Ännu mera aprilviner

2004 Paolo Scavino Corale (240 kr) är Scavinos försök att locka till sig nya vinkonsumenter som kanske har svårt att förstå charmen med en torr, ung, tanninmonstruös, dyr och kompromisslös barolo från samme producent. Det hemliga receptet i Corale heter 60% Nebbiolo, 30% Barbera och 10% Cabernet Sauvignon. Funkar det?
Ur glaset kommer en stor, svåremotståndlig doft av körsbär, buljong, mandelmassefat, kaffe, torkad frukt och mjuk pepparkaka. Härligt. Vinet är rejält fylligt men mycket lättdrucket, med en precis lagom mängd med piedmontesisk syra och tanniner för att varken skrämma bort nybörjaren eller Scavino-fansen. Vinet är mycket gott och helt drickfärdigt trots sin ungdom. Jag tror Scavino är ganska nöjd med detta vin: inte ens den mest oskuldsfulla gom kan motstå Nebbiolo i denna skepnad.

Wirra Wirra är, tillsammans med d'Arenberg och Mitolo, en av de bästa producenterna i australiens McLaren Vale. Vi har haft en enstaka flaska 2002 Wirra Wirra Shiraz RSW (335 kr) liggande några år och nu är det dags att smaka. Vinet inleder med att kasta upp ett spjut av blåbär och vanilj i näsan på oss. Denna våldsamma och enkelspåriga attack avklingar dock snabbt, för att släppa fram allsköns dofter: friska skogsbär - fortfarande blåbär, men också stora härliga björnbär - träkryddor, läder, smält mjölkchoklad, lakrits, enbär och granris, och, ja, det ska erkännas, en liten vispgräddig hallontårta som lömskt smyger sig in i doften (hatad av vissa, älskad av andra), men den är mycket liten, snarare en bakelse än en tårta, och dominerar inte på något sätt. Efter en stund tillkommer en animalisk komponent: grillade revbensspjäll. Så väsensskilt från en fransk Syrah, men ändå så storartat, på sitt eget mycket australiska och hedonistiska shiraz-sätt.

Smaken är fyllig, maffig, saftig och ganska vaniljfatig (RSW tillbringar 18 månader på nya fat). Här finns en fin svartvinbärsinspirerad syra som balanserar upp den solmogna frukten, och en begynnande mognad har rundat av tanninerna till en tjusig, sammansmält helhet. Hela paketet binds ihop med en lång, kryddig, ganska eldig eftersmak. "Visst är det lite vulgärt, men jösses vad gott" var en kommentar.

Till en fiskgratäng dracks en 2006 Louis Jadot Bourgogne Blanc Couvent des Jacobins (106 kr). Vinet doftar pommac, citrus, lime och en nypa mineraler. Smaken är lätt, lite blommig, frisk, god och välbalanserad med en finlemmad syra. Ännu en bra årgång av detta vin. Det får helt klart godkänt för en hundring och vi kan konstatera att det även funkar till ostbågar.

Mer aprilviner

Vi missade Vinordic (se Frankofilen, Nettare e gioia och Finare Vinare för en grundlig och tungutmattande genomgång) och får nöja oss med att ösa ut mer obloggat från anteckningsboken.

Ett tips från personalen på Regeringsgatan 44 fick oss att prova en Riesling från Rheingau med ett riktigt långt namn, 2006 Weingut Robert Weil Kiedricher Gräfenberg Riesling Erstes Gewächs (399 kr). Vi korkar upp redan samma kväll (i stället för att låta det mogna i en sådär fem, tio år som man egentligen borde med detta vin). Doften är, som väntat, ännu lite sluten men samtidigt mycket tjusig, med mogen grapefrukt och nötter, mångfacetterade mineraler och några sötfatiga, nästan animaliska toner. Smaken är djup och rik med ett helt knippe unga, tungomslingrande spritsiga syror i bagaget. En matvänlig, nästan lite pepprig bitterhet följer i den långa, intensiva eftersmaken. Vinet spretar en del idag, det fortfarande på tok för ungt, men de turboladdade syrorna tillsammans med den koncentrerade smakrikedomen talar för att det här vinet har framtiden framför sig.

Léon Barrals viner var favoriterna på Languedoc-provningen i höstas. Deras 2004 Domaine Léon Barral Faugères Jadis (199 kr) som nyligen släpptes på SB består av 50% Carignan, 40% Syrah och 10% Grenache, vilket är kul eftersom jag sökt efter bra viner gjorda på just Carignan ett tag nu.

