Baroloprovning med en dark horse

Vi har lovat dricka mer italienskt vin i år och vad kan vara bättre än att öppna med några riktigt fina flaskor från Barolo hemma hos J&K. De två namnkunniga producenter vi dricker denna kväll, Paolo Scavino och Aldo Conterno, representerar båda den moderna, lite mer lättillgängliga skolan i Barolo. Vi har tragiskt få flaskor mogen barolo i våra unga källare och är fullt medvetna om att vi konsumerar dessa dyrgripar alldeles för unga, trots att de alltså ska vara förhållandevis snabbmognande jämfört med traditionell barolo. Men vad gör man? Törsten måste släckas.

Vi luftar vinerna i sex timmar för att ge dem en spark i baken. Vi provar först de tre barolovinerna för sig och tar sedan fram maten: först gnocchi med svamp och vit tryffelolja, sedan Mario Batalis köttragu och hoppas på ett sprakande fyrverkeri när vin möter mat.

Vi börjar med Scavinos basbarolo, 2000 Paolo Scavino Barolo Carobric (~500 kr), gjord på en blandning av Nebbiolo-druvor från tre olika gårdar: Cannubi, Bric dël Fiasc och Rocche del Castiglione (inte Rocche dell'Annunziata som man skulle kunna tro). Doften är typisk barolo: rosor, tryffel, anis, buljong (eller "sega råttor", det fanns olika definitioner på detta animaliska inslag), lite brända kaffetoner, nötter, snus och körsbärskärnor - en redan välutvecklad och härligt komplex doft.

När vi får första klunken i munnen känns det som att stoppa tungan i julnötsskalskålen, allt krullar ihop sig ibland tränötiga smaker. Tanninernas hämnd! Efter en viss tillvänjning kan tungan samla ihop sig igen och vi finner då bland annat mogna äpplen i den intensiva, bastanta och fylliga smaken som ståtar med kraftfulla syror och en stor, och fortfarande lite oformlig, kropp. Vinet går att utmärkt att dricka redan nu, till mat, men kan som väntat mogna i många år till. Detta vin fungerar allra bäst till Batalis aromatiska köttragu. En bra början.

Vi fortsätter till den första av tungviktarna, 2001 Paolo Scavino Barolo Riserva Rocche dell'Annunziata (1100 kr). Om Bric dël Fiasc är kungen bland Scavinos viner, så är Rocche dell'Annunziata drottningen - kraft kontra elegans. Vinet har en gestationstid i idel ek på hela 24 månader, först i små barriquer, sedan i stora ekliggare. Produktionen är försvinnande liten, vingården är inte ens en halv hektar stor, och det blir endast 2,500 flaskor per år av detta vin. Vi kommer alltså att förbruka nära på en halv promille av världsproduktionen denna kväll.

Vi stoppar näsan i glaset: jämfört med den pratglade Carobric är doften till en början lite sluten, trots de sex timmarna i friska luften. Även om doften inte är enormt stor så är den mycket vital och elegant med stiliga marsipan- och smörkolefat, körsbär i likör, torkade blommor, muskot och än fler kryddor i en välfylld liten kryddbukett. Tjusigt, men ännu inte fullt utvecklad.

Smaken är saftig, syrlig, intensiv, men inte alls tjock, utan mycket slank och elegant, och förvånansvärt drickbar trots sina tanniner - grandiost ståtliga tanniner. Vinet är mycket smakrikt och uppvisar en fascinerande solfjäder av eleganta syror, en stomme av renaste stål, och en mycket lång, kryddig eftersmak. Imponerande!

Dags att bli lite pretentiös: det känns som om det här vinet är ett elegant precisionsinstrument, noggrant ihopmonterat av små schweiziska urmakartomtars minutiösa hantverk, men urverket har ännu inte dragits upp - fel av mig - urverket har dragits upp, stålfjädern är fullt spänd, men tiden att släppa lös den lagrade kraften är ännu inte kommen. Eller, för att återgå till kungliga analogier: här har vi en Galadriel i vardande. Det här kommer att bli ett stort vin i sinom tid. Kombinationen med tryffeloljesmorda gnocchis är dock sublim redan idag.

