Bourgogneprovning med Josef Andirik

Systembolaget bjöd in på bourgogneprovning i regi av Josef Andirik. Johan, Johnny och jag samlades med cirka tio andra förväntansfulla för att delta. Ett kortare föredrag om Cote d'Or och de olika vinernas karakteristika vidtog, varefter det var dags att prova. Sammanlagt fick vi sex röda bourgogner från de flesta av distrikten, plus ett referensvin, och provade sedan blint. Jag tyckte det var en ganska svår provning, och mina adjektiv stämde inte alltid med t.ex. Andiriks. Beskrivningarna nedan är delvis egna, delvis från övriga provningsdeltagare så de kan vara lite inkonsekventa. Siffrorna ur Systembolagets sortiment uppgavs under provningen men jag kan inte hitta alla i databasen.

• 2005 Louis Jadot Bourgogne Couvent des Jacobins (referensvinet), 99 kr. Det verkade lite bonnigt efter att ha läppjat de övriga.
  
  
• 2004 Maison Alex Gambal Echezeaux (99632), 689 kr. Rosor, en smula svett, parfym, fat, mjukt, generös frukt, sensuellt, välbalanserat.
  
  
• 2002 Jean-Claude Boisset Clos de la Roche (99539), 678 kr. Tjära, lakrits, nejlika, kryddor, choklad(?), lätt fyllighet, tanniner, syra.
  
  
• 1976 Domaine Louis Trapet Chapelle-Chambertin (-) [min favorit] Doft av mogen camembert, tryffel, nyponsoppa, fikon, torkad frukt, svamp, ruttna rotsaker, oxiderat? Det absolut mest annorlunda av de viner vi provade. Vissa tyckte att det avlidit, men mitt glas visade inte på detta.
  
  
• 2004 Domaine Armand Rousseau Père et Fils Chambertin (98705), 1208 kr [provningens tvåa]. Sammet, bränt gummi, fyllig, inlindad, extremt elegant, "klassas som ett av de bästa år ut och år in".
  
  
• 1999 Domaine Comte Georges de Vogüé Musigny Vieilles Vignes (98808), c:a 3500 kr (jag missade det precisa beloppet) [framröstades till provningsfavorit under provningens blinda del]. Chark, rök, björnbär(?), choklad, lakrits, fikon, mörka bär, övermogna jordgubbar i solen, rejäl struktur, gräddig, lång eftersmak (minuter), trots detta just nu i en "avig fas" och skulle med ytterligare mognad alltså vara ännu bättre.
  
  
• 1999 Faiveley Corton Clos des Cortons (-), 760 kr. "Urtypisk Corton", aning krydda, struktur, närapå Barolo, "riktigt bra".
  

Det fanns en del gemensamma drag. I princip alla var aningen tillbakadragna men angenäma, oerhört lättdruckna viner med fantastisk syra, balans och struktur. När jag väl identifierat en fascinerande smak och doft av bränt gummi hos ett vin dök det sedan upp i flera av de andra strax därefter.

Intressant nog för de av oss som debatterat glasens betydelse så anmärkte Andirik att provningsglasen faktiskt inte var ideala för bourgogne, och att rätt glas verkligen gör en skillnad. "Vinerna lider av små glas" och "inga andra viner är glasen så viktiga för, utom kanske barolo."

Provningen varade iallafall bara i två timmar, som försvann snabbt. Efter provningen vandrade vi hem till mig, där vi snabbkylde och drack en 2004 Remi Jobard Puligny-Montrachet 1er Cru les Chalumeaux (99701), 381 kr, strålande vit bourgogne, grumlig, med fetma, syra och fantastisk balans. Den försvann långt snabbare än vi trott.

Mindre intensiva än de bordeauxer vi tidigare provat, både privat och i Systembolagets regi, men sammantaget kan man nog kalla bourgognerna denna kväll för oklanderliga; en slags Jeeves till dig, Bertie Wooster. Enjoy.

Bourgogne kan bli en last.

