Châteauneuf-du-Pape 2005
Här kommer ytterligare en sida malätna smaknotiser från en gammal provning. Temat var denna gång Châteauneuf-du-Pape 2005 och vinerna luftades i en timma eller två innan provningen. Provningen var halvblind; vi visste vilka viner som bjöds, men inte vilket som fanns i vilket glas. Alla fyra rödviner var storslagna, men eftersom det gått några månader har minnet bleknat och jag får förlita mig på mina något torra anteckningar.
I första glaset doftar det av murriga, mörka bär, bland annat några maraschinokörsbär. Pepparkakor är också en av de första ingredienser som vi finner i doften. Snart följer köttbuljong med lagerblad, fina torkade kryddor, en mörk chokladton och en liten gödselstack. En rik doft, men ändå något sluten, här finns mer som inte kommer fram än. Smaken har en kärna av koncentrerade bär, mycket fyllig men ändå frisk och ren. Syran är vibrerande kraftfull, i bra balans med frukt och tanniner. I den ganska eldiga och långa eftersmaken finns kaffekola som en knorr på slutet. Facit: 2005 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape (405 kr).
Vin nummer två har en ljuvlig doft med söta mörka körsbär i likör, smörkola, aningen mynta, nylagd asfalt, nötter och torkad ljung. (Med facit i hand: vi fann helt klart mer nyanser vid detta tillfälle än när vi drack det för första gången, någon månad tidigare. Kanske har den längre luftningen gjort sitt?) Smaken är stor, munfyllande, men ändå harmonisk. Vinet är ungt (liksom alla viner i denna provning) och har en hel del tuffa tanniner att bjuda på, men inget man inte står ut med när vinet är så här gott. Även här är eftersmaken ganska eldig, än mer så än i första vinet, men denna gång med ett inslag av torkad frukt i svansen. Andra vinet visar sig vara 2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé (257 kr), lillebror i detta sällskap.
Ur tredje glaset skjuter en härlig, stor, nej, enorm doft med explosioner av rena bär och rik köttbuljong. Doftparaden fortsätter med mer tid i glaset: stekt bacon, nysvarvat trä, smörkola, mintpastill, bastubänk, torkad frukt, granskog, afrikanskt bush-te och ett välanvänt, men avlägset, omklädningsrum. Kraft, renhet och komplexitet på högsta nivå. Vinet är en smakbomb: vi anfalls av koncentrerade mörka bär, mörk choklad, vass saltlakrits, en livlig syra, rejält med kromade tanniner och en lång, imponerande frisk eftersmak. Ett fantastiskt vin. Facit? 2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure (432 kr). Vad kan man säga? Här är ett vin som verkligen lever upp till sitt rykte.
Det sista glaset bjuder på en superfin doft med blåbär och "plorsbär" omslingrat av toner från rökt kött och hallonkaramell. Denna doft är bredare, dovare än föregående doft, mer läder- och tobaksinslag. Snart kommer träkryddor med en finstämd fatkola, en soluppvärmd myrstack på ett barrskogsgolv och, sist men inte minst, frisk stensöta (Aha! Pégaü, månntro?). Smaken är
djup, kompakt fruktig, dock ungdomligt minerad med massiva, obarmhärtiga tanniner. Syrorna bygger upp en kraftfull, penetrerande helhet och alltihop avslutas med en extremt uthållig, syrlig eftersmak. Storartat! Jodå, detta var 2005 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée (440 kr). En purung jätte.
En samling mycket bra viner, viner som alla blev än bättre när maten kom fram på bordet, inte oväntat då de alla befinner sig i en ganska tuff ungdomsfas. En omröstning om provningens bästa vin (som hölls innan facit var avslöjat) gav oavgjort: 3 - 3 mellan Pégaü - Pure. Båda vinerna är fantastiska, och vilket av vinerna man föredrar hänger mest ihop med om man uppskattar klassisk CdP (Pégaü) eller modern CdP (Pure) mest.
Efter maten öppnade vi ett gammalt sött vin från Anjou.
