Viner till en svårsmält melodifestival

Dessa viner drack vi redan förra lördagen, med den första deltävlingen av årets melodifestival rullande i bakgrunden. Det är barnen som kräver att få se tävlingen, inte föräldrarna. (Jag vet, denna ursäkt är lika övertygande som när man inleder telefonsamtalet till den veneriska telefonrådgivningen med frasen "Jag har en kompis som tror att hon kanske har fått...".) Mer om detta senare.

Vi inleder med champagne, en flaska 1996 Huré Frères Cuvée Francois Matthieu (399 kr). Doften är runt äpplig, med citrus, smördeg, vanilj och grönt te; en fin, mogen champagnedoft. Smaken är fylligt nötig, läskande och frisk. Det finns en liten bitterhet i eftersmaken som egentligen inte stör om man inte letar efter den, men som ändå gör att denna champagne gör sig allra bäst med mat till. Vi åt bitar av en fantastisk ost till champagnen, en Gruyère Alpage, en ost som görs av sommarmjölken från lyckliga kossor som betar på gröna schweiziska alpsluttningar (cue: Sound of Music Main Theme). Maken till nötig, frisk och kärnfull ost får man leta efter - dessutom passade den utmärkt till champagnen.

Till baconlindade, salviakryddade kycklingbröst drack vi en 2004 Robert Sinskey Vineyards Cabernet Franc ($38), en av de få flaskor vi släpade hem från Napa-besöket i höstas. Robert Sinskey är ganska okänd i Sverige, men räknas i USA som en av de främsta Napa-producenterna. Mer om denna producent i ett kommande blogginlägg (nämligen det enormt försenade inlägget "San Francisco - Braindump 5 - Napa Valley"). Vinet är gjort på enbart Cabernet Franc och har legat ett okänt antal månader på ekfat.

Doften är mycket frisk och bärig med en något oljig ton av plommon och en lite väl dominerande kemisk lukt, nästan som nyfernissat trä, som tar överhanden. Därtill finner vi vått skiffer, mandelmassa och en rotsaksgryta. Smaken avrundat fatig, men med en väl tilltagen matvänlig syra. Det ska erkännas att vinet var godare på vingården; vinet känns nu överfatat när det dricks utan mat, men det smälter ändå ihop förvånansvärt bra med den salviakryddade maten.

TV-spektaklet är vid det här laget över och efter det att vi har hämtat oss från chocken efter Christer Sjögrens vinst med den horribla och parodiskt anskrämliga "I Love Europe"- ja, till och med barnen var skakade - ber vi en bön om att de telefonröstande faktiskt bara har en starkt utvecklad känsla för ironi och tar itu med efterrätten.

Den består av en halva 1988 Taylor Porto Quinta de Vargellas (245 kr för en liten) med tillbehör. Quinta de Vargellas är Taylors andravin och tillverkas de år som inte deklareras som vintage-dugliga, vilket på intet sätt betyder att detta är ett vin att rynka på näsan åt. Vi dekanterar för att skilja det mörka vinet från dess kraftiga fällning, partiklarna kvalar lätt in älgon-klassen, men når inte riktigt upp till blåvaloner. I glaset får vi potenta dofter av körsbär i likör, valnötter, marsipan och tobak ("Ettans"). Smaken är rik, fyllig och söt med mera valnötter och tobak plus ett par russin. Det är svårt att tro att vinet har tjugo år på nacken, här finns fortfarande ungdom.

Till portvinet genomför vi en liten tillbehörsprovning. Medan vi dricker knaprar vi på mörka chokladpraliner, nötkongresser, små bakelser med mandelmassa och choklad och ovan nämnda Gruyère Alpage-ost. Det mesta passar bra till portvinet, men allra bäst fungerar de godbitar med mycket nötter i, som nörkongressen eller de chokladpraliner som hade nötinslag. Den nötiga osten fungerar också utmärkt. Vad som saknades i denna provning var naturligtvis en blåmögelost. Vi vet av erfarenhet att ett fint moget portvin kombinerat med t.ex. en roquefort av högsta klass kan leda till portvinsnirvana.