Amon-Ra 2005

2005 Glaetzer Shiraz Amon-Ra Barossa Valley (499 kr) är allmänt hyllat, men jag har ännu inte förmått mig att öppna en flaska för att ta reda på om vinets ryktbarhet är befogad; det kan ju vara för tidigt. Både 2004:or och 2005:or av detta vin ligger därför orörda och väntande i mörkret. Men: varje gång jag öppnar garderoben stirrar detta vin mig (bokstavligen) rakt i ögat. Idag kunde jag kunde inte längre hålla mig (och en födelsedag gav mig en bra ursäkt att ta risken att begå ytterligare ett barnarov).

Ben Glaetzer, som ännu inte är trettio år fyllda, mjölkar fram detta vin ur vinstockar som planterades i Barossa Valley för mellan 100 och 110 år sedan. Det ofiltrerade vinet ligger 15 månader i nya amerikanska och franska ekfat innan det når flaskan. Med australiska Shirazer av den här kalibern finns det helt klart en risk att vinet kan vara en sliskig, syltig fruktbomb som saknar både finess eller komplexitet. Det är med viss oro jag stoppar näsan i glaset.

Färgen är bläckigt blåsvartlila. En intensiv koncentrerad svartvinbärsdoft med en förhäxande blandning av rökelse och kryddor stiger upp ur glaset. Här finns också fyllig mörk choklad, sötlakrits, kålrot, jasmin, lite nässlor och eleganta söta vaniljfattoner. Detta är omisskännligen en australisk Shiraz, men vinet har även drag av en välrenommerad Syrah från Rhône. Vinet behöver luftas, men vänta inte för länge med att servera det. Det här är ett vin att dricka långsamt för att följa dess utveckling i glaset.

Vinet har en varm, förförisk smak som silkeslent slinker över tungan i två, tre parallella bifloder av raffinerade smaker inlindade i en liten ungdomlig gräddighet och lätthanterliga tanniner. Här finns ingen antydan till syltighet eller jolmig fläskighet. Helt enkelt fantastiskt gott. Om jag ska leta efter något att kritisera så skulle jag önska mig lite mera bett i syrorna, men det är allt. Det här är den bästa Shiraz jag druckit på mycket länge.

Vinet är storartat redan idag, men det påstås vara som bäst efter ett eller två decenniers lagring. Kanske kan det bli bättre med några år i källaren, men fan vet. Det blir hur som helst svårt att hålla tassarna borta. För den som inte kan kontrollera sina lustar så finns det i skrivande stund drygt hundra flaskor kvar på Systemet.

Gamla trotjänare

Häromveckan drabbades vi av ett pinsamt, men tyvärr återkommande problem. Vi behövde ett såsvin men det billigaste vin som fanns hemma hade kostat lite knappt två hundralappar. Systemet är stängt, hur göra såsen? Häller vi en 2005 Domäne Freie Weingärtner Wachau Riesling Smaragd Loibner Loibenberg (179 kr) i grytan? Nej, vi bytte recept.

Sedan vinintresset vaknat till liv igen efter ett decenniums dvala har vi börjat köpa allt dyrare viner; det är sällan vi dricker något under 150-kronorsstrecket och viner för det dubbla är inte ovanliga. Är vi lurade? Varför betala så mycket när det finns så många billigare viner? Är de inte lika bra?

Som ett experiment beslöt vi att genomföra en provning med "gamla trotjänare", viner som vi en gång i tiden druckit i åratal utan att klaga (åtminstone inte högljutt). De vita vinerna provades med en laxpaté och en tomat- och kronärtskockssallad. De röda till en svamppasta. Som efterrätt bjöd Anders på en variant av päronkakan, denna gång med en fluffig biskvibotten. Innan den egentliga provningen började smakade vi en madeira som aperitif:

Blandy's Sercial, 10 years old
Sherryliknande doft av Anton Berg-marsipan och nötter. Fyllig, knäckig smak med torkade aprikoser. En lång glödande eftersmak. En mycket trevlig madeira.

Sedan följde de vita trotjänarna:


2005 Casal di Serra, Umani Ronchi (77 kr)
En Verdicchio från Italien. En ganska återhållsam doft av nyskalade äpplen och aningen citrus. Ett friskt, lätt vin, inte alls dåligt, men inte heller särskilt spännande. Ett vin att svalka sig med en solig sommardag.