Vad har Aldo Conterno att sätta emot denna fenomenala uppvisning i sovande kronprinsessor från Scavino? Jo, 2000 Poderi Aldo Conterno Barolo Riserva Gran Bussia (999 kr). Detta är Conternos flaggskepp och tillverkas endast goda år. Druvorna kommer från gårdarna Romirasco, Cicala and Colonnello och vinet spenderar hela 36 månader vilande i slovensk ek. Aldo Conterno låter oss vänta i sex år innan han släpper de runt 10,000 flaskorna ur sin källare. Vi provar:

Även denna doft är lite sluten, men ändå bredare och mer utvecklad än dell'Annunziatan: härliga körsbär, frisk rödvinbärssaft, smörkolefat, lagerbladsbuljong, röda rosor (som sig bör), lakrits, rödbetor och lite tjärtoner. En ung men mångbottnad och redan komplex doft. Smaken är dov, rik, intensiv, med höga syror och med en förförisk nötighet i mitten - jag blir inte ofta förförd av nötter, men här blir jag det. De väluppfostrat följsamma tanninerna utgör ett ståtligt bygge men vinet är redan idag uppfriskande drickbart med mycket bra längd. Även Gran Bussia är ett väldigt elegant vin, skillnaden är att det inte står i riktig lika stram givakt som Scavino-vinet, det är lite mer avslappnat. Även denna barolo gör underverk tillsammans med maten - särskilt gnocchi-rätten gifter sig storartat med Gran Bussia. Fyrverkeri!

Av dessa två jättar har Gran Bussia kommit något längre i sin utveckling, det bjuder idag på en rikare doftbukett och en lovande, mångbottnad, redan behaglig smak. Rocche dell'Annunziata, som har den något bättre årgången 2001 på sin sida, är dock det större vinet - det har en enorm potential. Båda vinerna har naturligtvis allt att vinna på ytterligare några år (eller decennier) i källaren och det är synd att man inte genast kan spola fram tiden till 2012 eller så för att få uppleva dessa viner i ett mognare tillstånd.

Efter maten bjöds vi på en flaska sött: 2005 Donnafugata Passito di Pantelleria Ben Ryé (239 kr för en halva). Vinet doftar koncentrerad flädersaft och muscat, lite åt d'Asti-hållet. Därtill torkade aprikoser, blommor och höstlöv. Smaken är fylligt sötsur med bra balans mellan sötma och syror. Alltihop avslutas med en lång, fint utklingande eftersmak. Det visar sig att vinet är sicilianskt och är gjort på druvan Zibibbo, ett annat namn för Muscat of Alexandria, därav Moscato d'Asti-vibbarna. En ny och mycket angenäm bekantskap.

Som en överraskande avslutning på kvällen kommer ytterligare en flaska fram, kvällens dark horse. Vinet serveras blint och hälls upp ackompanjerat av pillemariska blickar.

Det okända vinet doftar svarta vinbär, nässlor, rök och innehåller en hel del mogna stalltoner. I munnen är vinet läskande, men smaken är ganska kort och lite stjälkig, med lite multen frukt och en antydan till asfalt. Här finns inte mycket strävhet eller syra kvar, men det är fullt drickbart. Ett enklare vin som legat lite längre än vad det borde, men som ännu inte förvandlats till en utmattad åldring på dödsbädden?

Så, vad är detta? Vi har absolut lämnat Italien för ikväll. Röktoner svävande över svarta vinbär och nässlor får mig att gissa på en lagom gammal sydafrikansk Cabernet Sauvignon. Döm om min förvåning när etiketten på 1996 Vin de Husby Rouge Royal visas upp. WTF? Knappast något man hittar i Cellatracker. Värden har hittat flaskan på en mörk och sval plats hos släktingar i Söderköping, men efter att ha granskat den dammiga baksideetiketten misstänker vi att ursprunget är Diemersdal Estate i Durbanville, Sydafrika, snarare än Göta kanals stränder. Druvan röjs ej av etiketten, men vi var nog ganska nära målet med vår gissning.