Giganternas kamp

Ikväll var det dags för vinprovning på Systembolaget, och inte vilken provning som helst: temat var "Giganternas kamp". Förväntansfullt slår sig tolv personer ned vid bordet med fem vinglas var framför sig. Det första glaset innehåller ett "fulvin" som referens. Det stackars vin som spelar denna roll i kväll är 2005 Château La Reyne Cahors Prestige (90 kr) ett Malbec-dominerat vin från Cahors. Vinet är mörkt blårött, doftar bärsaftigt av mörka bär, sötlakrits, torkade rosor och en söt fatvanilj. I munnen är vinet fruktigt, ganska strävt med en slånbärsartad kärvhet, syrlig alkohol, lite kantigt. Första klunken var inte någon höjdare, men vinet blev faktiskt betydligt bättre med någon timmas luftning. Lufta även billigare viner!

Efter denna inledande övning ger vi oss in på den egentliga provningen. Fyra röda viner ska provas, vi vet inte exakt vilka, men vi vet att det är ett vin från Frankrike, ett från Italien, ett från Australien och ett från USA, dvs ett vardera från de fyra största rödvinsländerna. Vi vet dessutom att vinerna är "giganter". Vi kan kalla provningen "trekvartsblind".

Det första vinet är kompakt mörkrött. En stor, bred, härlig, mångbottnad men självklar doft av Shiraz stiger ur glaset. Här finns massor av komponenter: en kompott av de ljuvligaste mörka bär: mosade svarta vinbär och björnbärsmarmelad; nyponsoppa, fruktmoskok, svedda ekplankor, lite höstlöv och eukalyptus, lager på förföriskt lager av doft. I munnen har vinet en rå, yppig men samtidigt elegant kraft med massor med fyllig mogen frukt och träkryddor. Vinet är i balans med avrundade tanniner och en ursnygg syra. Den minutlånga eftersmaken innehåller en gnutta sötma, men vi håller oss på rätt sida av de parodiska fruktbomberna här. Storslaget! Detta är knappast ett matvin, men ack så gott som det är; använd det istället för portvin.

Detta var helt klart en klockren australisk Shiraz i den högre skolan. Jag gissade (jag var begsäker på) att detta var australiern, närmare bestämt en ung Penfolds Grange, men icke. Det var 2003 Torbreck RunRig (1447 kr), ett vin som enligt ryktena ska vara just en parodi. Efter att ha smakat på det kan jag inte hålla med. Det här vinet passar säkerligen inte allas smak - det är helt klart en fruktbomb, dock inte en konstgjord fruktbomb. RunRig har en sådan lyckad kombination av urkraft och finess att man inte kan låta bli att imponeras. Druvorna, 97% Shiraz och 3% Viognier, är de allra bästa som kan uppbringas från några gårdar i Barossa Valley och vinstockarna är upp till 140 år gamla. Vinet har legat 30 månader på ekfat.

Nästa vin var helt annorlunda, runbinrött med en tegelton i kanten. Ur glaset kommer flortunna mogna dofter av körsbär i likör, solpinade örter, vissnande rosor, kaffe, mörk choklad, anis, vit tryffel och lite knäck, allt insvept i supereleganta fattoner. Smaken är sträv men slank, läskande och helt sammansmält. Stiliga syror bär upp den långa eftersmaken som har inslag av flera olika träslag och bittermandel. Vinet fortsätter att utvecklas under hela provningen och bjuder på nya nyanser vid varje ny sniff. Ett otroligt stiligt vin.

Detta måste vara italienaren: jag gissade på en ganska mogen barolo eller barbaresco, 1997 eller 1998 (lite röta där), helt klart från en stor producent (inte så långsökt när provningen heter "Giganternas kamp"). Vinet var 1998 Gaja Costa Russi (1931 kr) från Barbaresco. Dyrt som satan, gott som satan. En tallrik hemgjorda gnocchi med några droppar vit tryffelolja till det här - a match made in heaven.

Det tredje vinet var, liksom det första, nästan ogenomträngligt och kompakt mörkrött. Den mycket attraktiva doften bjuder på mörkmogna svarta vinbär i chokladsås, nyklippt gräs och torkat hö på samma gång, stora gräddiga fatdofter, lite tjära och en gnutta mint. Smaken är explosiv, fyller först hela gommen, för att sedan raffinerat sakta smälta bort i munnen och efterlämna en oändligt lång eldig eftersmak av torkad frukt, kryddor och mörk choklad. Detta vin vann omröstningen om bästa vin, med en röst mer än nästkommande vin, och det är verkligen en riktig tävlingsvinnare: ett fyrverkeri av frukt och substans. Men denna omröstning skedde redan efter en kvarts provande och många ändrade uppfattning om vinerna efter 90 minuters smuttande och luftande. Liksom det första vinet vill man inte ha för många glas av detta vin, men ett glas tackar man inte nej till.

