mycket i förväg som du bara kan och modifiera recepten om det behövs. Till exempel kan många såser kan göras i god tid och blir ofta godare av att få stå till sig. Tänk dock på hygienen.
  • Diska, diska, diska. Så fort ett moment är klart, diska de redskap du använde. Det gäller att hålla undan så länge man kan. Om köket är i kaos redan vid förrätten är du på god väg mot katastrof. Om du innan slutmonteringen av förrätten har allt undandiskat och alla ytor rentorkade ligger du bra till.
  • Helstek köttet. Visst är det kul att lägga upp maffiga stekta entrecôter men om ni är åtta till bordet kan det vara svårt att ha stekpannor nog. Dessutom är det inte så kul att springa ut i köket och stå i stekos i 10-15 minuter mellan förrätt och huvudrätt. Att helsteka är ett betydligt stressfriare sätt att laga stora mängder kött. Det blir ofta godare också. Entrecôte, lammrack, kotlettrad, karré, oxfile, lammytterfile ... listan är lång. Detta råd kan naturligtvis tillämpas på fisk.
Lycka till med matlagningen!

onsdag 5 september 2007

2004 Clos Bagatelle La Gloire de Mon Père

2004 Clos Bagatelle Saint-Chinian La Gloire de Mon Père (222 kr) är ett vin från appellationen Saint-Chinian i Languedoc-Roussillon i södra Frankrike. Druvblandningen visar på vinets hemmahörighet i ett medelhavsklimat, 40% Mourvèdre, 30% Grenache och 30% Syrah, och vinet har legat drygt ett år på nya franska ekfat. Den tunga flaskan har en ovanlig och mycket snygg form, men en varning utfärdas för flaskans bristande stabilitet; vi höll på att få vinet i knät.

Doften är stor och inleder lite jordigt och animaliskt (rökt korv) men snart visar glaset upp utvecklad frukt med söta körsbär, plommon och björnbär. Här finns också en hel påse vingummi, torra örter och mörk choklad. I munnen är vinet smakrikt, yppigt och munfyllande, harmoniskt och fortfarande ganska strävt men inte outvecklat. I smaken återkommer både körsbären och plommonen från doften, men här finns även läder och en gnutta chili. Ovanpå alltihop ligger en tydligt lager av romtopf - rom-marinerade blåbär, hallon och smultron, nästan lite portvinstoner. Det här är ett strålande gott vin som smälte ihop perfekt med den Boeuf Bourguignon det serverades till. Passa på att inhandla några av det femtiotal flaskor som i skrivande stund finns kvar på Systembolaget, detta är ett riktigt vinfynd.

tisdag 4 september 2007

2004 Nino Negri Sassella Le Tense

Ett tips vi fått på ett bra men inte alltför dyrt vin är 2004 Nino Negri Valtellina Superiore Sassella Le Tense (126 kr). Chiavennasca står det på etiketten, men det är Nebbiolo i flaskan; Chiavennasca är nämligen den synonym som används för Nebbiolo i appellationen Valtellina Superiore, som ligger i Lombardiet, långt norrut i Italien, uppklämt mot den Schweiziska gränsen. Enligt Nino Negris sajt är druvorna "picked by hand and vinified by the red wine method" och det låter ju bra. Dessutom lagras vinet dels 15 månader på barriques, dels 24 månader i stora ektunnor, och får sedan ligga till sig ytterligare en tid i flaskan innan de börjar säljas.

Vinet har en mycket klar färg, nästan åt Pinot Noir-hållet. Doften är elegant, körsbär med nypon, mandelmassa med grädde, torra örter, violpastiller och torkad frukt, fina fattoner. Smaken är även den elegant, medelfyllig, med bra syror och en hel del tanniner kvar. Vinet är kryddigt och läskande med lite viol även i smaken. Mycket gott och matpassande. Efter ett öppnat dygn i kylen kan vi dessutom lägga till spår av en tawny port i doften. Vänsterprassel i kylskåpet?

Är Le Tense bättre än Pio Cesare Langhe Nebbiolo i (nästan) samma prisklass? Le Tense är något elegantare (en term som tycks vara nyckelordet för detta vin), och som Finare Vinare säger, kanske mer lagringsvärt, men vilket av de två vinerna som är bäst för tillfället, det är en smaksak. Båda två är riktigt bra viner.

söndag 2 september 2007

Semester i Skåne - summering

Sista dagens mat blev enkel. Vi köpte chorizo och lammkorv och gjorde en gryta på det med bönor, kalvfond, tomater och lite rökt sidfläsk som vi hade köpt tidigare. Till detta drack vi öl. Vi hade nästan slut på vin och det kändes inte riktigt som rätt mat till de två flaskor Bordeaux vi hade kvar. Efterrätten var en tatinpäron-kaka med jordgubbar och en 2005 Château Grillon. Jag glömde att anteckna något om Grillon men det var en typisk god budgetsauternes, enkel, frisk och rakt på sak med doft av botrytis och torkad frukt samt balanserad syra och sötma i smaken.

