Ett dussin Pichon-Lalande

Efter en förvirrad taxiresa till det decembermörka och regniga Sunnersta (chauffören försökte övertyga oss om att vi helt klart skulle till "fel adress") anländer Göran och jag till Konjärens residens för att dricka årets äldsta viner. Det som väntar oss är en vertikalprovning med hela tolv årgångar Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande, från 1970 fram till 2004, majoriteten målmedvetet inropade på diverse auktioner av Vinmannen. Provningen var mycket professionellt arrangerad och vi tackar Konjären och Vinmannen för inbjudan till evenemanget. Förutom värden och arrangören deltog även kända namn som Pokermannen, Redaktören, IT-mannen, Direktören och Raketforskaren, rena herrklubben. Hade vi bara haft lite mer författare och konstnärer runt bordet hade scenen kunnat vara hämtad ur Strindbergs Röda rummet.

Flaskorna korkas försiktigt upp, endast 1975ans kork går i småbitar och 2004 är den enda årgång som dekanteras; resten får luftas i glasen under kvällens gång. Ofantliga mängder provningsglas trollas fram - vi sköljer ur de skåpdammiga glasen med Guigals Crozes-Hermitage - och börjar hälla upp. Jag räknar till 135 glas på bordet vid kvällens slut och avundas inte Konjärens disknatt. Vi börjar med den äldsta årgången och smakar oss framåt i tiden.

1970 - ett mycket bra år. Lätt rubinröd med tegelkant (en färg som går igen i alla tre sjuttiotalsårgångar). En mycket mogen doft, fortfarande med mörka bär närvarande. Andra dofter som passerar under kvällen är läder, "torv i likör", rödvinsås, portvinsrussin och fläsksvål. Smaken är mogen, mycket elegant, med en len, lång, lite knäckig eftersmak. Lite inlagda rödbetor visar sig, men inte mycket tanniner har överlevt. En stilig åldring.

1975 - små bär gav mycket sträva, tanninrika viner, långliggare. Ännu en mycket mogen doft med urskiljbara svarta vinbär, läder, lakrits och en dust av skoputs/mynta som senare övergår i björnklister. 75an är strävare och kryddigare än 70an, men också kortare och mindre elegant. 75an har passerat sin topp och vinet dör efter någon timma en stilla död i glaset.

1979 - ett kallt, svårt år. Detta vin överraskar med ungdomliga dofter av våffla med hallsonsylt och grädde. Dessutom torra örter, grankåda, träkryddor, lite buljong och nässlor, en rik och förförisk doft. Detta vin har fortfarande en fin frukt med härliga syror, ganska torra tanniner, men mycket tjusigt sammansmält. Mycket gott, bäst hittills - årgångar är inte allt.

1983 - räknas som ett bra år för Pichon-Lalande. Nu har färgen mörknat något och tegelkanten är knappt förnimbar. Gräddiga körsbär och svarta vinbär, tjära och nejlika och, efter någon timma, en ansjoviston. Lite fylligare, vassare och fortfarande fruktigt med mycket vitala syror, i full balans. Mycket bra.

1984 - svårt år med mycket omogna druvor. Först en doft av utedass, som dock snabbt luftar bort. Sedan rotsaker och avlägsna bär och efter någon timma har doften blivit riktigt elegant. Vinet är friskt, med bra bett, men lite ihåligt i mitten. Bättre än väntat från denna årgång.

1985 - extremt kall vinter, men ändock ett mycket bra år. Doft: bär med fina fatiga trätoner, chokladsås, tobak, en gnutta mint och den så åtråvärda lagårdsbacken. Smaken är fylld med ceder och bär, välstrukturerade tanniner, mycket bra bett i syrorna, allt i balans. Ett strålande, suveränt gott vin!

1986 - tuffa sträva viner. Första intrycket är valnötsskal, men de förvandlas snabbt till unken kartong. Smaken är vattnig med gott om blöt kartong. Korkdödat.

1988 - kraftigt undervärderad årgång enligt Broadbent. Fin fruktighet, gräddiga fat, kokta kålrötter. Kraftfullt, läskande vin. Smaker av ceder och läder, fin balans. Gott.

1989 - bra, men varmt år, som gav låg syra. Först får jag bara en kompakt vägg av jäst, men den försvinner snart. Istället kommer riktigt mogen saftig frukt och runda fattoner. Vinet har mycket riktigt en låg syra, men en viss strävhet och den stora smaken gör ändå vinet attraktivt.

1992 - ett mediokert, för att inte säga dåligt år. Tegelranden är nu försvunnen och vinerna blir mörkare och mer kompakta, utom just denna årgång som är lite tunnare i färgen. Doften bjuder på krämiga kryddiga fat och lite chokladkolatoner, men ganska veka bär. Smaken är blaskig, men i övrigt felfri. Provningens svagaste år.

1996 - bra år, perfekt mognade Cabernet Sauvignon-druvor. Doften bjuder på bär och finaste fatmarsipan, ceder, rotsaker, lakritsrot och tobak. Komplext och förtjusande. Vinet är mycket smakrikt, fylligt, livligt, en fullständigt komplett smak. Lysande gott och än bättre till maten! Tredje gången gillt i år för detta vin.

2004 - bra år. Den purunga doften innehåller smörkola, hallonsylt, kanel och gräddiga fat. Smakrikt fruktbombande, nästan syltig smak, fortfarande i sitt babyhull. Svårt att tro att det är samma vin som de tidigare.

Vinerna uppvisade en enorm variation och det var ibland svårt att tro att det var samma vin man drack, även inom ett årtionde. De tre sjuttiotalsårgångarna var till exempel mycket olika varandra. Efter provningen utsåg vi en vinnarårgång. Den perfekt mogna 1985an fick flest röster, men även 1979 och 1996 fick stora applådsalvor. Efter provningen högg vi in på helstekt lammstek och potatisgratäng vilket inte precis gjorde vinerna sämre. Detta är verkligen matviner och särskilt 1996an steg till nya höjder när den fick sällskap av rosmarinkryddat lamm.

Till efterrätt bjöds en söt kaka efter ett recept av världens bäste sommelier och till den drack vi inget mindre än en 1947 Château Caillou Crème de Tête, en ålderdomlig sauternes, ett vin som lätt tar platsen som årets äldsta vin för min del. Det enda som kommer i närheten är den 1957 Hungarovin Tokaji Essencia vi drack i våras. Denna sextioåring är vackert bärnstensfärgad och doftar nästan som en gammal tokayer: lite rökiga, oxiderade toner av bränt socker, bikupa, crème brûlée och nötter. Smaken är stor och komplex, rik och mogen, med massor av saffran och vanilj. Eftersmaken är lång och både oxiderad och söt. Vinet passade löjligt bra till den söta efterrättskakan. Total harmoni. Det syns inte så tydligt på bilden, men alldeles till höger om "1947" på den lilla övre etiketten står instruktionen "To be iced". Vi tog risken att avstå från isbitarna.

Efter detta friskade vi upp våra gommar med en magnumbutelj 1996 Jacquart Champagne Brut Mosaïque, en champagne som fortfarande är påtagligt ung. Doften var typisk med äpple, mandel, gräddkola och toast och smaken fruktig, uppfriskande rivig och lite vildsint. Den här champagnen kommer nog att stå sig ganska många år till, särskilt på magnumflaska.

Sedan var det dags för portvin och ost. Ostarna var diverse goda grönmögelvarianter och portvinet var en flaska 1983 Graham's Vintage Port. Vinet bjuder på en mycket ungdomlig doft av marsipan, bär, mint och några ovanligare toner av barkflisor och vademecum. Smaken är ganska kompakt och bärig; detta vin är fortfarande, trots sina tjugofyra år, bara barnet. Detta hindrade inte att det tillsammans med ostarna bjöd på sen kvällsnjutning.

Än var det inte slut; nu kom kaffe, konjak och cigarrer, både för att fullända scenografin från Röda rummet, och för att förtränga ångesten över den stundande "Night of the Evil Dishes". Själv tog jag mätt och belåten sista tåget hem till Stockholm.

The aftermath.

Tack för en värdig avslutning på vinåret 2007.

Desperat uppsamlingsheat

Året är snart till ända och kön med druckna men oskrivna viner blir allt större. Här kommer ett kortfattat och lite desperat uppsamlingsheat med ett tiotal viner vi druckit, men inte hunnit skriva om, under december månad.

