2004 Braida Barbera d'Asti Bricco dell'Uccellone

Har vi sagt a får vi säga b; har vi börjat dricka Braidas Barbera får vi pliktskyldigt fortsätta. Efter Ai Suma är vi nyfikna på Giacomo Bolognas 2004 Braida Barbera d'Asti Bricco dell'Uccellone (439 kr). Giacomo Bologna var den förste som under åttiotalet lyfte Barbera-druvan från en lätt, lite kantig utfyllnadsdruva till dagens höjder. Utvalda lägen, noggrann sortering och lagring på franska ekfat har visat på druvans oanade möjligheter.

Vi luftar det unga vinet en timma och häller sedan upp. I glaset får vi en ung och fantastisk nötig fatmarsipan, mandel och nougat, körsbär och mörkaste plommon ("plorsbär" igen!), rödbeta, buljong, precis som i Ai Suma, och slutligen lite mineraler och popcorn. En storslagen doft.

Vinet är medelfylligt, mycket smakrikt och fruktigt med silkeslena tanniner. Allt bärs upp av en uppfriskande syra. På slutet får vi lite gummi från en cykelventil och en lång örtkryddig eftersmak. Vinet är redan drickfärdigt, men kan säkerligen lagras i en tre till fem år till för den som önskar mer mognad, men då förmodligen på fruktens bekostnad. Det går utmärkt att dricka ungt och det är nästan synd att vänta längre. Vinet harmoniserar mycket bra med pasta med en sås på rosmarinkryddad färsk salsiccia. Inte illa för en vardagskväll. Bricco dell'Uccellone är lättare att känna igen som en Barbera d'Asti än Ai Suma, som är mer av en internationell blockbuster.

Det här är en förträfflig Barbera, men priset är i högsta laget och jag måste erkänna att när vi ändå rör oss i den här prisklassen så dricker jag nog hellre en Château Montrose 2004, om jag nu måste välja.

Nu blir det en kortare paus i vindrickandet på Drucket då vi ger oss i väg på en tiodagars resa till San Francisco. Förhoppningsvis hinner vi med att få en del drucket i Sonoma och Napa, och i så fall kommer det garanterat att synas på denna blogg. Håll ögonen öppna.

2003 Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape

En halvflaska Châteauneuf-du-Pape slank ner här om kvällen, mer precist en 2003 Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape (116 kr för en halva). Efter en virvelstorm av katatrofer på jobbet idag har jag inte ork att efterforska detta vin, men jag saxar den månghövdade druvblandningen från Systembolaget: Grenache 65%, Syrah 15%, Cinsault 10%, Mourvedre 5%, Counoise och Muscardin och Vaccarese 5%.

Vinet är ljust rubinrött, nästan som en bourgogne. Till en början får vi en ganska dämpad doft, med tillbakadragen frukt i form av mycket mogna körsbär; 2003 var ju ett mycket varmt år. Sen kommer det rosor, marsipan, lapsang-te och nyponsoppa med mandelbiskvier. Smaken är vinös, balanserad, lätt till medelfyllig med fint inlemmade syror och vi hittar en ton av lite bränd knäck bland de mogna solstekta bären. Efteråt följer en ganska lång alkoholstinn eftersmak.

Detta är absolut inget kraftvin, men en bra, slank, välsvarvad Châteauneuf-du-Pape av den gamla skolan. Som så ofta var det sista glaset godast. Stressa mindre, lufta mera!

Shiraz från nya världen

Efter en massa bordeauxsörplande är det dags att ge nyare delar av världen en chans att släcka vår törst. Nya världen får denna gång representeras av Shiraz från Australien och Sydafrika. Vi lagar en mustig köttgryta och dricker följande viner till maten:

I första glaset har vi hällt 2006 d'Arenberg The Laughing Magpie Shiraz-Viognier (149 kr) från McLaren Vale i södra Australien. Namnet har vinet fått dels för att d'Arenberg gillar problematiska djur - kom ihåg The Feral Fox och The Money Spider - och dels för att gårdens barn tyckte "Laughing Magpie" var lättare att uttala än Kookaburra, en skrattande australisk variant av kungsfiskaren. Vad denna fågel gjort för ont förtäljer inte historien.

