Pio Cesare et amies på Eriks Vinbar

Ännu en fantastisk sommarkväll på Eriks Vinbar, denna gång med Johan.

2002 Domdechant Werner'sches Hochheimer Kirchenstück Riesling Erstes Gewächs. Blygt men elegant, en eftertänksam smak av peppar. Jag saliverade efter mer.

2003 Weiss, Johann Schwarz. Sötaktig, fruktig, pepprig eftersmak. Johan hävdade en smula blommor och smultron, vilket fick mig att höja på ögonbrynet. Detta påminde mig en smula om den tidigare alsaceprovningen, men tyvärr inte så positivt: jag hade svårt att hitta och karaktärisera smaken. Kanske är det mina smaklökar som är problemet?

2004 Il Pino di Bisserno, Tenuta Campo di Sasso. (Kommentar saknades i provningstumultet.)

2004 Hannibal, Bouchard Finlayson. Parfym, bär, viss strävhet.

2001 Pio Cesare Barolo Ornato. Parfym, strävhet, en smula stendamm; "egyptisk bakgård" utbrast Johan. Ett elegant vin, kvällens vinnare i min mening.

2005 Glaetzer The Wallace Shiraz Grenache. Lite blekt när drucket ensamt, men fungerade desto bättre till maten.

2004 Lynmar Pinot Noir. "God!"

2004 Alvaro Palacios Priorat Les Terrasses. Doftade "flugpapper på ett bra sätt", en smula kartig, sura körsbär, ganska mycket tanniner. Ännu omoget men inte oävet.

Skörda dina druvor, trampa dem i ett kar under en lyftkran. Rid din häst tills den är löddrat utmattad, häng upp den sprattlande över karet och hugg den till döds med tiotusen blyertspennor. Låt djuret droppa torrt ner i karet. Du har skapat 1999 Château Gruaud Larose. Detta var ett intressant vin, stallbacke, intorkad hästsvett, blyertspenna, blod, sandiga tanniner. Dessutom med en oerhört lång, dominant smak som dränkte de övriga och sedan stannade kvar i säkert en halvtimme efter middagen. En skakande upplevelse, kanske vi kan summera det som, men väl värd att göra. (Vi har provat denna tidigare; då var intrycket mer stall än svett och blod.)

Vår utmärkte sommelier överraskade oss avslutningsvis med det röda, söta 2000 Willi Opitz Zweigelt Opitz One. Ett strohwein från den lekfulle vildhjärnan Willi Opitz, ett vin vilket närmast liknade en mindre söt nya-världen muscat, men som även hade en viss karaktär av portvin. Brända toner, plommonkompott, antydan av tjära. Druvan hette zweigwelt, om jag hörde rätt.

Till allt detta serverades en majestätisk rödbets- och svamprisotto, kanske den bästa jag haft nöjet att avnjuta. Eloge till köket.

Midsommarviner

Midsommar och inte en ynka liten snaps eller ett enda glas öl i sikte? Nej, det blev idel viner denna midsommar. Till en förrätt bestående av getostar och kallskuret drack vi en 1994 Dr. Pauly-Bergweiler Erdener Herrenberg Riesling Auslese (99 kr). En liten, men typisk rieslingdoft av äpplen, honung och aningen petroleum. Inget avigt, men heller inget att skriva hem om. Smaken är större, särskilt med tanke på vinets pris. Fyllig, halvsöt, mogen, smakrik, mycket angenäm, utmärkt förstavin en midsommar. Dock inte till sill.

Till huvudrätten, som var grillat fläsk med en dragonkryddad karljohanpasta och en majs-och-vitlökssås, blev det en Barbera d'Asti, nämligen 2003 Alfiero Boffa Barbera d'Asti Superiore Muntrivé (169 kr). Det var meningen att vi skulle ha ett lättare vin till denna rätt, men det här är en barbera av den nya moderna fylliga skolan. Doften innehåller blåbär och körsbär med en trevlig gräddig, lite rostad fatton, en riktigt god doft som gör det svårt att slita näsan från glaset och börja dricka. Smaken är fyllig, med en rejäl syra och en hel del tanniner (för att vara en d'Asti). Ett ännu ungt vin och helt klart ett matvin.

Till efterrätten (svenska mörkrödmogna jordgubbar med riktigt fet vispad grädde, vad annars?) hade vi kylt en 1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare (549 kr). En antydan av vad som komma skall får vi när redan den gamla korken doftar underbart av nybakt äppelpaj. Ur glaset, som bubblar på friskt trots åldern, kommer mera nygräddade äppelpajer, men nu täckta av en exklusiv vaniljsås. Sedan kommer mogna persikor, mer äpplen, en rostad brödighet, lite blomsterparfym och en tydlig torr sherryton. Smaken är fräsch, spritsig, upplyftande och fortfarande kraftfull med en liten kolasötma i den långa eftersmaken. Ett stort vin och en fantastiskt god champagne!