1983 Domaine Touchais Anjou Blanc Réserve du Fondateur (129 kr) doftar av mandarin, ananas, champinjon och lite vått ylle. Smaken är fullt mogen, ännu frisk, med inslag av torkad frukt, nötter och liten funkig kryddighet ("mögelost"). Ganska långt, men kanske inte helt balanserad. Detta är en enklare variant av Moulin Touchais, inte lika bra som originalet, men det finns inte heller många 25-åriga viner som säljs för en dryg hundring.
8 kommentarer:
Ja men si det hjälpte ju med lite trugande! Nä, men tack för att du randade ut den här provningen, det glädjer oss. Tack för att ni offrade lite emalj för att ge oss andra lite info om utvecklingen med egna flaskorna i tryggt förvar; vi får väl bjussa tillbaka vad det lider. Och jag hade nog också haft svårt att välja mellan Pure och Pégau, de känns svåra att jämföra.
En efterlängtad post! Vi läste igenom dem blint och trots att man kan hitta så många olika aspekter i de här vinerna finns det nyckelord som gör varje vin igenkännligt. Tack för fina noteringar!
Vi instämmer helt i era värderingar och jämförelser av tradition och modernism (ändå har ju inte ens modernisten sett röken av barriques - lyckligtvis). Barroche Réserve vinner som ni säger stort med luft, och eldigheten är enda problemet. Clos des Papes har vi inte ens vågat oss på, toppen att ni provat den! Efter denna läsning får vinet ett tryggt och utdraget ryggläge. Det är utvecklingen vi vill åt!
Jag kan inte påstå att jag finner noteringarna från sjöslaget särskilt torra ... Läste, precis som F&V, halvblint och prickade fyra av fyra (och då har jag bara smakat Barroche Reserve än så länge...). Kul provning och och jag bugar mig för att ni took one for the team.
I övrigt, den där söta 25-åringen, visst är det ändå fantastiskt att ett andravin, med den åldern är så pass hyggligt och kostar så pass lite?
Jag roade mig på en tillställning med att servera 1983 Fondateurs till en chévretoast som förrätt och avsluta med M Touchais 1989 till en äppeltarte. Vill minnas att samtliga tyckte att Touchais var överlägsen, men ingen tyckte något annat än gott om Fondateurs.
Till sist, jag sympatiserar trots allt en aning med värden som inte ville offra da Capo på vetenskapens altare.
När det gäller att offra unga flaskor så är det Johan som ska tackas. Det var han som stod för hela kalaset.
Så, Johan, tack ännu en gång.
Hej!
Intressanta noteringar. Jag har inte vågat mig på 2005 Pegau ännu. Mest för att jag hört lite negativa omdömen. Det intryck jag fått är att det skulle röra sig om ett ”lättare” vin än tidigare årgångar. När jag läser din post får jag inte alls den känslan. Om du skulle jämföra med tidigare årgångar från 2000-talet vad tycker du då? Sämre? Lika? Bättre?
Kul om du kan ge en antydan – så jag får lite hjälp på vägen.
Eftersom jag helt håller med om övriga noteringar vågar jag lita på ditt omdöme.
Nej, "lätt" skulle jag verkligen inte kalla Pegau 2005an. Tyvärr är min erfarenhet av tidigare Pegau-årgångar mycket fragmentarisk (den senast föregående var faktiskt Cuvée da Capo 2000) och jag har därför svårt att göra någon systematisk jämförelse. Men "lätt", nej.
Okej, då väntar jag ett tag till. Anledningen till frågan var att en kompis uppfattade 2004an som både bättre och mer homogen är 2005an som han tyckte blivit lite ”klenare” i stilen.
Lustigt nog besökte han Vieille Julinne i somras och han har börjat få bra kontakt med dem och under deras diskussion togs Pegau upp. Det antyddes av kollegorna att stilen på Pegaus viner ändrats lite de senaste åren, till en lite ”lättare” stil. ”Skvaller i byn” så att säga.
Jag tycker själv att 2004an inte är en ”riktig” Pegau på det sätt jag minns äldre årgångar som 2000 och 2001. En av mina favoriter är dock 2003an som är riktigt god.
Läser man Parker mellan raderna så verkar något hänt.
Jag avvaktar trots allt lite till.
Tack!
Fantastiskt kul att läsa. Har själv petat i mig allihopa och känner igen det mesta. Dock inte om Pegau då jag har Clos des Papes och Pure som vinnarna, om än inbördes olika.
Skicka en kommentar