fredag 20 juli 2007

Amon-Ra vs Dead Arm

Johan och jag mötte upp för libanesiskt + vin, denna gång två stycken australiensare. Den första av dem, 2005 Glaetzer Amon-Ra Shiraz (499 kr), har tilldelats titaniska betyg (98 Parker, 95+ på CellarTracker, osv) och har prisats i glödande ordalag även på denna blog. Den andra släpptes nyss i ny årgång på SB, 2004 d'Arenberg The Dead Arm Shiraz (395 kr) med betyg som 95 hos Parker, eller 94 poäng av Tanzer.

Vi började dock kvällen med varsitt glas ur en halvflaska Bollinger Champagne Special Cuvée Brut (205 kr), en mycket trevlig bekantskap med doft av källarfranska, mogna äpplen, senare äppelpaj, och motsvarande smaker. Att rensa drycken på det första lagret bubblor visade sig vara till dess fördel: smaker och dofter framträdde långt tydligare än i nyupphälld champagne. (Hugh Johnson rekommenderar f.ö. dekantering av champagne i sin biografi A Life Uncorked, ett gott råd vad det verkar.) Vinerna hälldes under tiden i varsin dekanter. Sedan troppade vi av till Beirut Cafe, köpte hem ett halvdussin meze och slog oss ner för att äta och begrunda.

Vinerna hade dekanterats i ungefär en timme när vi hällde upp dem. Båda klarade sig väl mot den starkt kryddade maten i ett scenario där en bourgogne hade slunkit ut i skamsen tysthet. Och även om båda av dessa anses som monstruösa så var ingen av dem överväldigande i sig, inte heller slutna, men diskreta. Dock var de båda mycket alkoholstarka -- enligt flaskorna 14.5%, men det kändes som mer, ett ibland dominerande inslag. Att stoppa ner näsan i glaset gav ofta mest bedövande alkoholdoft. Istället fick man använda knepet att lukta vid glaskanten.

Amon-Ra doftade svarta vinbär ur dekantern, och håller under hela provningen (fem timmar med två viner) en behaglig ton ur glaset och i munnen; under hela kvällen är det en god kompanjon, med eller utan mat. Adjektiven har redovisats av Magnus, i större detalj än jag är kapabel, ser jag. Dock tyckte både Johan och jag att den bukett av bordeauxer som provats här tidigare sammantaget var intressantare upplevelser. Slutsummering: om än att jag inte skulle ge det vi drack 98 poäng så är Amon-Ra ett strålande vin och, trots att den är ett år yngre än Dead Arm, kvällens klara segrare. Man kan bara undra hur det kommer att utvecklas med lite lagring.

Dead Arm börjar mycket bra även den, men efter någon timme uppträder en olycklig doft. Jag tvekar nästan att skriva ner detta, eftersom det antagligen får en stor andel läsare att stryka vinet från sin lista, så läs till slutet innan ni gör något: plötsligt, efter ett par timmar, grimaserar jag och Johan mot varandra över bordet. "Det luktar nästan ..." säger jag, "... studentspya" säger Johan. Och han har tyvärr rätt; vad som stiger upp ur glaset är doften av att hångla med ung nyspydd blondin någon kväll i Uppsala. Smaken (som kritiker är man tvungen) är dock fortfarande utmärkt, och senare under kvällen, efter att ha suttit av sitt straff en längre stund, har det otrevliga försvunnit. Bortom sina ungdomliga indiskretioner är Dead Arm i slutänden ett fint, stramt vin med dova undertoner, något jag kan rekommendera med fyra till fem timmars luftning och/eller några år till av lagring. Ge inte upp.

1 kommentar:

Henrik sa...

Som kritiker är man tvungen... liksom som student i Uppsala får man offra sig - om inte för laget så för sig själv.
Jag ler just nu brett, efter att ha dämpat ett flatskratt för att inte väcka min sovande son.