Didier Gerin Côte-Rôtie Les IV Saisons - vertikalprovning
Ett sådant här tillfälle får inte missas! Hela fem årgångar av ett och samma vin fanns för ett tag sedan samtidigt på Systembolagets hyllor, årgångarna 2001 - 2005 av Didier Gerine Cote-Rôtie Les IV Saisons. Vi handlar en flaska av varje år för att i en lärorik vertikalprovning kunna jämföra hur dessa årgångar skiljer sig åt i norra Rhône.
Men vem är Didier Gerin? Rhône-oraklet John Livingstone-Learmonth har inget att säga om denne man. Hos importören Vinsummum kan vi läsa ett antal korthuggna meningar:
Didier Gerin är en härlig bohem i 50 års åldern, bosatt i Tupin-Semons strax söder om Ampuis där han även har sina vingårdar. 2001 började Didier sin bana som vinmakare. Då med 0.8 ha vinodling. 0,6 i Côte Rôtie och 0,2 Vin de Pays. Han har köpt ytterligare mark och har nu totalt 2,5 ha, 1,5 Côte Rôtie, 0,8 Vin de Pays samt 0,2 Condrieu (unga vinstockar).Ok. Vi vet inte, men vi gissar att Didier kan vara släkt med den mer namnkunnige Côte-Rôtie-producenten Jean-Michel Gerin. Eller är Gerin i Frankrike som Johansson i Sverige? Vinerna kostar hur som helst en hel del för att vara från en okänd producent, ca 400 - 450 kr. Vi skålar välkommen med ett glas god 1996 Juillet-Lallement Champagne Special Club (som tog mig tillbaka till barndomens äppelmoskok) och vi lagar örtstekt lammfilé med ugnstekta rotsaker och rödvinssås, allt följt av en ostbricka, och börjar dricka:
Skörden är naturligtvis manuell. Druvorna avstjälkas helt och kallmacereras under 5-6 dagar. Alkoholjäsning under 25 dagar minimum. Druvorna pressas försiktigt och långsamt. Pressvinet används inte i slutprodukten. Därefter på stora träkar under ca 4 dagar tills den malolaktiska jäsningen påbörjas. Vinet åldras därefter på fat, 300 samt 350 liter i 23 månader. Max 30% nya fat. Inga tillsatser förutom en minimal mängd svavel.
2001 Didier Gerin Côte-Rôtie Les IV Saisons
Detta är Gerins första årgång och till skillnad från de senare årgångarna används här en generisk kork och vinet är lite grumligt i glaset. De första stapplande stegen? Vinet doftar av buljong med lagerblad och palsternacka, julkryddor, rökt korv och ladugård. Lite körsbär finns i bakgrunden, men frukten är nedtonad i den ganska komplexa och utvecklade doften. Smaken är avrundad men frisk, medelfyllig med en fin tjärton och helt ok längd. Inte illa för att vara en debut. De kryddiga och animaliska inslagen går igen i alla de provade årgångarna, så se dem som underförstådda i nedanstående provanteckningar (utom i den udda 2003:an).
2002
Denna årgång har en mindre doft och är mindre animalisk men lägger till en tydlig vitpepparton, och lite pepparkaka. Smaken är medelfyllig, syran är lite väl tilltagen, nära på snipig. Detta vin är lite tunnare men fungerar ändå bra till maten.
2003
I den koncentrerade doften finns svartvinbärssaft, russin och katrinplommon, tjära och aprikospuré; vinet är publikt och smått amaronelikt. Smaken är saftig, fruktig, koncentrerad, sträv och eldig. Detta är helt annorlunda än de andra årgångarna, knappt igenkännbart som en Côte-Rôtie, och gick inte lika bra till lammet. Däremot fungerar vinet utmärkt till ostarna.
2004
Denna årgång är till en början lite sluten men öppnar sig snart med jästa körsbär och mörka bär, helt klart fruktigare än 2001:an och 2002:an. Vinet är ungt, smakrikt, kryddigt, med bra syra och längd; en mycket fin smak, bäst hittills. En bra 2004:a.
2005
I det yngsta vinet visar faten upp sig ordentligt för första gången med fatmarsipan och träkrydda, tillsammans med en stor, livlig, bärfrisk och pepprig doft. Smaken är fyllig, mycket sträv och saftigt smakrik med bra längd. Ungt, men redan mycket gott. Det här vinet kombinerar det bästa av de föregående årgångarna: frukt, kryddor, komplexitet och syror.
Våra intryck stämmer väl överens med litteraturens dom över årgångarna. 2001 var ett bra år som gav utmärkta och långlivade viner. 2002 var kallt och blött och risken för röta tvingade många att plocka i förtid, inte så bra. 2003 var stekhett och skörden var den tidigaste någonsin i Côte-Rôtie, 23 augusti; resultatet blev udda, men i många fall riktigt goda viner som bör drickas unga enligt JLL. 2004 var ett bra år som resulterade i "normala" viner; det här var faktiskt första gången jag var riktigt nöjd med en 2004:a från norra Rhône. 2005 var det bästa året i mannaminne, i stort sett alla producenter lyckades prestera utöver det vanliga. Så även Didier Gerin: 2005:an var helt klart det bästa vinet i denna årgångsserie.
Det känns ganska riskfritt att köpa så mycket man förmår av de rhônska 2005:orna när de väl börjar trilla in på Systemets hyllor.