Vinet har en mycket fruktig doft med lite godisvarning, publikt så det förslår. Bärfrukten är någonting mellan körsbär och plommon; vi har stött på denna frukt förut och gör nu som pojkarna i Pistvakt och döper bäret till "körsmon", alternativt "plorsbär", som en hyllning till den fruktade bjärven. Förutom körsmon hittar vi svartpeppar, smörkolefat, lakrits, choklad, och lite blommig parfymolja, förmodligen från Viogner-inslaget i blandningen. Det doftar dock inte mycket Rhône om detta vin, trots druvmixen.

Vinet är fylligt och smakrikt, men ligger bara precis över gränsen från medelfylligt. Det har inte särskilt mycket tanniner men gott om syra som balanserar upp hela bygget. Gott, men inte jättespännande och lite för mycket alkohol blir det i eftersmaken. Vinet är förstås purungt och kan kanske trolla fram lite mer komplexitet med tiden. Parker slog till med storartade 93 poäng för 2005:an och den här årgången ska vara av samma kaliber. Nja, det var att ta i säger vi. Så här säger Frankofilen och Finare Vinare.

Sen dricker vi en sydafrikan, 2003 Waterford Shiraz Kevin Arnold (169 kr, prissänkt från 199 kr) från Stellenbosch. Detta vin ligger närmare en Syrah från gamla världen, det vill säga Frankrike. Det luktar bondgård, ett stall fullbelagt med hästar, kokta rotfrukter och inte alls mycket frukt, däremot stekt kött och salta toner. Vinet är strävare än den föregående australiern. Smaken är fatdominerad och tjärig med en lite knäckig eftersmak. Mycket bra till köttgrytan.

Därefter samma vin, men från en ett år äldre årgång, 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr), ett vin som vi haft lite otur med på sista tiden. Och, tyvärr, även denna gång: kokta ägg och krutrök, ujdå. Dessa otrevliga lukter lättar efter en stund i glaset, men försvinner aldrig helt. De renare dofterna därunder är granbarr, lite björnbär och lakritsrot, en animalisk ton och dadlar. Vinet är smalare än 2003:an, med vekare tanniner och en smak som får mig att utbrista "tjockolja runt pistongerna?" Jag misstänker att vi har med en lättare garderobsskada att göra här. När vi jämför med de två tidigare provningarna av detta vin är det mörka bär, granbarr och tjära som lyser igenom i alla tre flaskor, trots diverse korkskador och omilda behandlingar. Egentligen inte alls ett dåligt vin, bara dåliga flaskor.

Tillbaka till Australien och McLaren Vale igen. Det maffiga och upphaussade 2005 Mitolo Shiraz G.A.M. (239 kr) skjuter upp mängder med skinande rena blåbär i näsan. Efter bärsprutan bombas vi med fikon, lakritsremmar och tobak ur glaset. "Som att åka Vasaloppet med en cigarr i mungipan", säger någon. Det är en stor och förförisk doft, det ska erkännas.

Smaken är extremt fyllig och smakrik, än mer blåbärssoppa serverad i fat av vaniljek, lite syltig men med syror som balanserar; detta är inte en av de semisöta australiska parodier på Shiraz-vin man ibland stöter på i denna prisklass. I den långa svansen finns god torkad frukt och kryddor. Maffigt, gott och imponerande, men inte det perfekta vinet till en gryta. Hela 95 Parker-poäng känns också mycket överdrivet; Parker älskar helt enkelt dessa tjocka superfruktiga Shiraz-viner och vi håller helt med om hans beskrivning av detta vins smak: "Rich, full-bodied, and intense, with blueberry and blackberry flavors, sweet tannin, and excellent purity", just så smakar det, vi håller bara inte med om poängen.

Efter maten bjuds vi på ett stort fat med chokladdoppad färsk ananas och till denna efterrätt slinker en halvflaska eiswein ner: 2004 Ruppertsberger Linsenbusch Riesling Eiswein (199 kr för en liten en). En solfjäder av höstlöv, nästan övermogna äpplen och, passande nog, ananaskaramell fyller luktorganen. Smaken är söt, fyllig och bred med torkad aprikos, honung och syror som känns framkramade ur alla möjliga sorters torkad frukt. Tjusigt, riktigt gott och inte alls sliskigt.

