Châteauneuf-du-Pape-middag

Châteauneuf-du-Pape var huvudtemat när Johan bjöd på storstilad middag här om dagen. Men där bjöds inte enbart viner från södra Rhône: vi inledde med en champagne, R de Ruinart (329 kr), en äpplig, lite brödig och frisk champagne (bristen på anteckningar hindrar mig från att säga mer). Efter denna lovande aperitif tog vi itu med kvällens huvudsak, det tre CdP:erna. Först ut var en ungdom:

2004 Clos Saint Jean Châteauneuf-du-Pape Deus-Ex Machina (599 kr). En stor, förförisk, gräddig doft av bigarråer och björnbär kryddad med en komplex blandning av granbarr, pepparmynta, choklad, charkuterier och någon sopp (svamp alltså). Den koncentrerade smaken har gomklistrande sandiga tanniner ("tungan i ett timglas"), mycket bra syror och en enastående kryddig längd. Modernt, storartat, men ännu mycket ungt.

2001 Domaine Giraud Châteauneuf-du-Pape Les Gallimardes (349 kr). Även här har vi en komplex, men ganska annorlunda doft: icke-svarta vinbär, stall, lakritspastill, blomparfymer och en bränd, balsamisk ton som drar iväg med vinet till syditalien. Den fortfarande sträva smaken visar även den upp en rik bukett: mer vinbär, svamp, (jästa) körsbär, kardemumma, grönkålssoppa och curry. Inte att leka med. Detta är ett vin som splittrar kritikerna (79p i Wine Spectator, 93p av Parker) och det är lätt att förstå varför när man läser ovanstående. Utmärkt till maten.

1998 Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape Cuvée des Cadettes (695 kr). Åldringen i gänget visar, som sig bör, upp mognadstoner: integrerade gräddkolor från faten i den tobakskryddade, lite nedtonade björnbärsfrukten. Här finns också kaffe (latte, närmare bestämt), körsbär och några strån av rosmarin. Vinet är moget, mycket balanserat, kryddigt och långt. Mycket bra för sig och ännu bättre till maten. Enligt min mening kvällens bästa vin, men bara med en hårsmån.

Till dessa viner serverades en gräddig svamppasta och alla tre klarade sig utmärkt som matviner, även om ungdomen Deus-Ex Machina trivdes allra bäst i ensam majestät. Vinerna har som sagt samma ursprung, men är ändå väldigt olika: Deus-Ex Machina är ännu ung och oskuldsfull, men redan imponerande kraftfull (Luke, nickade vi samstämmigt), Les Gallimardes är eldfängt komplex och lite farlig i smaken (Anakin, förstås), och Cuvée des Cadettes är mogen, vis och god (Obi-Wan, analogin fulländad). Châteauneuf-du-Pape har sannerligen ett brett register att visa upp.

Efter middagen blev det portvin med tillhörande nöt- och chokladkaka: 2003 Quinta do Noval Porto Vintage (287 kr för en liten en). Det här är naturligtvis ett grovt barnarov, men jösses vad gott det är redan nu: en stråle av mintiga bär dominerar, men en hel palett av nötiga smaker och dofter vill också vara med: pistagenötter, marsipan och hasselnötsmaräng. Till detta kommer körsbär, blåbärssoppa och karamell. Sött, extremfylligt, helt outvecklat och löjligt gott. Nu gäller det bara att hålla sig i tjugo år för att få smaka på den mogna varianten av detta vin.

Som avslutning kom ett udda vin fram ur gömmorna, en 2003 Jacques Tissot Poulsard Arbois (129 kr) från Jura i östra Frankrike. En ovanlig men trevlig doft av mogen bourgogne (jordgubbarna fanns där de skulle), örter, ett stänk Campari och "sju sorters kakor" (anteckningarna börjar bli kryptiska här). Vinet är tungkrullande torrt, nära på vermouth, och att dricka detta vin framåt småtimmarna, direkt efter en bägare med höjden av sötma, dvs purung vintage port, gör vinet än torrare. Lite orättvist. Men serverat riktigt kallt, efter ett dagsverke under brännande sol på något brant sluttande sädesfält i Jura sitter en flaska säkert finfint.