2006 Stoneleigh Sauvignon Blanc (99 kr)
Från Marlborough, Nya Zeeland. En doftattack av krusbär, kiwi, grapefrukt, vita vinbär och deras blad. Välbalanserat och smakrikt. Detta är ett riktigt bra vin för en hundralapp. Det bästa (och dyraste) av de vita vinerna. En värdig trotjänare.

2006 Lindemans Bin 65 (69 kr)
En ekad Chardonnay från Australien. Ja, vad ska man säga? Det luktar ekad Chardonnay? Lite vanilj och lite rök i en ganska tråkig doft. Vinet har en ofarlig smak, med en liten kartighet.

Provningen var halvblind och de vita vinerna var mycket lätta att pricka rätt. De var alla mycket typiska. Värre skulle det bli med de röda:


2004 Masi Campofiorin (99 kr)
En blandning av Corvina 60%, Rondinella 25%, Molinara 10%, Rossignola 5%, från Valpolicella, Italien. Luktar inlagda rödbetor. Här finns en gnutta fat, en gnutta tanniner och en hyfsad syra, men ett vin värt en hundring? Absolut inte. En besvikelse.

2005 Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet (87 kr)
En blandning av Cabernet Sauvignon och Shiraz från Australien. Svarta vinbär, plommon, bär. Kryddig, bärig, medelfyllig smak. Välbekant och godkänt.

2005 Sophia Merlot (49 kr)
Budgetvin från Bulgarien. Det här vinet har egentligen aldrig varit en trotjänare, det tjänar mer som ett lärorikt bottenelement i provningen. När vi kommer ned i den här prisklassen betalar man mer för alkoholskatt och moms än för själva vinet. Det märks. Vi försöker förtvivlat hitta någon lukt, men misslyckas. Vinet smakar varmt, ungefär som alkohol i vatten och karamellfärg. Inte ett spår av Merlot, men lite tvål visar sig så småningom. Man undrar verkligen vad de har för skördeuttag på de stackars överarbetade Merlot-stockarna som givit upphov till denna vattniga dryck?

2003 Salice Salentino Riserva, Francesco Candido (63 kr)
Ett lätt grillvin från Apulien, stövelklacken i södra Italien. Druvorna är Negroamaro 95%, Malvasia Nera 5%. Kokta fikon, ylle, "Campari", lite bränd cykelslang. Havssalt. Trots detta inte helt oangenämt, men inget att hänga i julgranen.

Det var mycket svårare att lista ut vad som var vad i denna samling. Koonunga Hill var den lättaste att identifiera, den hade trots allt någon slags karaktär. Som avslutning drack vi ett vitt sött vin som vi visserligen har druckit många gånger förut, alltså en trotjänare, men vinet kvalar in i en helt annan prisklass än de tidigare vinerna i denna provning.

2000 Château Dereszla Tokaji 6 Puttonyos (279 kr för 50 cl)
En tokajer från Ungern. Höstlöv i honung, mandelmassa, aprikos. Fyllig, rik smak med typisk botrytiskaraktär, utmärkt balans mellan sötma och syror. Mycket bra, mycket gott. Sopar banan med alla föregående viner.

Slutsats: nej, vi är inte lurade. Det enda vin av dessa "trotjänare" som är värt att söka upp är det friska, smakrika vinet från Stoneleigh. Alla de andra kan man lätt leva utan, och det är helt klart värt att lägga till den där extra femtiolappen eller hundringen för att få ett bättre vin, skillnaden är påtaglig. Därmed inte sagt att det inte finns bra viner i 70- till 100-kronorsklassen, det finns det absolut. Det är bara det att man får anstränga sig ganska mycket för att hitta dem.

Vinprovning med Marc Beyer

Alsaceproducenten Leon Beyer bjöd på provning ikväll med Premium Wines Sweden. Utbudet var varierat och fanns i huvudsak på beställningssortimentet. Marc Beyer från producenten höll föredrag och jag och Johan provade totalt sju viner. Vinerna serverades i serie, möjligen aningen för kalla initialt. De var dessutom antagligen något för unga och borde eventuellt ha luftats lite längre. Endast det näst sista vinet hade antagit en mer gyllengul färg.

