Comte Georges de Vogüés på Grappe

En kylslagen torsdagskväll styrde jag och Johan stegen mot Grappes vinkällare för att delta i en provning av 2005 års Comte Georges de Vogüés, eller CGdV för enkelhets skull. Detta är en klassisk bourgogneproducent som tillverkar ungefär 10 000 flaskor om året på 12.5 hektar primal åker, mestadels i Musigny. Marknadschefen, Jean-Luc Pépin -- frammanad av arrangören (vars namn jag missade) från Tryffelsvinet -- lade ut texten om det perfekta vädret (inte vanligt att höra från bönder) och nämnde att uttaget hade varit relativt normalt, 25-26 hektoliter per hektar. Resultatet hade ändå blivit vad han kallade den bästa årgången på 20-30 år, och jag skulle tro att det för ovanlighetens skull faktiskt är en underdrift då det tar oss endast tillbaka till 70-talet. Tolka det snarast som "i mannaminne". När tillfrågad om vilka årgångar alls som var bättre började Pépin sväva på målet.

Provningen utfördes i tre delar: först de fyra sorterna från 2005, sedan en jämförelse med 1986/1987, sedan fria kriget. Flaskorna hade öppnats tre timmar innan provningen och 2005:orna hällts upp ungefär en timme innan. De äldre vinerna serverades ur flaskorna under provningen. Som alltid önskade jag mig att ha haft mer än två timmar på mig att prova. Viss tidspress är väl i provningarnas natur, men ack, att få göra om samma sak med större kvantiteter och längre tid.

2005 Chambolle Musigny. (598 kr) Detta är CGdV:s enklaste vin, "the village wine". Doften är skir, av bigarråer och senare smörkola. Sorbet av mörk frukt, föreslår Pépin. Smaken är ung, påtagliga tanniner, en smula bitterhet (körsbärskärnor?), fräscht men inte surt, en smula sälta, ungdomligt, en överraskande antydan till eldighet.

2005 Chambolle Musigny 1er cru. (950 kr) Detta är nästa steg upp på kvalitetsskalan. Mörkare till färgen, doften först dov och mer sluten, senare "ljuvlig" säger mina anteckningar. En anstrykning av rökt charkuteri tillkommer. Smaken är tanniner, koncentration, syra, det brända gummi i bakgrunden som jag tar som ett signum, mandelmassa, "mer saftig" smak, en glimt av blodapelsin? Smaken är oerhört lång, jag sköljer munnen med vatten två-tre gånger och kan fortfarande känna den.

2005 Bonnes Mares. (2095 kr) Bonnes-Mares är vad Pepin kallar ett gladlynt, öppet, maskulint vin jämfört med Musignys mer feminina stil. "Almost like an alien ... extroverted, generous", utbrister han. Doften är annorlunda, ton av blåbär, senare en smula tydligen karakteristisk smörsyra som övergår i kolaböna. I munnen är det mindre syra och mer tanniner, bredare. Senare blir vinet lent och monstruöst. (Det är en smula frustrerande att inte få följa dessa viner under en hel kväll i glaset.)

2005 Musigny Vieilles Vignes. (2750 kr) "Lagra helst i 30-40 år!" Vinerna är variationer på ett tema, men detta är helt klart slagskeppet. Doften är mörk frukt, syra, en smula pepparkaka, parfym; det är klart mer kraftfullt än de tidigare. Smaken är mäktig; liksom sina enklare syskon är det syra, torra tanniner, en antydan till bitterhet, otrolig koncentration.

Därpå serverades två mogna exemplar av samma vin.

1986 Bonnes Mares Magnum. Efter att vi provat de uppenbart fortfarande unga vinerna så fick vi också nöjet att ge oss på samma vin i mogen ålder. Detta var tydligen den första årgång som nuvarande ledning tog fram, och den var tydligen en smula besvärlig. Min anteckning är dock "kaboom!". Detta vin är i slutet av sin levnad -- initialt doftar det ostbågar, mögelost, en aning sherryfiering. Sedan blåser dessa onda andar bort och ersätts av sötlakrits, musselspad, tjära, asfalt. Strålande.

1987 Musigny Vielles Vignes Magnum. Detta är en ganska ovanlig årgång då skörden tydligen blev liten. Doften är fylligt mogen, dov, med en anstrykning av stall, en aning tjärad brygga, röda plommon, rökt kött. Smaken har "nära nog perfekt integration", milda tanniner, mandelmassa, nöt, rökt chark, tjära. Mindre koncentration än 2005, men snålvattnet rinner. Ahhh, bliss.

En fantastisk upplevelse att få prova mogen stor bourgogne, men här blir det också mycket, mycket tydligt att 2005 faktiskt är en otrolig årgång. Den är naturligtvis fortfarande klart outvecklad, och kanske ännu inte som spädbarn kan mäta sig med ett fullvuxet vin som 1986/1987 ur samma ätt, men man inser snabbt vilken oerhörd potential som där finns. Den vampyr som lutat sig över Herkules' vagga och läppjat en munfull sluter alltså strax tankfullt ögonen och begrundar det unika tillfälle som presenterats.

* * *

2005:orna är fortfarande i sin babyskrud, och ska tydligen in i tunneln relativt snart, inom ett år eller så. Lagringspotentialen angavs till stora siffror för Musigny, 30-40 år innan man skulle öppna flaskorna utropade Pépin till en början, men sansade sig sedan en smula; tjugo år eller så borde räcka. Tjugofem.

Som av en slump kommer nu Comte Georges de Vogüés' fyra 2005:or på SB:s Novembermellansläpp. Om än att flaskorna är ganska få och dyra så blir det plågsamt svårt att inte ställa sig i kön.