Bring-your-own-bottle to Mordor

Sällan har väl ett samlingsinlägg känts så påvert som detta. Alla viner som dracks denna kväll förtjänar verkligen ett eget inlägg, men vi ska med ett plan söderut och tiden är knapp. I korthet är detta vad som utspelade sig under Långfredagen:

J&K bjuder på påskmiddag där alla middagsgäster bidrar med en "riktigt bra" flaska vin. Och bra vin blev det. Den på gränsen till skamlösa samling flaskor som ställdes fram på bordet såg minst sagt lovande ut. Ord som "prisvärdhet" är anatema i dessa sammanhang; låt oss redan nu konstatera att alla viner var mycket goda oberoende av vad de kostade. Låt oss börja.

Medan värden svettas över spisen med de sista detaljerna till förrätten vänder gästerna förväntansfullt blickarna mot en välkyld flaska med gammal fin champagne, en 1990 Salon Champagne Brut Blanc de Blancs (2,225 kr).

Den gyllengula drycken har mikroskopiska bubblor och doftar av mogna röda och gula källaräpplen, lite citronskal och apelsin, kanel och kakaopulver, och efter en stund i glaset, några fina sherrytoner. När vi dricker fylls munnen av en strålande fin, krämig mousse och en rik smak med en fortfarande livlig syra, trots sjutton år i flaskan. I smaken finns fler citrusnyanser, en kaffeton och lite knäckebröd och det hela avslutas av en lång, äpplig eftersmak. Vinet utvecklas vidare i glaset under någon timma, men syrorna börjar så småningom tappa lite i intensitet då ålder och luft tar ut sin rätt i de sista slurkarna. En riktigt bra och fullmogen champagne, serverad med diverse snittar, har därmed inlett kvällen.

Samma vita druva, men i en helt annan tappning, följer oss till förrätten, sparris med hollandaisesås. Vi dekanterar en flaska 2004 Giaconda Chardonnay (894 kr), ett av Australiens mest hyllade Chardonnay-viner. Produktionen är mycket liten och kännarna jämför detta vin med de största vita vinerna från Bourgogne; Parker tycker det smakar som en Grand Cru från Puligny-Montrachet, Tanzer jämför med en riktigt fin Corton-Charlemange. Vad tycker vi då?

Vinet är färgat som gult hö och har en stor, komplex doftblandning med både fat och frukt. Vi sitter länge och luktar på hur citronfromage och gräddig vanlijsås blandas med fina rökslingor, fläsksvål, nötter, melon, fräscha gröna örter - bland annat smörgåskrasse - och fantastiskt tjusiga mineraltoner. Helt plötsligt tittar dessutom en näve himmelska popcorn fram i doften. Vinet är mycket smakrikt med breda, djupa, fatavrundade citrustoner och en ingrediens som bäst beskrivs som krusbärsjuice. Kroppen är välsvarvad, stabil och underbart balanserad; vinet är lent i munnen samtidigt som det har storartade syror. Hela paketet avslutas med en lång svans av smörkola och nektar. Emellanåt blixtrar det till av guld i smaken, ett metalliskt syrligt glimmande. Strålande bra! Jag lovade att inte nämna prisvärdhet i detta inlägg, men jämfört med Giacondas gelikar från Bourgogne är detta faktiskt ett riktigt billigt vin.

Till huvudrätten, lammfilé med svamprisotto, tar vi fram det första röda vinet för kvällen, en kalifornier, 1996 Robert Mondavi Winery Cabernet Sauvignon Reserve (~1,000 kr). Detta är en pålitlig prestige-cuvée från Mondavi från en bra årgång som borde vara mer eller mindre fullmogen. Vi provar:

Doften inleder med massor av cassis och ceder, närapå en hel cigarrlåda. Därefter kommer fatvanilj (från franska fat), rotsaksbuljong, granbarr, diverse torkade örter och lakritsrot. Den kryddiga, mogna doften avslutas med en tydlig blod- och järnton. Det här kunde ha varit en mogen Pauillac! Smaken är medelfyllig och kryddig med en kärna av vinbärsfrukt och chokladdoppade påskkycklingar av mandelmassa. Vinet är helt moget, tanninerna är dämpade och helt integrerade; vinet är mycket drickbart och passar utmärkt till lammet. Mycket gott. Om vi letar efter svagheter att eliminera, så skulle lite mer intensitet och längd i avslutningen göra vinet än bättre.

Nästa vin.

