Kaka med tatin-päron och hallon

Denna kaka är en variant på ett tidigare recept. Kakan åts upp innan några bilder hann tas. Bilden är lånad än så länge.

• 4 fasta päron (eller 5 om de är små).
• Cirka 75 g smör.
• Cirka 1 dl socker.
• 125 gr färska hallon.
• En sats sockerkaka (t.ex. rutiga kokbokens).
• Rivet skal av en citron.

Skala päronen och dela dem i åttondelsklyftor. Skär bort kärnhusdelarna. Bottna en stekpanna med smör och socker och lägg päronen över. Slå på värmen, låt det koka upp och sjud på medelvärme till päronen är mjuka och det börjar bli ljusbrunt av karamellisering (cirka 15 minuter).

Medans päronen sjuder kan man göra sockerkakssmeten. Smaksätt smeten med det yttersta gula av en citron.

Smörj kanterna på en tårtform. Slå päronblandningen i botten och sprid päronen jämt. Var försiktig, smält socker är förbannat hett.

Vänd försiktigt ned hallonen i sockerkakssmeten och häll den sedan i formen. Grädda i 225 grader i cirka 25-30 minuter eller tills stickprov säger att det är klart.

Låt kallna och stjälp upp. Kakan serveras lämpligen med en 1957 Hungarovin Tokaji Essencia men i brist på sådan duger en vanlig Tokajer eller Sauternes utmärkt ;-).

Bordeauxprovning med en mirakulöst pigg åldring från Tokaji

I söndags hade vi en provning med lite finare viner från Bordeaux för att ta reda på om dessa franska viner verkligen kan leva upp till sina prislappar. Inga Premiere Cru-viner deltog, men gott om 2eme Cru fanns representerade. Även dessa "andra rangens" bordeuaxviner kostar runt tusenlappen, åtminstone om man vill ha lite äldre och nära på mogna årgångar. De flesta av de kända distrikten fanns representerade, endast St Estephe och Pomerol fick känna sig bortglömda denna gång. Årgångarna var 1998 och 1999, inte storartade år, men inte heller dåliga år. Vinerna luftades i två timmar innan surplandet började. Här är mina högst personliga intryck:

Det första vinet var 1999 Château Palmer (1,190 kr) från Margaux. Många och komplexa dofter: palsternacka, syrén, körsbär, lakrits och och så småningom rökta korvar. En avrundad, balanserad och elegant smak av mörka bär med lång eftersmak. Mycket gott, men det kändes ändå som om denna årgång behöver ligga ett tag till för att komma till sin fulla rätt, den är lite sluten.

Sen kom 1999 Château Gruaud Larose (581 kr) från St Julien. Cassis, höstlöv, gräs, lite kaffe och stall. En medelfyllig, mogen, lite stallig, mycket matpassande smak med en animalisk avslutning. Den för Gruaud Larose så typiska cigarraffären visade sig dock inte denna gång.

Därefter drack vi 1998 Château Léoville Las Cases (990 kr) som brukar framhållas som det bästa vinet från St Julien. Gräddkola, dammig granit, friskt nyklippt gräs, mandelmassa, rök och ceder. En mycket tilltalande, nästan len, klar, kraftfull och harmonisk smak med lång, lång eftersmak. En av mina favoriter.

Den fjärde, och skulle det visa sig, sista bordeauxen var 1999 Château Pavie (1,200 kr) från St Emilion. Massor med svarta bär, mineraler och kryddor. Så småningom visar sig lakrits och den enrisrökta korven även i detta vin. Fyllig, komplex och len. Mycket gott. Den andra av mina favoriter i denna provning.

Det sista stackars vinet var 2001 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (990 kr) från Pauillac som tyvärr var rejält korkskadat. Mycket synd, men Systembolaget böt som vanligt ut vinet dagen därpå utan att knota.

Vinerna var naturligtvis goda att bara dricka för sig, men när helstekt entrecote med rödvinssås och tillbehör kom fram på bordet kom de verkligen till sin rätt. Det här är perfekta matviner, särskilt till kombinationen kött-sås-potatis.

Var vinerna värda sitt pris? Kanske. Ingen av deltagarna skulle efter provningen rusa ut och bulla upp med några lådor av något av dessa viner. Trots sin utmärkta kvalitet är de helt enkelt lite för dyra. Men visst är de väldigt bra viner. Jag fick en känsla under provningen att det är lite missbruk av dessa viner att dricka dem parallellt på en provning som denna. Det kändes som om man faktiskt hade uppskattat varje vin mer om det hade serverats i ensam majestät och hade fått ta hela scenen på middagsbordet. Dessutom hade de flesta av vinerna vunnit på att få ligga några år till i källaren.

Efter provningen tog vi fram La Grande Finale: en femtio år gammal 1957 Hungarovin Tokaji Essencia (ovärderlig ;-). Vi hade inga större förhoppningar om att detta vin skulle ha överlevt de nästan 15 åren i en alltför varm garderob som det genomlidit. Detta söta, vita vin var nästan helt kolsvart i flaskan och mycket grumsigt. En 2000 Chateau Dereszla Tokaji 6 Puttonyos väntade därför i kylen som en nästan självklar stand-in. Döm om vår förvåning när en frisk, söt doft av örthonung, bränt socker, jasmin, kanel och många andra kryddor svävade upp ur karaffens öppning. Väl i glaset fick vinet en mörk gyllene bärnstensfärg. Ännu större blev miraklet när smaken hade en magnifik pirrande syra i behåll, ingen sliskighet så långt tungan nådde och den djupa, komplexa smaken varade i en oändlighet. Storartat.

