Barbaresco och Kantareller

Till lördagens middag hade jag lite slumpmässigt inhandlat Chateau D'Aqueria 2006, Voghera Barbaresco 2001 och Lenz Moser Trockenbeerenauslese Prestige 2004.

Rosén var naturligtvis tänkt till förrättssalladen, dock gjorde omständigheter i form av en redan öppnad Jakob's Creek Rosé 2006 att vi aldrig hann öppna D'Aqueria, som vi tidigare skrivit om här. Jakob's Creek var frisk med lite frukt i doft och smak. Oförargligt men inte mycket mer än så. Det passade dock bra till en sallad på Rucola, äpplen, tomater och salami toppad med lite olivolja, salt och svartpeppar.

Till huvudrätt mötte Sverige Italien i form av en risotto på kantareller och rökt skinka. Jag var inte helt nöjd med den rökta skinkan i risotton, jag hade velat ha rökt sidfläsk, denna fläskets svar på ansjovis, men den normalt välsorterade affären hade slut på det, skandal! Barbarescon var vackert mörkt rubinröd med en eldig doft med inslag av körsbär, jordgubbar, en liten ton av russin samt kryddor med en anstrykning av muskot. Smaken var frisk, balanserad, fruktig och hade en härligt muntapetserande strävhet. I dagens moderna vinvärld med tidigt drickbara fruktbomber var det riktigt befriande med ett lite gammaldags vin med en rejäl ryggrad av tanniner. Det passade utmärkt till risotton men är inget man sitter och smuttar på utan någonting till. Det som var kvar av parmesanosten fick tjänstgöra som tilltugg efter att maten tagit slut, något som vinet gick alldeles utmärkt till. Systembolaget fegar som vanligt med "vinner ej på lagring". Vinet är utmärkt i dagsläget men nog tror jag det kan det ligga ett tag till.

Till efterrätten, fruktsallad dressad med lime, honung och basilika, drack vi naturligtvis Lenz Moser. Detta är ett vin som verkligen kan räknas in bland trotjänarna. Jag vill minnas att vi för sisådär 15 år sedan hade Lenz Moser Trockenbeerenauslese med Kvibille gräddädelost som ett närmast stående inslag i middagar. Vår första bekantskap med Prestige-varianten, som bara görs vissa år, var en 1976:a inköpt i Helsingfors i början på 90-talet på väg hem från en operafestival i Savonlinna. Kvällens barnarov i form av 2004:an hade en intensivt fruktig doft med inslag av torkade aprikoser, honung och en maffigare botrytiskaraktär än jag kan påminna mig jag någonsin känt i en Lenz. Smaken var intensivt söt, frisk och fruktig och gifte sig utmärkt med fruktsalladen. "Kan lagras" vågar sig Systembolaget på. Det kan man nog lugnt påstå. Jag tycker de kunde dragit till med ett "bör lagras" för även om vinet är jättegott redan idag så vet jag av erfarenhet att det kan uppnå mycket högre höjder av komplexitet.