lördag 31 januari 2009

Finfint från Italien

Vi inleder 2009 års vinäventyr genom att dricka några högflygande italienare hemma hos J&K. Lammfilé och svamprisotto kompletterad med en mycket god syrlig kanelkryddad sallad är vad vi förtär till vinerna.

Men först champagnerna, två stycken denna gång. André Clouet Cuvée 1911 (529 kr), som levereras i en mycket speciell bastskrud, är en blandning av tre årgångar, dock inte 1911 som man kan tro, utan hälften från det lysande året 1996, resten från 1995 och 1997. Druvorna - enbart Pinot Noir - kommer från Clouets bästa vingårdar i Bouzy. Vi provar: den finbubbliga champagnen bjuder på en fint mogen doft av gula jordkällaräpplen, kandisocker och lite nougat. Vinet är balanserat, runt, läskande, långt och mycket gott. En väldigt trevlig champagne, en positiv överraskning.

Nästa champagne-flaska är en 1998 Veuve Clicquot Ponsardin Brut Vintage Reserve (459 kr) som inehåller alla de tre champagne-druvorna: Chardonnay, Pinot Meunier och Pinot Noir. Doft: äppelpaj, brödighet och uppiggande citrustoner. Smaken är mycket frisk med bra riv och med än mer citrus. Helt annorlunda jämfört med Clouet, men i stort sett lika bra. Passade finfint även till den söta efterrätten. Det är slående hur mycket den upplevda mognaden skiljer mellan dessa två viner; Veuve Clicquot 1998an känns betydligt yngre än Clouet trots att det skiljer väldigt lite mellan årgångarna.

Först ut av rödvinerna var 2002 Tua Rita Redigaffi (1266 kr) som redan provats entusiastiskt av många i den svenska vinbloggosfären. Om det inte vore för dessa hurrarop hade vi nog varit skeptiska till ett italienskt Merlot-vin från från det minst sagt mediokra året 2002. Men nu måsta vi ju prova. Ur glaset kommer en dov, koncentrerad doft av mörka körsbär och plommon, läder, jord, tjärtoner, lyxiga ekfat, något som påminner om thai-basilika, och en mycket fin sötlakrits; dessutom några berikande animaliska inslag. Storslaget och lyxigt! Smaken är stor, bred och magnifikt munfyllande. Tanninerna är sammetslena och helt integrerade i den förföriska smaken som har en lång kaffekryddad avslutning. Imponerande, men - det ska erkännas - de många lovorden till detta vin hade nog fått mig att förvänta mig ännu mer. Men för en italiensk Merlot från 2002 är detta naturligtvis med beröm godkänt. Bortskämd, moi?

2002 Dal Forno Romano Valpolicella Superiore Vigneto Monte Lodoletta (692 kr) består till största delen av Corvina, men har också druvorna Rondinella, Croatina och Oseleta i sig. Detta är ett "billigare" vin från Dal Forno Romano, alltså inte deras svindyra amarone. När det gäller vin från denna producent, Venetos främsta, sänker det dock inte våra förväntningar särskilt mycket. Till glaset: en kraftig och lite udda doft av barrskog, skaldjur i dill, mörk choklad, bittermandel och grillat kött når näsan. Den är svår för vissa, domen lyder "Body Shop", men de som kommer undan denna association finner doften angenäm, annorlunda och intressant. Smaken är till till en början mördande sträv, men tanninerna ger med sig när maten kommer fram. Munnen fylls med massor med urtjusig lakrits inlindad i mörk frukt; vinet har en hög fin matvänlig syra och mycket bra längd. För några blir det dock bara en "kallsup i skumbadet".

2001 Gaja Brunello di Montalcino Sugarille (775 kr) är - vilket framgår tydligt av vinets namn - Gajas inkarnation av Brunello di Montalcino. Vinet har inte hunnit få mycket luft och är lite slutet, men vi anar bland annat en gummiverkstad med oljefläckar på golvet, fin vinbärsfrukt och träkryddor. Det här lovar mer, men tyvärr är vinet uppdrucket innan det hinner blomma ut i fler doftnyanser. Smaken är mycket sträv, men stor, fin, rik, bred, livlig med underbara syror. Den är lång, intensiv med en lysande fin kryddig eftersmak (med lite ventilgummi i). En fantastiskt fin smak, kvällens bästa i min mening, och med några år till i källaren, eller fler timmar i karaffen, så blir detta förmodligen ett än mer strålande vin. Kan Gaja göra fel över huvudtaget?

