Rätt musik till rätt vin

Uppenbarligen bör man tänka på vad man lyssnar på för musik när man uppskattar sitt vin. En ny undersökning från Heriot Watt University visar att typen av musik har stor betydelse för hur ett vin upplevs.

Four types of music were played - Carmina Burana by Orff ("powerful and heavy"), Waltz of the Flowers from The Nutcracker by Tchaikovsky ("subtle and refined"), Just Can't Get Enough by Nouvelle Vague ("zingy and refreshing") and Slow Breakdown by Michael Brook ("mellow and soft")

The white wine was rated 40% more zingy and refreshing when that music was played, but only 26% more mellow and soft when music in that category was heard.

The red was altered 25% by mellow and fresh music, yet 60% by powerful and heavy music.

The results were put down to "cognitive priming theory", where the music sets up the brain to respond to the wine in a certain way.

(helt orelaterat skivomslag)

Detta måste testas. Nästa flaska vi dricker ska få sällskap av varierande musik. Artikeln har några förslag:

Cabernet Sauvignon: All Along The Watchtower (Jimi Hendrix), Honky Tonk Woman (Rolling Stones), Live And Let Die (Paul McCartney and Wings), Won't Get Fooled Again (The Who)

Chardonnay: Atomic (Blondie), Rock DJ (Robbie Williams), What's Love Got To Do With It (Tina Turner), Spinning Around (Kylie Minogue)

Syrah: Nessun Dorma (Puccini), Orinoco Flow (Enya), Chariots Of Fire (Vangelis), Canon (Johann Pachelbel)

Merlot: Sitting On The Dock Of The Bay (Otis Redding), Easy (Lionel Ritchie), Over The Rainbow (Eva Cassidy), Heartbeats (Jose Gonzalez)

Blondies Atomic till en ofatad frisk Chardonnay låter helt rätt, men det lär inte vara en Parkersk tjock-Syrah de har i åtanke när Pachelbels kanon och Chariots of Fire nämns som passande ackompanjemang till den druvan.

Måhända

Luktar jag vin, madame?

• Kokt vit sparris med majonäs. 175 kr
• 2005 Louis Jadot Corton-Charlemagne, glas. 450 kr.
• 2003 Domaine de la Romanée-Conti Grands-Echézeaux, glas. 650 kr.

... Måhända, madame, luktar jag vin; men det är DRC.

(Bourgognekväll på Sturehof.)

Franska Röda

Dags för en av säsongens avslutande stora provningar på SB, Franska röda mästerverk, denna gång hållen av Josef Andirik. Ett svårt val mellan Giganternas kamp om några veckor och denna, men jag har med tiden erkänt mig allt mer frankofil och valde därmed efter en kort vånda att fokusera mig. Det visade sig vara ett lyckosamt val, ty detta var en strålande provning, faktiskt ett snäpp bättre än jag förväntat mig. Provningen var helt blind, och när den var över kunde jag faktiskt inte utse en vinnare att rösta på. Alla dessa var strålande viner; tyvärr kan bara ett av dem köpas på SB idag. Se själva.

2004 Armand Rousseau Chambertin Grand Cru. Ljust, tegelfärgat, uppenbar bourgogne. Hallon, jordgubbar och blommor i doften; kryddigt, trevliga syror, strålande balans och en viskning tanniner.

1998 Lafleur-Petrus. Mörkrött, "typisk pomerol" sade man. Aningen stallighet, mint, örter. Plommon, russin, kanle, fat, choklad, lade andra till. I mitt tycke perfekta tanniner ("kl 9," sa Andirik), fyllig, syra. Detta kom ur Andiriks egen källare, och var om än från ett fantastiskt Merlotår fortfarande ungt. Jag har alltid varit lite road av och skeptisk till de där dubbelnamnen som är inte bara ett bra vin utan två! Men detta var verkligen något strålande.

2004 La Comte des Fons Clos S:t Jean. Nästan blåviolett; en dundrande konkoktion med smörsyra, underliggande pepparkaka, russin eller druvor, svettig gummistövel. Smaken är närmast eldig men tanninerna varsamma och välstrukturerade.

1999 Ch. Latour. Rubinröd, tyckte jag. Tegel, sa andra. Örtig, antydan till stall, syrener, kände jag. "Ceder, gräs, svart vinbär, mineral, blod, järn, blodkorv!" utropade provningsledaren. "Fantastisk!" utbrast någon annan. "Så typisk det blir." Latour är, sedan en tidigare provning på SB, det vin jag brukar ha som romantisk perfektion, på en piedestal.

2001 Ch. Haut-Brion. Den gamla klassikern. Varm, nästan knäckig i min mun. Violer och en synestesiskt dov doft av mörka bär. Angenäma syror, starka, mogna tanniner. "Körsbär, lakrits, vanilj, choklad!" ljöd ropen. "Cohiba," sa min granne, vilket var ganska mitt i prick.

