Ett dussin Pichon-Lalande

Efter en förvirrad taxiresa till det decembermörka och regniga Sunnersta (chauffören försökte övertyga oss om att vi helt klart skulle till "fel adress") anländer Göran och jag till Konjärens residens för att dricka årets äldsta viner. Det som väntar oss är en vertikalprovning med hela tolv årgångar Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande, från 1970 fram till 2004, majoriteten målmedvetet inropade på diverse auktioner av Vinmannen. Provningen var mycket professionellt arrangerad och vi tackar Konjären och Vinmannen för inbjudan till evenemanget. Förutom värden och arrangören deltog även kända namn som Pokermannen, Redaktören, IT-mannen, Direktören och Raketforskaren, rena herrklubben. Hade vi bara haft lite mer författare och konstnärer runt bordet hade scenen kunnat vara hämtad ur Strindbergs Röda rummet.

Flaskorna korkas försiktigt upp, endast 1975ans kork går i småbitar och 2004 är den enda årgång som dekanteras; resten får luftas i glasen under kvällens gång. Ofantliga mängder provningsglas trollas fram - vi sköljer ur de skåpdammiga glasen med Guigals Crozes-Hermitage - och börjar hälla upp. Jag räknar till 135 glas på bordet vid kvällens slut och avundas inte Konjärens disknatt. Vi börjar med den äldsta årgången och smakar oss framåt i tiden.

1970 - ett mycket bra år. Lätt rubinröd med tegelkant (en färg som går igen i alla tre sjuttiotalsårgångar). En mycket mogen doft, fortfarande med mörka bär närvarande. Andra dofter som passerar under kvällen är läder, "torv i likör", rödvinsås, portvinsrussin och fläsksvål. Smaken är mogen, mycket elegant, med en len, lång, lite knäckig eftersmak. Lite inlagda rödbetor visar sig, men inte mycket tanniner har överlevt. En stilig åldring.

1975 - små bär gav mycket sträva, tanninrika viner, långliggare. Ännu en mycket mogen doft med urskiljbara svarta vinbär, läder, lakrits och en dust av skoputs/mynta som senare övergår i björnklister. 75an är strävare och kryddigare än 70an, men också kortare och mindre elegant. 75an har passerat sin topp och vinet dör efter någon timma en stilla död i glaset.

1979 - ett kallt, svårt år. Detta vin överraskar med ungdomliga dofter av våffla med hallsonsylt och grädde. Dessutom torra örter, grankåda, träkryddor, lite buljong och nässlor, en rik och förförisk doft. Detta vin har fortfarande en fin frukt med härliga syror, ganska torra tanniner, men mycket tjusigt sammansmält. Mycket gott, bäst hittills - årgångar är inte allt.

1983 - räknas som ett bra år för Pichon-Lalande. Nu har färgen mörknat något och tegelkanten är knappt förnimbar. Gräddiga körsbär och svarta vinbär, tjära och nejlika och, efter någon timma, en ansjoviston. Lite fylligare, vassare och fortfarande fruktigt med mycket vitala syror, i full balans. Mycket bra.

1984 - svårt år med mycket omogna druvor. Först en doft av utedass, som dock snabbt luftar bort. Sedan rotsaker och avlägsna bär och efter någon timma har doften blivit riktigt elegant. Vinet är friskt, med bra bett, men lite ihåligt i mitten. Bättre än väntat från denna årgång.

1985 - extremt kall vinter, men ändock ett mycket bra år. Doft: bär med fina fatiga trätoner, chokladsås, tobak, en gnutta mint och den så åtråvärda lagårdsbacken. Smaken är fylld med ceder och bär, välstrukturerade tanniner, mycket bra bett i syrorna, allt i balans. Ett strålande, suveränt gott vin!

1986 - tuffa sträva viner. Första intrycket är valnötsskal, men de förvandlas snabbt till unken kartong. Smaken är vattnig med gott om blöt kartong. Korkdödat.

1988 - kraftigt undervärderad årgång enligt Broadbent. Fin fruktighet, gräddiga fat, kokta kålrötter. Kraftfullt, läskande vin. Smaker av ceder och läder, fin balans. Gott.