Vår törst var fortfarande inte släckt och en liten flaska 2005 Michele Chiarlo Moscato d'Asti Nivole (65 kr för en halva) fick avsluta kvällen. En pigg, söt och frisk muscatdoft; mycket lättdrucket och gladlynt när det väl är i munnen. Michele Chiarlo leverar som vanligt en utmärkt Moscato d'Asti. Dess längd och komplexitet kan naturligtvis inte mäta sig med gula änkans prestigevin, det är för mycket begärt, men likväl är det mycket gott. Denna midsommarafton får alltså helt klart godkänt.

La Poja på vinbaren

Ännu ett besök på Eriks vinbar. Jag har lovat att dricka mer vit bourgogne och börjar därför med ett glas 2005 Jean-Louis Chavy Puligny-Montrachet 1er Cru Les Folatières. En finstämd chardonnay med pärontoner, mineraler och en liten elegant fatkola. Uppfriskande, men lite för ungt. Leflaives Puligny-Montrachet från förra besöket var mer intressant.

Sedan följde en röd bourgogne, 2000 Henri Perrot-Minot Chambolle-Musigny Vieilles Vignes. Vinet var väldigt slutet när vi först fick det men efter en stunds luftning i glaset börjar det hända saker. Valnötsträ, bakkryddor, rotsaker, grönmögelost, nässlor och bränt gummi. Bra kraft i smaken, en pirrande syra och lagom strävt. Vi saknar dock fruktigheten, några slags röda bär hade inte varit fel, men vi fann aldrig några.

Mera Pinot Noir, men från Österrike denna gång: 2004 Leo Hillinger Pinot Noir. En varm doft med en avrundad fatvanilj, lakrits, torkade tomater, stallbacke med nyslaget ogräs. En mycket trevlig medelfyllig smak som ligger lätt i munnen. Ett trevligt och lättsålt exempel på Pinot.

Mer bourgogne, 2004 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton. Rödbetor, krutrök, chark, och nyskuren slanggurka. En rivig smak, vinet går mycket bra till maten, vitpeppar i eftersmaken. Vi drack 2003:an av detta vin för inte så länge sedan. Det varma året 2003 gav det vinet en mer amerikansk Pinotstil, och jag måste erkänna att jag uppskattade denna varma stil mer än 2004:an.

Nästa vin blev en italienare, och vilken italienare sen: 2001 Allegrini La Poja Veronese IGT. En förförisk doft av björnbär, körsbär, mörk choklad, pepparkaksdeg, mandelmassa och apfelstrudel. Smaken är lika storslagen: mycket smakrik med saftiga bär, fullt mogen med perfekt putsade och lena tanniner i full balans. En liten amarone-ton i smaken påminner om att vinet är 100% Corvino. En lång kryddig eftersmak avslutar upplevelsen. Strålande! Kvällens bästa vin, no contest.

Vi avslutade besöket med ett dessertvin gjort på en blandning av Muscadel, Semillon och Sauvignon Blanc: 2002 Château Tirecul La Gravière Monbazillac. Botrytis, höstlöv i honung, lite parfym och en hel del exotiska frukter. En mycket koncentrerad, kraftfull och söt smak med bra fruktighet. I smaken finns kanderat socker, russin, frukter och en gnutta mynta med en väl integrerad syra som ser till att vinet inte blir för sött, det förblir uppfriskande. Vinet formligen smälter bort på tungan. Överraskande bra, i klass med en riktigt bra Sauternes, men vinet är alltså från det för mig obekanta området Monbazillac i Dordogne, strax öster om det egentliga Bordeuax. Ett område att lägga på minnet.

En Bordeaux i exil?

Bordeaux är gott, Bordeaux är dyrt, fast bara i Bordeaux. 2004 De Toren Fusion V levererar ett vin i klassisk bordeauxstil till ett oklassiskt pris. Druvblandningen är oklanderligt bordeaux, 55% cabernet sauvignon, 20% cabernet franc, 11% malbec, 10% merlot och 4% petit verdot; Men det kommer från Stellenbosch i Sydafrika. Vinet bjuder på en doft av svarta vinbär, kaffe, blyertspenna och lejon terva i en eldigt ung och fräsch stil. Smaken är eldig, stram med tydliga svarta vinbär och goda tanniner. Eftersmaken lång och kryddig. Bra syra. Om jag bara hade en tournedot!