Under denna middag märker vi en klar och tydlig skillnad mellan Sydafrika och Australien, nya världen är verkligen inte något som kan dras över en kam. De sydafrikanska Kevin Arnold-vinerna är lite mindre fruktiga, lite stalligare - och just dagens flaskor, mognare - än australiernas unga ymniga frukthorn. Sydafrikanerna gör sig därmed bättre till maten och McLaren Vale får vänta tills grytan är uppäten. Inget av vinerna gör sig dock i rumstemperatur, de blir alla lite jobbigt jolmiga att dricka när de värmts upp. Servera alltså dessa viner källarkallt, runt 16-18 grader, för att de ska framstå i sin bästa dager.

2002 Château d'Issan

Det här vinet dracks redan före släppet av 2004:or från Bordeaux häromveckan, men intrycken från 2002 Château d'Issan (320 kr) har blivit liggande i anteckningsboken; oförtjänt länge ska tilläggas, för denna 3ème cru från Margaux - från ännu en förmodat medelmåttig årgång - är riktigt bra. Visserligen var 2002 ett svårt år i delar av Bordeaux, men Cabernet Sauvignon klarade sig bra och vänstra stranden lyckades bättre än högra. Några torra fakta: Château d'Issan är planterat med 70% Cabernet Sauvignon och 30% Merlot, men denna årgång är blandningen något mer Cab-tung (78%). Vinet ligger ca 18 månader på ekfat, varav hälften nya. Nu börjar vi dricka:

Doften öppnar planenligt med svarta vinbär, mandelmassa och ceder; välkommen till Haut-Médoc! Dessa grundstenar byggs sedan på med lakritsrot, palsternacka, kummin och några oliver. En klassisk, elegant margaux-bouquet. Smaken är läskande och friskt medelfyllig, med slanka syror och ganska snälla sandiga tanniner. När vi sväljer blir smaken silkig, nejlikekryddig och en ton av choklad visar sig under den fullt tillräckliga eftersmaken, som avslutas med en lätt bitterhet i svansen. Mycket gott, mycket Margaux! Vinet är fullt drickfärdigt, trots att det fortfarande befinner sig i sin ungdom, och det lär inte bli sämre med några år till i källaren.

Detta är ingen blockbuster, men en mycket bra representant för de läskande, matvänliga viner Bordeaux kan åstadkomma i mer klassiska årgångar, till vilka 2002 får räknas. Detta är en dryck gjord för att drickas.

2006 Jurtschitsch Sauvignon Blanc Fahnberg

För någon månad sedan dök det upp tre vita viner från Jurtschitsch på Systemet: en Riseling (Finare Vinare smakade den här), en Grüner Veltliner (som vi smakade här) och en Sauvignon Blanc, det vin vi nu smakat. Vid släppet hade vi en intressant diskussion om dessa viner med personalen på Regeringsgatan och de höll förvånansvärt nog Sauvignon Blanc-vinet som sin favorit bland dessa tre. Vi var tvungna att prova:

2006 Jurtschitsch/Sonnhof Sauvignon Blanc Fahnberg (160 kr) har en härlig, typisk Sauvignon Blanc-doft med svartvinbärsblad, fläder, tulpan och viol. Allt detta växer tillsammans med försommarens ogräs vid stenmuren bakom skjulet. Häll sedan lite päroncider och en gräddig efterrättsås över alla dessa blommor så vet du hur detta vin doftar. Smaken är spritsig, syrlig och fyllig, fruktigt smakrik, full med fräscha krusbär. Vinet är helt balanserat och sitter mycket bra i munnen. Det blir bara godare och godare vartefter temperaturen i glaset stiger ur sin kylskåpskalla dvala.

Det här inte bara en överraskande bra Sauvignon Blanc från Österrike - en druva som ju inte precis är deras nationaldruva - utan en Sauvignon Blanc i världsklass. Applåder!

Två besvikelser

Två viner som vi tidigare druckit med behållning gjorde oss denna gång besvikna, vart och ett på sitt eget sätt. Först ut är 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr). Det här vinet brukar vi använda för att charma grannar som inte dricker en tvåhundrakronorsflaska varje kväll. Denna flaska var dock mystisk. Dels smakade den ganska annorlunda mot förra gången och dels var den smittad av något litet fel - en liten defekt, men ändock en defekt. Har den varma garderoben (numera bannlyst) varit framme och både utvecklat och skadat vinet? Hur som helst:

En stor doft av björnbär, sandelträ, buljong, granbarr, grön mossa och välintegrerade vaniljtoner. Utmärkt. Smaken är fyllig och elegant med stilig frukt och en varm kryddig eftersmak; lite norra Rhône-vibbar faktiskt. Men något är fel: vi nosar och letar men kan inte riktigt sätta fingret på den lite dammiga, våtmuskiga hinna som är knappt märkbar bland resten av dofterna. Men när man väl hittat den försvinner den inte. Vinet har utvecklats ordentligt sen sist, inte mycket är sig likt, men samtidigt ådragit sig en lätt garderobskada - eller så har denna flaska alltid varit smygkorkad.