1989 - bra, men varmt år, som gav låg syra. Först får jag bara en kompakt vägg av jäst, men den försvinner snart. Istället kommer riktigt mogen saftig frukt och runda fattoner. Vinet har mycket riktigt en låg syra, men en viss strävhet och den stora smaken gör ändå vinet attraktivt.

1992 - ett mediokert, för att inte säga dåligt år. Tegelranden är nu försvunnen och vinerna blir mörkare och mer kompakta, utom just denna årgång som är lite tunnare i färgen. Doften bjuder på krämiga kryddiga fat och lite chokladkolatoner, men ganska veka bär. Smaken är blaskig, men i övrigt felfri. Provningens svagaste år.

1996 - bra år, perfekt mognade Cabernet Sauvignon-druvor. Doften bjuder på bär och finaste fatmarsipan, ceder, rotsaker, lakritsrot och tobak. Komplext och förtjusande. Vinet är mycket smakrikt, fylligt, livligt, en fullständigt komplett smak. Lysande gott och än bättre till maten! Tredje gången gillt i år för detta vin.

2004 - bra år. Den purunga doften innehåller smörkola, hallonsylt, kanel och gräddiga fat. Smakrikt fruktbombande, nästan syltig smak, fortfarande i sitt babyhull. Svårt att tro att det är samma vin som de tidigare.

Vinerna uppvisade en enorm variation och det var ibland svårt att tro att det var samma vin man drack, även inom ett årtionde. De tre sjuttiotalsårgångarna var till exempel mycket olika varandra. Efter provningen utsåg vi en vinnarårgång. Den perfekt mogna 1985an fick flest röster, men även 1979 och 1996 fick stora applådsalvor. Efter provningen högg vi in på helstekt lammstek och potatisgratäng vilket inte precis gjorde vinerna sämre. Detta är verkligen matviner och särskilt 1996an steg till nya höjder när den fick sällskap av rosmarinkryddat lamm.

Till efterrätt bjöds en söt kaka efter ett recept av världens bäste sommelier och till den drack vi inget mindre än en 1947 Château Caillou Crème de Tête, en ålderdomlig sauternes, ett vin som lätt tar platsen som årets äldsta vin för min del. Det enda som kommer i närheten är den 1957 Hungarovin Tokaji Essencia vi drack i våras. Denna sextioåring är vackert bärnstensfärgad och doftar nästan som en gammal tokayer: lite rökiga, oxiderade toner av bränt socker, bikupa, crème brûlée och nötter. Smaken är stor och komplex, rik och mogen, med massor av saffran och vanilj. Eftersmaken är lång och både oxiderad och söt. Vinet passade löjligt bra till den söta efterrättskakan. Total harmoni. Det syns inte så tydligt på bilden, men alldeles till höger om "1947" på den lilla övre etiketten står instruktionen "To be iced". Vi tog risken att avstå från isbitarna.

Efter detta friskade vi upp våra gommar med en magnumbutelj 1996 Jacquart Champagne Brut Mosaïque, en champagne som fortfarande är påtagligt ung. Doften var typisk med äpple, mandel, gräddkola och toast och smaken fruktig, uppfriskande rivig och lite vildsint. Den här champagnen kommer nog att stå sig ganska många år till, särskilt på magnumflaska.

Sedan var det dags för portvin och ost. Ostarna var diverse goda grönmögelvarianter och portvinet var en flaska 1983 Graham's Vintage Port. Vinet bjuder på en mycket ungdomlig doft av marsipan, bär, mint och några ovanligare toner av barkflisor och vademecum. Smaken är ganska kompakt och bärig; detta vin är fortfarande, trots sina tjugofyra år, bara barnet. Detta hindrade inte att det tillsammans med ostarna bjöd på sen kvällsnjutning.

Än var det inte slut; nu kom kaffe, konjak och cigarrer, både för att fullända scenografin från Röda rummet, och för att förtränga ångesten över den stundande "Night of the Evil Dishes". Själv tog jag mätt och belåten sista tåget hem till Stockholm.

The aftermath.

Tack för en värdig avslutning på vinåret 2007.

Desperat uppsamlingsheat

Året är snart till ända och kön med druckna men oskrivna viner blir allt större. Här kommer ett kortfattat och lite desperat uppsamlingsheat med ett tiotal viner vi druckit, men inte hunnit skriva om, under december månad.