Så sitter vi då där, med en klockren parkersk 100-poängare framför oss, en skräckinjagande flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo (~3,000 kr). Skyll denna excess på den rosenkindade Nettare e gioia och hans hyllning till detta vin, med tungvrickande dansösliknelser och allt. Våra svaga sinnen kunde inte stå emot hans entusiasm; vi var helt enkelt tvungna att skaffa detta vin. En butik i Danmark blev räddningen.

Cuvée da Capo är Domaine du Pégaüs allra mest extrema inkarnation av Châteauneuf-du-Pape. I huvudsak består vinet av Grenache från uråldriga stockar, men det innehåller juice från hela tretton druvsorter. Hela tillverkningsprocessen är naturligtvis helt kompromisslös och när Sauron blir sugen på ett glas rött, skickar han helt säkert ner sin orc-sommelier i Barad-dûrs mörka källare efter en flaska Cuvée da Capo. Se bara på etiketten:

Det bläckröda vinet har varit dekanterat i närmare två timmar när vi påbörjar vår andaktsfulla provsmakning, och en hel del initial stallighet har därför luftats bort när vi väl börjar dricka. Ur glaset stiger en kvast av stora aromer: blåbär, björnbär, körsbär, en kompakt vägg av mörk frukt, men samtidigt en friskhet ("polkagrisglass") som lättar upp. Det kommer mera: köttbuljong, vitpeppar, tobak, torkade plommon och dadlar, skogsmossa och kryddnejlika. Och, helt plötsligt, de himmelska popcornen! Igen!

Vi smakar: vinet är intensivt, mycket fylligt och enormt smakrikt med blåbär, plommon på väg mot katrinplommon, mera kryddor och frukt. Det är svårt att tro att vinet håller minst 16% (15.5% enligt flaskan, men detta är säkerligen en underdrift). Ingen störande alkohol tränger igenom smakkaskaderna. Inte heller de enorma mängderna tannin stör, de vävs in i den kraftfulla helheten. Efter en stund tornar en bekant men svårplacerad smak upp sig, lite sötsyrlig och jordig. Vad är det? Jag har det på tungan... När jag till slut inser vad det är färdas jag trettio år tillbaka i tiden till en mossig skogsdunge i en John Bauer-tavla där jag just ryckt upp en liten ormbunke med rot och allt. Det är stensöta! En rot som tillsammans med harsyra utgjorde en outsinlig källa till gratisgodis i barndomens skogar. Ett överraskande, men kärt återseende. Den vildsinta smaken fortsätter i en lång svans med diverse torkade frukter - bland annat fikon - kryddor och bär. Vinet är fortfarande ungt, men inte purungt, och behöver ytterligare några år för att smälta samman helt och hållet.

100 poäng? Jag vill inte sträcka mig så långt; vinet kan nämligen bli ännu bättre. Men en storartad upplevelse är det redan nu och nog är detta kungen av Châteauneuf-du-Pape. Och, förresten, det här är nog även Darth Vaders favoritplonk.

Middagen avslutas med sötsaker från Sauternes: två årgångar Suduiraut till en päronkaka med vaniljgrädde. 1996 Château Suduiraut (257 kr för en halva) doftar saffran, citrus, brända mandlar, kanderat socker och, faktiskt, en hel del badboll. Smaken är god, men den är tunnare och kortare än väntat. 1997an som vi drack häromdagen är helt klart några strån vassare.
Den andra årgången var 2001 Château Suduiraut (565 kr för en halva), ett vin som av många anses vara det bästa Château Suduiraut någonsin producerat. Vi är medvetna om att det fortfarande är på tok för ungt, men kan inte hålla nyfikenheten under kontroll. Vinet doftar honung, höstlöv, citrus, apelsinmarmelad, aprikosjuice, andra tropiska frukter, bakkryddor och vanilj, och till sist lite bränt socker och te. Smaken är munfyllande, koncentrerad, balanserad och raffinerad. Väldigt bra helt enkelt. Vinet är ännu outvecklat, men med en intensitet och kraft som är mycket lovande inför framtiden.

Bland kvällens alla stjärnor var det Giacondas skimrande Chardonnay och den mäktiga Cuvée da Capo som lös allra klarast för mig. Ska Penfolds Bin 707 genast behöva lämna ifrån sig sin vandringspokal? Ja, men inte är det med stor marginal. Faktum är att Bin 707 hade stått sig väl i denna konkurrens. Men, tyvärr Penfolds: Giaconda tar över den vita pokalen och da Capo den röda, det går inte att komma undan.

Tack till J&K för en lysande påskmiddag. Nu måste vi rusa till planet.