2005 Zenato Valpolicella Superiore Ripassa (169 kr) har en tät doft av blåbär, björnbärskompott, viol och gräddig mjölkchoklad med en liten portvinston. I smaken finns bär, svamp och kryddor. Vinet är på gränsen till fylligt, väl avrundat men saknar lite syra, ganska strävt, men det är en len strävhet. Lagrat på fransk ek i 12-18 månader och på sedvanligt ripassa-vis har torkade druvor blandats ner i förstavinet för att ge en andra jäsning. Detta är inte superkomplext, men ett välputsat och gott modernt vin i internationellt stil. Vi frågor oss dock: smakar det verkligen ripassa? Var är Corvinan?

2004 Château Belgrave (245 kr) bjuder på en återhållsam bordeauxdoft med körsbärskärnor, enträ, marsipan, lakritsrot och lite björnklister. I munnen är vinet medelfylligt, läskande, men tunnare än förväntat; inte särskilt strävt, dock bra syror. En något kärv stjälkighet i botten och en ganska kort avslutning gör detta till en godkänd bordeaux, inte mer.

2004 Château Cantelys Blanc (198 kr) luktar våt ull och sten, hårdpäron, lite ananas och trevliga vaxiga fat. I den rikligt tilltagna smaken får vi surgrape, lite träsmaker och rejält med syra. Det hela avslutas med lite omogen frukt och stjälkar. Det är faktiskt inte så illa som det låter och vinet blir bättre när temperaturen stiger, men vi köper nog inga fler flaskor. Det finns bättre vita bordeauxer på Systemet.

2005 La Brancaia Tre Toscana IGT (129 kr) har en fin doft av körsbär och kryddig mandelmassa, torkade plommon, tobak och gräddglass. Vinet är medelfylligt med en rejäl, lite kantig syra och några gröna toner i eftersmaken. Känns starkare än sina 13,5%. Är bättre med pizza än utan. Skulle förmodligen ha mått bra av mer luft än vad den stressade kvällen tillät.

1997 Louis Jadot Meursault (285 kr) bjuder på mycket fina mogna vaniljfat med kola, torkad frukt, sultanrussin, citrus, "gräddad pajdeg", mineraler och några sherrytoner i bakgrunden. Är vi i Bourgogne månntro? Vinet är ganska lätt, moget, med en len frukt, litchifrukt; inte särskilt komplext men i balans och med sina läskande syror i behåll. Fullt tillräcklig längd. En bra mogen bourgogne.

2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva (269 kr) en mycket italiensk doft med körsbär (i likör), russin, nyputsade skor, bittermandel och lite mognad. Smaken är tuff och frukten anas bakom en trävägg. Det känns ibland som om Mastroberardino glömt några druvkärnor kvar i flaskan för oss att tugga på. Hmm, detta var inte vad vi väntat oss, särskilt inte efter andra bloggares berömmande ord. Till vinets försvar skall sägas att efter ett öppnat dygn i kylskåpet blev det betydligt mera medgörligt. Detta är ett vin som uppenbarligen behöver ha luft på barolonivå.

En 2002 Jacobsdal Pinotage Estate Bottling (109 kr) slank ner till en gryta. Detta var sista flaskan av tre och det var också den bästa. Pinotagens animaliska smaker hade helt och hållet integrerats med Pinotage-lingonen. Som att dricka en viltgryta med lingonsylt. Även flaskan med 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr) var vår sista. Denna årgång av detta vin har varit knepig och uppvisat mycket stor flaskvariation. Den här flaskan bjöd dock på fullt godkänd matvänlig Shiraz med begynnande mognadstoner.

2004 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove (389 kr). Sorgligt nog var även detta vår sista flaska, då vi gav bort resten som presenter. Vinet, Ornellaias andravin, är däremot inte alls sorgligt. I den italienska doften (Är vi påverkade av etiketten? Druvblandningen är nämligen ärke-bordeaux: 35% Cabernet Sauvignon, 50% Merlot, 10% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot) finns stora fina körsbär med några svarta vinbär i bakgrunden, stiliga träiga mandelmassefat, mjölkchoklad, pinjekottar och örter. Smaken är redan härligt följsamt fruktig, med lite sötlakrits och buljongtoner, intensiv men balanserad, kryddig med lagom tanniner och gott om friska syror. Nästan samtidigt utropar vi "Rhône!". Det här smaken skulle mycket väl ha kunnat stamma från en mycket bra Côte-Rôtie, även om doften (eller etikettsuggestion) indikerar ett italienskt ursprung. Hur som helst är vinet lysande, ett värdigt andravin till den store Ornellaia. Bravo!

Superprestigechampagne

Ännu en provning på Systembolaget, säsongens sista, och denna gång med det subtila epitetet "Superprestigechampagne". Systemet har även en ordinär champagne-provning och en lite finare prestigechampagne-provning, så kvällens övning måste ju vara något alldeles extra. Provningen är blind och stegrande, vi börjar med "enklare" champagner och rör oss sakta mot giganterna. Stefan och Sara från vinkällarbutiken på Regeringsgatan ledsagar oss entusiastiskt genom de bubblande dryckerna.

Den första champagnen är gul, varken mer eller mindre. Ur glaset stiger en riktigt mogen doft med citrus, mogna röda äpplen, nybakad brioche, stenrök och vaniljsås. Efter en timmes luftning anfalls vinet av en påse smörkolor av märket Werthers Original som dominerar doften totalt. Smaken är frisk, mycket syrlig till och med - särskilt med tanke på mognaden i doften - mineraltät, ganska fyllig och lång. Vinet är bekant, jag har det på tungan, men lyckas inte få fram en gissning. Vinet är 1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare (549 kr), en favorit, och här får man väldigt mycket mogen champagne för pengarna.

Nästa vin är också gult men med en ytterst subtila inslag av rosa. I doften finns mogna äpplen, blomblad, jord och knäckebröd. I munnen får vi en stor mousse med en rik, äpplig, saftig och syrlig smak. Även detta vin är mycket bra. Det visar sig vara N.V. André Clouet Champagne Cuvée 1911 (529 kr) som inte är från 1911 som man kan tro, utan har sitt namn därför att det tillverkas exakt 1911 flaskor av denna cuvée. 100% Pinot Noir.

Det tredje vinet är gult och bjuder på en mycket annorlunda doft: omogna krusbär, sälgpipa, päronklyftor, äppelcider och hyacinth. Smaken är bred, syrlig, med riktigt riviga syror som rensar gommen. Vinet bjuder på en i detta sällskap ganska udda blommig smak. Fortfarande ungt och omoget. Detta var N.V. Jacques Selosse Champagne Brut Initial (524 kr), en mycket egen champagne som degorgerats så sent som den 4 oktober i år enligt den informativa flasketiketten. 100% Chardonnay och minst 8 års flaskjäsning.

Det fjärde vinet är också gult rätt och slätt. Doften innehåller bröd, citronskal, vaniljsocker, rena sockerkakan, plus lite krita och rökighet - det luktar faktiskt nästan som en vit bourgogne! I smaken märks det att vi tagit ett kliv uppåt på skalan, en intensiv och rik smak med ettriga bubblor fyller gommen och syrorna dansar fram på tungan; en publik dryck med en gnutta restsötma i svansen. Vi är i hip-hop-landet, detta är flytande bling-bling: 2000 Louis Roederer Champagne Cristal Brut (1450 kr). Visst är det gott, men nja säger vi åt priset.

Det näst sista vinet - vi börjar ana storheter nu - är gult med guldgröna inslag. Doften - som är lite knuten - inleder med finstämda smöriga vaniljfat á la Bourgogne. Sedan kommer en diskret blandning av plommonsylt, sommaräng, kalkstenstrand och en avlägsen liten svettig strumpa i bakgrunden. Ljuvliga dofter (trots strumpan). I munnen formligen attackeras tungan av de många syrorna. Smaken är stor, mycket fräsch och fyllig, nästan skimrande och eftersmaken är mycket lång och rik. Detta är uppenbarligen något med mycket stor, men ännu oförlöst, potential. Det är 1996 Salon Champagne Brut Blanc de Blancs (1666 kr) i glaset och det ska bli mycket intressant att få smaka detta vin igen om några år (blinkblink, Thomas).

I sista glaset har vi en djupgul vätska, nästan som mässing. Doften är fantastisk: vita och gröna bär, nougat, lakritsrot, salt och mineraler, samt ett konglomerat av rökiga inslag, rostade hasselnötter, krut och rökt ål; en djup och komplex, på gränsen till animalisk doft. Smaken? Någon har beskrivit detta som "flytande taggtråd", lägg till ordet "gyllene" så är beskrivningen mitt i prick. Vilken energi! Vinet har en perfekt sammansättning och struktur, otroliga syror, en intensiv, nötig, livlig känsla med en smörig, mycket lång avslutning. Perfektion! Vilket vin är då denna gigant? Jo, 1996 Krug Champagne Brut (1750 kr). Detta är utan tvekan kvällens vinnarvin. Det är också den bästa champagne jag någonsin druckit, värd vartenda öre. Fullkomligt strålande! Krug använder sig av alla de tre champagne-druvorna: Chardonnay, Pinot Noir och Pinot Meunier, vilket uppenbarligen inte är en dum idé. Tack och lov lyckades jag lägga vantarna på några flaskor av detta vin, ett faktum som förgyller framtiden.

