Året är nästan slut och de senaste vinerna vi skrivit om dracks tragiskt nog i juni. Frankofilen har redan beskrivit det vi känt av under hösten: vinbloggandet har blivit en börda. När vi börjar välja bort det bättre vinet av två möjliga dryckesalternativ för att "det där vinet förmodligen är så pass bra att vi borde skriva om det" och istället dricker det mindre intressanta för att det är mindre "jobb", då är något fel. Vi har därför gradvis dragit ned på skrivandet under hösten och vi får se när vi dricker något som är värt ett inlägg nästa gång.
Wait for it...
Nu! Nu drack vi något som är värt att skriva om igen!
Eller snarare, för snart två veckor sedan, när Josefs och Mirans stora önskeprovning gick av stapeln. Systembolaget i Passagen håller varje år två stora "prestigeprovningar" (eller "giganternas kamp" som de ibland kallas), en på senhösten och en på försommaren. Vi missade tyvärr decembers prestigeprovning, men vi sörjer inte. Skälet till att vi avstod är att vi istället bokade in oss på dessa herrars nyuppfunna önskeprovning. Här fanns inget egentligt tema, utan det speciella med denna provning var att budgeten för första gången skulle vara så väl tilltagen att i stort sett vilka ikonviner som helst skulle kunna provas, kosta vad det kosta ville. Släpp alla tyglar loss, alltså.
Provningen börjar med en smula kaos: det visar sig att sexton biljetter har sålts till provningens fjorton åtråvärda platser. Efter en stunds oroligt flackande blickar och några liter kallsvett så löser det sig ändå, och som grädde på moset uppstår den positiva sidoeffekten att Miran kan springa till kylvalvet och välja ut ytterligare en flaska dyrbart vin till kvällens uppställning. Applåder!
Det blev en både minnesvärd och lärorik kväll. Provningen var helblind med (skulle det visa sig) extremt svårgissade viner. Dessa aristokratiska viner är som kameleonter i glasen; de luktar på ett sätt den första timmen och som något helt annat efter tre timmar i glaset. Vi fick också flera tydliga illustrationer av det ibland helt obegripliga fenomenet vinpoäng och de priser dessa poäng ger upphov till. Vi anger för skojs skull ett poängintervall som innefattar betyg från bl.a. Parker, Tanzer och Wine Spectator vid de viner där de finns tillgängliga. De priser som är angivna får tas med en nypa salt då flera av dessa viner inte går att köpa annat på auktion.
Ett tack ska gå till Per Lindh som hade med sig en riktig kamera med vilken han tog de bilder som jag lånat till denna redogörelse. Låt oss börja:
Innan den egentliga provningen börjar bjuds vi på ett glas champagne med tillhörande (och, hos somliga, ångestframkallande) ankleversnittar. Färgen är guldgul, med ett djup i färgen som tyder på en viss ålder. De friska dofterna är rund fin nötkräm, bröd, citronsockerkaka och en elegant men distinkt ton av vita blommor som jag inte kommer på namnet på. Smaken är tjusigt balanserad, helt sammansmält, med lite citronfromage, mycket uppfriskande. En lång eftersmak med mognadssötma, mycket gott, vinet är perfekt moget nu. Min erfarenhet av mogen champagne är mycket begränsad och jag hakar upp mig på sockerkakan i doften och gissar på 1988 Veuve Cliquot Rare Vintage, trots att det inte är riktigt bekant.
1990 Jacques Selosse Champagne Grand Cru Blanc de Blancs Brut (2,500 kr)
Jag skulle ha släppt kakan och siktat in mig på blommorna. Visst är det med facit i hand typiska Selosse-blommor i doften. Elegant, gott, men dyrt.
Flight 1.
Endast två glas ingår i denna flight. Det första glaset innehåller ett vin med en lätt rubinröd färg med aningen läderton i kanten. Ett äldre vin alltså? Doften är till en början flortunn och elegant, med sofistikerade träfatstoner och nyuppskuren vaniljstång, också lite te, gråaska och syrliga fruktpastiller. Snart växer dock doften både på höjden och bredden: stor frukt visar sig i form av halvjästa mogna körsbär och de finaste jordgubbar på denna jord. Även granskog, julkryddor och lite grön paprika finns i anteckningarna. En underbar, svårbeskriven, komplex, sömlös doft som är mycket svår att släppa med näsan. I munnen är vinet lätt, men ändå intensivt, med polerade tanniner och urfina förföriska syror. Tobak dyker upp i den långa syrliga, lätta, uppfriskande eftersmaken. Provningens första vin skjuter verkligen iväg förväntningarna på resten av denna provning till jonosfären. Suveränt! Perfektion! Ett fantastiskt gott vin!