Priset? Det beror på storleken. Ja den har en betydelse trots allt. 2004 De Toren Fusion V finns både på halv- och helflaska. Halvflaskan kostar 129 kronor och helflaskan 239 kronor.

Sideways

Vad dricker man till filmen Sideways? En Pinot Noir är naturligtvis ett måste, men även en Merlot bör drickas, i ren trots mot huvudpersonen Miles utrop "I'm not drinking any fucking Merlot!". Om världen hade varit rättvis hade vi öppnat t.ex. en 1989 Pétrus som ett utmärkt exempel på ett Merlot-vin och en 1985 Domaine de la Romanée-Conti Richebourg hade varit en god representant för Pinot Noir. Döm om vår förvåning när ingen av oss hade något av dess viner i garderoben!

Istället blev det en australier, 2005 d'Arenberg Pinot Noir The Feral Fox (159 kr), som fick representera Pinotdruvan. Doften visade upp eukalyptus ("mintpastill, inte Tulo, men nästan"), jod, kanel, lite jord och vaniljfat samt röda bär, mest jordgubb. En ganska otypisk Pinot Noir med en förvånansvärt sträv och syrlig men balanserad smak med en jordgubbston i bakgrunden. Vinet kallas även The Funky Feral Farting Fox eftersom dess rankor gödslas av lätt lösmagade rävar som fått smak för de laxerande Pinotdruvorna på d'Arenbergs gårdar.


Ett gott Merlot-vin visade sig vara ganska svårt att uppbringa. Systemet har inte mycket att erbjuda, men en ung spanjor, 2005 Tomas Cusine Geol Costers del Segre (179 kr), som åtminstone till större delen består av Merlot (71%) fanns i garderoben. Färgen är mörkt lila och vinet luktar av körsbär, jordkällare, grön banan, rödbeta och lite lakrits. Smaken är fyllig, sträv och bärig, men lite osammanhängande och alltför fatdominerad med en lite spritig eftersmak (15,5%). Vinet är alldeles för ungt och Merlot fick, precis som i filmen, finna sig besegrad av Pinot Noir. Jag ser att inte ens för detta självklart lagringskrävande vin kan Systemet förmå sig att säga att vinet "bör lagras", det blir bara ett vagt och intet förpliktigande "kan lagras".

Efter filmen plockas en halvflaska av en mer klassisk Pinot fram, en 1988 Domaine Rougeot Pommard (150 kr). Ujujuj: hav, tång, murklor, våt kofta och en rökt korv ("Lars Jönssons cognacsmedwurst en vecka efter bäst-före-datum") möter näsan. En vek liten kokt jordgubbe visar sig i en lätt, kort smak med en ton av lite utspätt blod (järn). Nä, den här flaskan var antingen kokt eller så har vinet sedan länge passerat sin topp. Vi fräschade upp gommen med en kall hallon-lambic, Cantillon, Rosé de Gambrinus (71 kr). Ett uppfriskande gott öl med en något ekivok etikett. Det är lite orättvist att dylika etiketter kan sitta på ett gott öl, men svårligen på ett gott vin.

Hur som helst, Sideways var mycket bra (även denna tredje gång).

Eriks grillbar

Utsikten är fantastisk och vi fick gott om tid att beundra den i den varma junikvällen när vi väntade, väntade och väntade på maten. En kyld tomatsoppa med en bruschetta med kronärtsskocka och parmesangratinering var ok, även om den smälta parmesanen dominerade skocksmaken lite väl mycket. Eller så var det lite väl konserverade kronärtskockor. Efter ännu en lång stunds beundrande av utsikten dök en pasta med vårprimörer samt grillad lamminnerfile med tillbehör upp. Till våra pommes frites (eller var det till det redan såsförsedda lammet?) fick vi en tallrik med fyra olika såser/kryddsmör. Maten lät god och ambitiös på menyn men smakade rätt mediokert. Till detta fick en vi en halvdan Côtes du Rhône vars namn jag har redan har glömt. Jag minns dock att menyn uppgav en årgång, men vi serverades en annan.

Med tanke på det lilla köket och den stora mängden sittplatser skulle det nog löna sig med enklare, men bättre utförda rätter. För samma pris får man bättre grillrätter (och bättre service) på t.ex. Texas Longhorns restauranger. Det enda som motiverade priset var utsikten, som är magnifik, men kanske inte vad en av Erik Lallerstedts restauranger borde vara känd för.