Efter provningen åt vi baguett och några bitar Langres-ost från Champagne, en ost som kompletterade de flesta vinerna mycket bra - det enda undantaget var den udda Selossen som skar sig en aning med osten. Allt som allt, en storartad provning och vi vandrade mycket nöjda och belåtna hemåt i decembermörkret.

Giganternas kamp

Ikväll var det dags för vinprovning på Systembolaget, och inte vilken provning som helst: temat var "Giganternas kamp". Förväntansfullt slår sig tolv personer ned vid bordet med fem vinglas var framför sig. Det första glaset innehåller ett "fulvin" som referens. Det stackars vin som spelar denna roll i kväll är 2005 Château La Reyne Cahors Prestige (90 kr) ett Malbec-dominerat vin från Cahors. Vinet är mörkt blårött, doftar bärsaftigt av mörka bär, sötlakrits, torkade rosor och en söt fatvanilj. I munnen är vinet fruktigt, ganska strävt med en slånbärsartad kärvhet, syrlig alkohol, lite kantigt. Första klunken var inte någon höjdare, men vinet blev faktiskt betydligt bättre med någon timmas luftning. Lufta även billigare viner!

Efter denna inledande övning ger vi oss in på den egentliga provningen. Fyra röda viner ska provas, vi vet inte exakt vilka, men vi vet att det är ett vin från Frankrike, ett från Italien, ett från Australien och ett från USA, dvs ett vardera från de fyra största rödvinsländerna. Vi vet dessutom att vinerna är "giganter". Vi kan kalla provningen "trekvartsblind".

Det första vinet är kompakt mörkrött. En stor, bred, härlig, mångbottnad men självklar doft av Shiraz stiger ur glaset. Här finns massor av komponenter: en kompott av de ljuvligaste mörka bär: mosade svarta vinbär och björnbärsmarmelad; nyponsoppa, fruktmoskok, svedda ekplankor, lite höstlöv och eukalyptus, lager på förföriskt lager av doft. I munnen har vinet en rå, yppig men samtidigt elegant kraft med massor med fyllig mogen frukt och träkryddor. Vinet är i balans med avrundade tanniner och en ursnygg syra. Den minutlånga eftersmaken innehåller en gnutta sötma, men vi håller oss på rätt sida av de parodiska fruktbomberna här. Storslaget! Detta är knappast ett matvin, men ack så gott som det är; använd det istället för portvin.

Detta var helt klart en klockren australisk Shiraz i den högre skolan. Jag gissade (jag var begsäker på) att detta var australiern, närmare bestämt en ung Penfolds Grange, men icke. Det var 2003 Torbreck RunRig (1447 kr), ett vin som enligt ryktena ska vara just en parodi. Efter att ha smakat på det kan jag inte hålla med. Det här vinet passar säkerligen inte allas smak - det är helt klart en fruktbomb, dock inte en konstgjord fruktbomb. RunRig har en sådan lyckad kombination av urkraft och finess att man inte kan låta bli att imponeras. Druvorna, 97% Shiraz och 3% Viognier, är de allra bästa som kan uppbringas från några gårdar i Barossa Valley och vinstockarna är upp till 140 år gamla. Vinet har legat 30 månader på ekfat.

Nästa vin var helt annorlunda, runbinrött med en tegelton i kanten. Ur glaset kommer flortunna mogna dofter av körsbär i likör, solpinade örter, vissnande rosor, kaffe, mörk choklad, anis, vit tryffel och lite knäck, allt insvept i supereleganta fattoner. Smaken är sträv men slank, läskande och helt sammansmält. Stiliga syror bär upp den långa eftersmaken som har inslag av flera olika träslag och bittermandel. Vinet fortsätter att utvecklas under hela provningen och bjuder på nya nyanser vid varje ny sniff. Ett otroligt stiligt vin.

Detta måste vara italienaren: jag gissade på en ganska mogen barolo eller barbaresco, 1997 eller 1998 (lite röta där), helt klart från en stor producent (inte så långsökt när provningen heter "Giganternas kamp"). Vinet var 1998 Gaja Costa Russi (1931 kr) från Barbaresco. Dyrt som satan, gott som satan. En tallrik hemgjorda gnocchi med några droppar vit tryffelolja till det här - a match made in heaven.

Det tredje vinet var, liksom det första, nästan ogenomträngligt och kompakt mörkrött. Den mycket attraktiva doften bjuder på mörkmogna svarta vinbär i chokladsås, nyklippt gräs och torkat hö på samma gång, stora gräddiga fatdofter, lite tjära och en gnutta mint. Smaken är explosiv, fyller först hela gommen, för att sedan raffinerat sakta smälta bort i munnen och efterlämna en oändligt lång eldig eftersmak av torkad frukt, kryddor och mörk choklad. Detta vin vann omröstningen om bästa vin, med en röst mer än nästkommande vin, och det är verkligen en riktig tävlingsvinnare: ett fyrverkeri av frukt och substans. Men denna omröstning skedde redan efter en kvarts provande och många ändrade uppfattning om vinerna efter 90 minuters smuttande och luftande. Liksom det första vinet vill man inte ha för många glas av detta vin, men ett glas tackar man inte nej till.

Min gissning, efter att ha tjuvsniffat mig till en klockren bordeauxnäsa i det sista vinet, var på USA. Mintinslaget påminde om flera av de rena Cabernet Sauvignon-viner vi nyligen provat i Kalifornien, så slusatsen belv att det var en ung Napa-Cab i glaset. Det var det: 2003 Shafer Cabernet Sauvignon Hillside Select (1495 kr), en ren Cabernet som ligger hela 36 månader på fat.

Det sista vinet var tegelrött, inte bara i kanten utan nästan rakt igenom hela kroppen. Doftens grundplåt var riktigt mogen bordeaux: höstlöv, stall, tobak, bränd ceder, katrinplommon, rönnbärsgele, lakritsrot, "engelsk fruktkaka" och, faktiskt, liljekonvalj. Elegant, finstämd och komplex. Smaken är balanserad, läskande, inte med mycket frukt men med syror och tanniner i harmoni. Eftersmaken är lite torr (och blir torrare med mer luft) men innehåller en fascinerande ton av frisk tobak, lite som att röka pipa med riktigt fräsch fintobak. Man började drägla efter en rosastekt välhängd skiva biff med rödvinsås och potatis när detta vin fanns i glaset.

Detta är självklart fransmannen, absolut en bordeaux, en riktigt mogen bordeaux. Frågan är bara vilken? Med tanke på föregående viner så måste det vara en av de största, ett av de fem Premier Cru-slotten på vänstra stranden, alternativt Cheval Blanc eller Ausone på högra stranden. Petrus, Le Pin och några andra kultviner hade knappast rymts i denna provnings budget, de gick därför att utesluta. Längre än så kom jag inte. Bristen på frukt gjorde det svårt att gissa på huvuddruva och jag vet att jag tagit fel på riktigt mogen Merlot och lika mogen Cabernet förr. Det blev en feg gissning, inte mer än "stor bordeaux från 80-talet". Det var 1994 Château Cheval Blanc (2165 kr), något av en slamkrypare. 1994 är inte ett stort år, om än inte så dåligt som man först trodde, därav åldersmissen. Det är dessutom det enda av de stora vinerna som har Caberbet Franc som huvudingrediens (resten är 40% Merlot - andra fakta: 40-åriga stockar, 18 månader på ekfat). Inte lättgissat, min erfarenhet av dessa viner i moget tillstånd är tyvärr alltför skral - jag måste försöka dricka fler mogna kungsbordeauxer i framtiden! Ett riktigt aristokratiskt vin, mycket bra, även om den svaga årgången lyser igenom något.

(Urdruckna giganter)

Vilket vin var min favorit? Det är inte lätt när kvalitén är så genomgående hög och vinerna av så olika karaktär. Jag var först inne på RunRig's fantastiska doft och Shafer's explosiva smak, velade sedan förbi de frestande klassiska tonerna från Cheval Blanc, men stannade slutligen på Gajas barbaresco. Den är helt enkelt enastående.

Efter provningen passade jag på att ställa en fråga om det så kritiserade bordeaux-släppet: varför bara 60 flaskor 2004 Château Latour? Frågan gällde de låga inköpskvantiteterna överhuvudtaget: varför så få flaskor när efterfrågan är så stor? Svar: det är just det som är problemet, den höga efterfrågan, i ett globalt perspektiv. Systembolaget är inte längre en major player på världsarenan - en gång i tiden världens största enskilda vinköpare, inte så nu längre. De fick helt enkelt inte köpa fler flaskor från producenterna.

