Summering av 2008

Sent om sider så är det dags att summera vinåret 2008 för min del. Det har varit ett mycket bra år med många storslagna middagar och provningar. Vi tacklade av olika skäl av lite framåt hösten så det mest intressanta dracks detta år före sommaren. Som vanligt så är det hela vinupplevelsen som räknas: tillfälle, sällskap, provning eller middag, x-faktor och annat, allt spelar roll för helheten. Vi utesluter för den skull inte provningsviner. Har ett vin lyckats uppbåda en stor vinupplevelse trots handikappet av att vara inspärrad i ett ISO-glas så är det väl värt en plats i solen.

Bästa bubbel. Visst finns det konkurrenter i denna kamp, men ett vin står ut så klart att jag inte behöver nämna de övriga: 1990 Salon Champagne Brut Blanc de Blancs. Det som sitter kvar i minnet är den perfekta mognaden, elegansen, moussen och det storstilade helhetsintryck alla dessa aspekter bidrog till att skapa.

Bästa vita. Nu blir jag tråkig, för detsamma gäller det bästa vita jag drack under 2008. Konkurrenterna finns där, men 2004 Giaconda Chardonnay överglänsde dem så tydligt att de övriga bleknar i minnet. Underbara dofter, en fascinerande komplexitet och rikedom, smak och munkänsla från himlen, allt detta samtidigt som vinet var ett under av balans. Ett av de bästa vitviner jag någonsin fått nöjet att dricka, och detta var på samma Mordor-middag som ovanstående vinnar-champagne dessutom. Det verkar som om vi brände allt krut på en middag i våras.

Bästa röda. I denna kategori finns det lite mer konkurrens. Vid samma middag som de två tidigare vinnarna drack vi en skräckinjagande flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo, ett fantastiskt vin som länge såg ut att knipa guldmedaljen i år. Ännu en kandidat var 2002 Penfolds Cabernet Sauvignon Bin 707, den bästa oblandade Cabernet Sauvignon vi hittills stött på. 2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure är också en mycket värdig contender som inte vill bli bortglömd.

Under årets sista månad anslöt en hel parad med berömda aristokrater från en och samma provning utan tyglar: 2004 Domaine de la Romanée-Conti Grands-Echezeaux, 2001 Pétrus, 1998 Tenuta dell'Ornellaia Masseto och 1995 Château Latour som alla var klart lysande stjärnor på himlavalvet trots sina ISO-tvångströjor.

Klarast av dem alla lös dock Manfred Krankls 2005 Sine Qua Non Syrah Atlantis Fe203 1b. Detta mästerverk till vin är den bästa Syrah jag någonsin druckit, alla stora Rhône-viner till trots. Intensitet, komplexitet, lätthet och tyngd, längd och bredd, finess och kraft, platonsk ideal-Syrah, etc, etc. Ingen beskrivning gör detta vin rättvisa, det måste upplevas. Sök upp det och drick det!

Vid förra årets summering upptäckte vi att vi hade en rejäl slagsida i källaren, väldigt mycket var franskt, närmare bestämt varannan flaska. Inget fel med det, men Italien kändes helt klart underrepresenterat med sina 13% och vi lovade dyrt och heligt att öka på den italienska andelen. Har vi lyckats? Jajamensan, Cellartracker meddelar att vi nu har 18% italienare i skåpen. Fransmännen har visserligen ökat sin ledning till 55%, men det kan vi ta; det finns mycket gott vin i de procenten.