Denna typ av semester är något jag personligen uppskattar enormt. Avslappnat leverne i ett hus på landet med goda vänner, god mat och god dryck. Vädret var lite sisådär men vad gör det när man laddat med sällskapsspel som Ticket to Ride Europe, Puerto Rico, Texas Hold'em och Guitar Hero.

Veckans vinhöjdare: Morgenhof Première Sélection 2000 var riktigt smaskig och var i mitt tycke en mycket bättre Bordeaux än de viner från Bordeaux man kan köpa för samma pris. Det var dessutom kul att langa upp en magnumflaska på bordet. De två vinerna från Bruno Rocca som Göran köpte på Simon Unna vinhandel i Helsingör, 2005 Barbera D'Asti och Barbera D'Alba, var också mycket goda.

Veckans mathöjdare: De marinerade lammrack vi köpte från Kötthallen i Boarp blev fantastiskt möra och saftiga. Lägg till den enkla och mycket goda rödvinssås som beskrivs nedan och det blir himmelskt. En annan höjdare var något så enkelt som rotsaker och lök rostade i ugn med olivolja och balsamvinäger och kryddade med kummin och färsk timjan.

Rödvinssås à la HP
Ett vinrecept som nedärvts från en kollega till Göran. Alla goda ting är tre, socker, alkohol och fett. Karamellisera 3 msk socker med en liten skätt vatten i en tjockbottnad kastrull. Slå över 3 msk balsamico-vinäger, 3 dl rödvin. Rör om tills sockret löser sig igen. Tillsätt ca 2 - 3 msk kalvfond (efter behag, efter behag, ...). Reducera till önskad koncentration och smaka av med lite peppar. Red lätt med arrowrot, potatismjöl eller majsena och blanka av med en rejäl klick smör.

Vi drack också en del whiskey under kvällarna. Min favorit var Caol Isla 18 Years old som kombinerar den typiska rökiga torven hos en Islay-whiskey med inslag av vanilj och träkol (bourbonfat månne?). Den är marginellt dyrare än Ardbeg Ten Years som vi nämnt tidigare. Longmorn 15 Years old, en whiskey från Speyside, var också mycket god med bland annat en smaskig smörkola i doften.

Ett speciellt tack till G & B för att de lånade ut sitt sommarhus till oss.

Höstpremiär på Vinbaren

För ungefär en vecka sedan begick vi höstpremiär på Gondolens vinbar och utan större ceremonier högg vi in på den nykomponerade vinlistan. Det har nästan blivit till en tradition att börja med en Puligny-Montrachet på Vinbaren och så fick det bli även denna gång:

2004 Gérard Chavy & Fils Puligny-Montrachet 1er Cru Les Perrières
Sofistikerade dofter av moget grönt äpple, nötter, "skiffer efter regnet", en härlig citronkola och lite lakritsrot möter näsan. Smaken är intensiv, rik och lång med uppfriskande och balanserade syror. Detta är helt klart det bästa vin Puligny-Montrachet visat upp på Vinbaren hittills i år. Lysande gott.

1992 Dr. Pauly-Bergweiler Ürziger Würzgarten Riesling Spätlese
Här hittar vi mogna, vaxiga dofter av päron, gul melon och petroleumdofter á la oljig verkstad. Smaken är moget halvsöt, äppelsaftig, frisk och mycket god. Hur kan tyskarna sälja sina mogna viner så här billigt?

2002 Château Pichon-Longueville Baron
Ett stort glas stor bordeaux fick förgylla lammfilén. Dofterna som trängs i glaset är choklad, köttbuljong, kanel, grönt bananskal(!), jord, ett väl använt stall och några få körsbär (inga svarta vinbär) men ganska lite frukt överhuvudtaget. Smaken är mycket sträv, pepprig och fyllig, men känns outvecklad och innehåller tyvärr en del störande gröna och stjälkiga toner. Jag hade mycket svårt att få bort de gröna bananskalen ur sinnet, även när vinet dracks till maten, och denna Pichon Baron blev tyvärr en besvikelse för min del. Jag hade förväntat mig mer.

2005 Domaine Santa Duc Côtes du Rhône Sélection Vieilles Vignes
En enkel men fullt duglig Côtes du Rhône: lite damm, massor med blåbärssoppa, vitpeppar och mjölkchoklad. Smaken är medelfyllig, kryddig, läskande och pepprig. Klart godkänt.