Nästa vin är 2004 Altos Las Hormigas Malbec Reserva Viña Hormigas
(149 kr), den sista sydamerikanska flaskan i källaren. Det här gillade vi för något år sedan men det här exemplaret föll oss inte alls på läppen. Färgen är mörkpurpur. Doften innehåller mockaläder, marsipan, lakrits och blåbärssmulpaj. Inte illa, men förra gången luktade det "mörka bär, violer och kryddnejlika". Det har i och för sig gått 18 månader sen sist, men någon doftkomponent borde väl de två flaskorna ha gemensamt? Smaken är det värre med: fylligt, mycket fatigt, nästan träigt med kantiga, klumpiga syror och på tok för mycket alkohol i svansen. Sist lät det "suveränt fyllig, kryddig smak, men inte för sträv, balanserad och helt enkelt mycket god." WTF?

Vad har hänt? Är det vi eller vinerna som bytt skepnad? Eller har bara visdomen "There are no good wines, just good bottles" besannats ännu en gång?

Pizza i fint sällskap

Som bra pizzavin rekommenderas typiskt en chianti eller kanske något från Valpolicella. Inte så denna kväll; maten var visserligen pizza från Ciao Ciao, men vinerna var långt ifrån klassiska pizzaviner.

Innan vi hugger in på maten så svalkar vi gommmen med en champagne, närmare bestämt en 1999 Gosset Champagne Grand Millésimé (499 kr). Vi bjuds på dofter av nykokta äpplen som just blivit till äppelmos i kvarnen, gräddkola och en viss mogenhet som visar sig i form av jordkällarpotatis. Denna champagne har riviga bubblor och är mycket smakrik; äppelcider på gröna äpplen är den tydligaste associationen. Vinet har syror av stål och är mycket uppfriskande. I eftersmaken finns en något underlig, men inte störande ton av räkspad. Som så ofta när det gäller champagne smakar det mer och bättre när det våldsamma bubblandet har lagt sig. Vi måste börja dekantera även champagne!

Kvällens första "pizzavin" är 2002 Arnaldo-Caprai Sagrantino di Montefalco Collepiano (383 kr) från Montefalco i Umbrien. Vinet är gjort på den ovanliga druvan Sagrantino, en druva som var utrotningshotad för bara några decennier sedan. Arnaldo Caprai anses vara den främste producenten av denna druva och Collepiano ligger ca 18 månader på fransk ek.

Den ganska komplexa doften bjuder på bigarråer, färska örter, kryddnejlika, tryffel, läder, fattoner och ett päronkärnhus. Den goda medelfylliga smaken är måttligt sträv med en liten bitterhet i eftersmaken. Detta är ett uppfriskande matvin, med bra syror, och de svagheter som finns - smaken är lite kort för sin prisklass och vinet spretar en aning - märks inte till maten. 2002 var ett hopplöst år i Italien och detta får därför anses vara en lovvärd prestation för att komma från detta svåra år.

Nästa "pizzavin" är än maffigare, en flaska 2004 Braida Barbera d'Asti Ai Suma (550 kr). Braida är en av de stora, eller kanske till och med den största, av producenter när det gäller barberadruvan, och Ai Suma är deras flaggskepp. Vinet består till 100% av Barbera och har lagrats 12 månader på nya fat.

Det mycket mörka vinet har en tät mörkfruktig komplex doft av balsamvinägermarinerade bär, gräddiga fat, fin marsipan, en bukett rosor, köttbuljong, kakao, pepparkaksdeg och en avslutande attraktiv gummiton. Detta är en enastående stor doft som är svår att slita sig ifrån. Smaken är mycket fyllig, enormt smakrik, munfyllande och riktigt lång med en eldig avslutning (15,5%). Ai Suma är ett riktigt knockout-vin men smaken är idag inte lika komplex som doften. Här finns dock en stabil struktur med muskulösa sandiga tanniner som lovar gott inför framtiden. Det enda som kan oroa är den höga alkoholhalten. Kan den smälta in i vinet med mer tid? Hur som helst så är detta en superb Barbera d'Asti.