2004 Tenuta San Guido Bolgheri Sassicaia (795 kr), kvällens andra super-toskanare, består av 85% Cabernet Sauvignon och 15% Cabernet Franc. Lagras 24 månader på franska ekfat, varav en tredjedel nya. Detta skulle egentligen ha varit en flaska 2001 Sassicaia, men då den inte kunde hittas hos ägaren, fick denna flaska agera stand-in. Vi häller upp: en något sluten doft bjuder på massor med ekfat, söt gräddkola à la "Rollo", tjock köttbuljong och dämpad röd frukt. Smaken är glödande intensiv, mycket lovande, men ännu helt fatdominerad och inte ens flera timmar i glaset lyckas skaka liv i vinet, som, inte överraskande, befinner sig djupt inne i en mörk fatbeklädd tunnel.

Till efterrätten kommer en halvflaska sött fram, 2001 Domaine Cauhapé Jurançon Quintessence du Petit Manseng (589 kr), ett för mig tidigare obekant vin från Jurançon. Alldeles nyöppnat ligger en limton och lurar över vinet, men den lättar snabbt och istället uppenbarar sig en klar och frisk doft av ananas och stenfrukter. Smaken är intensiv, med en härlig syrlig ananas och storartad kola; fylligt, syrlig och sött på en gång. Inte särskilt komplext, men rent och klart. Smaken är avgjort större än doften. Mycket gott. Vinet känns ännu ungt och kommer säkert att utvecklas i decennier framöver.

Sammantaget kan man säga att Redigaffi är det bästa "drinkvinet" och Sugarille det bästa matvinet (det var gudabenådat gott till lamm och risotto), även om Dal Forno sannerligen inte heller gick av för hackor till maten. Sassicaia får slicka såren och begära revanch efter några år till i källaren.

9 kommentarer:

Johan sa...

För min del var det klart Dal Forno'n som överraskade mest. Jag hade förväntat mig något amaronelikande men det var det verkligen inte. Riktigt trevligt tycker jag. Stördes inte alls av Body Shop vibbarna :-)

Anders sa...

Jag var visserligen skyldig till "body shop"-kommentaren efter att sniffat mig till lavendelassociationer men Dal Forno var min favorit på denna provning. Det var ett eget och spännande vin som det hände saker med hela kvällen. Det var också min favorit till maten. Stackars Sassicaian som gick från smörkola till ... fortfarande smörkola.

Thomas Lindgren sa...

Jag hade svårt att välja mellan Redigaffi och Sugarille, men jag tror Sugarille hamnade på toppen av pallen till slut, fantastisk smak, och samtidigt tillbakadragen nog att det utlovas mer kvar att ge i framtiden.

Dal Forno dunstade för starka toner av kräftor och dill för min känsliga själ.

Sassicaia 04 gav mardrömmar om att krypa i en smalnande tunnel av infettad ek, typ.

(... Nej, riktigt så illa var det kanske inte.)

Sammantaget en mycket trevlig kväll.

Anonym sa...

Kul kväll! Lovorden till Redigaffi ska nog ses mot bakgrund av just våra förväntningar; det är ju kalasgott, men för att stjärnorna ska stanna när man beskriver det måste man mumla italienskmerlotfrån2002italienskmerlotfrån2002italienskmerlotfrån2002under hela processen. Men vi verkar rätt överens; du hade ju hyllningar ringande i öronen som styrde förväntningarna i stället för det ovan föreskrivna mantrat.

Kul att Sugarille inte bara säljer på namnet. Den risken i kombination med prislappen fick mi gatt stå över, men nu blir man ju nyfiken.

Magnus sa...

Sugarilles prislapp är lite dryg, men det är helt klart en fantastiskt bra Brunello.

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Frankofilen sa...

Bättre sent än aldrig...

Att vi allihop föll som furor för 2002 Redigaffi kanske säger mer om tidigare provade viner under kvällen ;-)
Att vi alla satt med tungorna hängande i någon sorts low cut dress syndrome? För visst är det ett bra "drink-vin". Å andra sidan sopade den en 2005 rollandbordeaux av banan, vilket väl borde få alla fördomar om Rollands viner som ekiga mikroluftade fruktbomber att komma på skam.

För visst var vi rätt så imponerade även innan JW drog av påsen, Anders?

Anonym sa...

Solklart! Absolut! Jag menar mest att när man sedan väl skriver, så får det hela ett extra lyft av att vara en stor upplevelse där man inte hade anledning att förvänta sig någon. Detta apropå vilka förväntningar Magnus eventuellt kan ha bibringats.

Magnus sa...

Missförstå nu inte mitt "men" i inlägget: Redigaffi är den bästa italienska Merlot jag smakat efter Masseto. Som ni säger så handlar det nog mer "expectation management" än om den absoluta kvalitén på vinet.