2004 Franz Hirtzberger Grüner Veltliner Smaragd Honivogl

Det blev endast ett glas på Gondolens vinbar igår, men vilket glas. Druvorna till det österrikiska vinet 2004 Franz Hirtzberger Grüner Veltliner Smaragd Honivogl (397 kr) skördas mycket sent, de sista dagarna i november. Vinet ligger fyra månader på akaciafat och en tiondel av druvorna i denna årgång var botrytisdruvor.

Färgen är djupt gulgrön. Dofterna är honung, kanderade päron, aprikoser, en blandning av flera asiatiska kryddor och några anade fattoner. När man dricker denna "honungsfågel" får man en fyllig boll av intensiva smaker som sakta löser upp sig i munnen: Grüner Veltliner-krydda, torkade frukter och silkeslena mineraler. En glatt galopperande syra ser till att vinet förblir piggt ibland de inlindande honungstonerna. En lång kryddig eftersmak, som kommer i flera vågor, sätter in efter första klunken. Detta är ett fantastiskt gott vin, Grüner Veltliner blir inte mycket bättre än så här. Jo, det skulle vara detta vin efter ytterligare tio år i källaren i så fall.

Tydligen produceras vinet i mycket små mängder så det kan vara svårt att få tag på en flaska, men 2006:an finns (verkar det som) på beställningssortimentet.

2004 Pieropan Soave Classico Superiore La Rocca

Ett glas 2004 Leonildo Pieropan Soave Classico Superiore La Rocca (229 kr) är vackert gult. Dofterna är citrus, mandel, torkad mango och finstämda fattoner. Smaken är elegant och mycket harmonisk, här finns en precis balans mellan honungsinlindade fatsmaker och fruktiga syror med en lång eftersmak. Vinet är helt moget och sammansmält trots att det egentligen inte är särskilt gammalt och ovanligt nog uppskattar vi smaken på ett vin mer än doften. Det känns suave i munnen helt enkelt.

Druvan är 100% Garganega och vinet ligger på 500-liters ekfat i ett år innan de hamnar i den slanka flaskan. Eftersom vi inte ville hälla La Rocca i fiskpannan så vi köpte en flaska 2005 Luigi Righetti Soave (63 kr) för det syftet. Det är intressant att jämföra dessa två Soave-viner (vilket inte är helt sant, La Rocca är ett vin från Soave Classico som faktiskt är ett granndistrikt till Soave). Righettis Soave är nästan helt färglös; citrus och ananas i doften; en enkel men uppfriskande smak. Det enklare vinet bör serveras väl kylt, annars faller det isär och får underliga bismaker, medans Pieropans La Rocca håller ihop hela vägen upp till rumstemperatur (en bragd, det var nog uppåt 27-28 °C idag).

Vi drack vinet till en örtinbakad gösfilé à la Wedholm med sockerärtor och färskpotatis. Middagen avslutades med en getost från Gullspira gård i mörkaste Uppland (dvs Gimo). Detta är en mycket krämig, fräsch och god, ganska mild getost med en liten smak av timjan. Både vin och ost rekommenderas å det varmaste.

1988 Domaine Rougeot Volnay 1er Cru Santenots

Mera Bourgogne: en riktigt mogen flaska som dök upp i samma släpp som den gamla Rieslingen från 1981. 1988 Domaine Rougeot Volnay 1er Cru Santenots (halvflaska, 150 kr) är kanske ingen makalös Bourgogne, men det är sällan man får chans att smaka ett snart tjugo år gammalt vin för en så billig peng.

Vinet har en tydlig terracotta-färgad mognadsrand i glaset. En trevlig, men ganska dämpad doft av mandelmassa, katrinplommon, lite jordiga höstlöv och ett fåtal mogna jordgubbar möter näsan. Smaken är mycket lätt, men balanserad och inte vattnig. Eftersmaken överraskar då spår av en rejält utspädd men ganska rökig whisky dyker upp. Vi lagar en försiktigt kryddad fläskschnitzel med karamelliserad buljong spetsad med lite hallonbalsamvinäger (ett lumpet trick för att styra in såsen åt Pinot-hållet) och det fungerar bra.

