söndag 31 augusti 2008

Fafner möter Sine Qua Non

Det krävdes uppenbarligen något extraordinärt för att väcka Drucket ur sin långa sommardvala. Lördagens middag var extraordinär. Ergo, Drucket uppvisar idag svaga, sömndruckna livstecken, likt en ovillig Fafner väckt av völsungen Siegfrieds lockande horn: Wer stört mir den Schlaf? Inte Siegfried, men väl Manfred. Manfred Krankl.

Men låt oss ta saker i rätt ordning: som brukligt vid dessa vinbjudningar hos J&K börjar vi med lite champagnemingel.

1996 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut La Grande Dame är guldgul och har en intensiv äppelfruktig, brödig och klar champagnedoft med lite tjusig smörkola inblandat. Smaken är rejäl, rik, lite mandlig, munfyllande, och lång. Damen är fint mogen men fortfarande begåvad med syror som lär hålla henne vid god vigör i ett eller två decennier till.

Champagnerna blir dessvärre alltid lite styvmoderligt behandlade vid dessa middagar då minglandet förhindrar mer idogt antecknande.

Efter champagnen serveras fyra luftade rödviner ur varsin karaff, idel kalifornier, till de suktande middagsgästerna. Maten består av en lasagne täckt med parmaskinka och efteråt en päronpaj med ett storartat marängtäckte. Inget av kvällens rödviner återfinns tyvärr i Systembolagets sortiment.

Först ut är 2002 Chateau Montelena Cabernet Sauvignon The Montelena Estate ($75 när det begav sig, $200 idag). Ur glaset kommer mörka murriga svarta vinbär, ekfatstoner, en dust av torr jord, lite grön banan (inte alls oangenäm) och en gnutta mint bakgrunden; en mycket amerikansk, ren cabernet-doft. Vinet är fylligt, fatigt och ganska eldigt med en rik, stilig smak. En långlivad syra hänger med i den kryddiga eftersmaken. I smaken finns även en hel del rotfrukter. Vinet är ungt och eken är ännu lite väl dominerande, men det är en tjusig ek, ingen vaniljbomb här inte. Summa summarum: ett välgjort, matvänligt, friskt och livligt vin som faktiskt kommer från ett tvättäkta stenslott i de kalifornska skogarna.

Doften från 2005 Pahlmeyer Jayson ($55) är inte lika självklar: här finns körsbär, plommon och röda bär med massor av nejlika, träkryddor och sötlakrits, plus lite grönt ogräs, lite jord, och ett friskt inslag från ett nyskalat äpple. Druvorna i detta vin är vid serveringstillfället okända; intrycken är lite vaga, lite luddiga i kanten och en initierad gissning blir därför Merlot (vilka fördomar!), vilket visar sig vara rätt. (73% Merlot, 19% Cabernet Sauvignon, 6% Cabernet Franc, 1.5% Petit Verdot, 0.5% Malbec). Smaken är vitpepprig, saftig, lagom sträv, matvänlig och god. Ett litet överslag i syran, något som säkert mildras med lagring, drar dock ned slutomdömet något för min del.

Tredje glaset innehåller 2004 Robert Keenan Winery Cabernet Sauvignon Reserve Spring Mountain District ($90) och stordoftar av vinbär, tobak, ceder, moccagrädde, träkol, choklad och en hel näve djungelvrål (eller turkisk peppar som några insisterar på att kalla denna doft). Tung cabernet-knockout alltså. Vinet är ännu tungkrullande strävt, extremt fylligt och begåvat med en mycket lång kryddig eftersmak. En imponerande ungdom full av liv och framtidshopp.

Tre bra viner, svårt att utse en vinnare bland dessa. Montelena är mycket bra idag, men jag gissar att Keenan är vinet med störst framtidspotential.