Min gissning, efter att ha tjuvsniffat mig till en klockren bordeauxnäsa i det sista vinet, var på USA. Mintinslaget påminde om flera av de rena Cabernet Sauvignon-viner vi nyligen provat i Kalifornien, så slusatsen belv att det var en ung Napa-Cab i glaset. Det var det: 2003 Shafer Cabernet Sauvignon Hillside Select (1495 kr), en ren Cabernet som ligger hela 36 månader på fat.

Det sista vinet var tegelrött, inte bara i kanten utan nästan rakt igenom hela kroppen. Doftens grundplåt var riktigt mogen bordeaux: höstlöv, stall, tobak, bränd ceder, katrinplommon, rönnbärsgele, lakritsrot, "engelsk fruktkaka" och, faktiskt, liljekonvalj. Elegant, finstämd och komplex. Smaken är balanserad, läskande, inte med mycket frukt men med syror och tanniner i harmoni. Eftersmaken är lite torr (och blir torrare med mer luft) men innehåller en fascinerande ton av frisk tobak, lite som att röka pipa med riktigt fräsch fintobak. Man började drägla efter en rosastekt välhängd skiva biff med rödvinsås och potatis när detta vin fanns i glaset.

Detta är självklart fransmannen, absolut en bordeaux, en riktigt mogen bordeaux. Frågan är bara vilken? Med tanke på föregående viner så måste det vara en av de största, ett av de fem Premier Cru-slotten på vänstra stranden, alternativt Cheval Blanc eller Ausone på högra stranden. Petrus, Le Pin och några andra kultviner hade knappast rymts i denna provnings budget, de gick därför att utesluta. Längre än så kom jag inte. Bristen på frukt gjorde det svårt att gissa på huvuddruva och jag vet att jag tagit fel på riktigt mogen Merlot och lika mogen Cabernet förr. Det blev en feg gissning, inte mer än "stor bordeaux från 80-talet". Det var 1994 Château Cheval Blanc (2165 kr), något av en slamkrypare. 1994 är inte ett stort år, om än inte så dåligt som man först trodde, därav åldersmissen. Det är dessutom det enda av de stora vinerna som har Caberbet Franc som huvudingrediens (resten är 40% Merlot - andra fakta: 40-åriga stockar, 18 månader på ekfat). Inte lättgissat, min erfarenhet av dessa viner i moget tillstånd är tyvärr alltför skral - jag måste försöka dricka fler mogna kungsbordeauxer i framtiden! Ett riktigt aristokratiskt vin, mycket bra, även om den svaga årgången lyser igenom något.

(Urdruckna giganter)

Vilket vin var min favorit? Det är inte lätt när kvalitén är så genomgående hög och vinerna av så olika karaktär. Jag var först inne på RunRig's fantastiska doft och Shafer's explosiva smak, velade sedan förbi de frestande klassiska tonerna från Cheval Blanc, men stannade slutligen på Gajas barbaresco. Den är helt enkelt enastående.

Efter provningen passade jag på att ställa en fråga om det så kritiserade bordeaux-släppet: varför bara 60 flaskor 2004 Château Latour? Frågan gällde de låga inköpskvantiteterna överhuvudtaget: varför så få flaskor när efterfrågan är så stor? Svar: det är just det som är problemet, den höga efterfrågan, i ett globalt perspektiv. Systembolaget är inte längre en major player på världsarenan - en gång i tiden världens största enskilda vinköpare, inte så nu längre. De fick helt enkelt inte köpa fler flaskor från producenterna.

(Johan gör ett kap)

På väg ut från provningen höll jag på att riva ner en stapel 1996 Krug Champagne Clos du Mesnil (6250 kr) när jag lyfte jackan av galgen i garderoben. Där, bakom kläderna, låg hela Stockholms tilldelning av detta vin, 6 flaskor, en överdimensionerad låda per flaska. Detta är bortom min budgethorisont, men strax utanför provningsrummet hittade vi ovan avbildade skatt: låda på låda av 1996 Krug Champagne Brut (1750 kr). Vi bönade och bad om att få köpa några flaskor, men icke: "Vi ses imorgon bitti" var det kallhammrade svaret från den annars så genomtrevliga personalen. Det blir ännu en bister morgon i kön på Regeringsgatan alltså. Väl mött.