(Johan gör ett kap)

På väg ut från provningen höll jag på att riva ner en stapel 1996 Krug Champagne Clos du Mesnil (6250 kr) när jag lyfte jackan av galgen i garderoben. Där, bakom kläderna, låg hela Stockholms tilldelning av detta vin, 6 flaskor, en överdimensionerad låda per flaska. Detta är bortom min budgethorisont, men strax utanför provningsrummet hittade vi ovan avbildade skatt: låda på låda av 1996 Krug Champagne Brut (1750 kr). Vi bönade och bad om att få köpa några flaskor, men icke: "Vi ses imorgon bitti" var det kallhammrade svaret från den annars så genomtrevliga personalen. Det blir ännu en bister morgon i kön på Regeringsgatan alltså. Väl mött.

2005 Château de la Négly La Clape La Falaise

Trots den senaste tidens tystnad här på Drucket har vi har faktiskt druckit en del vin de senaste veckorna. Det är bara tid och ork till att skriva om vinerna som saknats; vi skyller på förkylningar och arbete. Här är hur som helst ett av de uppdruckna vinerna:

Inspirerad av smakproverna från Languedoc köpte jag dagen därpå några flaskor från ett av de mer kända vinhusen från denna del av Frankrike: 2005 Château de la Négly Coteaux du Languedoc La Clape La Falaise (219 kr). La Négly är känt för ett högkvalitativt hantverk, ett noggrant urval och smakrika, koncentrerade viner. I La Falaise är det mest Syrah, tillsammans med 35% Grenache och 15% Mourvedre.

Den friska och uppiggande doften är fullproppad med bär: mogna tranbär, blåbär och hallon. Bären är insvepta i slipade krämiga ekfat och choklad kryddade med pepparkaksdeg, stekt kött och en gnutta tapenad. Smaken är sojafyllig men läskande, rik och rejält syrlig. Det hela stadgas upp av kryddiga stjälkinslag och en lite knäckig eftersmak avslutar det hela. Det här är helt klart ett vin i en fylligare modernare Languedoc-stil - närapå fruktbombsvarning - mycket välgjort, men det passar fömodligen inte alla. Det ska bli mycket intressant att se hur denna unga dryck utvecklas med några års lagring. Lite mer komplexitet, lite mer integration och lite upplättande åldersuttunning kommer att göra mycket gott för detta vin.

Languedoc

I veckan som gick var det lansering av en ny bok om det franska vinlandskapet Languedoc. Boken, Languedoc - Möten med viner och vinodlare i franska södern, är författad av Britt Karlsson tillsammans med två medförfattare: Bengt Rydén och Anders Levander. De rikligt förekommande bilderna är tagna av Per Karlsson. Det finns inte så mycket skrivet om Languedoc som vindistrikt - det finns sedan tidigare en fransk och en engelsk bok - och det är lite lustigt att just svenskan nu har begåvats med ett verk om detta ganska smala ämne. En framtida översättning till engelska eller franska är inte utesluten.


Jag kan för tillfället inte uttala mig om bokens kvalitéer, mer än att fotografierna inbjuder till en sydfransk resa, eftersom jag ännu inte läst boken; jag har bara bläddrat i den helt kort. Bokens drygt 200 sidor innehåller:

• Languedocs historia
• Terroir
• Languedocs druvor
• Klassificering och appellationer i Languedoc
• Languedocs vindistrikt med producentprofiler
  • Coteaux du Languedoc
  • Pic St loup
  • Montpeyroux
  • La Clape
  • Saint Chinian
  • Faugères
  • Minervois
  • Corbières
  • Fitou
  • Limoux
  • Vin de Pays
• Ytterligare odlare
• Maten i Languedoc

Ett recensionexemplar ska vara på väg, så jag återkommer till boken vid ett senare datum.

Hur som helst så är boken välkommen, för AOC Languedoc (som tidigare hette AOC Coteaux du Languedoc) i regionen Languedoc-Roussillion, är en appellation som har gått från att mest vara känt för generisk Coteaux de Languedoc och annat plonk, till ett distrikt som producerar allt fler högkvalitativa och intressanta viner. Dessa viner har en egen karaktär, de skiljer sig markant från Bordeaux, Bourgogne och Rhône, vilket är spännande för den som druckit sig trött på dessa områden (omöjligt!) och letar efter nya franska vinupplevelser. Visst odlas här mycket Syrah, men det är druvor som Carignan, Grenache och Mourvèdre som ger en egen karaktär åt Languedocs viner.

Ett antal importörer var på plats och bjöd på smakprov från Languedoc. Eftersom sniffandet och sörplandet skedde i en minglande promenad från bord till bord så var möjlgheten att ta anteckningar begränsad, därav de magra smaknoterna. Här är några som viner stod ut:

2003 Domaine des Grécaux Montpeyroux Hêméra
75% Syrah och 25% Grenache; intensivt, friskt, bärigt, garrigue-örtigt med rökta animaliska inslag, saftigt, långt.

2005 Domaine Mas Gabinèle Rarissime
40% Syrah, 40% Grenache och 20% Mourvèdre; gräddigare, modernare, djupare, strävare, fylligare, smakrikare (än Hêméra), rikare, men inte nödvändigtvis bättre.

2002 Gérard Bertrand Vin de Pays d'Oc Cigalus
50% Merlot och 50% Cabernet Sauvignon, inte en typisk Languedoc-blandning, men inte desto mindre god. Fatgräddiga mörka bär, nässlor, ceder, lite italienska vibbar; koncentrerad, lång smak med lite torr avslutning.

Och slutligen Domaine Léon Barral som bjöd på smakprov från fyra viner. Först 2005:an av deras vita vin, VdP Blanc, som görs mest för skojs skull i mycket små mängder av en hoper udda vita druvor som jag inte lyckades lägga på minnet. Vinet är osvavlat och ofiltrerat, vilket syns, vinet är riktigt dimmigt. Doften är mycket annorlunda, blommig och örtig, varm grön sommar. Vinet är smakrikt, rivigt och vildsint; mycket udda, mycket intressant. Sedan kom tre röda cuvéer, först Faugères and Faugères Jadis gjorda på Carignan, Syrah and Grenache. Friska, pigga, örtiga, Languedoc-typiska viner; mycket trevliga. Sist men inte minst, Barrals prestige-cuvée, Faugères Valinière - gjord på 80% Mourvèdre och 20% Syrah - också detta vin är läskande friskt, men fylligare, mer komplext, med en ren djup frukt och bra längd; mycket bra.

Smakproverna gav mersmak och hade avsedd effekt: jag kommer säkerligen att hålla ögonen öppna efter fler spännande Languedoc-viner i fortsättningen; det verkar finnas gott om dem.

Tillägg: Finare Vinare var också där.

Uppdatering: Tack till Per & Britt för att de redde ut mina missförstånd runt appellationer och regioner i Languedoc.

Didier Gerin Côte-Rôtie Les IV Saisons - vertikalprovning

Ett sådant här tillfälle får inte missas! Hela fem årgångar av ett och samma vin fanns för ett tag sedan samtidigt på Systembolagets hyllor, årgångarna 2001 - 2005 av Didier Gerine Cote-Rôtie Les IV Saisons. Vi handlar en flaska av varje år för att i en lärorik vertikalprovning kunna jämföra hur dessa årgångar skiljer sig åt i norra Rhône.


Men vem är Didier Gerin? Rhône-oraklet John Livingstone-Learmonth har inget att säga om denne man. Hos importören Vinsummum kan vi läsa ett antal korthuggna meningar:

Didier Gerin är en härlig bohem i 50 års åldern, bosatt i Tupin-Semons strax söder om Ampuis där han även har sina vingårdar. 2001 började Didier sin bana som vinmakare. Då med 0.8 ha vinodling. 0,6 i Côte Rôtie och 0,2 Vin de Pays. Han har köpt ytterligare mark och har nu totalt 2,5 ha, 1,5 Côte Rôtie, 0,8 Vin de Pays samt 0,2 Condrieu (unga vinstockar).

Skörden är naturligtvis manuell. Druvorna avstjälkas helt och kallmacereras under 5-6 dagar. Alkoholjäsning under 25 dagar minimum. Druvorna pressas försiktigt och långsamt. Pressvinet används inte i slutprodukten. Därefter på stora träkar under ca 4 dagar tills den malolaktiska jäsningen påbörjas. Vinet åldras därefter på fat, 300 samt 350 liter i 23 månader. Max 30% nya fat. Inga tillsatser förutom en minimal mängd svavel.