Vinet har en inbjudande doft av tranbär, blåbär och andra skogsbär, eteriska träkryddor tillsammans med örtkryddor, tomatmarmelad, fräsch mandelmassa och en salmiakton. En vidöppen och helt egen doft. I munnen är vinet medelfylligt, nästan hallonsaftigt (men inte alls sött), bärigt och friskt, med fräscha gröna örter och precis lagom med syra. Vinet är mycket välbalanserat, ett härligt drickbart och extremt användbart vin. Den av oss alltför sällan druckna druvan Carignan gör att detta vin känns nytt och spännande, och om detta är det nya Languedocs karaktär så har regionen en lysande framtid framför sig.

Vi har även druckit en flaska 2005 Olivier Leflaive Bourgogne Cuvée Margot (119 kr), ett vin med en skir vinbärig Pinot-doft och en gnutta rostade fat. Smaken är lätt, okomplicerad men balanserad och läskande; ett bra år och en bra bourgogne för pengarna. En flaska 2006 Labouré-Roi Bourgogne (89 kr) hamnade i Bouef Bourguignonnen. Labouré-Roin är en felfri, men helt och hållet anonym bourgogne. De extra tiorna ger verkligen valuta för pengarna när vi jämför dessa två viner.

Rhône vs Rhône

Förra lördagen blev vi hastigt och lustigt bortbjudna och det fanns inte tid att ta sig hem och gräva i vinkällaren för att hitta lämpliga middagsviner att bidra med, utan det fick bli vad som fanns i närmsta Systembolagsbutik. Rostade grönsaker och grillat nötkött gjorde att valet föll på två viner från Rhône, ett från norra och ett från södra. Vi tog inga anteckningar vid middagen men drack vinerna parallellt till maten vilket var intressant.

I början av middagen var det helt klart 2005 Delas Frères Crozes-Hermitage Les Launes (138 kr) som tog täten med sin öppna, hallon- och lakritsfyllda, friska syrah-doft. Smaken är lättgillad, frisk och medelfyllig, men jag saknar lite syra och den är inte särskilt lång, ungefär vad som kan förväntas i denna prisklass. Vi har lagt undan någon flaska av detta vin för framtiden, men jag frågar mig efter detta smakprov om det verkligen är ett lagringsvin?

I glaset intill inleder det andra vinet, en 2005 Domaine Santa Duc Gigondas Cuvée Tradition (175 kr), middagen med att vara alldeles tyst och tjurigt, det doftar mest mandliga fat. Men efter en timma i glaset börjar det hända saker. Frukt (körsbär, björnbär), kryddor (nejlika, lagerblad och massor med vitpeppar!) och lite läder har slagit sig upp genom ekytan och smaken har gått från stumma tanniner till en fyllig, smakrik, fortfarande ganska fatig, men också en bärig och matvänlig upplevelse. Detta vin bör uppenbarligen lagras i några år för att komma till sin rätt, men med luft och lite tålamod går det att njuta av redan idag.

Aprilviner

Det blir mer och mer skuldkänslor varje gång jag slår upp anteckningsboken och ser sida upp och sida ner med obloggade smakanteckningar. I de inlägg som följer finns inget tema alls, här gäller det bara att skriva av sig och det är kronologi som gäller snarare än geografi.

Côtes du Ventoux i södre Rhône är för vår del en mestadels outforskad region, men det är alltid spännande att prova något nytt. 2004 Château Pesquié Côtes du Ventoux Quintessence (166 kr) doftar mogna mörka bär, grusväg, en mazarin från ekfaten, sötlakrits, diverse bakkryddor och, svävande över alltihop, en fräsch blombukett som någon har slängt med i glaset. Smaken är djup och fyllig, lite sötfruktig, men fint balanserad, vinös snarare än syltig, med bra längd. De lagom tilltagna men matvänliga tanninerna matchar väl den köttbit med potatisgratäng som vi äter till. Vinet känns drickfärdigt.

Som Frankofilen påpekar är smaken knappast typiskt sydrhônsk, och vi kan bara hålla med om att Finca Sandoval och Spanien är en bra association, vilket i och för sig inte är en dålig jämförelse för ett vin under två hundralappar. Slutömdöme: inget himlastormande men ett utmärkt matvin för pengarna.

Vår sista flaska 2003 Tokara Red (232 kr) har också gått åt. Denna sydafrikanska bordeaux-blandning doftar svarta vinbärsblad, blyertpenna av ceder, lakritsrot, tjärsten, choklad och lite mull. Den friska, saftiga smaken har en härlig bärig kärna, men är samtidigt både sträv och syrlig med en liten kryddig bitterhet i eftersmaken.