Efter maten trollas ytterligare en flaska champagne fram, en strålande flaska 1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare. Denna gamla champagne har vi druckit förut och den är fantastiskt god även denna gång, trots att den sena timmen och de trötta gommarna betyder att detta eventuellt är ett fall av pärlor för svinen. Vi tar risken och dricker till sista droppen.

Allt som allt mycket goda viner, vår enda reservation är att man kan ifrågasätta om de två italienarna inte är lite väl dyra för vad de levererar. Men struntar man i priset så går det inte att förneka att de är utmärkta till pizzan.

Ballerinor från Bourgogne

Nu lämnar vi Bordeaux för en stund, men vi stannar kvar i Frankrike. Bra billiga viner från Bourgogne är vi inte bortskämda med, men här har vi hittat två kandidater som är riktigt trevliga utan att de svider i plånboken, båda från det mycket lyckade året 2005.

Som representant för den röda färgen och Pinot-druvan dricker vi 2005 Olivier Leflaive Bourgogne Cuvée Margot (119 kr). Detta är Olivier Leflaives bas-bourgogne och är ihopblandad från olika gårdar i Côte de Beaune. Vinet är ljust pinot-färgat, om nu denna färg finns, och en skir doft av hallon och björnbär stiger ur glaset. Här finns också en avlägsen fatkola, lite choklad och en svag dust av stallbacke. Inga stora dofter, men mycket behagliga.

Smaken är lätt, bärsaftig och god; hörnen är runda, men en märkbart gräsig syra ger vinet lite bett i den kryddiga eftersmaken. Här finns ingen större komplexitet men vinet är mycket välgjort och helt felfritt, en mycket bra vardags-bourgogne. Cuvée Margot drickes helst ganska svalt och blundar man kan man luras att tro att man har ett vitt vin i glaset.

I det vita glaset har vi hällt 2005 Louis Jadot Bourgogne Blanc Couvent des Jacobins (99 kr). Återigen en bas-bourgogne men från Louis Jadot denna gång. Chardonnay-druvorna kommer från olika delar av Bourgogne, företrädesvis från Côte d'Or och Chalonnais. Vinet är till hälften fatlagrat (8 månader i ekfat) och till hälften vinifierat i tank.

Vinet är klart ljusgult och en flyktig men frisk doft av citrus, lite fatvanilj och en gnutta färsk dragon hittar till näsan. Smaken är elegant och gnistrande ren, välintegrerad med diskreta syror som fräschar upp gommen. Vinet är enkelt men elegant och har inga problem med att matcha smakerna från en välstoppad skaljurspizza. Även detta vin är mycket välgjort, utan blemmor och mycket lättdrucket. Två ballerinor från Bourgogne.

2004 Château La Tour de By

Du är en svettig dräng som står i stallet och mockar efter korna. Du hör fruktansvärda skrik. Du rusar ut ur stallet och sätter fart mot avgrundsvrålen, de kommer från det rostiga plåtskjulet. Du har bråttom, tänker dig inte för, välter ut hinken med jästa körsbär som står ivägen, knuffar omkull pigan och hennes bricka med din lunch: nybakt bröd, nyskördade grönsaker och en prilla snus. Du sparkar upp den skeva dörren till skjulet och en fruktansvärd scen möter dig: alla är döda, jordgolvet är täckt av blod och kroppsdelar. Det svartnar, du faller med ansiktet före rakt ner i jord, rost och blod - du har just druckit ett glas 2004 Château La Tour de By (134 kr).

Detta vin har redan uppskattats av Finare Vinare och Frankofilen [senare även av Konjären], och vi kan inte vara sämre. Trots det nyliga finbordeauxsläppet är detta inte ett adligt vin utan en simpel cru bourgeois. Vi häller upp. I näsan: blodiga köttbitar, rostig järnspik, stall, grönsakstoner, saltlakrits, brioche och lite jästa körsbär i bakgrunden. I munnen: mer blod, mer järn, en prilla - "Med ett schysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad" - medelfylligt, knastertorrt, läskande stöddiga syror, lite bittermotstånd och salt. Inte så långt, men vad gör det till maten.

Detta är för de väderbitna, konservativa bordeauxfansen som tycker att hedonistiska fruktbomber är Satans påfund. Själv tyckte jag det var ett utmärkt matvin och en salt grönmöglig St Agur harmoniserade perfekt med vinet. Annica var mer reserverad: lite för mycket massmord på bondgård för henne.