Ok. Vi vet inte, men vi gissar att Didier kan vara släkt med den mer namnkunnige Côte-Rôtie-producenten Jean-Michel Gerin. Eller är Gerin i Frankrike som Johansson i Sverige? Vinerna kostar hur som helst en hel del för att vara från en okänd producent, ca 400 - 450 kr. Vi skålar välkommen med ett glas god 1996 Juillet-Lallement Champagne Special Club (som tog mig tillbaka till barndomens äppelmoskok) och vi lagar örtstekt lammfilé med ugnstekta rotsaker och rödvinssås, allt följt av en ostbricka, och börjar dricka:

2001 Didier Gerin Côte-Rôtie Les IV Saisons
Detta är Gerins första årgång och till skillnad från de senare årgångarna används här en generisk kork och vinet är lite grumligt i glaset. De första stapplande stegen? Vinet doftar av buljong med lagerblad och palsternacka, julkryddor, rökt korv och ladugård. Lite körsbär finns i bakgrunden, men frukten är nedtonad i den ganska komplexa och utvecklade doften. Smaken är avrundad men frisk, medelfyllig med en fin tjärton och helt ok längd. Inte illa för att vara en debut. De kryddiga och animaliska inslagen går igen i alla de provade årgångarna, så se dem som underförstådda i nedanstående provanteckningar (utom i den udda 2003:an).

2002
Denna årgång har en mindre doft och är mindre animalisk men lägger till en tydlig vitpepparton, och lite pepparkaka. Smaken är medelfyllig, syran är lite väl tilltagen, nära på snipig. Detta vin är lite tunnare men fungerar ändå bra till maten.

2003
I den koncentrerade doften finns svartvinbärssaft, russin och katrinplommon, tjära och aprikospuré; vinet är publikt och smått amaronelikt. Smaken är saftig, fruktig, koncentrerad, sträv och eldig. Detta är helt annorlunda än de andra årgångarna, knappt igenkännbart som en Côte-Rôtie, och gick inte lika bra till lammet. Däremot fungerar vinet utmärkt till ostarna.

2004
Denna årgång är till en början lite sluten men öppnar sig snart med jästa körsbär och mörka bär, helt klart fruktigare än 2001:an och 2002:an. Vinet är ungt, smakrikt, kryddigt, med bra syra och längd; en mycket fin smak, bäst hittills. En bra 2004:a.

2005
I det yngsta vinet visar faten upp sig ordentligt för första gången med fatmarsipan och träkrydda, tillsammans med en stor, livlig, bärfrisk och pepprig doft. Smaken är fyllig, mycket sträv och saftigt smakrik med bra längd. Ungt, men redan mycket gott. Det här vinet kombinerar det bästa av de föregående årgångarna: frukt, kryddor, komplexitet och syror.

Våra intryck stämmer väl överens med litteraturens dom över årgångarna. 2001 var ett bra år som gav utmärkta och långlivade viner. 2002 var kallt och blött och risken för röta tvingade många att plocka i förtid, inte så bra. 2003 var stekhett och skörden var den tidigaste någonsin i Côte-Rôtie, 23 augusti; resultatet blev udda, men i många fall riktigt goda viner som bör drickas unga enligt JLL. 2004 var ett bra år som resulterade i "normala" viner; det här var faktiskt första gången jag var riktigt nöjd med en 2004:a från norra Rhône. 2005 var det bästa året i mannaminne, i stort sett alla producenter lyckades prestera utöver det vanliga. Så även Didier Gerin: 2005:an var helt klart det bästa vinet i denna årgångsserie.

Det känns ganska riskfritt att köpa så mycket man förmår av de rhônska 2005:orna när de väl börjar trilla in på Systemets hyllor.

Nyheter från Divine

I torsdags hölls en nyhetsprovning anordnad av vinimportören Divine. Provningens viner var en blandning av lite dyrare nyheter på Systembolaget, både kommande och redan lanserade. Som välkomstdrink serverades ett glas Gosset Champagne Brut Grande Réserve (369 kr), en hyfsat brödig, fruktig, len och ganska avrundad champagne. Elegant och god. Klart godkänd, även om jag gärna ser lite livligare syror i min champagne.

Flight 1 - Chardonnay-viner och ett Languedoc-vin

2005 Martinelli Chardonnay Zio Tony Ranch (499 kr) från Russian River Valley i Sonoma. Doft: nyskördade ärtor och smultron i en frisk, blommig doft med härliga vaniljfatstoner och smörkola. Smak: Full, koncentrerad, smörig, nästan söt smak med lång rivig eftersmak. En mycket fin doft men lite för rund och "hal" i munnen för min smak.

2005 Kongsgaard Chardonnay (799 kr) från Napa. Enligt Parker så är detta Kaliforniens version av en Batard-Montrachet. Stora ord, vi smakar förväntansfullt: En komplex och elegant doft med lime, lakrits och en rökt animalisk komponent, kanske cognacsmedwurst och lite stenrök. Rökdoften är intensiv, men inte överdriven; det doftar faktiskt eld snarare än rök, om nu eld utan rök kan dofta. Fattonerna är läckert burgundiska, detta är ekfatsakrobatik på högsta nivå. Smaken är lätt men fokuserad och penetrerande, lite rökig, harmonisk och mycket, mycket lång. Ett ungt men redan stort vin.


2001 Domaine de Cabrol La Derive Cabardez (269 kr) från distriktet Cabardez i Languedoc. Druvorna är mest Cabernet Sauvignon men också Syrah, Grenache och Cabernet Franc. Vinet har legat på 100% nya franska ekfat i två år. Doft: soja, saltlakrits, oliver och en en ladugård fullbelagd med kreatur. Smaken: brända björnbär, fatkrydda, fyllig och ganska sträv, men lite ihålig i mittsmaken. Det här vinet behövde nog mer luft (eller annat sällskap i flighten).

Flight 2 - Pinot Noir

2005 Domaine D'Ardhuy Savigny-lès-Beaune 1er Cru Aux Clous (259 kr) kommer från Savigny-lès-Beaune som ligger inklämt mellan Côte de Beaune och Côte de Nuits i Bourgogne. Doft: hallonsaft kokt med korinter, kanel och nejlika plus en del animaliska toner, ett stall fullt med hästar den här gången. Smaken är lätt, bärig och saftig med lite murr från hästarna. Inte dåligt, men vi har smakat bättre 2005:or från Bourgogne i denna prisklass.

2006 Brewer-Clifton Pinot Noir Rio Vista (449 kr) från svala Santa Rita Hills i Central Coast, California. Enligt Divine: "Clos de la Roche-lik Pinot Noir från kultvinmakaren Greg Brewer som gör Dujac-lika viner där 100% stjälkar använts i vinmakandet. Man använder bara fransk ek från Sirugue i Nuits St George." De tar också hänsyn till månens faser och mycket annat, men blir det något bra vin då?

Svaret är ja, det här är nya-världen-pinot när den är som bäst. I näsan får vi en stor och komplex doft av varma pinotkryddiga jordgubbar blandade med en himmelsk hallonsaft. Här finns också hav, grönska, torkade aprikoser och julkryddor. Smaken är koncentrerad men elegant, livlig och lång, eftersmaken ganska eldig. En purung men redan fantastiskt god Pinot Noir.

2005 Martinelli Pinot Noir Moonshine Ranch (499 kr) från Russian River Valley i Sonoma. Jämfört med Brewer-Cliftons vin är detta tyngre, rundare, med mer mörk frukt, gummi och lite parfym (Dove). Smaken är rik, fyllig och kompakt, ganska syrlig och kryddig med lite russin i eftersmaken. Inte illa, men en ganska ovanlig pinotstil och vi föredrar nog Gary Farrell's vin om man vill ha Pinot från Russian River Valley.

Flight 3 - Syrah

2005 Saisons des Vins (Copain) Syrah l'Hiver (199 kr) från Mendocino i norra Kalifornien. Divine: "Wells Guthrie nämns av många som en av de nya stjärnorna i Kalifornien. Hans vinmakande är franskt med stjälkar som ger en Rhônsk touch. Bio och vildjäst." Doft: en bärkompott med mycket blåbär och röda körsbär, en liten gräddtårta, en okomplicerad och trevlig doft. Smaken är öppen, bärig och varmt kryddig med en hel del tanniner. Vinet är mycket smakrikt, ungt och gott, men saknar lite uthållighet i munnen. Men bra vin för pengarna är det.

