tisdag 26 juni 2007

Pio Cesare et amies på Eriks Vinbar

Ännu en fantastisk sommarkväll på Eriks Vinbar, denna gång med Johan.

2002 Domdechant Werner'sches Hochheimer Kirchenstück Riesling Erstes Gewächs. Blygt men elegant, en eftertänksam smak av peppar. Jag saliverade efter mer.

2003 Weiss, Johann Schwarz. Sötaktig, fruktig, pepprig eftersmak. Johan hävdade en smula blommor och smultron, vilket fick mig att höja på ögonbrynet. Detta påminde mig en smula om den tidigare alsaceprovningen, men tyvärr inte så positivt: jag hade svårt att hitta och karaktärisera smaken. Kanske är det mina smaklökar som är problemet?

2004 Il Pino di Bisserno, Tenuta Campo di Sasso. (Kommentar saknades i provningstumultet.)

2004 Hannibal, Bouchard Finlayson. Parfym, bär, viss strävhet.

2001 Pio Cesare Barolo Ornato. Parfym, strävhet, en smula stendamm; "egyptisk bakgård" utbrast Johan. Ett elegant vin, kvällens vinnare i min mening.

2005 Glaetzer The Wallace Shiraz Grenache. Lite blekt när drucket ensamt, men fungerade desto bättre till maten.

2004 Lynmar Pinot Noir. "God!"

2004 Alvaro Palacios Priorat Les Terrasses. Doftade "flugpapper på ett bra sätt", en smula kartig, sura körsbär, ganska mycket tanniner. Ännu omoget men inte oävet.

Skörda dina druvor, trampa dem i ett kar under en lyftkran. Rid din häst tills den är löddrat utmattad, häng upp den sprattlande över karet och hugg den till döds med tiotusen blyertspennor. Låt djuret droppa torrt ner i karet. Du har skapat 1999 Château Gruaud Larose. Detta var ett intressant vin, stallbacke, intorkad hästsvett, blyertspenna, blod, sandiga tanniner. Dessutom med en oerhört lång, dominant smak som dränkte de övriga och sedan stannade kvar i säkert en halvtimme efter middagen. En skakande upplevelse, kanske vi kan summera det som, men väl värd att göra. (Vi har provat denna tidigare; då var intrycket mer stall än svett och blod.)

Vår utmärkte sommelier överraskade oss avslutningsvis med det röda, söta 2000 Willi Opitz Zweigelt Opitz One. Ett strohwein från den lekfulle vildhjärnan Willi Opitz, ett vin vilket närmast liknade en mindre söt nya-världen muscat, men som även hade en viss karaktär av portvin. Brända toner, plommonkompott, antydan av tjära. Druvan hette zweigwelt, om jag hörde rätt.

Till allt detta serverades en majestätisk rödbets- och svamprisotto, kanske den bästa jag haft nöjet att avnjuta. Eloge till köket.

2 kommentarer:

finare & vinare sa...

Underbar beskrivning av 1999 Gruaud Larose. En liknande chockupplevelse hade vi med Delas' 1999 Crozes Le Clos. Som att dricka ett djur... med pälsen på.

mvh,
Finare & Vinare

Thomas sa...

Ha, mycket målande!

Ibland kräver traditionen att vinskribenten, även amatören, frambär ett offer på S:t Auberon Waughs altare.