Addendum: Konjären inser att detta vin uppskattas av en liten men selekt skara och finner sig transporterad till Shakespeares Henry V och hans "band of brothers." Jag kan inte motstå frestelsen att begå våld på Shakespeare genom detta svar:

We few, we happy few, we band of bloggers;
For he to-day that drinks this blood with me
Shall be my brother; be he ne'er so vile,
This day shall gentle his condition;
And gentlemen in Sweden now-a-bed
Shall think themselves accurs'd they were not here,
And hold their manhoods cheap whilst any speaks
That drank with us La Tour de By.

Förlåt, William.

2004 Château Montrose

Efter att ha genomlidit Systembolagets bordeaux-släpp i form av vinbeställningslotteri och ringlande lunchköer på Regeringsgatan kunde vi inte hålla oss: vi öppnade ett alldeles för ungt smakprov av en av 2004:orna redan ikväll. Valet föll på 2004 Château Montrose (466 kr) helt enkelt därför att det var ett av de viner som fortfarande fanns kvar på Systemet efter dagens bärsärkargång, vilket eventuellt ger oss en chans att ersätta den urdruckna provflaskan.

Château Montrose är en Cabernet Sauvignon-dominerad 2eme cru från St Estèphe - ett vin som brukar kallas "Château Latour från St Estèphe" på grund av sin karaktär och sitt med Château Latour snarlika läge vid Girondes strand - och det är faktiskt första gången vi dricker detta vin, åtminstone vad vi kan minnas. Det vin vi är mest bekanta med från detta distrikt är det utmärkta Château Cos d'Estournel, ett vin som vi avstod från i år; det fanns så mycket spännande som vinbudgeten skulle räcka till. De stora vinerna från St Estèphe har traditionellt varit gravallvarliga strama brygder som krävt decennier för att mogna, men även dessa viner har svepts med i dagens (lovvärda) ambition att vinerna skall vara mer tillgängliga tidigare, förhoppningsvis utan att för den skull ge avkall på lagringsbarhet. Den moderna inkarnationen av Château Montrose kräver alltså, enligt de lärde, på sin höjd tio år för att bli moget njutbar. Vi öppnar ändå.


Färgen är riktigt mörk, men röd, inte blålila. Den stora doften, som genomgår ett antal metamorfoser under kvällen, inleds med mosade svarta vinbär och mogna mörka plommon. Därefter rök och sten, choklad och en rejäl dos ceder i form av de alltid så åtråvärda blyertspennorna från Médoc. Det kommer mera: köttgryta, mandelmassa, nyskurna grönsaker, rödbeta, kryddnejlika och nybakta kanelbullar. Vilken komplexitet detta vin visar upp redan nu!

Smaken är rik, djup och silkig. Här finns gott om välstrukturerade tanniner, men de är förvånansvärt lätthanterliga med tanke på detta vins rykte. Vi hittar massor med cassis, ceder och faktiskt några mogna krusbär i den fylliga smaken, vars tyngd balanseras av lätt medicinala men rejäla syror. Eftersmaken är mycket lång, kryddig och lite knäckig. Trots att vi är inbitna cab-junkies överraskas vi av att detta unga vin är så gott redan nu. Risken finns naturligtvis att det inom kort sluter sig i ett antal år, men de närmsta månaderna kan man nog lugnt avnjuta detta suveräna vin i sin ungdom.

Men vinet är ju från 2004, en förmodat medelmåttig årgång? Vi letar efter någon svaghet som kan bekräfta årgångens skavanker och finner en liten dipp i mellansmaken. Men detta är en obetydlig svaghet i sammanhanget, vinet är storartat. Man undrar ju hur de hyllade 2005:orna ska smaka om detta är en typisk 2004:a? [Fast hur årgångstypisk är Montrose egentligen? Se de insiktsfulla kommentarerna.]

2001 Château Destieux

Vi har tröstdruckit en del bordeaux inför morgondagens släpp i nordkoreansk tappning. Anledningen till dysterheten är att ingen tid kommer att finnas till att köa på måndagsförmiddagen, vilket är mer eller mindre nödvändigt för att få tag på de hårt ransonerade 2004:orna. Denna Grand Cru från St Emilion får hålla humöret uppe under tiden.