Vinet är gammalt och det innehåller som väntat en del partiklar i en liten bottensats. Det är dock rödvinspartiklar av den minsta sorten, musoner, så de stör inte. Om inte måttet "musoner" klingar bekant så kan det bero på att det är helt och hållet påhittat i ett halvberusat tillstånd. Ett halvdussin personer på denna jord svär dock vid denna skala för vinpartikelstorlek. Musoner är de minsta partiklarna, tämligen ofarliga; därefter kommer älgoner, dags att ta fram karaffen; och slutligen blåvaloner, groteskt stora partiklar. Blåvaloner är mycket ovanliga. De har i praktiken endast observerats vid ett tillfälle: i en 1970 Fonseca Porto Vintage. Ett magisk portvin, men kom för allt i världen ihåg att dekantera. Vi fann vad som måste ha varit resterna av en halv vinstock i botten av flaskan.

2003 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton

Av en slump hamnade Magnus och jag på Grill Ruby i gamla stan, och fann till vår milda förvåning en plausibel bourgogne i deras vinlista: 2003 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton. (Jag hittar den inte i Systemets databas, tyvärr.) Priset var högre än för maten, men det visade sig ändå vara ett gott val.

Vi delade på en flaska, och under kvällen utvecklade vinet sig i lite olika riktningar och vågor. Vi fann björnbär och lakrits, något som tydligen är ett kännetecken på en typisk Aloxe-Corton (ja, vi slog upp det efteråt). Dessutom fanns här en smula parfym, en salt havsbris, bränt gummi, rökt korv, hasselnöt och en rejäl strävhet i något som först snarast verkade vara en rättfram men god varm kalifornisk Pinot Noir; för att vara specifik så var vinet mycket likt 2002 Calera Pinot Noir. Jämfört med den tidigare bourgogneprovningen var detta ändå ett enklare vin, men i mitt tycke mer pedagogiskt i att delarna inte satt ihop på samma outgrundliga sätt som de dyrare bourgognerna. Sammantaget mycket angenämt och intressant. En glad överraskning.

1981 Domäne Freie Weingärtner Wachau Riesling Kabinett

I junisläppet dök det upp en del småpartier med äldre viner, bland annat denna 26 år gamla österrikiska Riesling, 1981 Domäne Freie Weingärtner Wachau Riesling Kabinett (149 kr). Vi har tidigare smakat på den mycket goda 1976 Domäne Freie Weingärtner Wachau Grüner Veltliner Spätlese Achleiten från samma producent och kunde inte låta bli att köpa en flaska av denna nya åldring. Detta är ett enklare och billigare vin, en Kabinett, och frågan var hur det skulle ha utstått tidens tand.

Flaskan är förvånansvärt fräsch (ny etikett?) men korken visar tecken på att den suttit i flaskhalsen några decennier; skabbigt gråaktig och lite porös. Färgen är vackert djupgul, nästan orange, och doften visar helt klart på en mogen Riesling, som sig bör, men innehåller inte alls den förväntade petroleumbomb vi fann i en annan mogen Riesling, en 1990 Hessische Staatsweingüter Kloster Eberbach Rauenthaler Baiken Riesling Auslese (tyska namn!). Istället visar sig bara en aning bensinmack, kryddad med lite fläder, några svaga sherrytoner och andra dofter som får en att tänka på Gewurztraminer snarare än Riesling. Smaken är frisk, mogen och smakrik, men inte helt balanserad; syran sticker ut lite för mycket. Till rätt maträtt, t.ex. sushi, fungerar vinet utmärkt. Däremot är det inget att sitta och småsmutta på.

Vergelegen Mill Race 2005

Jag impulsköpte några flaskor Vergelegen Mill Race 2005 (nr 98239, 99kr) när vi var på Regeringsgatan för att handla en födelsedagspresent. Efter förra veckans besvikelse med Masi Campifiorin i samma prisklass var detta vin en glädjande upplevelse. Vinet har en doft av mörka bär, svarta vinbär, fat och lite tjära. Smaken är frisk och välbalanserad med ganska kraftiga tanniner. Detta är inte överraskande ett matvin. Flaskan avslutades efter ett par dagar och vid det laget hade en doft av ceder kommit till.

Enligt Vergelegens hemsida är 2004 och 2003 en blandning av 60% merlot, 38% cabernet sauvignon och 2% cabernet franc. Man kan nog anta att 2005 har samma blandning men innan jag läste det trodde jag snarare att det var mer cabernet än merlot, speciellt som de listar cabernet först på etiketten. 18 månader på fat märks verkligen. Personligen tycker jag de fatlagrat en aning för mycket.

Detta är ett väl prisvärt vin i denna klass. Som de flesta moderna viner är det fullt drickbart nu men kommer säkert vinna på lagring. Tillverkaren rekommenderar 4-6 år. Den rekommendationen förutsätter troligen ideala lagringsförhållanden. I den typiska garderoben skulle jag sikta på 2 år som mest.