Det här smakade flytande guld och är tillsammans med någon årgång av Château d'Yquem det godaste söta vin jag druckit. Visst ar man hört talas om att dessa viner skulle vara bland de tåligaste i världen, men att det skulle kunna besegra 15 år i en Closet of Death var en mycket glad överraskning. En söt päronkaka serverades till vinet, smakerna matchade varandra perfekt och blev en lysande avslutning på en minnesvärd provning.

Två middagsviner

Vi drack två mycket olika viner häromdagen. Först 2001 Bodegas Estefanía Bierzo Tilenus Pagos de Posada (209 kr), en spanjor som tillverkas precis utanför Ribera del Duero. Vinet består till hundra procent av druvan Mencia, en för mig okänd druva, men uppenbarligen värd vidare kännedom. Vinet har en kryddig, jordig doft av hallon och blommor. Smaken är balanserad med en bra syra, det påminner lite om en fyllig Pinot Noir från Bourgogne, och vinet står sig mycket väl även till lite kraftigare mat. Finns tyvärr endast att köpa på Regeringsgatan i Stockholm.

Det andra var en 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr), en mullig, fet Shiraz från Stellenbosch i Sydafrika. Kevin Arnold som står bakom vinet, ansvarade tidigare för vinerna från Rust en Vrede, men har sedan några år tillbaka öppnat eget med viner från Waterford. Det här är en fyllig, len och mycket publik Shiraz, med smaker av plommon, mörka bär, lite tjära och eukaplyptus, som är farligt effektiv när det gäller att övertyga icke vinintresserade om att det finns godare viner än Spanskt Lantvin. 2002:an är slutsåld men 2003:an finns att beställa från beställningssortimentet och den är ett av de dolda fynden på Systemet.

Budgetsauternes - Château du Levant

Alla kanske inte anser att 98 kr för en halvflaska är ett budgetvin men i detta fall anser jag det. Château du Levant 2004 är en riktigt trevlig Sauternes med massor med frukt och en fin botrytiskaraktär. Jag tycker också att en halvflaska är ett mycket hanterligare format än en helflaska för ett sött vin.

Jag drack det nyligen till citronkokta päron med kanelzabaione. Vinet borde också fungera utmärkt till en bit grönmögelost.

Påskviner

Två viner ur den mängd som dracks under påskhelgen är värda att skriva lite om. Först 2003 Tokara Red (232 kr), en sydafrikansk bordeauxblandning som skulle ha kostat det dubbla om vinet faktiskt kommit från Bordeaux och inte från Stellenbosch. Vinet är friskt och balanserat med stiligt rostade fattoner, gräsiga svarta vinbär och mörk choklad. Satt klockrent till en lammstek på påskdagen. Detta var tredje flaskan vi förbrukat och nu finns bara en stackare kvar i garderoben. Systemet har i stort sett slut på detta vin men jag ser att det finns två flaskor kvar i Gnesta. Skynda!

Det andra vinet är något helt annat. Till en italiensk tallrik med caprese på buffelmozzarella, blandade lufttorkade skinkor och salami, och lite marinerade grönsaker och oliver behövdes ett lättare vin, en Barbera d'Asti. På Systembolaget beklagade de sig över att nästan alla moderna Barbera-viner har blivit fylliga fruktbomber för att överleva i vinprovningarnas hårda konkurrens. Några lättare varianter finns dock kvar och jag fick med mig en Liedholm Barbera d'Asti 2005 (89 kr) hem, ett vin som vi druckit tidigare årgångar av på 90-talet. Detta vin kommer aldrig att vinna några provningar eller få särskilt många Parker-poäng men det passade perfekt till antipasti-tallriken. En lätt men trevlig doft och en fräsch smak av bär, lite vanilj och kryddiga örter smälte ihop med mozzarellan och fänkålssalamin. Rätt vin till rätt tillfälle.

Bringing balance to The Closet of Death

I bekantskapskretsen har vi länge pratat och drömt om att skaffa riktiga vinkällare för att kunna låta våra viner åldras på ett mer värdigt sätt. Själv eldade jag upp mig genom att upprepade gånger surfa in på Dometics websidor och titta på deras vinlagringsskåp.

Efter många timmars suktande framför datorn beslöt jag mig för att göra ett studiebesök i en butik och faktisk titta på ett riktigt exemplar. Det var en modell som fångat mitt intresse, CS 160 DV. I butiken betjänades jag av en kvinna som mycket kunnigt och charmerande utlät sig om skåpets förträfflighet och hur deras eget skåp, på landet, fortfarande puttrade på efter 50 år. När jag kom hem samma kväll mätte jag raskt upp utrymmet under trappen. Passformen var kusligt bra, det var 1 cm tillgodo på höjden, 10 cm på bredden och 5 cm på djupet. Saken var avgjord.

Så måndagen förra veckan gick jag resolut in på Electrolux Home och gjorde en beställning på ett stycke skåp och sex stycken extra utdragbara hyllor. Redan på torsdagen levererades skåpet hem och installerades. Efter att alla vinflaskor var instoppade tog det nästan 20 timmar innan måltemperaturen på 12 grader var nådd.

Nu får jag inte spendera mer om jag någonsin ska få råd med min Ankpress i Sterlingsilver.