lördag 27 oktober 2007

Shiraz från nya världen

Efter en massa bordeauxsörplande är det dags att ge nyare delar av världen en chans att släcka vår törst. Nya världen får denna gång representeras av Shiraz från Australien och Sydafrika. Vi lagar en mustig köttgryta och dricker följande viner till maten:

I första glaset har vi hällt 2006 d'Arenberg The Laughing Magpie Shiraz-Viognier (149 kr) från McLaren Vale i södra Australien. Namnet har vinet fått dels för att d'Arenberg gillar problematiska djur - kom ihåg The Feral Fox och The Money Spider - och dels för att gårdens barn tyckte "Laughing Magpie" var lättare att uttala än Kookaburra, en skrattande australisk variant av kungsfiskaren. Vad denna fågel gjort för ont förtäljer inte historien.

Vinet har en mycket fruktig doft med lite godisvarning, publikt så det förslår. Bärfrukten är någonting mellan körsbär och plommon; vi har stött på denna frukt förut och gör nu som pojkarna i Pistvakt och döper bäret till "körsmon", alternativt "plorsbär", som en hyllning till den fruktade bjärven. Förutom körsmon hittar vi svartpeppar, smörkolefat, lakrits, choklad, och lite blommig parfymolja, förmodligen från Viogner-inslaget i blandningen. Det doftar dock inte mycket Rhône om detta vin, trots druvmixen.

Vinet är fylligt och smakrikt, men ligger bara precis över gränsen från medelfylligt. Det har inte särskilt mycket tanniner men gott om syra som balanserar upp hela bygget. Gott, men inte jättespännande och lite för mycket alkohol blir det i eftersmaken. Vinet är förstås purungt och kan kanske trolla fram lite mer komplexitet med tiden. Parker slog till med storartade 93 poäng för 2005:an och den här årgången ska vara av samma kaliber. Nja, det var att ta i säger vi. Så här säger Frankofilen och Finare Vinare.

Sen dricker vi en sydafrikan, 2003 Waterford Shiraz Kevin Arnold (169 kr, prissänkt från 199 kr) från Stellenbosch. Detta vin ligger närmare en Syrah från gamla världen, det vill säga Frankrike. Det luktar bondgård, ett stall fullbelagt med hästar, kokta rotfrukter och inte alls mycket frukt, däremot stekt kött och salta toner. Vinet är strävare än den föregående australiern. Smaken är fatdominerad och tjärig med en lite knäckig eftersmak. Mycket bra till köttgrytan.

Därefter samma vin, men från en ett år äldre årgång, 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr), ett vin som vi haft lite otur med på sista tiden. Och, tyvärr, även denna gång: kokta ägg och krutrök, ujdå. Dessa otrevliga lukter lättar efter en stund i glaset, men försvinner aldrig helt. De renare dofterna därunder är granbarr, lite björnbär och lakritsrot, en animalisk ton och dadlar. Vinet är smalare än 2003:an, med vekare tanniner och en smak som får mig att utbrista "tjockolja runt pistongerna?" Jag misstänker att vi har med en lättare garderobsskada att göra här. När vi jämför med de två tidigare provningarna av detta vin är det mörka bär, granbarr och tjära som lyser igenom i alla tre flaskor, trots diverse korkskador och omilda behandlingar. Egentligen inte alls ett dåligt vin, bara dåliga flaskor.

Tillbaka till Australien och McLaren Vale igen. Det maffiga och upphaussade 2005 Mitolo Shiraz G.A.M. (239 kr) skjuter upp mängder med skinande rena blåbär i näsan. Efter bärsprutan bombas vi med fikon, lakritsremmar och tobak ur glaset. "Som att åka Vasaloppet med en cigarr i mungipan", säger någon. Det är en stor och förförisk doft, det ska erkännas.

Smaken är extremt fyllig och smakrik, än mer blåbärssoppa serverad i fat av vaniljek, lite syltig men med syror som balanserar; detta är inte en av de semisöta australiska parodier på Shiraz-vin man ibland stöter på i denna prisklass. I den långa svansen finns god torkad frukt och kryddor. Maffigt, gott och imponerande, men inte det perfekta vinet till en gryta. Hela 95 Parker-poäng känns också mycket överdrivet; Parker älskar helt enkelt dessa tjocka superfruktiga Shiraz-viner och vi håller helt med om hans beskrivning av detta vins smak: "Rich, full-bodied, and intense, with blueberry and blackberry flavors, sweet tannin, and excellent purity", just så smakar det, vi håller bara inte med om poängen.