Det är ganska precis ett år sedan vi drack den förra flaskan av detta vin och åldern har inte varit av ondo; lite av den sprudlande friskheten har bytts ut mot ökad komplexitet vilket gör vinet ännu lite bättre. Vi ger vinet klart godkänt och kommer att följa Tokaras viner även i framtiden.

Det känns som om det var oändligt länge sedan vi drack ett tyskt vin ur en av de runda, platta Bocksbeutel-flaskorna (tydligen uppkallade efter en getpung). Ett rekommenderat vin från Franken, 2006 Horst Sauer Escherndorfer Lump Riesling Trocken Großes Gewächs (269 kr) gör att vi får bekanta oss med denna flaskform igen.

I glaset får vi en doft av söta päron, fläderblom, nässlor, mineraler och mandel; "det luktar Tyskland (Obs: inte Ruhr)" är en kommentar. Vinet är smakrikt och lite spritsigt med en smak fylld med rieslingfrukt, björklöv och gröna druvor. Vinet är härligt balanserat, friskt och lent. En skiva honungsmelon tittar fram i långa eftersmaken. När temperaturen i glaset stiger får vi underligt nog tydliga muscat-vibbar i huvudet och när glaset har nått närapå rumstemperatur börjar vinet falla sönder i sina beståndsdelar. Så: en mycket trevlig, och ganska annorlunda Riseling, som bör drickas väl kyld. Varför inte som aperitif, så som Finare Vinare föreslår.

Riesling med Breuer

Ett besök på Eriks vinbar 9/4, där Georg Breuers Riesling av 2006 presenterades. Theresa Breuer, dotter och ny företagsledare, cirkulerade bland gästerna, ett trevligt drag. Tyvärr hasade jag trött och sjuk hem innan vårt sällskap fick nöjet att träffa henne. (Magnus och Anders dröjde kvar; Johan gick med mig.) Här är iallafall våra samlade utsagor, i behändigt korthuggen stolpform. (Nettare e Gioia besökte också.)

2006 Berg Roseneck Georg Breuer. Dill, nykokt potatis, en smula diskreta fat; grapefruktbitterhet och stenfrukt i smaken.

2006 Nonnenberg Georg Breuer. Vanilj, fat, råa champinjoner, aningen tunn i doften ("sämre än förra årets", tyckte Magnus). Det mumlades en smula besviket runt bordet. Detta var det enda vinet från Rauenthal, de andra från Rüdesheim. Kan det ha varit skilda väderförhållanden? Kanske.

2006 Berg Schlossberg Georg Breuer. Rök, mineral, honung och nektar, sötlakrits, blommig, "påminner om Krug" utbrast Magnus med ett snett leende. Klart mest koncentrerad av de vi provade, och sammantaget hands-down vinnaren av de tre. Jag kom dock på mig själv med att finna dessa skira rieslingar en smula tunna. Galadrieldricka, inget man dricker öster om Anduin. Jag har blivit någon slags krum Parkermonstrositet.

Fram till bordet kom också 2005 Gewurztraminer Herrenweg de Turckheim, Domaine Zind-Humbrecht, ett vin från en intressant producent. Men efter Anders' sluga doftförslag 'bisarrt parfymerad tvål' hade det ingen chans. Rosor, te, parfymerad; till smaken en aning rökt te, kryddighet, nästan söt. Ovedersägligen ett feminint badrum, skumbad, kanske tända ljus? Sveptes snabbt av ägaren.

De som dröjde för att äta gigantiska kotletter valde dessutom några röda. 2003 Volnay 1er Cru Ronceret, Domaine Nicolas Rossignol: trevliga fat, saknar syra, "bäst av vinerna till kotlett/potatis/risotto". En smula förvånande att en bourgogne tog hem spelet till sådan spis. 2006 Willamette Valley Pinot Noir, Antia Terra: jag sniffade kort på denna, en parkeristisk brutal tyngd av körsbär, nästan likör. På väg till SB, tydligen. Jag tror jag ska köpa ett par buteljer om tillfälle ges. 2004 Bolgheri Rosso Le Macchiole: plommon, körsbär, mjuk pepparkaka, "mycket italiensk". 2004 Chateau Monbousquet: buljong, rök, mjuk merlot, stall.

Slutligen: en eloge till Eriks Vinbars trevliga och kunniga personal.