2001 Château Destieux (329 kr) är mörkt rubinrött i glaset. Vinet har en tät doft av svarta vinbär, blåbärssylt, sötlakrits, nässlor och förförisk fatgrädde från rostade fat. Smaken är fyllig, plommonfruktig och smakrik med avrundade tanniner och fin sirlig syra. Visst finns här gott om fat, men det vaynerchuckska ekmonstret hålls (vanilj-)stången. Eftersmaken är varm, men inte eldig, med en bränd ton av farinsocker och glögg. Vinet bjuder på en viss mognad men kan sparas längre i jakt på mer komplexitet. För närvarande är detta inget som får en att spränga pannbenet i djup tankemöda, vinet är publikt snarare än djupt, men det går inte att förneka att detta är väldigt gott, än mer så om man gillar Merlot och ny ek.

Den här bordeauxen gör mer skäl för sina tre hundralappar än vad 2001 Château Batailley i samma prisklass lyckades med. Vinet kan säkert upplevas som lite snällt av den hårdhudade, men det är en bra introduktion till St Emilion för bordeaux-nybörjaren.

2005 Barth Hattenheimer Schützenhaus Riesling Spätlese Trocken

Detta vin dricks med en än värre förkylning och jag får därför nöja mig med att teckna ned vad de övriga middagsgästerna tyckte om vinet. Risken för att 2005 Weingut Barth Hattenheimer Schützenhaus Riesling Spätlese Trocken (149 kr) ska vara korkskadat är mycket liten, flaskan har nämligen en tjusig glaskork. Mycket smart. Man undrar varför detta inte är vanligare; är glaskorkarna mycket dyrare än vanlig kork månntro? (Fläckarna på etiketten till vänster är inte en nysning, utan spåren av ett ilsket rödvin som dracks vid samma tillfälle).

Denna Riesling från Rheingau doftar (enligt utsago) blomsteräng, päron och honungsmelonsskivor på en bädd av flinta dränkt i nektar. När dessutom den för ett vitt vin ovanliga doften av hallon dyker upp blir det här rena fruktsalladen. Ännu inga oljetoner, doften är ung men redan mycket komplex och lovande. Vinet har en pockande livlig citrusinspirerad syra och är helt torrt trots spätlese-skörden. Smaken är mycket uppfriskande med en fin balans. Köp (det finns några flaskor kvar lite här och där) och lagra, det här kommer att bli mycket gott, eller, mer korrekt, ännu godare.

2005 Château de Chamirey Mercurey

En ihärdig förkylning har gjort att det inte blivit så mycket vin drucket den sista veckan. Så jag bläddrar lite bakåt i anteckningsboken och hittar en bourgogne som dracks för någon vecka sedan: 2005 Château de Chamirey Mercurey (159 kr). Vinet är från Mercury i Côte Chalonnaise, söder om Côte d'Or, dvs inte från det som anses vara fin-bourgogne, vilket ger ett lägre pris än vad som annars varit fallet.


Doften visar på en lättare Pinot Noir och innehåller lantliga toner av jästa körsbär med sina körsbärskärnor, lite saltlakrits och atmosfären i ett rent och ångfyllt badhus (ja, det var det närmaste vi kom denna doftkomponent). Doften utvecklas vidare med spår av en pomeransrik hälsokostglögg, oxbuljong och lite fatvanilj. En komplex doft för att befinna sig i den här prisklassen, men ge vinet luft och tid för att det ska vakna. I smaken är vinet lätt till medelfylligt med ganska snälla tanniner och syror, balanserat och med en smak av katrinplommon i medellånga svansen. Vinet är ungt men fullt drickbart idag. Absolut inget tävlingsvin men bra till maten; det var utmärkt till pastan vi sköljde ner med vinet.

Skörderapport från Niagara Peninsula och Chateau des Charmes

Som den residente förespråkaren av kanadensiska viners förträfflighet känner jag att jag vill slå ännu ett slag för detta i mitt tycke spännande område. Enligt rapporter har 2007 varit ett mycket varmt och torrt år i niagaraområdet och jordbruk har inte varit helt lätt.

Chateau des Charmes har publicerat ett par mycket läsvärda skörderapporter, fint illustrerade, som beskriver hur deras skörd för 2007 ser ut att bli för Pinot Noir och Chardonnay, "We are delighted with the Pinot Noir crop this year. The bunches and berries are beautifully formed ..."

Jag kan bara uppmuntra vinimportörer och Systembolaget att börja utforska detta område utanför den väl intrampade Icewine-stigen.