• Cuvee Leon Beyer 2004 (99 kr, nr 86299). Enkelt men inte oangenämt.
  
• Leon Beyer Riesling 2005 (125 kr, nr 72253). Syrligt, ananaskaramell.
  
• Riesling Les Ecaillers 2003 (219 kr, nr 81814). Petroleum, sötlakrits, liten eller ingen frukt, eftersmak av mandel.
  
• Leon Beyer Pinot Gris 2004 (139 kr, nr 86381). Jag fann ingen särskild smak hos detta vin, men Johan tyckte jag var för hård i detta omdöme.
  
• Leon Beyer Gewurtztraminer 2004 (139 kr, 86380). Svag eftersmak av peppar och nöt.
  
• Comtes d'Eguisheim Gewurtztraminer 2000 (289 kr, 82014). Petroleum, frukt, peppar; torr, med svag mandeleftersmak.
  
• Comtes d'Eguisheim Pinot Noir 2003 (279 kr, 130704). Kvällens enda röda vin. Smörsyra, körsbär(?), tanniner, lätt rök.
  

Efter att vi provat allihopa serverades också en lätt buffet. Gewurtztraminervinerna tjänade särklassigt bäst som matviner kom vi överens om. Ska det koras en vinnare så är det Comtes d'Eguisheim Gewurtztraminer 2000 alltså, fast Riesling Les Ecaillers och Leon Beyer Gewurtztraminer fick båda goda omdömen.

Att notera är slutligen att d'Eguisheim Pinot Noir listades på det mystiska restaurangsortimentet (som officiellt inte existerar).

Gondolens vinbar

Fredagskvällen tillbringades på Gondolens vinbar. Vi passade på att prova en mängd spännande viner från vinbarens ständigt växlande vinlista. Den fasta födan bestod av en Karljohan-risotto och en ostbricka. Vinerna var:

2000 Jacquart Champagne Blanc de Blancs Millésimé

T: "So-so." Blanc-de-blancs är ibland lite tråkig, som i detta fall.

2002 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet

Tar en stund att komma igång, men snart visar sig en förförisk blandning av citronskal, lakrits, nötter och aningen vanilj. Mycket fin syra, komplex lång eftersmak, utmärkt att dricka som det är utan några tillbehör. Vi dricker uppenbarligen alldeles för lite vit Bourgogne.

1999 Henri Bourgeois Sancerre La Bourgeoise

Klassisk djupgul Sancerre, mogen Sauvignon Blanc med bra syra kombinerat med fruktiga honungstoner.

2004 La Spinetta (Rivetti) Barbera d'Alba Gallina

En fantastiskt bra Barbera, smakrik, nötter, plommon, blommor; balanserad med perfekta syror för att bryta igenom Karljohan-risotton som det serverades till. En av de bästa Barbera d'Alba jag druckit.

2004 Giorgio Pelissero Langhe Long Now

Även detta vin är från Piemonte. Blomdofter och drottningsylt, särskilt blåbär är mycket framträdande. Vinet är lite syltigt, förmodligen för ungt. Nebbiolo/Barbera-blandning, men smakar inte särskilt italienskt.

2003 Marimar Torres Pinot Noir Cristina Don Miguel Vineyard

En amerikansk Pinot Noir med en tjusig bärig pinotbukett plus lite stendamm och bränt fat att bjuda på. Trevligt, men tappar dock efter en stund i glaset.

2004 Domaine Jacques-Frederic Mugnier Nuits St. Georges Clos de Fourches

Ett glas röd Bourgogne. T: "Det här vinet fick mig att le."

2001 Château Clinet

Tobak, kryddor och bär, gräs, rotsaker; väldigt animaliskt ("blod, svett och tårar"). Ett mycket bra Merlot-dominerat vin från Pomerol, Bordeaux. Få vindistrikt i världen lyckas samtidigt vara både så fylliga och friska på en gång, men ett bra Bordeaux-vin lyckas nästan alltid med denna balansgång.