2005 Zenato Valpolicella Superiore Ripassa (169 kr) har en tät doft av blåbär, björnbärskompott, viol och gräddig mjölkchoklad med en liten portvinston. I smaken finns bär, svamp och kryddor. Vinet är på gränsen till fylligt, väl avrundat men saknar lite syra, ganska strävt, men det är en len strävhet. Lagrat på fransk ek i 12-18 månader och på sedvanligt ripassa-vis har torkade druvor blandats ner i förstavinet för att ge en andra jäsning. Detta är inte superkomplext, men ett välputsat och gott modernt vin i internationellt stil. Vi frågor oss dock: smakar det verkligen ripassa? Var är Corvinan?

2004 Château Belgrave (245 kr) bjuder på en återhållsam bordeauxdoft med körsbärskärnor, enträ, marsipan, lakritsrot och lite björnklister. I munnen är vinet medelfylligt, läskande, men tunnare än förväntat; inte särskilt strävt, dock bra syror. En något kärv stjälkighet i botten och en ganska kort avslutning gör detta till en godkänd bordeaux, inte mer.

2004 Château Cantelys Blanc (198 kr) luktar våt ull och sten, hårdpäron, lite ananas och trevliga vaxiga fat. I den rikligt tilltagna smaken får vi surgrape, lite träsmaker och rejält med syra. Det hela avslutas med lite omogen frukt och stjälkar. Det är faktiskt inte så illa som det låter och vinet blir bättre när temperaturen stiger, men vi köper nog inga fler flaskor. Det finns bättre vita bordeauxer på Systemet.

2005 La Brancaia Tre Toscana IGT (129 kr) har en fin doft av körsbär och kryddig mandelmassa, torkade plommon, tobak och gräddglass. Vinet är medelfylligt med en rejäl, lite kantig syra och några gröna toner i eftersmaken. Känns starkare än sina 13,5%. Är bättre med pizza än utan. Skulle förmodligen ha mått bra av mer luft än vad den stressade kvällen tillät.

1997 Louis Jadot Meursault (285 kr) bjuder på mycket fina mogna vaniljfat med kola, torkad frukt, sultanrussin, citrus, "gräddad pajdeg", mineraler och några sherrytoner i bakgrunden. Är vi i Bourgogne månntro? Vinet är ganska lätt, moget, med en len frukt, litchifrukt; inte särskilt komplext men i balans och med sina läskande syror i behåll. Fullt tillräcklig längd. En bra mogen bourgogne.

2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva (269 kr) en mycket italiensk doft med körsbär (i likör), russin, nyputsade skor, bittermandel och lite mognad. Smaken är tuff och frukten anas bakom en trävägg. Det känns ibland som om Mastroberardino glömt några druvkärnor kvar i flaskan för oss att tugga på. Hmm, detta var inte vad vi väntat oss, särskilt inte efter andra bloggares berömmande ord. Till vinets försvar skall sägas att efter ett öppnat dygn i kylskåpet blev det betydligt mera medgörligt. Detta är ett vin som uppenbarligen behöver ha luft på barolonivå.

En 2002 Jacobsdal Pinotage Estate Bottling (109 kr) slank ner till en gryta. Detta var sista flaskan av tre och det var också den bästa. Pinotagens animaliska smaker hade helt och hållet integrerats med Pinotage-lingonen. Som att dricka en viltgryta med lingonsylt. Även flaskan med 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr) var vår sista. Denna årgång av detta vin har varit knepig och uppvisat mycket stor flaskvariation. Den här flaskan bjöd dock på fullt godkänd matvänlig Shiraz med begynnande mognadstoner.