Robert Cipresso Quadratura del Cerchio 2005 (299 kr) från Marche i Italien. Druvorna är 30% Syrah från Sicilien, 50% Brunello di Montalcino och 20% Sangiovese från Maremma. Först finns en hel del svavel i doften, som snart luftar bort. Sedan bränd frukt, fuktig tobak och fisk(?); doften känns dock sluten och jag tror en längre luftning skulle ta fram trevligare ingredienser. I den sträva, italienska smaken hittar vi en chokladdoppad marsipangris.

Ojai Vernas Vineyard Syrah 2003 (299 kr) från Santa Barbara County, Central Coast, California. I näsan får vi en fin Syrah-doft, eller snarare Shiraz, vi hade gissat på Barossa Valley; fruktig, mintig och publik. Smaken är bred, fyllig, mycket sträv, med körsbärspraliner och blåbärsglass, nästan söt, men också några intressanta kryddor. Helt ok om man gillar fruktbomber.

Flight 4 - Övrigt rött

2004 Clos Saint Jean Tradition Châteauneuf-du-Pape (299 kr), ovanlig för att den är helt avstjälkad. Näsa och gom börjar bli märkbart trötta nu, det är en hel del kraftiga viner som har passerat. Det luktar jästa körsbär, "kräftstjärtar i saffransås", vitvinskänsla, inte mycket frukt. Vinet är medelfylligt, strävt, med körsbärskärnor och russin i smaken. Nja.

2004 Bodegas Aalto Ribera del Duero (319 kr), kvällens första spanjor, druvan är Tempranillo, 94 poäng av Parker (eller åtminstone av hans lakej, Jay Miller) och med Vega Sicilias gamle vinmakare. Näsan blir förvånad: dillkryddad kaviar och apelsinskal, rosor, fatkrydda och rönnbär. Udda, och även detta vin kommer nog att lukta annorlunda med mer luft. Smaken är mjuk, smakrik, med vaniljfat och ett inslag av ostbågar. Lång. Mycket annorlunda vin.

2005 Pride Mountain Cabernet Sauvignon (599 kr) ligger både i Napa och i Sonoma, på flaskan anges att vinet består av 58% Napa och 42% Sonoma. Här doftar det klassisk Cabernet Sauvignon-blandning (lite Petit Verdot ingår i vinet): svarta vinbär, blyertspenna, nässlor och nyklippt gräs, en stilfull doft. Smaken är härlig, heltäckande och frisk, fatkryddig och lång. Det smakar muskulös amerikansk Cabernet av hög kvalitet.

Sammanfattningsvis: många goda viner visades upp, ett eller två ganska underliga viner, och några som inte riktigt presterar vad de borde i sin prisklass, men framför allt var det Kalifornien som utmärkte sig under provningen. Kongsgaard's Chardonnay kostar en hel del men är storartad, Parker hade rätt; Brewer-Clifton's Pinot Noir är en av de bästa Pinoter jag provat från nya världen, och Pride's Cabernet är stilig och kraftfull.

San Francisco - Braindump 4

Inte om vin, men en kul sound bite: Kändiskocken Anthony Bourdain, som har ätit det mesta, fick nyligen frågan vad det värsta han ätit var:

Fermented shark in Iceland. They celebrate their hardy Viking roots by eating shark that has essentially rotted and is then marinated in lactic acid for six months. There was also the warthog rectum in Namibia. Steer clear of that.

Vårtsvinsrectum har tack och lov aldrig stått på menyn, men den halvruttna hajen har jag smakat i Reykjavik. Aldrig mer! Surstömming är som en doft av friska vårblommor i jämförelse. Till detta dricker man Svarta Döden-vodka, vilket bedövar sinnena en aning, men det hjälper inte: vansinnigt vidrigt! Nu: tillbaka från Island till Kalifornien.

Efter en shoppingrunda med barn i San Francisco stapplade vi trötta in på Max's, en lite finare restaurangkedja med wholesome all-american food. Vi blev lite förvånade när vi hittade ett Stag's Leap-vin på vinlistan och beställde nyfikna in det till maten.

Maten, ja - jag beställde Grandma's Honey Rosted Chicken, Annica beställde ett skrovmål Meat Loaf. Den monstruösa best jag fick serverad på tallriken var snarare Grandma's Honey Roasted Godzilla; portionen var enorm, kycklingen en halv kalkon.

Vinet, som serverades alldeles för varmt, var en flaska 2004 Stags' Leap Winery Cabernet Sauvignon (ca $40 i butik). Det luktade svarta vinbär, hallon, mandelmassa, fatvanilj och odefinierade kryddor. I munnen var vinet medelfylligt, med snälla tanniner, balanserat, lagom syra avslutat med en kryddig men lite kort gump. Ett angenämt vin men inte särskilt intressant. Jag märker hur likartade många av mina smakanteckningar börjar bli, men dessa kalifornska Cabernet-viner är ibland intill förväxling lika.

Här avslöjar vi också vilka blåbär vi är när det gäller kalifornska viner. Det vin vi drack kom naturligtvis inte från det berömda Stag's Leap Wine Cellars utan från en skrupulös granngård, Stags' Leap Winery. Obeservera den mycket viktiga apostroferingen där, en detalj som har orsakat långdragna och dyrbara juridiska bataljer gårdarna emellan. Vi gick hur som helst rakt i fällan och förväxlade det vin vi drack med 2004 Stag's Leap Wine Cellars Cabernet Sauvignon, deras enklaste CS-vin; de fina cuvéerna kostar betydligt mer. Att döma av en del aktuella recensioner så verkar det dock som om Stag's Leap Wine Cellars har haft sina glansdagar. Från 90-talet och framåt har de inte nått upp till sitt stratosfäriska rykte som skapades då Warren Winiarskis 1973 Stag's Leap Wine Cellars Cabernet Sauvignon S.L.V. år 1976 besegrade ett antal franska storheter i den numera närmast till myt upphöjda - åtminstone i Kalifornien - Judgement of Paris. Men, å andra sidan så såldes Stag's Leap Wine Cellars alldeles nyligen till Marchesi Antinori för nätta $185,000,000, så helt uselt kan det ju inte vara. Winiarski började 1970 med runt $100,000; ganska bra förräntning av kapital alltså.

Vi avslutade måltiden på Max's med en All-American Apple Pie. Visa av de enorma portioner vi nyligen serverats beställde vi in en enda portion att dela på. Det hjälpte inte. Det visar sig ett en portion äppelpaj är en äppelpaj. Vi lyckades tillsammans, med en rejäl ansträngning, sätta i oss nästan halva "portionen". Wholesome, indeed.

2002 Antonin Guyon Corton-Bressandes

Julen tycks redan vara här. Under en helgpromenad på stan konstaterar vi att julskyltningen på NK är redan på plats, även om de prematura julkänslorna tacksamt dämpas något av att skyltningen ackompanjeras av a cappella-versioner av Kate Bush-sånger i stället för plågsamma "Nu är det jul igen". Hemkomna lagar vi - inspirerade av Finare Vinares flitiga ankätande - ankbröst med vinbräserad savoykål. Till anka krävs en bourgogne och vi har hittat en mer eller mindre mogen kandidat på Systemet, nämligen 2002 Antonin Guyon Corton-Bressandes (449 kr). Med tanke på hur snabbt bra viner av den här kalibern brukar försvinna från Systemets hyllor är det alltid lite nervöst att chansa på ett vin som står kvar på hyllan och som man inte vet något om. Är det inte bra nog för att sälja slut eller är det helt enkelt inte alls omskrivet i svensk press? Efter att ha smakat på vinet verkar det denna gång vara det sista som stämmer.

Antonin Guyon är en producent som enligt litteraturen har varit lite svajig under åren, men som på senare år tycks ha skärpt till sig ordentligt. Vi var mycket nöjda med hans 2005 Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice för någon månad sedan och vågar därför chansa på hans Les Bressandes från 2002.

I näsan får vi en komplex och förförisk bourgogne-doft av valnötter, animaliska toner ("örtkryddad grillad kyckling"), en kompott av hallon, blåbär, björnbär, tomat och slutligen lite mandelbiskvier och barkkrydda från faten. Doftbalansen mellan frukt, kryddor och de animaliska dofterna är perfekt och vi sitter länge och sniffar. I munnen är vinet slankt medelfylligt, läskande och Pinot-kryddigt, med fina syror en begynnande mognad men fortfarande med en hel del strävhet. Corton ska bjuda på de kraftigaste vinerna från Côte de Beaune, men särdeles kraftfullt kan vi inte kalla detta vin; men visst, kanske är det lite fylligare än många andra viner från Côte de Beaune. Hur som helst är vinet riktigt gott. Den slutgiltiga storheten visar sig när vinet dricks tillsammans med det hårdbrynta ankbröstet med tillhörande ankflott: detta är en underbar kombination i perfekt harmoni. Succé!