2001 La Mouline E. Guigal. Röd, bleka kanter, viss fällning. "Vanilj, kardemumma, fat, blommor, parfym!" "Grymt elegant!" (medhåll), "Typisk Guigal, 42 månader (sic) på fat." "Fylligaste vinet idag, hög och välgörande fruktsyra".

Som synes en provning att minnas, väl värd pengarna. Vi var relativt många vid bordet, femton personer, men även om det gav mindre vin per glas så fick vi, än viktigare, riktigt bra viner. Ska jag försöka välja ut de som var en noslängd före? Armand Rousseau, Latour och Haut-Brion.

2006 Remi Jobard på Grappe

Remi Jobards alster var de som ledde in mig på de vita bourgognernas bana, läskande, smakrika, rena. Den 25/4 besökte han, ledsagad av Anna Wahlberg från Quid Vis Vin, Grappe och naturligtvis tog jag och Johan tog tillfället i akt att med en liten skara om sådär tio personer avsmaka 2006 års alster. Fem viner hade aviserats, men det blev sju till slut. (Alla dessa släpps på Systembolaget i Augusti.) Alla viner buteljerades tydligen nu i mars, och vad vi drack hade luftats tidigare under dagen. Jag var tyvärr en aning förkyld i vanlig ordning, så noterna kan vara en aning knapphändiga. Oattribuerade citat kommer från Jobard.

The master.

2006 Remi Jobard Bourgogne Blanc. "En mini-meursault, alla ingående druvor hade hämtats från vingårdar angränsande Meursault." Mindre ny ek än tidigare år, 10% istället för 20%, men vinerna fick vila längre på fat, förlängt från 12 till 18 månader. (Jag kan inte så här i efterhand se i mina anteckningar om detta endast gällde detta vin, men jag tror inte det.) Detta var faktiskt ett av de mer tillgängliga vinerna, och en mycket trevlig överraskning. Doft av päron; initialt var smaken tunn men den intensifierades efter en kort stund i munnen och lämnade snarast en pepprighet. ("Kautschuk" sa Johan bestämt. Jag stirrade häpet, men han kan ha haft rätt.) Den bästa bourgogne blanc jag kan påminna mig ha smakat.

2006 Remi Jobard Sous La Velle. Som Bourgogne Blanc ovan, men mer distinkt; päron, citrus, vanilj, mineral, blyertspenna, pepprig eftersmak.

2006 Remi Jobard Le Luraule. (Premiär i Sverige i Augusti.) Sötare doft, mer åt krusbär eller melon; nötig eftersmak, sten, mindre pepprig. Dessutom mindre syror än man kanske är van vid. Längre avslutning, mer kraftfull.

2006 Remi Jobard Les Chevalieres. Djupare och mer komplex doft. "Skulle kunna kallas Vieille Vignes; mer mineralitet, svårare att dricka ungt." Aningen motsträvig syra, mycket gott; syrligare, tätare, fetare än de tidigare. Återigen lätt pepprig eftersmak.

2006 Remi Jobard Le Poruzot-Dessus Premier Cru. (Detta är det första av vinerna som Jobard själv provar, vad jag kan se.) "Strikt, konservativt, rakt; knutet, behöver tid." Jag höll med om detta. Kalk, och efter en stund dök den där sötare frukten upp igen.

2006 Remi Jobard Les Genevrieres Premier Cru. Aningen dämpat, oförlöst. Syrligare och rundare. "Större i smaken, elegant avslutning." Jag håller definitivt med. Dock kände man fortfarande av en liten gnutta svavel.

2006 Remi Jobard Les Charmes Premier Cru. Än fetare; nötig eftersmak; tätast av de vi smakade. "Mest attack av Premier Cruerna, längst avslutning." Initialt slutet, men efter en stund kom det fram smörkolatoner och smält smör.

Sammantaget var alla vinerna ovan variationer på ett eller ett par teman, och turligt nog för mig i en stil jag tycker om. De övriga provningsdeltagarna verkade mycket nöjda, så jag var nog inte ensam. Tack vare den eviga förkylningen var det en smula svårt för mig att säga, men idag är nog de större vinerna aningen för slutna för att komma helt till sin rätt. Vinköparen är dock van att vänta. (Jag ska inte försöka mig på att gissa hur länge i detta fall; om jag ska extrapolera från tidigare årgångar hos Burghound så borde PC troligen drickas från 2012+.) Mina favoriter var Les Chevalieres, Les Genevrieres och Les Charmes, med ett extra plustecken vid Jobards lättillgängliga Bourgogne Blanc.

(Foton av Johan. I en ofrivillig homage till Twin Peaks syns författaren vid bordets slut.)