En svettig chianti och annat smått och gott

Dags att skriva lite om vin trots stress och vintertrötthet. Vi har inte druckit några storheter under denna vecka så jag är tråkigt ekonomisk och skriver om allihop i ett och samma inlägg.
Först ut var 2003 Antinori Chianti Classico Riserva Tenute Marchese (169 kr) till pizza. Vinet är kompakt mörkrött och doftar jästa mogna (övermogna?) körsbär, tobak, granbarr, mandelbetonade fat och, i periferin, några bruna bananer. Smaken är lite kokt och vi får en gnutta espresso på tungspetsen. Syrorna är genomträngande och tanninerna är mycket torra och kantiga, balansen lyser endast med sin frånvaro. Det känns lite som att vispa runt en diskborste med en bit sämskinn i munnen. Det här är ett vin som kräver lagad mat, men inte ens då skulle jag rekommendera det; det finns bättre pizzaviner för denna peng. 2003 var ett stekhett år och i Toscana blev resultatet mycket ojämnt. Antinori lyckades uppenbarligen inte rädda sin chianti undan värmeböljan denna sommar.

Dagen därpå blev det en tysk, nämligen 2000 Wegeler Riesling Geheimrat "J" Spätlese Trocken (234 kr) till fiskgratäng. En härlig rieslingdoft med begynnande mognad stiger upp ur glaset. Vi hittar mer blommor än frukt och på godishyllan finns honung, citronkola och vanilj. Några blygsamma petroleumtoner tassar runt i bakgrunden. Vinet är smakrikt, balanserat och nästan lite oljigt i munnen, men helt torrt. Här finns fortfarande en frisk småspritsig syra och smaken har bra längd. Detta vin är gott nu men kan säkerligen sparas i många år till.

Därpå öppnade vi vår sista flaska 2006 Jurtschitsch/Sonnhof Sauvignon Blanc Fahnberg (159 kr) till kyckling och precis som förra gången vi drack detta vin kan vi bara gratulera Österrike: detta är en utmärkt Sauvignon Blanc. En fin, typisk doft av blommor, blad och frukt med en förvånande komplexitet. Smaken är fyllig men fräsch och vinet går lika bra till mat som utan, och är gott såväl kylt som rumsvarmt, vilket alltid är ett tecken på ett bra vitvin. Nya Zeeland och Frankrike får ducka för här kommer Österrike instormande på Sauvignon Blanc-planen i full galopp!

Slutligen så har vi druckit en flaska 2001 Bodegas Roda Rioja Roda II Reserva (194 kr), den tredje flaskan ur vår källare. Vi har inte riktigt kunna bestämma oss för vad vi ska tro om det här vinet. Första flaskan dracks för 18 månader sedan och den var mycket god med en fin, ung doft och lena silkiga tanniner. Så här skrev jag i Cellartracker när det begav sig: "Red berries, some vanilla oak, and coffee on the nose, but the best part is the taste: a perfectly balanced, harmonious, smooth, very smooth, blend of berries, chocolate and a hint of plum." Inte dumt. Nästa flaska, ett år senare var dock en besvikelse, och denna sista likaså. Doften är fortfarande mycket fin, en modern rioja med röda bär, kaffetoner och kanelanstruken grädde. Men smaken har gått baklänges. All lenhet är helt bortblåst och istället har vi en visserligen smakrik, men tråkig, spretig smak som avslutas med en korthuggen knastertorr strävhet som inte gör någon glad. Har vinet sett sina bästa dagar eller är det bara en av de så fruktade tunnlarna? Vi vet inte och kommer inte att få veta, det var sista flaskan. Too bad.