San Francisco - Braindump 3

Vad nu? En Guigal? Ett franskt vin mitt i den kalifornska vinfloden? Ja, vi hittade en flaska mogen Côte-Rôtie till ett bra pris, in the local mall, no less, och kunde inte motstå frestelsen. Personalen blev alldeles till sig av lycka över att någon ville ha mogen Côte-Rôtie och inte bara Two-Buck Chuck (se nedan).

Till kvällen öppnar vi vår 1997 E. Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde ($56) och ger den en sniffy-sniff: Först lite unkfunk som snabbt luftas bort. Sedan en elegant och djup körsbärsarom kompletterad med lakrits, stekt bacon, nötter, nejlika och ett diskret men njutbart inslag av tjärat trä. Vinet är moget, medelfylligt, elegant och smakrikt med en lagerbladsmättad buljong bland bären. Tanninerna är helt integrerade och en lång sirlig eftersmak bjuder på en antydan till kvasisöta portvinstoner. Delikat, och vinet funkar förvånansvärt bra till smördegsinbakad lax med sparris (matval och vininköp var inte synkat). Vi hoppas att 2003:orna, som för närvarande är djupt inne i tunneln, mognar på detta sätt, kanske framåt 2011 eller så.

Nu till något helt annat, från högt till lågt och tillbaka till Kalifornien. Two-Buck Chuck är Charles Shaw's vinserie med tvådollarsviner från Napa, eller åtminstone från Kalifornien. I serien ingår en Sauvignon Blanc, en Chardonnay, en "Beaujolais", en Merlot, en Cabernet Sauvignon och en Shiraz. Gary Vaynerchuck har gjort en insats för mänskligheten och provat alla sex. Om Merlot-vinet säger han: "a gremlin that hasn't had a shower for a while... there's a loose hamster in the room...a green fungus aspect...". Om Beaujolaisen: "...an action-figure that you've played with in your underpants for a while... this is not great, not great at all... This is probably the worst wine we've ever had on Wine Library TV." Ouch! Shirazen och Sauvignon Blanc-vinet får dock godkänt, så allt är inte elände.

Vi provade inte samma årgångar som Vaynerchuck och våra intryck skiljer sig också en hel del från hans, vilket inte är konstigt: Konsistens är nog det sista man ska förvänta sig av dessa drycker. Vinerna levereras i en glasflaska med en riktig kork och man frågar sig om det blir några pengar över till vinet?

Så: 2005 Charles Shaw Cabernet Sauvignon ($1.99) luktar godisartad bärsaft och tuggummi med en frisk bladighet; primitivt men inte otrevligt. Smaken är lätt till medefyllig, bärsaftig med en liten bladgrön syra. Här finns inte ett spår av Cabernet Sauvignon i varken smak eller lukt men heller inga stora fel på vinet. Det är imponerande att man kan göra vin överhuvudtaget i denna prisklass.

2006 Charles Shaw Sauvignon Blanc ($1.99) har en lite godisbetonad men frisk och identifierbar Sauvignon Blanc-doft. Smaken är enkel, hyfsat smakrik men kort. Återigen ett ospännande men felfritt vin. Detta är än mer imponerande för 12 spänn.

Bättre än väntat alltså. Många 50-kronorsviner på Systemet är sämre än så här (åtminstone det lilla fåtal vi kan minnas att vi provat). Vi hann inte med Merlot-vinet och missade därför eventuellt både plastleksaker som legat i någons kalsonger och oduschade gremlins. Vi klarar oss ändå.

2007 Quinson Beaujolais Villages Nouveau

Ett avbrott i San Francisco-skrönorna: på väg mot kassorna efter ett snabbt besök på Regeringsgatan för att plocka upp några ex av Bouchards senaste Jesusbarn och en ynka flaska Chambolle-Musigny från Comte Georges de Vogüé ryggar jag tillbaka: vad är detta? Vilken etikett! Den fulkuriösa etiketten sitter på en flaska 2007 Beaujolais Villages Nouveau (70 kr) från J.L. Quinson. Jag har inte druckit beaujolais på många år men inser att denna påträngande vision är ett omen: det är dags.

Vi häller upp, väl kylt, till varsin tallrik pasta med pesto. Ur glaset kommer en attack av godisartade röda bär och sötlakrits. Dessutom finns här några några doftkomponenter vi har lite svårt att sätta fingret på, men när vi blundar slår sanningen ner som en blixt: Asti Spumante! Vi hade gissat på vitt italienskt bubbel om vi haft ögonbindlar. I munnen är vinet smakrikt, bärsaftigt och livligt. Här finns några kryddiga, lite gröna blad- och stjälkinslag, inte alls otrevliga och de hindrar vinet från att bli menlöst. På slutet dyker en Bloody Mary upp i den förvånansvärt långa svansen som är försedd med riktigt murriga syror.

Beaujolais faller inte alla på läppen, Annica tyckte det var för mycket godis, trots de balanserande syrorna (hon tröstade sig med en Le Tense Sassella), men om man tillhör fansen så är detta ett utmärkt exempel på dessa superunga viner och man kan sannerligen dricka sämre viner för 70 kronor. Fler har druckit denna beaujolais: Aqua Vitae och snuviga Finare Vinare som kokar stärkande medicin på sin flaska.

San Francisco - Braindump 2

Vi måste avslöja en karaktärssvaghet och en mild vinperversion: vi har aldrig kunnat motstå en flaska som avbildar en medlem ur fågelfamiljen Anatidae på sin etikett. Vi har därför pliktskyldigt druckit oss igenom bland annat vinerna från amerikanska Duck Pond som ibland dykt upp (ofta just med en dykand på flaskan) på Systembolaget. Etiketterna är som synes mycket snygga - och inte så lite tacky, det ska erkännas - men vinerna har varit lite sisådär. Ankviner är det ganska gott om i nordamerika: förutom ovan nämnda Duck Pond hittar jag Blue Duck, Cold Duck, Duck Walk (med sin säkerligen oemotståndliga Dulk Walk Blueberry Port), Black Duck, Wild Duck Creek och till och med en kanadensisk Baby Duck Champagne.

Men nu är det en annan ankvinsproducent vi har provat, nämligen Duckhorn Vineyards, ankvinernas konung; deras viner ska vara av en helt annan kaliber. Det måste de uppenbarligen vara då företaget nyligen såldes för $300,000,000 till någon som tror att det kommer att vara värt åtskilligt mer om ytterligare några år. Jordbruksmark i Napa har börjat nå samma stratosfäriska nivåer som i Champagne.

2004 Duckhorn Vineyards Cabernet Sauvignon ($31 för en halva) består av 86% Cabernet Sauvignon och 14% Merlot och har lagrats 18 månader på franska ekfat, varav hälften nya. Vinet är kompakt mörkt i glaset och bjuder på sandelträbetonade fataromer, örtkryddor, svarta vinbär och körsbär. Vinet är ännu ganska slutet, doften är koncentrerad men inte särskilt komplex. I munnen är vinet ungt, fylligt, renfruktigt och rikt. Vinet har förvånansvärt blyga tanniner, men tuffare syror och en varmt kryddig eftersmak med bra längd. Ett mycket gott och lite insmickrande vin. Vinet är som sagt mycket ungt men de mycket snälla tanninerna, ett vanligt fenomen i unga amerikanska tungviktarviner verkar det som, tyder på att detta vin ändå är menat att drickas förhållandevis tidigt i sin karriär.

Under ett slottsbesök i Napa (ja, ett riktigt gammalt stenslott; mer om detta i ett kommande inlägg) träffade vi en äldre polsk-amerikansk gentleman som predikade de amerikanska Pinot Noir-vinernas storhet, nej, överlägsenhet - särskilt viner från det förhållandevis svala sonomadistriktet Russian River Valley. Våra invändningar om att man faktiskt lyckas åstadkomma hyfsade viner av Pinot-druvan dels i ett franskt landskap som kallas Côte d'Or och dels på den avlägsna ögruppen Nya Zeeland viftades bort med ett "pffft". Nej, amerikansk Pinot skulle det vara. Vi drack därför en flaska respektabel Sonoma-Pinot - Napa är lite för varmt för bra Pinot - när vi kom hem från utflykten.

2005 Gary Farrell Pinot Noir Russian River Selection ($40) doftar saltstänkt havskust, skaldjur och rönnbär, eller snarare rönnbärsgele, och lite vaniljfatsinslagna jordgubbar (även detta vin har legat på fransk ek). Efter en stund i glaset kan vi lägga till en stor bukett rosor. Här har vi en tjusig Pinot-näsa som helt klart skulle kunna vara från Bourgogne. Smaken är fruktig och rund, men samtidigt sirligt läskande med ordentliga syror, fatkryddor, och en Pinot-kryddig eftersmak. Om näsan kunde misstas för bourgogne så är det svårare med smaken; detta är en utrpräglad amerikansk Pinot-smak, en mycket välsmakande sådan, även om vinet är intressantare i gasform än i flytande form, dvs det luktar mer spännande än det smakar. Hur som helst är det en icke oäven Pinot Noir. Vi utforskar gärna fler viner från Russian River Valley efter detta smakprov.