2004 Fernando Remírez de Ganuza Rioja Trasnocho
Denna ultramoderna och svåröverkomliga "superrioja" är tillverkad i något som anses vara det renaste "labbet" i Spanien och nog smakar det rent: överväldigande dofter av gräddbakelse, smörkola, vältvättade slånbär och bakkryddor (kardemumma i smörig bulldeg). Vinet är supersträvt, tungkrullande (passande nog som att äta slånbär) och ännu inlindat i ett tjockt babyhull. Gott men svårdrucket för tillfället. Att det är från Rioja får man läsa sig till, för det går inte att känna igen vinet som en rioja; dofterna påminner mig dock om en annan fet spanjor, Finca Sandoval, trots att dessa viner inte har några druvor gemensamt (Tempranillo vs Syrah). It's a strange world.

Utöver dessa viner drack andra i sällskapet även 2004 "S" de Suduiraut ("fönsterkitt, fast väldigt gott fönsterkitt"), 2001 Allegrinis La Poja ("en höjdare, återigen") och en enklare 2002 Marsannay. Förutom besvikelsen med Pichon Baron så var alla nöjda med sina vinupplevelser. Det lär bli fler besök.

lördag 1 september 2007

2004 Villa Maria Pinot Noir Taylors Pass

Villa Maria Estate är en av Nya Zeelands mest kända vinproducenter. De gör vin på i stort sett alla druvor som behagar växa i Nya Zeeland och är en helt korkfri zon; alla deras viner försluts med skruvkork. Vi drack 2004 Villa Maria Pinot Noir Taylors Pass (291 kr), ett av deras mer exklusiva viner som är lagrat ett knappt år på franska ekfat varav en majoritet var nya.

En underbar Pinot Noir-doft med gräddiga plommon ("Rosendals plommonmarmelad med vaniljstång"), höst-rotsaker, "solvarma barr i en mossig granskogsdunge" och lite cykelverkstad. Därefter följer en elegant och balanserad, rik och silkeslen smak, fat men inte för mycket fat och inte alls omogen. Eftersmaken är lång och ganska eldig (vinet håller 14.5%). Det här är inte långt efter en riktigt bra bourgogne, inte efter alls om man tar hänsyn till priset; en riktigt bra bourgogne kostar ofta mer än så här. Ett mycket bra vin som är drickfärdigt redan idag även om längre lagring förmodligen skulle ge mer komplexitet.

Till vinet lagade vi en ganska ovanlig pastarätt signerad Mario Batali: Tagliatelle med palsternacka och pancetta. Pancettan tärnas, bryns och dess fett får smälta ned, fläsket lyfts ur pannan och halvcentimetertjocka palsternacksskivor steks nästan knapriga i det smälta pancetta-fettet. Salta, peppra och ha i hackad bladpersilja den sista minuten i pannan. Palsternackans sötma matchade det eklagrade Pinot Noir-vinet perfekt. En mycket lyckad kombination.

Semester i Skåne - dag sex

Idag tog vi tog färjan över till Helsingör idag för att leta vin och ost. I en vinaffär såg vi en rad med olika viner från den pålitlige producenten Bruno Rocca. Göran plockade upp en 2005 Bruno Rocca Barbera D'Asti samt en 2005 Bruno Rocca Barbera D'Alba. Själv spanade jag in en flaska 1996 Cuvée St Vincent från Legras, den champagne vi provat tidigare. Ett snabbt samtal med Magnus verifierade att det vinet var slut i Stockholm [red.anm: Dvs, det var slut i hyllorna på Regeringsgatan, det finns dock fortfarande att köpa på andra Systembolag] så jag plockade upp en flaska - något att öppna till nyårsmiddagen.

Till middag hade vi köpt kallrökta revbensspjäll från Heberleins i Förslöv. Vi körde dem ett tag på grillen och serverade dem till en ljummen potatissallad med färska örter, olivolja, rödlök och balsamvinäger. Vi började med Barbera D'Asti, som föga förvånande hade en mörk blåröd färg. Doften bjöd på typiska violpastiller och röda bär. Smaken var frisk och balanserad och gick i den medelfylliga och mer traditionella stilen. Smaken bjöd också på bär, samt en anstrykning av mandelmassa. Barbera D'Alba hade en kryddigare och jordigare doft med mandelmassa plommon och lite rödbeta. Smaken är fatig och frisk, med en högre syra än D'Asti. Vinet är aggressivare och fylligare i munnen med fina tanniner. Av dessa två kändes D'Asti mer drickmoget.