2004 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove (389 kr). Sorgligt nog var även detta vår sista flaska, då vi gav bort resten som presenter. Vinet, Ornellaias andravin, är däremot inte alls sorgligt. I den italienska doften (Är vi påverkade av etiketten? Druvblandningen är nämligen ärke-bordeaux: 35% Cabernet Sauvignon, 50% Merlot, 10% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot) finns stora fina körsbär med några svarta vinbär i bakgrunden, stiliga träiga mandelmassefat, mjölkchoklad, pinjekottar och örter. Smaken är redan härligt följsamt fruktig, med lite sötlakrits och buljongtoner, intensiv men balanserad, kryddig med lagom tanniner och gott om friska syror. Nästan samtidigt utropar vi "Rhône!". Det här smaken skulle mycket väl ha kunnat stamma från en mycket bra Côte-Rôtie, även om doften (eller etikettsuggestion) indikerar ett italienskt ursprung. Hur som helst är vinet lysande, ett värdigt andravin till den store Ornellaia. Bravo!

Superprestigechampagne

Ännu en provning på Systembolaget, säsongens sista, och denna gång med det subtila epitetet "Superprestigechampagne". Systemet har även en ordinär champagne-provning och en lite finare prestigechampagne-provning, så kvällens övning måste ju vara något alldeles extra. Provningen är blind och stegrande, vi börjar med "enklare" champagner och rör oss sakta mot giganterna. Stefan och Sara från vinkällarbutiken på Regeringsgatan ledsagar oss entusiastiskt genom de bubblande dryckerna.

Den första champagnen är gul, varken mer eller mindre. Ur glaset stiger en riktigt mogen doft med citrus, mogna röda äpplen, nybakad brioche, stenrök och vaniljsås. Efter en timmes luftning anfalls vinet av en påse smörkolor av märket Werthers Original som dominerar doften totalt. Smaken är frisk, mycket syrlig till och med - särskilt med tanke på mognaden i doften - mineraltät, ganska fyllig och lång. Vinet är bekant, jag har det på tungan, men lyckas inte få fram en gissning. Vinet är 1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare (549 kr), en favorit, och här får man väldigt mycket mogen champagne för pengarna.

Nästa vin är också gult men med en ytterst subtila inslag av rosa. I doften finns mogna äpplen, blomblad, jord och knäckebröd. I munnen får vi en stor mousse med en rik, äpplig, saftig och syrlig smak. Även detta vin är mycket bra. Det visar sig vara N.V. André Clouet Champagne Cuvée 1911 (529 kr) som inte är från 1911 som man kan tro, utan har sitt namn därför att det tillverkas exakt 1911 flaskor av denna cuvée. 100% Pinot Noir.

Det tredje vinet är gult och bjuder på en mycket annorlunda doft: omogna krusbär, sälgpipa, päronklyftor, äppelcider och hyacinth. Smaken är bred, syrlig, med riktigt riviga syror som rensar gommen. Vinet bjuder på en i detta sällskap ganska udda blommig smak. Fortfarande ungt och omoget. Detta var N.V. Jacques Selosse Champagne Brut Initial (524 kr), en mycket egen champagne som degorgerats så sent som den 4 oktober i år enligt den informativa flasketiketten. 100% Chardonnay och minst 8 års flaskjäsning.

Det fjärde vinet är också gult rätt och slätt. Doften innehåller bröd, citronskal, vaniljsocker, rena sockerkakan, plus lite krita och rökighet - det luktar faktiskt nästan som en vit bourgogne! I smaken märks det att vi tagit ett kliv uppåt på skalan, en intensiv och rik smak med ettriga bubblor fyller gommen och syrorna dansar fram på tungan; en publik dryck med en gnutta restsötma i svansen. Vi är i hip-hop-landet, detta är flytande bling-bling: 2000 Louis Roederer Champagne Cristal Brut (1450 kr). Visst är det gott, men nja säger vi åt priset.

Det näst sista vinet - vi börjar ana storheter nu - är gult med guldgröna inslag. Doften - som är lite knuten - inleder med finstämda smöriga vaniljfat á la Bourgogne. Sedan kommer en diskret blandning av plommonsylt, sommaräng, kalkstenstrand och en avlägsen liten svettig strumpa i bakgrunden. Ljuvliga dofter (trots strumpan). I munnen formligen attackeras tungan av de många syrorna. Smaken är stor, mycket fräsch och fyllig, nästan skimrande och eftersmaken är mycket lång och rik. Detta är uppenbarligen något med mycket stor, men ännu oförlöst, potential. Det är 1996 Salon Champagne Brut Blanc de Blancs (1666 kr) i glaset och det ska bli mycket intressant att få smaka detta vin igen om några år (blinkblink, Thomas).