2000 Château Suduiraut

Vad ska man säga, mer än att det här smakar gyllene Sauternes? En mycket god sådan. Honung och mogna frukter i balans, inlindade i en guldgul botrytiskaraktär. Vinet hanterade samtliga ostar på ostbrickan utan problem (sommeliern avlägsnade omtänksamt en ilsken bit Münster från ostsamlingen när han hörde vårt vinval).

1999 Joseph Drouhin Beaune 1er Cru Clos des Mouches

En flaska av denna klart godkända Bourgogne fick avsluta vinkvällen framåt småtimmarna på hemmaplan. (Min uppmärksamhet var inte längre på topp och jag har tyvärr inga smak- eller doftdetaljer att erbjuda. Det var gott.)

2005 Finca Sandoval

När vi häller upp detta vin skriker den ogenomträngligt blålila färgen "Barnarov!" mot oss. Det protesterande vinet, 2005 Finca Sandoval (247 kr), är spanskt (från La Mancha, Don Quixote?), men receptet är från Rhône: 76% Syrah med sällskap av två lokala druvor, 13% Monastrell och 11% Bobal. Efter en timmes luftning domineras doften av mörka bär och en nötig, gräddig fatkaraktär och lite kaffe. Smaken är ung, fortfarande inklädd i babyfett men inte störande sträv; fyllig, kryddig och fylld med björnbär, mjölkchoklad och lite sandelträ, eller är det eukalyptus? Tillbehören blir hängmörad rostbiff med hemlagad bearnaise och vinets gräddighet matchar såsen alldeles utmärkt. Tre-fyra års lagring kommer förhoppningsvis att öka på komplexiteten och dämpa den något överdrivna gräddigheten hos vinet, men det är frestande gott redan nu.

2004 Franz Künstler Reichestal Pinot Noir

En tysk Pinot Noir? Ja, de finns, men de brukar kallas Spätburgunder eller Blauburgunder. Detta exemplar heter dock 2004 Franz Künstler Reichestal Pinot Noir (169 kr), ett vin från Rheingau med det internationella druvnamnet tydligt angivet. Vi kan tacka växthuseffekten för att tyskarna nu kan konkurrera med Pinot Noir från Bourgogne, åtminstone i denna prisklass.

Dofter av fat, läder, kryddor och jordgubbssaft kommer från det mycket ljusa vinet, en färg inte långt från en mörk rosé. Smaken är balanserat fatig, lite knäckig och fylld med bär och kryddiga örter. Vinet passar utmärkt till den antipasti det serveras till och är betydligt bättre än den amerikanska Duck Pond Pinot Noir, som var den förra Pinot Noiren i samma prisklass vi drack. Mycket trevligt.

2004 Sadie Family Palladius

Jag behövde en Gewurztraminer till en bit Münsterost, men väl inne på Systemet på Regeringssgatan blev jag avrådd från de viner de hade inne för dagen: de hade 2003:or, enligt personalen en "pervers och svullen" årgång. Ja, de är känsliga själar på Regeringsgatan, men faktum är att alkolholhalten var 17% i ett av vinerna så jag trodde dem. Jag impulshandlade istället en udda flaska från deras "sista flaskan på Systemet"-bord. Vinet i fråga var 2004 Sadie Family Palladius (311 kr), en sydafrikan från Swartland med en ganska ovanlig druvblandning: 40% Viognier och 20% vardera av Chenin Blanc, Grenache Blanc och Chardonnay. Samma producent tillverkar också den mer kända shirazen Columella.

Vinet hade som väntat en komplex doft: lakritsrot, bergamott, ananas, marsipan, päron och citronmarmelad. Smaken var mogen, harmonisk, ganska fyllig med en lång eftersmak. Vinet gjorde sig alldeles utmärkt till en fänkålskryddad fasanterrin och några kittostar. Den ovan nämnda Münstern fick dock bäras ut ur rummet med tång och asbesthandskar; den var lite väl mogen. Detta var som sagt den sista flaskan av 2004:an, men ett dussin 2005:or finns kvar och de ska vara strået vassare än denna årgång.