Det här måste vara ett moget vin; alldeles i början lutar jag mot en tjugoårig bordeaux, men vinet går snart igenom ett otal metamorfoser i glaset och vandrar mer och mer mot Pinot-kryddor och bourgogne. Med tanke på provningens budget: kan det vara en Domaine Romanée-Conti? Thomas var snabbare än mig och var inne på La Tache redan vid första sniffen. Men vilket år? Knappast en tjugoårig bourgogne, men kanske åtta, tio år gammal? 1999?
2004 Domaine de la Romanée-Conti Grands-Echezeaux (2,900 kr)
Min första DRC och det första Mile High Club-märket för kvällen! Vad sa du? 2004?! Det är inte möjligt? Detta vin ska enligt kännarna inte drickas förrän om tio år, "this is very understated for the moment and will definitely require extended cellar time to really open up" är Burghounds dom. Om detta är den slutna varianten av vinet hur ska då inte den öppna vara? Och detta räknas dessutom som ett av DRCs "lesser wines". 91-94 poäng säger vinpressen, Bourgognes poängförbannelse slår till igen. I stort sett alla provningsdeltagare höll detta vin betydligt högre än så. Aubert de Villain är en nästan mytologisk figur, med rätta: DRC är verkligen inte bara en etikett. Detta är ett sagolikt vin.
Glas nummer två är mörkare rött, men inte ogenomskinligt. Doften är ganska sluten, sötlakrits och hallon, fina fattoner, lite smultronglass och apelsinchoklad. Efter ett tag ansluter en mineralton och lite parfym. Vinet är medelfylligt, kryddigt, med ganska snälla, silkiga tanniner (men mer än i föregående vin), bra syra, medellång, ungt. Inte illa, men detta vin släntrar in över mållinjen först när vin nummer ett redan har hunnit att ta av sig skorna och sysslar med stretching. No contest mellan dessa två.
Först är jag inne på en Syrah från ett medelmåttigt år, men efter ett tag blir dofterna allt mer förvirrande. Jag kommer aldrig i närheten av Bourgogne. Jag ger upp.
2005 Domaine de Montille Volnay 1er Cru Taillepieds (760 kr)
Det är bara att konstatera att detta vin är för ungt för att komma till sin rätt (det borde man i och för sig ha kunna sagt om DRCn också). Recensenterna gillar dock detta vin bättre än vad de gillade föregående DRC: 92-95 poäng delas ut. Obegripligt, åtminstone vid denna provning.
Flight 2.
I det första (av fyra) glas i denna flight finns ett riktigt mörkrött vin med svartröda inslag. Doften är stor med härliga trätoner över mörk, rik frukt, bland annat blåbär. Trots detta överflöd känns vinet till en början något slutet och endimensionellt. Efter någon timma är vinet dock vidöppet: härlig tryffel, lakritsrot, kakao och en diskret parfymton blandas med de mörka frukterna. En helt egen doft som jag inte har stött på förut. I munnen har vinet en klotrund munfyllande kropp. Här finns en imponerande, nästan konstnärlig balans i ett intensivt, friskt, energiskt vin, med sprittande syror. Vinet är mycket, mycket långt och supergott. Det känns dock fortfarande som ett ungt vin.
Högklassig Merlot? Kanske en amerikan? En ledtråd ges efter en stund: detta är en bordeaux. Gissningen faller då genast på Petrus, trots att detta naturligtvis är första gången jag dricker detta vin. Den unika doft-och-smak-kombinationen, men ändå på något sätt Merlot, tillsammans med kvällens provningsbudget avgör gissningen.
2001 Pétrus (6,700 kr)
Well, Mile High Club No. 2 för ikväll. Vinet är superbt och jag kan förstå fascinationen över detta vin, det har verkligen en helt egen stil. Priset gör dock att detta vin måste räknas till etikettdrickarnas skara. 95-100 poäng i pressen. Kanske det.
Vin nummer två är svartrött. Den kraftfulla doften innehåller avbrutna ogrässtjälkar, stendamm, en gudomlig lakritsrot, friska trätoner åt cederhållet, mintchoklad och några svarta oliver. Suveränt! Vilken lakritsrot! Vinet bjuder på en mäktig smak med mogna björnbär och svarta vinbär. I början finns här en småaggresiv planka i smaken, men den faller tillbaka och förvandlas till sammetslena tanniner med en lång, lång, uppiggande eftersmak. Inledningsvis har detta vin inte riktigt samma finess som föregående vin, men det lugnar snart ned sig och blir superslipat. Kraft och stil i en beundransvärd kombination. Återigen ett unikt vin.
Cabernet-Merlot-blandning? Jag har hur som helst aldrig druckit något liknande.