I sista glaset har vi en djupgul vätska, nästan som mässing. Doften är fantastisk: vita och gröna bär, nougat, lakritsrot, salt och mineraler, samt ett konglomerat av rökiga inslag, rostade hasselnötter, krut och rökt ål; en djup och komplex, på gränsen till animalisk doft. Smaken? Någon har beskrivit detta som "flytande taggtråd", lägg till ordet "gyllene" så är beskrivningen mitt i prick. Vilken energi! Vinet har en perfekt sammansättning och struktur, otroliga syror, en intensiv, nötig, livlig känsla med en smörig, mycket lång avslutning. Perfektion! Vilket vin är då denna gigant? Jo, 1996 Krug Champagne Brut (1750 kr). Detta är utan tvekan kvällens vinnarvin. Det är också den bästa champagne jag någonsin druckit, värd vartenda öre. Fullkomligt strålande! Krug använder sig av alla de tre champagne-druvorna: Chardonnay, Pinot Noir och Pinot Meunier, vilket uppenbarligen inte är en dum idé. Tack och lov lyckades jag lägga vantarna på några flaskor av detta vin, ett faktum som förgyller framtiden.

Efter provningen åt vi baguett och några bitar Langres-ost från Champagne, en ost som kompletterade de flesta vinerna mycket bra - det enda undantaget var den udda Selossen som skar sig en aning med osten. Allt som allt, en storartad provning och vi vandrade mycket nöjda och belåtna hemåt i decembermörkret.

Giganternas kamp

Ikväll var det dags för vinprovning på Systembolaget, och inte vilken provning som helst: temat var "Giganternas kamp". Förväntansfullt slår sig tolv personer ned vid bordet med fem vinglas var framför sig. Det första glaset innehåller ett "fulvin" som referens. Det stackars vin som spelar denna roll i kväll är 2005 Château La Reyne Cahors Prestige (90 kr) ett Malbec-dominerat vin från Cahors. Vinet är mörkt blårött, doftar bärsaftigt av mörka bär, sötlakrits, torkade rosor och en söt fatvanilj. I munnen är vinet fruktigt, ganska strävt med en slånbärsartad kärvhet, syrlig alkohol, lite kantigt. Första klunken var inte någon höjdare, men vinet blev faktiskt betydligt bättre med någon timmas luftning. Lufta även billigare viner!

Efter denna inledande övning ger vi oss in på den egentliga provningen. Fyra röda viner ska provas, vi vet inte exakt vilka, men vi vet att det är ett vin från Frankrike, ett från Italien, ett från Australien och ett från USA, dvs ett vardera från de fyra största rödvinsländerna. Vi vet dessutom att vinerna är "giganter". Vi kan kalla provningen "trekvartsblind".

Det första vinet är kompakt mörkrött. En stor, bred, härlig, mångbottnad men självklar doft av Shiraz stiger ur glaset. Här finns massor av komponenter: en kompott av de ljuvligaste mörka bär: mosade svarta vinbär och björnbärsmarmelad; nyponsoppa, fruktmoskok, svedda ekplankor, lite höstlöv och eukalyptus, lager på förföriskt lager av doft. I munnen har vinet en rå, yppig men samtidigt elegant kraft med massor med fyllig mogen frukt och träkryddor. Vinet är i balans med avrundade tanniner och en ursnygg syra. Den minutlånga eftersmaken innehåller en gnutta sötma, men vi håller oss på rätt sida av de parodiska fruktbomberna här. Storslaget! Detta är knappast ett matvin, men ack så gott som det är; använd det istället för portvin.

Detta var helt klart en klockren australisk Shiraz i den högre skolan. Jag gissade (jag var begsäker på) att detta var australiern, närmare bestämt en ung Penfolds Grange, men icke. Det var 2003 Torbreck RunRig (1447 kr), ett vin som enligt ryktena ska vara just en parodi. Efter att ha smakat på det kan jag inte hålla med. Det här vinet passar säkerligen inte allas smak - det är helt klart en fruktbomb, dock inte en konstgjord fruktbomb. RunRig har en sådan lyckad kombination av urkraft och finess att man inte kan låta bli att imponeras. Druvorna, 97% Shiraz och 3% Viognier, är de allra bästa som kan uppbringas från några gårdar i Barossa Valley och vinstockarna är upp till 140 år gamla. Vinet har legat 30 månader på ekfat.

