Châteauneuf-du-Pape 2005

Här kommer ytterligare en sida malätna smaknotiser från en gammal provning. Temat var denna gång Châteauneuf-du-Pape 2005 och vinerna luftades i en timma eller två innan provningen. Provningen var halvblind; vi visste vilka viner som bjöds, men inte vilket som fanns i vilket glas. Alla fyra rödviner var storslagna, men eftersom det gått några månader har minnet bleknat och jag får förlita mig på mina något torra anteckningar.


I första glaset doftar det av murriga, mörka bär, bland annat några maraschinokörsbär. Pepparkakor är också en av de första ingredienser som vi finner i doften. Snart följer köttbuljong med lagerblad, fina torkade kryddor, en mörk chokladton och en liten gödselstack. En rik doft, men ändå något sluten, här finns mer som inte kommer fram än. Smaken har en kärna av koncentrerade bär, mycket fyllig men ändå frisk och ren. Syran är vibrerande kraftfull, i bra balans med frukt och tanniner. I den ganska eldiga och långa eftersmaken finns kaffekola som en knorr på slutet. Facit: 2005 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape (405 kr).

Vin nummer två har en ljuvlig doft med söta mörka körsbär i likör, smörkola, aningen mynta, nylagd asfalt, nötter och torkad ljung. (Med facit i hand: vi fann helt klart mer nyanser vid detta tillfälle än när vi drack det för första gången, någon månad tidigare. Kanske har den längre luftningen gjort sitt?) Smaken är stor, munfyllande, men ändå harmonisk. Vinet är ungt (liksom alla viner i denna provning) och har en hel del tuffa tanniner att bjuda på, men inget man inte står ut med när vinet är så här gott. Även här är eftersmaken ganska eldig, än mer så än i första vinet, men denna gång med ett inslag av torkad frukt i svansen. Andra vinet visar sig vara 2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé (257 kr), lillebror i detta sällskap.

Ur tredje glaset skjuter en härlig, stor, nej, enorm doft med explosioner av rena bär och rik köttbuljong. Doftparaden fortsätter med mer tid i glaset: stekt bacon, nysvarvat trä, smörkola, mintpastill, bastubänk, torkad frukt, granskog, afrikanskt bush-te och ett välanvänt, men avlägset, omklädningsrum. Kraft, renhet och komplexitet på högsta nivå. Vinet är en smakbomb: vi anfalls av koncentrerade mörka bär, mörk choklad, vass saltlakrits, en livlig syra, rejält med kromade tanniner och en lång, imponerande frisk eftersmak. Ett fantastiskt vin. Facit? 2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure (432 kr). Vad kan man säga? Här är ett vin som verkligen lever upp till sitt rykte.

Det sista glaset bjuder på en superfin doft med blåbär och "plorsbär" omslingrat av toner från rökt kött och hallonkaramell. Denna doft är bredare, dovare än föregående doft, mer läder- och tobaksinslag. Snart kommer träkryddor med en finstämd fatkola, en soluppvärmd myrstack på ett barrskogsgolv och, sist men inte minst, frisk stensöta (Aha! Pégaü, månntro?). Smaken är
djup, kompakt fruktig, dock ungdomligt minerad med massiva, obarmhärtiga tanniner. Syrorna bygger upp en kraftfull, penetrerande helhet och alltihop avslutas med en extremt uthållig, syrlig eftersmak. Storartat! Jodå, detta var 2005 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée (440 kr). En purung jätte.

En samling mycket bra viner, viner som alla blev än bättre när maten kom fram på bordet, inte oväntat då de alla befinner sig i en ganska tuff ungdomsfas. En omröstning om provningens bästa vin (som hölls innan facit var avslöjat) gav oavgjort: 3 - 3 mellan Pégaü - Pure. Båda vinerna är fantastiska, och vilket av vinerna man föredrar hänger mest ihop med om man uppskattar klassisk CdP (Pégaü) eller modern CdP (Pure) mest.

Efter maten öppnade vi ett gammalt sött vin från Anjou.


