Bordeauxprovning med en mirakulöst pigg åldring från Tokaji
I söndags hade vi en provning med lite finare viner från Bordeaux för att ta reda på om dessa franska viner verkligen kan leva upp till sina prislappar. Inga Premiere Cru-viner deltog, men gott om 2eme Cru fanns representerade. Även dessa "andra rangens" bordeuaxviner kostar runt tusenlappen, åtminstone om man vill ha lite äldre och nära på mogna årgångar. De flesta av de kända distrikten fanns representerade, endast St Estephe och Pomerol fick känna sig bortglömda denna gång. Årgångarna var 1998 och 1999, inte storartade år, men inte heller dåliga år. Vinerna luftades i två timmar innan surplandet började. Här är mina högst personliga intryck:
Det första vinet var 1999 Château Palmer (1,190 kr) från Margaux. Många och komplexa dofter: palsternacka, syrén, körsbär, lakrits och och så småningom rökta korvar. En avrundad, balanserad och elegant smak av mörka bär med lång eftersmak. Mycket gott, men det kändes ändå som om denna årgång behöver ligga ett tag till för att komma till sin fulla rätt, den är lite sluten.
Sen kom 1999 Château Gruaud Larose (581 kr) från St Julien. Cassis, höstlöv, gräs, lite kaffe och stall. En medelfyllig, mogen, lite stallig, mycket matpassande smak med en animalisk avslutning. Den för Gruaud Larose så typiska cigarraffären visade sig dock inte denna gång.
Därefter drack vi 1998 Château Léoville Las Cases (990 kr) som brukar framhållas som det bästa vinet från St Julien. Gräddkola, dammig granit, friskt nyklippt gräs, mandelmassa, rök och ceder. En mycket tilltalande, nästan len, klar, kraftfull och harmonisk smak med lång, lång eftersmak. En av mina favoriter.
Den fjärde, och skulle det visa sig, sista bordeauxen var 1999 Château Pavie (1,200 kr) från St Emilion. Massor med svarta bär, mineraler och kryddor. Så småningom visar sig lakrits och den enrisrökta korven även i detta vin. Fyllig, komplex och len. Mycket gott. Den andra av mina favoriter i denna provning.
Det sista stackars vinet var 2001 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (990 kr) från Pauillac som tyvärr var rejält korkskadat. Mycket synd, men Systembolaget böt som vanligt ut vinet dagen därpå utan att knota.
Vinerna var naturligtvis goda att bara dricka för sig, men när helstekt entrecote med rödvinssås och tillbehör kom fram på bordet kom de verkligen till sin rätt. Det här är perfekta matviner, särskilt till kombinationen kött-sås-potatis.
Var vinerna värda sitt pris? Kanske. Ingen av deltagarna skulle efter provningen rusa ut och bulla upp med några lådor av något av dessa viner. Trots sin utmärkta kvalitet är de helt enkelt lite för dyra. Men visst är de väldigt bra viner. Jag fick en känsla under provningen att det är lite missbruk av dessa viner att dricka dem parallellt på en provning som denna. Det kändes som om man faktiskt hade uppskattat varje vin mer om det hade serverats i ensam majestät och hade fått ta hela scenen på middagsbordet. Dessutom hade de flesta av vinerna vunnit på att få ligga några år till i källaren.
Efter provningen tog vi fram La Grande Finale: en femtio år gammal 1957 Hungarovin Tokaji Essencia (ovärderlig ;-). Vi hade inga större förhoppningar om att detta vin skulle ha överlevt de nästan 15 åren i en alltför varm garderob som det genomlidit. Detta söta, vita vin var nästan helt kolsvart i flaskan och mycket grumsigt. En 2000 Chateau Dereszla Tokaji 6 Puttonyos väntade därför i kylen som en nästan självklar stand-in. Döm om vår förvåning när en frisk, söt doft av örthonung, bränt socker, jasmin, kanel och många andra kryddor svävade upp ur karaffens öppning. Väl i glaset fick vinet en mörk gyllene bärnstensfärg. Ännu större blev miraklet när smaken hade en magnifik pirrande syra i behåll, ingen sliskighet så långt tungan nådde och den djupa, komplexa smaken varade i en oändlighet. Storartat.
Det här smakade flytande guld och är tillsammans med någon årgång av Château d'Yquem det godaste söta vin jag druckit. Visst ar man hört talas om att dessa viner skulle vara bland de tåligaste i världen, men att det skulle kunna besegra 15 år i en Closet of Death var en mycket glad överraskning. En söt päronkaka serverades till vinet, smakerna matchade varandra perfekt och blev en lysande avslutning på en minnesvärd provning.
Det första vinet var 1999 Château Palmer (1,190 kr) från Margaux. Många och komplexa dofter: palsternacka, syrén, körsbär, lakrits och och så småningom rökta korvar. En avrundad, balanserad och elegant smak av mörka bär med lång eftersmak. Mycket gott, men det kändes ändå som om denna årgång behöver ligga ett tag till för att komma till sin fulla rätt, den är lite sluten.
Sen kom 1999 Château Gruaud Larose (581 kr) från St Julien. Cassis, höstlöv, gräs, lite kaffe och stall. En medelfyllig, mogen, lite stallig, mycket matpassande smak med en animalisk avslutning. Den för Gruaud Larose så typiska cigarraffären visade sig dock inte denna gång.