1998 Tenuta dell'Ornellaia Masseto (3,500 kr)
100% Merlot! Jag trodde aldrig denna druva kunde uppbringa sådan finess och kraft (sade han efter att just ha druckit Petrus). Detta är den sista riktigt bra Masseton enligt traditionalisterna, senare årgångar är det mer fruktbomb i. Dyrt, men vansinnigt gott. 93-96 poäng är rättvisande.
Vin nummer tre är mörkt rubinrött. Doften: vilket härligt friskt utedass! Ur dasset stiger dämpad men högklassig frukt i ett moget vin, nybakta kakor, fräscha gröna ärtor, rost och blod, tobak, än mer bakkryddor och ett litet, litet ventilgummi. En intressant, komplex doft. Smaken är koncentrerat intensiv, fortfarande rejält sträv, massor med träkrydda, massor med frukt, alltihop med beundransvärd balans. En lång, lysande fin eftersmak av medocfrukt och höstlöv och mitt i vinets kropp finns hela tiden en lysande stråle av friskhet och energi, som kallt stål, en underbar munkänsla!
Mogen bordeaux av högsta klass. Premier cru, vänstra stranden. 10-15 år gammalt?
1995 Château Latour (3,600 kr)
Slottet som aldrig sviker. Jag har druckit tre årgångar av Latour: 1982, 2002 och nu 1995, alla tre har varit helt strålande. Detta är Bordeaux när det är som bäst. 94-96 poäng i pressen vilket är välförtjänt.
Sista vinet i flighten är svartrött med blå inslag. Ur glaset slår sig en enorm, underbar doft fram. En riktig kioskvältare, publiken faller som käglor (inte nödvändigtvis kvällens publik dock). Här bjuds på moccagrädde, rostade fat, blombuketter, fin mörk perfekt mogen frukt, lite jordighet och kanel. Vinet har allt babyhull i behåll och har runda, lena tanniner (Rolland-tanniner?) och massivt med massiv frukt. Ung, ung, ung, stor, överväldigande smak. Härlig att dricka redan nu, men blir faktiskt lite enkelspårigt i längden, särskilt jämfört med de övriga vinerna i flighten. Men allt är relativt: detta är trots allt ett mycket bra vin.
Ungt Merlot-dominerat vin av rang. Amerikanskt i stilen, men kan även vara en bordeaux utsatt för den ökände vinkonsulten Michel Rollands ömma omvårdnad. 2005?
2005 Château Pape Clément (1,400 kr)
Ok. 55% Merlot, 45% Cabernet. 96-100 poäng. Nja. "Probably the greatest Pape-Clement ever made" tycker Parker. Kanske det, jag har inte druckit vinet förut. Och visst är Michel Rolland inblandad i detta slotts produktion. Det går inte att förneka att detta är ett förföriskt, stort vin och det skulle säkert ha sopat banan med övriga viner om dagens provare varit något mindre ärrade. Ikväll når det dock inte särskilt långt i den avslutande omröstningen. Men gott är det.
Flight 3.
Första vinet är ljust rött. En rund välkomnande doft med koncentrerad mörk syrlig frukt, pepparmintig friskhet, stekt äpple, superfin jordgubbssylt med smultron och en fantastisk doft av rönnbärsgele. Den intensiva smaken är sträv, medelfyllig men tät, med inslag av lakrits och än mer mogna äpplen och beundransvärda syror. En varm, mycket lång eftersmak. Mycket tjusigt.
Först är jag ute och cyklar i södra Rhône, men när vinet visar sitt rätta jag efter en timma eller två så bär det av till Piemonte. Lite lurad av provningens budget gissar jag på något stort, typ en Gaja. Åldern svårgissad.
2004 Conterno Fantino Barolo Riserva Sorì Ginestra (560 kr)
Man behöver inte betala stratosfäriska summor för bra vin. Grattis till er som köade till er en flaska av detta vin när det släpptes i höstas. Detta är ett fynd för priset och det tycker även pressen som delar ut 94-96 poäng till Conterno Fantinos vin. Mycket bra, och förvånansvärt tillgängligt redan idag, men så är också italienska 2004:or mycket pålitliga. Vi fick oss en aktuell italiensk årgångslektion av Miran och Josef. Jämfört med det fina 2004 är 2005 en liten dipp (i Piemonte, en större dipp i Toscana), 2006 är lika bra som 2004, och 2007 hyllas som bästa årgången på en generation. Ajaj, vi går en kostsam framtid till mötes.