Nästa vin var helt annorlunda, runbinrött med en tegelton i kanten. Ur glaset kommer flortunna mogna dofter av körsbär i likör, solpinade örter, vissnande rosor, kaffe, mörk choklad, anis, vit tryffel och lite knäck, allt insvept i supereleganta fattoner. Smaken är sträv men slank, läskande och helt sammansmält. Stiliga syror bär upp den långa eftersmaken som har inslag av flera olika träslag och bittermandel. Vinet fortsätter att utvecklas under hela provningen och bjuder på nya nyanser vid varje ny sniff. Ett otroligt stiligt vin.

Detta måste vara italienaren: jag gissade på en ganska mogen barolo eller barbaresco, 1997 eller 1998 (lite röta där), helt klart från en stor producent (inte så långsökt när provningen heter "Giganternas kamp"). Vinet var 1998 Gaja Costa Russi (1931 kr) från Barbaresco. Dyrt som satan, gott som satan. En tallrik hemgjorda gnocchi med några droppar vit tryffelolja till det här - a match made in heaven.

Det tredje vinet var, liksom det första, nästan ogenomträngligt och kompakt mörkrött. Den mycket attraktiva doften bjuder på mörkmogna svarta vinbär i chokladsås, nyklippt gräs och torkat hö på samma gång, stora gräddiga fatdofter, lite tjära och en gnutta mint. Smaken är explosiv, fyller först hela gommen, för att sedan raffinerat sakta smälta bort i munnen och efterlämna en oändligt lång eldig eftersmak av torkad frukt, kryddor och mörk choklad. Detta vin vann omröstningen om bästa vin, med en röst mer än nästkommande vin, och det är verkligen en riktig tävlingsvinnare: ett fyrverkeri av frukt och substans. Men denna omröstning skedde redan efter en kvarts provande och många ändrade uppfattning om vinerna efter 90 minuters smuttande och luftande. Liksom det första vinet vill man inte ha för många glas av detta vin, men ett glas tackar man inte nej till.

Min gissning, efter att ha tjuvsniffat mig till en klockren bordeauxnäsa i det sista vinet, var på USA. Mintinslaget påminde om flera av de rena Cabernet Sauvignon-viner vi nyligen provat i Kalifornien, så slusatsen belv att det var en ung Napa-Cab i glaset. Det var det: 2003 Shafer Cabernet Sauvignon Hillside Select (1495 kr), en ren Cabernet som ligger hela 36 månader på fat.

Det sista vinet var tegelrött, inte bara i kanten utan nästan rakt igenom hela kroppen. Doftens grundplåt var riktigt mogen bordeaux: höstlöv, stall, tobak, bränd ceder, katrinplommon, rönnbärsgele, lakritsrot, "engelsk fruktkaka" och, faktiskt, liljekonvalj. Elegant, finstämd och komplex. Smaken är balanserad, läskande, inte med mycket frukt men med syror och tanniner i harmoni. Eftersmaken är lite torr (och blir torrare med mer luft) men innehåller en fascinerande ton av frisk tobak, lite som att röka pipa med riktigt fräsch fintobak. Man började drägla efter en rosastekt välhängd skiva biff med rödvinsås och potatis när detta vin fanns i glaset.

Detta är självklart fransmannen, absolut en bordeaux, en riktigt mogen bordeaux. Frågan är bara vilken? Med tanke på föregående viner så måste det vara en av de största, ett av de fem Premier Cru-slotten på vänstra stranden, alternativt Cheval Blanc eller Ausone på högra stranden. Petrus, Le Pin och några andra kultviner hade knappast rymts i denna provnings budget, de gick därför att utesluta. Längre än så kom jag inte. Bristen på frukt gjorde det svårt att gissa på huvuddruva och jag vet att jag tagit fel på riktigt mogen Merlot och lika mogen Cabernet förr. Det blev en feg gissning, inte mer än "stor bordeaux från 80-talet". Det var 1994 Château Cheval Blanc (2165 kr), något av en slamkrypare. 1994 är inte ett stort år, om än inte så dåligt som man först trodde, därav åldersmissen. Det är dessutom det enda av de stora vinerna som har Caberbet Franc som huvudingrediens (resten är 40% Merlot - andra fakta: 40-åriga stockar, 18 månader på ekfat). Inte lättgissat, min erfarenhet av dessa viner i moget tillstånd är tyvärr alltför skral - jag måste försöka dricka fler mogna kungsbordeauxer i framtiden! Ett riktigt aristokratiskt vin, mycket bra, även om den svaga årgången lyser igenom något.