Därefter drack vi 1998 Château Léoville Las Cases (990 kr) som brukar framhållas som det bästa vinet från St Julien. Gräddkola, dammig granit, friskt nyklippt gräs, mandelmassa, rök och ceder. En mycket tilltalande, nästan len, klar, kraftfull och harmonisk smak med lång, lång eftersmak. En av mina favoriter.
Den fjärde, och skulle det visa sig, sista bordeauxen var 1999 Château Pavie (1,200 kr) från St Emilion. Massor med svarta bär, mineraler och kryddor. Så småningom visar sig lakrits och den enrisrökta korven även i detta vin. Fyllig, komplex och len. Mycket gott. Den andra av mina favoriter i denna provning.
Det sista stackars vinet var 2001 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (990 kr) från Pauillac som tyvärr var rejält korkskadat. Mycket synd, men Systembolaget böt som vanligt ut vinet dagen därpå utan att knota.
Vinerna var naturligtvis goda att bara dricka för sig, men när helstekt entrecote med rödvinssås och tillbehör kom fram på bordet kom de verkligen till sin rätt. Det här är perfekta matviner, särskilt till kombinationen kött-sås-potatis.
Var vinerna värda sitt pris? Kanske. Ingen av deltagarna skulle efter provningen rusa ut och bulla upp med några lådor av något av dessa viner. Trots sin utmärkta kvalitet är de helt enkelt lite för dyra. Men visst är de väldigt bra viner. Jag fick en känsla under provningen att det är lite missbruk av dessa viner att dricka dem parallellt på en provning som denna. Det kändes som om man faktiskt hade uppskattat varje vin mer om det hade serverats i ensam majestät och hade fått ta hela scenen på middagsbordet. Dessutom hade de flesta av vinerna vunnit på att få ligga några år till i källaren.
Efter provningen tog vi fram La Grande Finale: en femtio år gammal 1957 Hungarovin Tokaji Essencia (ovärderlig ;-). Vi hade inga större förhoppningar om att detta vin skulle ha överlevt de nästan 15 åren i en alltför varm garderob som det genomlidit. Detta söta, vita vin var nästan helt kolsvart i flaskan och mycket grumsigt. En 2000 Chateau Dereszla Tokaji 6 Puttonyos väntade därför i kylen som en nästan självklar stand-in. Döm om vår förvåning när en frisk, söt doft av örthonung, bränt socker, jasmin, kanel och många andra kryddor svävade upp ur karaffens öppning. Väl i glaset fick vinet en mörk gyllene bärnstensfärg. Ännu större blev miraklet när smaken hade en magnifik pirrande syra i behåll, ingen sliskighet så långt tungan nådde och den djupa, komplexa smaken varade i en oändlighet. Storartat.Det här smakade flytande guld och är tillsammans med någon årgång av Château d'Yquem det godaste söta vin jag druckit. Visst ar man hört talas om att dessa viner skulle vara bland de tåligaste i världen, men att det skulle kunna besegra 15 år i en Closet of Death var en mycket glad överraskning. En söt päronkaka serverades till vinet, smakerna matchade varandra perfekt och blev en lysande avslutning på en minnesvärd provning.
5 kommentarer:
Mycket trevliga viner allihopa men Ch. Pavie var den som föll mig bäst i smaken. Jag gillar merlot, vad mer kan man säga.
Essencian var mycket, mycket bra. Min första reaktion var ett lite hysteriskt skratt när syran gallopperade på tungan. Ett minne för livet!
Jag pendlade mellan Pavie och Gruaud som favorit. Tyvärr sänkte jag min statistik på halvblinda provningar rejält genom att gissa fel på samtliga viner.
Essencian var fantastiskt kul att dricka. Vi har ju alla sneglat oroligt på den de gånger den varit framme för visning men den var ju en riktig winegasm. Många skulle nog säga att den skulle druckits i ensamt majestät men jag hävdar att kakan med päron och hallon höjde vinupplevelsen ett snäpp.
Vinnare med en noslängd, i mitt tycke, var Ch.Leoville, tätt följd av Ch.Pavie, därpå Gruaud Larose. Tyvärr kom inte Ch.Palmer riktigt in på banan under provningen, utan förhöll sig surmulet sluten. Den hade kanske behövt ett antal timmar till av luft.
Vad gäller adjektiven så sammanfattar Magnus det hela väl. Jag tyckte Gruaud Larose var mest distinkt -- initialt var det mycket tanniskt, följt av en dröjande, oerhört tydlig ton av stallbacke som avslöjade identiteten. Under kvällen utvecklade sig sedan alla vinerna ytterligare i glasen, dofter och smaker dök upp och försvann; sammantaget mycket njutbart.
Essencian var lysande god, och än smakligare serverad med kaka. Det bästa söta vin jag druckit, om än att min erfarenhet är begränsad.
Innan provningen serverades också Wanted Champagne Brut, en angenäm NV-champagne. Den spelade dock kanske i fel liga denna kväll, eh heh heh.
Wanted Champagne Brut var mycket smaklig, möjligen saknade den lite mousse. Väl kyld till jordgubbar på kvällningen en varm sommardag kändes som den ideala miljön för den drycken.
Hrrrm, det heter vid närmare inspektion förresten inte "le" utan "la grande finale"; som ändelserna indikerar är finalen femininum.
/Le Messerschmitt
Skicka en kommentar