Så var vi då framme vid sista glaset, Siegfrieds horn, kvällens höjdpunkt och syfte:

2005 Sine Qua Non Syrah Atlantis Fe203 1b ($115 om du är polare med Manfred, annars ligger dagspriset runt $800). Vinet har har en mörkröd, viskös, nästan tjock färg. Ur glaset kliver en jätte; en kraftfull, stilren, storslagen, himmelsk doftkör som i flera harmoniserande stämmor sjunger "Que Syrah, Syrah!"

Luktorganen fylls av en alpluftsfrisk virvelvind av bär - det är björnbären som står i främsta ledet - berikad med en komplex, men återhållen träkryddskompott insvept i ett lent gräddigt bolster av ekfatskomponenter, en underbar kombination som man bara inte vill sluta dra in i näsan, om och om och om igen. Bärdofterna är så klara och kärnfulla att man inbillar sig att källan måste vara Platons idealbild av bär. Elixirets recept lyder 93% Syrah, 5% Grenache och 2% Viognier, allt sammansvetsat i franska fat. Fler dofter ansluter snart efter bärens förtrupp: svett trä, torkade örter, lakritsrot, en kakafoni av rotfrukter, och några animaliska toner som ännu bara är i sin linda. En förhäxande doft, och en doft som absolut kan förknippas med någon fransk mästares vin från norra Rhône.

Smaken har en nästan overklig munfyllande intensitet samtidigt som balansen är perfekt, här finns inget tjockt eller överdrivet, alla smakinslag är i total harmoni. Efter den initiala smakexplosionen kommer en makalöst lång eftersmak kryddad med syra, frukt och några rostade kaffebönor. De 15,3 procenten alkohol och de säkert inte oansenliga tanninerna är så tjusigt invävda i den silkeslena, eleganta helheten att vi bara bockar, bugar och njuter. Manfred Krankl har här skapat ett mästerverk och förmodligen är detta den bästa Syrah jag någonsin druckit.

Vinet är ungt, kanske kan ålder ge något mer, men att det skulle kunna bli så enormt mycket bättre är svårt att tro. Möjligtvis kan det bli annorlunda, men vinet är som sagt storslaget redan idag. "Essensen av Syrah" må låta som en kliché men här är det mitt i prick, och vi tackar J&K för möjligheten att få smaka på detta makalösa vin (och tack till T för de övriga vinerna som inte heller gick av för hackor).

Det är naturligtvis oundvikligt att Mordors da Capo denna kväll fick sig en svår konkurrent till titeln "Årets bästa vin". Efter middagen bönade och bad vi på våra bara knän, men, tyvärr, värden höll inte med om att det var läge att rusa ned i källaren efter en flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo för att genom en parallellprovning - i vetenskapens namn - få avgöra saken. Nåja, man kan inte få allt. Vi får se vilken av dessa giganter som etsat sig djupast i våra vinminnen vid årets slut.

3 kommentarer:

Frankofilen sa...

Härligt att han er på banan igen! Den där Krankls lista skulle man gärna stå på. Ett av få viner i år som långt efteråt givit mig doft- och smakhallucinationer där jag tyckt mig kunna känna vinet igen...

Winepunker sa...

Just Krankels viner har jag alltför lite erfarenhet av, men jag har till nyligen varit mycket skeptisk (gillade inte Omega t.ex.). Efter Atlantis finns ingen skepsis kvar dock. Fullkomligt lysande på alla plan, magnifikt uttryck, skulle varit kul att ha en trave och se hur de utvecklas.

Har ni som jag en fetish förande exakt och uttrycksfull syrah bara måste jag rekommendera Craggy Range 'Le Sol', ett vin i den lite svalare skolan (och dessutom helt överkomligt i pris).

Dessutom, on ni tycker Krankel spelar i elitserien kan man alltid ge sig på en div-1, Kaeslers 'Old Bastard' som till skillnad från övriga Kaeslers viner her en hel del elegans.

Johan sa...

Tack för tipsen! Jag har gått och nosat runt Craggy Range och Kaesler ett tag men inte kommit till skott. Nu ska jag absolut prova.