(Urdruckna giganter)

Vilket vin var min favorit? Det är inte lätt när kvalitén är så genomgående hög och vinerna av så olika karaktär. Jag var först inne på RunRig's fantastiska doft och Shafer's explosiva smak, velade sedan förbi de frestande klassiska tonerna från Cheval Blanc, men stannade slutligen på Gajas barbaresco. Den är helt enkelt enastående.

Efter provningen passade jag på att ställa en fråga om det så kritiserade bordeaux-släppet: varför bara 60 flaskor 2004 Château Latour? Frågan gällde de låga inköpskvantiteterna överhuvudtaget: varför så få flaskor när efterfrågan är så stor? Svar: det är just det som är problemet, den höga efterfrågan, i ett globalt perspektiv. Systembolaget är inte längre en major player på världsarenan - en gång i tiden världens största enskilda vinköpare, inte så nu längre. De fick helt enkelt inte köpa fler flaskor från producenterna.

(Johan gör ett kap)

På väg ut från provningen höll jag på att riva ner en stapel 1996 Krug Champagne Clos du Mesnil (6250 kr) när jag lyfte jackan av galgen i garderoben. Där, bakom kläderna, låg hela Stockholms tilldelning av detta vin, 6 flaskor, en överdimensionerad låda per flaska. Detta är bortom min budgethorisont, men strax utanför provningsrummet hittade vi ovan avbildade skatt: låda på låda av 1996 Krug Champagne Brut (1750 kr). Vi bönade och bad om att få köpa några flaskor, men icke: "Vi ses imorgon bitti" var det kallhammrade svaret från den annars så genomtrevliga personalen. Det blir ännu en bister morgon i kön på Regeringsgatan alltså. Väl mött.

2005 Château de la Négly La Clape La Falaise

Trots den senaste tidens tystnad här på Drucket har vi har faktiskt druckit en del vin de senaste veckorna. Det är bara tid och ork till att skriva om vinerna som saknats; vi skyller på förkylningar och arbete. Här är hur som helst ett av de uppdruckna vinerna:

Inspirerad av smakproverna från Languedoc köpte jag dagen därpå några flaskor från ett av de mer kända vinhusen från denna del av Frankrike: 2005 Château de la Négly Coteaux du Languedoc La Clape La Falaise (219 kr). La Négly är känt för ett högkvalitativt hantverk, ett noggrant urval och smakrika, koncentrerade viner. I La Falaise är det mest Syrah, tillsammans med 35% Grenache och 15% Mourvedre.

Den friska och uppiggande doften är fullproppad med bär: mogna tranbär, blåbär och hallon. Bären är insvepta i slipade krämiga ekfat och choklad kryddade med pepparkaksdeg, stekt kött och en gnutta tapenad. Smaken är sojafyllig men läskande, rik och rejält syrlig. Det hela stadgas upp av kryddiga stjälkinslag och en lite knäckig eftersmak avslutar det hela. Det här är helt klart ett vin i en fylligare modernare Languedoc-stil - närapå fruktbombsvarning - mycket välgjort, men det passar fömodligen inte alla. Det ska bli mycket intressant att se hur denna unga dryck utvecklas med några års lagring. Lite mer komplexitet, lite mer integration och lite upplättande åldersuttunning kommer att göra mycket gott för detta vin.

Languedoc

I veckan som gick var det lansering av en ny bok om det franska vinlandskapet Languedoc. Boken, Languedoc - Möten med viner och vinodlare i franska södern, är författad av Britt Karlsson tillsammans med två medförfattare: Bengt Rydén och Anders Levander. De rikligt förekommande bilderna är tagna av Per Karlsson. Det finns inte så mycket skrivet om Languedoc som vindistrikt - det finns sedan tidigare en fransk och en engelsk bok - och det är lite lustigt att just svenskan nu har begåvats med ett verk om detta ganska smala ämne. En framtida översättning till engelska eller franska är inte utesluten.