Efter maten bjuds vi på ett stort fat med chokladdoppad färsk ananas och till denna efterrätt slinker en halvflaska eiswein ner: 2004 Ruppertsberger Linsenbusch Riesling Eiswein (199 kr för en liten en). En solfjäder av höstlöv, nästan övermogna äpplen och, passande nog, ananaskaramell fyller luktorganen. Smaken är söt, fyllig och bred med torkad aprikos, honung och syror som känns framkramade ur alla möjliga sorters torkad frukt. Tjusigt, riktigt gott och inte alls sliskigt.

Under denna middag märker vi en klar och tydlig skillnad mellan Sydafrika och Australien, nya världen är verkligen inte något som kan dras över en kam. De sydafrikanska Kevin Arnold-vinerna är lite mindre fruktiga, lite stalligare - och just dagens flaskor, mognare - än australiernas unga ymniga frukthorn. Sydafrikanerna gör sig därmed bättre till maten och McLaren Vale får vänta tills grytan är uppäten. Inget av vinerna gör sig dock i rumstemperatur, de blir alla lite jobbigt jolmiga att dricka när de värmts upp. Servera alltså dessa viner källarkallt, runt 16-18 grader, för att de ska framstå i sin bästa dager.

4 kommentarer:

Anders sa...

Grytan var en improviserad gryta med extra allt. Rökt sidfläsk stektes krispigt i lite olja tillsammans med strimlade soltorkade tomater och hela vitlöksklyftor. Fläsket och tomaterna lyftes ur och sedan bryntes grytbitar i fettet. Över detta hälldes rödvin, salt & peppar, timjan, herb de provence och sedan fick det puttra i 1.5 timmar. Eftersom tillsattes övriga ingredienser för att ge dem lagom koktid: morots och palsternackslantar, rödlök i klyftor, fläsket, halverade körbärstomater, stora vita bönor och slutligen stekt portobellosvamp. Jag hade köpt en blomkål också att låta ångkoka i toppen av grytan mot slutet men jag glömde alldeles bort den.

Detta var rustikt bonnig syrah-mat kan man tycka men fruktbomberna funkade inte riktigt. Sydafrikanerna gifte sig direkt med maten med sina lite stalliga toner. Vi diskuterade lite vad tusan man lagar till ett vin som Laughing Magpie. Något med viltkött och en sås med frukt och lite sötma kanske?

95 poäng för Mitolo?! Visst var det gott men med tanke på vad Bordeaux måste prestera för att få 95 känns det överdrivet.

Frankofilen sa...

En enkel regel för Parkers australienbetyg: dra av fem poäng direkt. Stämmer ofta. 88 poäng kan även jag gå med på att ge till Laughing Magpie för vad det är i den klassen.

Vad gäller Mitolo så har jag provat nollfyrorna av Savitar och G.A.M. Välgjort och gott - även om man inte pallar mer än max 2 glas - och ungefär som er beskrivning av nollfemman, men aldrig i livet 98 resp 97 poäng, det indikerar ju att det är ungefär så bra det kan bli. Å andra sidan synd att man inte har samma smak, aussie shiraz är betydligt billigare än Grand Cru Bourgogne och Bordeaux.

Vi får väl se hur det går med WA's australienbevakning framöver: Parker har ju slutat prova dessa och lämnat över uppdraget til Jay Miller from nästa nummer som kommer nästa vecka. Utifrån de omdömen han lämnat hittills så verkar han ha tagit betygsinflationen till en helt ny nivå.

anders wennerstrand sa...

Bra jobbat. Synd att Kevin Arnold inte riktigt uppför sig. Våra sammanlagda erfarenheter verkar hamna över hela kartan...

Håller helt med om att rumsvarma viner av fruktigt aussiesnitt blir blåbärssoppa. Bra råd. Diskussionen om vad man kan äta till är spännande, jag tror att en lite söt sås som ni är inne på är en bra idé.

Hm, 95 pinnar... undrar om man skulle föredra exempelvis 1998 Mouton Rothschild i det betygsfacket?

anders wennerstrand sa...

För övrigt lovar jag att ge vederbörlig credit när jag inte kommer runt uttrycket plorsbär...