1983 Domaine Touchais Anjou Blanc Réserve du Fondateur (129 kr) doftar av mandarin, ananas, champinjon och lite vått ylle. Smaken är fullt mogen, ännu frisk, med inslag av torkad frukt, nötter och liten funkig kryddighet ("mögelost"). Ganska långt, men kanske inte helt balanserad. Detta är en enklare variant av Moulin Touchais, inte lika bra som originalet, men det finns inte heller många 25-åriga viner som säljs för en dryg hundring.

Ännu mer från anteckningsboken

Mer kortkort:

2002 Zilliken (Forstmeister Geltz) Saarburger Rausch Riesling Kabinett (148 kr). Doften är varmfruktig med inslag av ljusa blommor och bakverk, och, inte att förglömma, en liten begynnande oljegrop. Smaken är fyllig och dominerad av en väl tilltagen nektarsötma; vi hade nog gissat på en Auslese om detta druckits blint. I eftersmaken hittar vi några mogna krusbär. Inte dumt, men vi slår heller inte klackarna i taket.


Två roséer (jo, det här var i somras): först den österrikiska 2007 Weingut Willi Bründlmayer Langenlois (120 kr) som doftar av smultron, blommor, gräs och gnutta lakritsrot. Smaken är lätt, behagligt följsam och lite kryddig. Vinet är lite spritsigt och har en mycket matvänlig syra. Det finns lite bitterhet i den förvånansvärt långa jorgubbstonade eftersmaken. Summa summarum: en djävulskt trevlig matrosé från den mycket skicklige vinmakaren Bründlmayer. Detta blev också sommarens bästa rosé.


Den andra rosén är sydafrikansk, 2007 Mulderbosch Cabernet Sauvignon (79 kr), och doftade och smakade tyvärr som rosé så ofta gör: hallongodis och en blomma i doften, smaken extremt lättsvept. Inget fel på detta, men ack så banalt och tråkigt.

Mer från anteckningsboken

Mer (numera ur)gamla anteckningar i korthet:

2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé (257 kr) bjuder på en urtjusig penetrerande doft med mörk kraftfull frukt, mörk choklad, torr ljung och köttbuljong. Smaken är harmonisk, finstämd, "smäcker", fulladdad men inte överdriven. Vinet är ungt, men tanninerna är inte överdrivet stygga och faten är diskreta. Eftersmaken förgylls av mången torkad frukt, ett mycket bra vin. Ska vi hitta något att hacka på så är det eldigheten, i dagsläget tycket vi att alkoholen sticker ut en aning för mycket.


När vi öppnar den sista flaskan 1999 Château Batailley (359 kr) så fladdrar först ett otvättat poolfilter förbi, men det försvinner snabbt in i bakgrunden och ersätts av stendammiga svarta vinbär, murket trä ("blyertspenna funnen ombord på Vasa"), teblad, nejlika och lite buljongig tomatpuré, sammantaget något som kan kännas igen som en bordeaux med några år på nacken. Vinet är ganska lätt och väl moget. Inte mycket tannin finns kvar, men syrorna lever. Mittsmaken är dock lite tom och allt som allt hade vi hoppats på mer från detta vin.

2005 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut (169 kr) har en frisk, ljus doft med citrus, melon och brioche, samt en liten, liten blöt lovikavante. Smaken är fruktigt god, läskande, ung med klös, men ändå inte med riktigt så höga syror som väntat. En bra, men ännu outvecklad bas-chablis.
2005 La Spinetta (Rivetti) Barbera d'Asti Superiore (Bionzo) (315 kr) är blålila och doftar kraftfullt av krossade krösbär, cassis på gränsen till likör, nybakt blåbärspaj, en salt sjöbris och en mjuk pepparkaka. Förföriskt för många, men absolut inte ett vin som passar alla.


Smaken är fyllig, sötfatig och kryddig med en kraftig syra som åtföljs av en bitterhet från körsbärnskärnor. Vinet är eldigt och ungt och inga tuffa tanniner märks. Publikt och gott. Det skulle vara kul att få smaka detta vin i sin ålderdom. Vad jag kan minnas har vi av någon anledning alltid druckit Bionzis barberor mer eller mindre omgående.