Jag kan för tillfället inte uttala mig om bokens kvalitéer, mer än att fotografierna inbjuder till en sydfransk resa, eftersom jag ännu inte läst boken; jag har bara bläddrat i den helt kort. Bokens drygt 200 sidor innehåller:

• Languedocs historia
• Terroir
• Languedocs druvor
• Klassificering och appellationer i Languedoc
• Languedocs vindistrikt med producentprofiler
  • Coteaux du Languedoc
  • Pic St loup
  • Montpeyroux
  • La Clape
  • Saint Chinian
  • Faugères
  • Minervois
  • Corbières
  • Fitou
  • Limoux
  • Vin de Pays
• Ytterligare odlare
• Maten i Languedoc

Ett recensionexemplar ska vara på väg, så jag återkommer till boken vid ett senare datum.

Hur som helst så är boken välkommen, för AOC Languedoc (som tidigare hette AOC Coteaux du Languedoc) i regionen Languedoc-Roussillion, är en appellation som har gått från att mest vara känt för generisk Coteaux de Languedoc och annat plonk, till ett distrikt som producerar allt fler högkvalitativa och intressanta viner. Dessa viner har en egen karaktär, de skiljer sig markant från Bordeaux, Bourgogne och Rhône, vilket är spännande för den som druckit sig trött på dessa områden (omöjligt!) och letar efter nya franska vinupplevelser. Visst odlas här mycket Syrah, men det är druvor som Carignan, Grenache och Mourvèdre som ger en egen karaktär åt Languedocs viner.

Ett antal importörer var på plats och bjöd på smakprov från Languedoc. Eftersom sniffandet och sörplandet skedde i en minglande promenad från bord till bord så var möjlgheten att ta anteckningar begränsad, därav de magra smaknoterna. Här är några som viner stod ut:

2003 Domaine des Grécaux Montpeyroux Hêméra
75% Syrah och 25% Grenache; intensivt, friskt, bärigt, garrigue-örtigt med rökta animaliska inslag, saftigt, långt.

2005 Domaine Mas Gabinèle Rarissime
40% Syrah, 40% Grenache och 20% Mourvèdre; gräddigare, modernare, djupare, strävare, fylligare, smakrikare (än Hêméra), rikare, men inte nödvändigtvis bättre.

2002 Gérard Bertrand Vin de Pays d'Oc Cigalus
50% Merlot och 50% Cabernet Sauvignon, inte en typisk Languedoc-blandning, men inte desto mindre god. Fatgräddiga mörka bär, nässlor, ceder, lite italienska vibbar; koncentrerad, lång smak med lite torr avslutning.

Och slutligen Domaine Léon Barral som bjöd på smakprov från fyra viner. Först 2005:an av deras vita vin, VdP Blanc, som görs mest för skojs skull i mycket små mängder av en hoper udda vita druvor som jag inte lyckades lägga på minnet. Vinet är osvavlat och ofiltrerat, vilket syns, vinet är riktigt dimmigt. Doften är mycket annorlunda, blommig och örtig, varm grön sommar. Vinet är smakrikt, rivigt och vildsint; mycket udda, mycket intressant. Sedan kom tre röda cuvéer, först Faugères and Faugères Jadis gjorda på Carignan, Syrah and Grenache. Friska, pigga, örtiga, Languedoc-typiska viner; mycket trevliga. Sist men inte minst, Barrals prestige-cuvée, Faugères Valinière - gjord på 80% Mourvèdre och 20% Syrah - också detta vin är läskande friskt, men fylligare, mer komplext, med en ren djup frukt och bra längd; mycket bra.

Smakproverna gav mersmak och hade avsedd effekt: jag kommer säkerligen att hålla ögonen öppna efter fler spännande Languedoc-viner i fortsättningen; det verkar finnas gott om dem.

Tillägg: Finare Vinare var också där.

Uppdatering: Tack till Per & Britt för att de redde ut mina missförstånd runt appellationer och regioner i Languedoc.