Desperat uppsamlingsheat

Året är snart till ända och kön med druckna men oskrivna viner blir allt större. Här kommer ett kortfattat och lite desperat uppsamlingsheat med ett tiotal viner vi druckit, men inte hunnit skriva om, under december månad.

2005 Zenato Valpolicella Superiore Ripassa (169 kr) har en tät doft av blåbär, björnbärskompott, viol och gräddig mjölkchoklad med en liten portvinston. I smaken finns bär, svamp och kryddor. Vinet är på gränsen till fylligt, väl avrundat men saknar lite syra, ganska strävt, men det är en len strävhet. Lagrat på fransk ek i 12-18 månader och på sedvanligt ripassa-vis har torkade druvor blandats ner i förstavinet för att ge en andra jäsning. Detta är inte superkomplext, men ett välputsat och gott modernt vin i internationellt stil. Vi frågor oss dock: smakar det verkligen ripassa? Var är Corvinan?

2004 Château Belgrave (245 kr) bjuder på en återhållsam bordeauxdoft med körsbärskärnor, enträ, marsipan, lakritsrot och lite björnklister. I munnen är vinet medelfylligt, läskande, men tunnare än förväntat; inte särskilt strävt, dock bra syror. En något kärv stjälkighet i botten och en ganska kort avslutning gör detta till en godkänd bordeaux, inte mer.

2004 Château Cantelys Blanc (198 kr) luktar våt ull och sten, hårdpäron, lite ananas och trevliga vaxiga fat. I den rikligt tilltagna smaken får vi surgrape, lite träsmaker och rejält med syra. Det hela avslutas med lite omogen frukt och stjälkar. Det är faktiskt inte så illa som det låter och vinet blir bättre när temperaturen stiger, men vi köper nog inga fler flaskor. Det finns bättre vita bordeauxer på Systemet.

2005 La Brancaia Tre Toscana IGT (129 kr) har en fin doft av körsbär och kryddig mandelmassa, torkade plommon, tobak och gräddglass. Vinet är medelfylligt med en rejäl, lite kantig syra och några gröna toner i eftersmaken. Känns starkare än sina 13,5%. Är bättre med pizza än utan. Skulle förmodligen ha mått bra av mer luft än vad den stressade kvällen tillät.

1997 Louis Jadot Meursault (285 kr) bjuder på mycket fina mogna vaniljfat med kola, torkad frukt, sultanrussin, citrus, "gräddad pajdeg", mineraler och några sherrytoner i bakgrunden. Är vi i Bourgogne månntro? Vinet är ganska lätt, moget, med en len frukt, litchifrukt; inte särskilt komplext men i balans och med sina läskande syror i behåll. Fullt tillräcklig längd. En bra mogen bourgogne.

2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva (269 kr) en mycket italiensk doft med körsbär (i likör), russin, nyputsade skor, bittermandel och lite mognad. Smaken är tuff och frukten anas bakom en trävägg. Det känns ibland som om Mastroberardino glömt några druvkärnor kvar i flaskan för oss att tugga på. Hmm, detta var inte vad vi väntat oss, särskilt inte efter andra bloggares berömmande ord. Till vinets försvar skall sägas att efter ett öppnat dygn i kylskåpet blev det betydligt mera medgörligt. Detta är ett vin som uppenbarligen behöver ha luft på barolonivå.

En 2002 Jacobsdal Pinotage Estate Bottling (109 kr) slank ner till en gryta. Detta var sista flaskan av tre och det var också den bästa. Pinotagens animaliska smaker hade helt och hållet integrerats med Pinotage-lingonen. Som att dricka en viltgryta med lingonsylt. Även flaskan med 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr) var vår sista. Denna årgång av detta vin har varit knepig och uppvisat mycket stor flaskvariation. Den här flaskan bjöd dock på fullt godkänd matvänlig Shiraz med begynnande mognadstoner.

2004 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove (389 kr). Sorgligt nog var även detta vår sista flaska, då vi gav bort resten som presenter. Vinet, Ornellaias andravin, är däremot inte alls sorgligt. I den italienska doften (Är vi påverkade av etiketten? Druvblandningen är nämligen ärke-bordeaux: 35% Cabernet Sauvignon, 50% Merlot, 10% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot) finns stora fina körsbär med några svarta vinbär i bakgrunden, stiliga träiga mandelmassefat, mjölkchoklad, pinjekottar och örter. Smaken är redan härligt följsamt fruktig, med lite sötlakrits och buljongtoner, intensiv men balanserad, kryddig med lagom tanniner och gott om friska syror. Nästan samtidigt utropar vi "Rhône!". Det här smaken skulle mycket väl ha kunnat stamma från en mycket bra Côte-Rôtie, även om doften (eller etikettsuggestion) indikerar ett italienskt ursprung. Hur som helst är vinet lysande, ett värdigt andravin till den store Ornellaia. Bravo!