Nästa vin är mörkare än föregående, men samma färgskala. Doften är kryddig, ganska fatig (nya fat), lite slutet i början. Sedan kommer dofterna på vandrande på led: myrstack, höstbär, rotsaker, vitkål, gummi, kola, alltihop växer upp till en exemplarisk, exotisk Nebbiolo-doft. Till en början mycket strävt, mycket kraftfullt, fin kryddig varm smak, men väl tilltagen lufttid trollar fram silkiga, nästan söta tanniner. Höstlöv och buljong i eftersmaken.
Mycket bra barolo/barbaresco.
2004 Luigi Pira Barolo Vigna Rionda (620 kr)
Återigen ett budgetvin i sammanhanget, med det finns inget budgetartat över smaken. Luigi Pira är en ny producent för min del, men göra vin kan han. 96 poäng av Parker. Detta vin kommer att vara storartat om tio år.
Det tredje glaset ser ut som ett bläckhorn; vinet är svartlila. En enorm doft, både i kraft, bredd och komplexitet: en urstark, överväldigande bukett av alla mörka bär du kan tänka dig, prickig korv, kaffe, kryddpeppar, nejlika, drottningssylt, med sin beståndsdelar tydligt urskiljbara: sötmogna hallon och blåbär av högsta kvalitet. I munnen anfaller vinet med en massiv smakattack med ursinnig, på gränsen till syltig frukt, lagerblad, kryddpeppar, kummin och högsta klassens sötlakrits. Den långa portvinsliknande eftersmaken är fylld med intensiva tjärtoner. Underbart absurt! Perverst, javisst, men med en enastående komplexitet. Detta vin kan vara ett konstverk eller ett missfoster beroende på betraktarens läggning, men det lär inte lämna någon oberörd.
Syrah. Purung elefantiasis-australier?
2005 Clarendon Hills Astralis (2,600 kr)
Ja, en härlig over-the-top-australier, helt klart en acquired taste. Jag visste knappt att det fanns så här dyra australier, om man undantar Grange. Detta är enligt Parker höjden av Syrah; endast Guigal, Chave, Krankl och Ringland kan enligt honom konkurrera i denna klass. Trots sina överdrifter kan jag tänka mig att vinet funkar till höstgrytan kokt på björn, järv och plutonium. 96-99 poäng, för detta är verkligen ett poängernas vin.
Fjärde och sista vinet är bonusvinet som kunde norpas från valvet och snabbdekanteras tack vare överbokningen. Vätskan i glaset är bläckröd och bjuder på en stor doft med vanilj, tjära, gräddig mörk mogen frukt, pepparkaksdeg, rökt kött och andra animaliska toner. Komplext, purungt och förhäxande. Smaken är modern, tjock men frisk, mycket ung, extremt fyllig, får knappt rum i munhålan. Stort, intensivt, maffigt med en härlig lång eftersmak. Detta kan bli något stort om tio, tjugo år.
Merlot-dominerat. Stor bordeaux från högra stranden. Barnarov.
2005 Château Pavie (3,000 kr)
Det mest omstridda vinet i Bordeaux. Detta år var blandningen 70% Merlot, 20% Cabernet Franc och 10% Cabernet Sauvignon. Knappast klassisk bordeaux, men egentligen inte heller extremare än många andra stora, moderna bordeauxer. Imponerande, men jag föredrar mogen Latour, hvergang.
Efter provningen bjöds vi på en söt avslutning. Det ljusgula vinet bjuder på en tydlig Riesling-doft (ingen d'Yquem idag alltså:) med nybakt bröd, botrytis, härliga vita frukter i kandisocker, sansade tropiska inslag; en doft som växer med tiden. I munnen blir vinet än bättre: vilken tjusig fyllighet! Liche, ananas, flerlagrat, mycket saftigt, fin balans mellan sötma och syra. Vinet nästan svävar fritt i munnen, ett litet mästerverk.
Tysk, söt, mycket ung Riesling.
2006 Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Auslese (310 kr för en halva)
Tala om fynd! 99 poäng av Parker. Så högt vill jag inte gå, men detta är rackarns bra, så välgjort.
Efter provningen hölls en omröstning om bästa vin. Det var inga större problem att utse segraren: 2004 Domaine de la Romanée-Conti Grands-Echezeaux vann överlägset med mer än hälften av rösterna, välförtjänt enligt min mening. Lite mer förvånande är tvåan: 2004 Conterno Fantino Barolo Riserva Sorì Ginestra, provningens billigaste rödtjut sparkar stjärt med Petrus och andra storheter. Tätt därefter, på tredjeplats, kom, kanske inte lika otippat, 1995 Château Latour. Tjockvinerna hade svårt att charma kvällens deltagare.
Tack till Josef och Miran för möjligheten att dricka dessa viner. Om man nu fick möjligheten att avnjuta en hel flaska av var och ett av dessa viner i ensam majestät så vore ingen lyckligare än jag.
Gott nytt år!
Författaren.