San Francisco - Braindump 1

Tillbaka från San Francisco och jetlaggen börjar så sakta släppa greppet om min hjärna. Alltså är det dags att skriva lite om vad som blev drucket over there. Första dagarna var strålande soliga med svensk sommarvärme och vi spenderade därför inte alltför mycket tid i stadens vinbutiker. Det blev däremot ett stopp vid en enorm Costco-hangar, en grossistkedja i Galne Gunnar-stil för restauranger och småföretagare. Medlemskort krävs och här finns inte en cornflakes-förpackning under tio kilo, allt är på pall och extra super sized.

Vinavdelningen har (ska det senare visa sig) mycket bra priser och är stor som ett medelstort svenskt systembolag. Jag hittar gamla bekanta franska flaskor till rena reapriser (eller vad sägs om 2004 Château Haut-Brion och Cheval Blanc för $170, 2004 Pichon Baron klockade in runt $50), men nu hade vi inte åkt runt halva jordklotet för att dricka det vi har hemma utan för att se vad California kan erbjuda. Eftersom mina kunskaper om kaliforniskt vin är minimala fick vi gå på känsla och pris (och de WS-, WA-, WE-betyg som skriks ut vid varje prislapp, man blir mycket misstänksam när inget betyg anges).


Först ut blev 2003 Chateau St. Jean Cabernet Sauvignon Cinq Cépages ($55), en bordeauxinspirerad Cabernet Sauvignon-blandning från Sonoma. Druvorna är CS, Cabernet Franc, Malbec, Merlot och Petit Verdot, låter lovande. Vinet har en ganska blygsam doft av björnbär, mandelmassa, körsbärskärnor och örtkryddor; inte illa, men vi var nog lite för otåliga med luftningen. Vinet är fatigt, men tanninerna är ganska mjuka för att ha masserats fram i två år på franska ekfat. Smaken är medelfyllig, balanserad och läskande men lite tunn. Ett mycket bra matvin - vi åt grillade lammkotletter - och en passabel kopia av en cru bourgeois, men knappast ett 55-dollarsvin.

Till samma kotletter drack vi 2002 Silver Stag Cabernet Sauvignon Parsley Family Estates ($55). Flaskan är tjusig och tung som ett ankare och det känns faktiskt som om flaskan vore full även efter det att vi tömt den, i denna förpackning finns minst lika mycket glas som det finns vin. Vinet är för mig helt okänt (och nätet ger inte mycket hjälp) och det hela känns nylanserat och lite designat. "Silver Stag" låter som ännu ett försök att haka på Warren Winiarskis hyllade Stag's Leap Wine Cellars, vinet som besegrade Chateau Mouton-Rothschild och Haut-Brion vid den berömda Paris-provningen 1976. Det finns många kalifornska viner med teman på "stag" i namnet. Det finns även en del som har satsat på "leap", t ex Frog's Leap (vet inte om det är humor eller allvar, men de gör riktigt bra viner).

Vinet då? I näsan får vi mycket fruktiga svarta vinbär och gräddiga kanelkryddiga vanlijfat. Här finns även jästa körsbär, viol och mjölkchoklad. Stort och publikt. Smaken är ung, fyllig, krämig, rik och eftersmaken är eldigt kryddig. En gräddtårta ligger över alltihop. Inte heller detta är ett dåligt vin, det är till och med mycket gott (i rimliga mängder). Men det känns också väldigt tillgjort; det smakar som om varje komponent i vinet har designats och integrerats med CAD-programmet Autodesk i ett sterilt underjordiskt kemilabb. Vinet saknar helt enkelt karaktär. Borde vi ha valt Pichon Baron ändå?


Vi hann även med några vita viner. 2005 Carpe Diem Chardonnay Firepeak ($22) är från Edna Valley i regionen som kallas Central Coast. Dofterna är ganska enkla: päron, citrus och smörkola, men doftkomponenterna är smakfullt sammansatta och i full balans. Det smakar mogen frukt, vita vinbär och vinet är lätt, friskt och läskande, inga ekmonster här inte. En mycket bra drink-chardonnay men till maten (havskräftor med tillbehör) blev den lite vek.

En något kraftigare Chardonnay är 2005 Pellegrini Family Vineyards Chardonnay Olivet Lane Estate (också $22) från Russian River Valley i Sonoma. Här hittar vi gröna oliver och citrus. Vinet är smakrikare och syrligare än föregående vin, men smakerna har inte samma balans. En vitpepparton i eftersmaken bidrar till detta vins kvalitéer som måltidsdryck. Vi föredrar dock Carpe Diem, det är en bättre Chardonnay.

Allt som allt en acceptabel start på semestern ur ett vinperspektiv (och ur ett Galne Gunnar-perspektiv), men vi har högre förväntningar än så här. Ska de infrias?

Höstmiddag med Barolo

Höstmiddagen är en numera drygt 15-årig tradition i gänget. Iden är att ha en lite gammaldags rejäl finmiddag. Den allra första höstmiddagen hade inlagd sill, renstek med rödvinssås och brylepudding på menyn. M & L anordnar detta års höstmiddag med toast skagen, lammstek med ugnsrostad potatis och tomater, rödvinssås samt timjanskryddad brysselkål och avslutningsvis en maffig chokladkaka. Som traditionen utvecklat sig så är förrätten ölvänlig fisk eller skaldjur, huvudrätten en stek och efterrätten något maffigt och portvinsvänligt (fast tokajer går också bra).

Till lammet hade M halat fram två flaskor Fontanafredda Vigna La Delizia 1989 ur källaren. Vi har ju tidigare upplevt en korkskadad och garderobsdödad Delizia 1985 och korkade därför upp med viss bävan. Vår oro försvann vid första sniffen. En stor eldig doft med söta körsbär, mandelmassa och bittermandel mötte oss. Flaska två bjöd även på ett litet inslag av torkad frukt i doften. Smaken är balanserad, som väntat av ett moget vin, med en fantastisk frisk och snålvattenframkallande syra, precis lagom mycket lena garvsyror och en eftersmak som slutar med samma körsbär, mandelmassa och bittermandel som vi fann i doften. Undertecknad klockade den till 45 sekunder innan den började klinga av.

Jag slogs av vinets strålande enkelhet. Doft och smakelementen är relativt få, om man jämför med t.ex. en Bordeaux, men fantastiskt rena och balanserade. Jag kommer osökt att tänka på hur det italienska köket ofta handlar om få men väl valda och rätt preparerade råvaror. Om en Bordeaux är en symfoniorkester är detta vin en soloviolin vars rena ton klingar högt.

Comte Georges de Vogüés på Grappe

En kylslagen torsdagskväll styrde jag och Johan stegen mot Grappes vinkällare för att delta i en provning av 2005 års Comte Georges de Vogüés, eller CGdV för enkelhets skull. Detta är en klassisk bourgogneproducent som tillverkar ungefär 10 000 flaskor om året på 12.5 hektar primal åker, mestadels i Musigny. Marknadschefen, Jean-Luc Pépin -- frammanad av arrangören (vars namn jag missade) från Tryffelsvinet -- lade ut texten om det perfekta vädret (inte vanligt att höra från bönder) och nämnde att uttaget hade varit relativt normalt, 25-26 hektoliter per hektar. Resultatet hade ändå blivit vad han kallade den bästa årgången på 20-30 år, och jag skulle tro att det för ovanlighetens skull faktiskt är en underdrift då det tar oss endast tillbaka till 70-talet. Tolka det snarast som "i mannaminne". När tillfrågad om vilka årgångar alls som var bättre började Pépin sväva på målet.

Provningen utfördes i tre delar: först de fyra sorterna från 2005, sedan en jämförelse med 1986/1987, sedan fria kriget. Flaskorna hade öppnats tre timmar innan provningen och 2005:orna hällts upp ungefär en timme innan. De äldre vinerna serverades ur flaskorna under provningen. Som alltid önskade jag mig att ha haft mer än två timmar på mig att prova. Viss tidspress är väl i provningarnas natur, men ack, att få göra om samma sak med större kvantiteter och längre tid.

2005 Chambolle Musigny. (598 kr) Detta är CGdV:s enklaste vin, "the village wine". Doften är skir, av bigarråer och senare smörkola. Sorbet av mörk frukt, föreslår Pépin. Smaken är ung, påtagliga tanniner, en smula bitterhet (körsbärskärnor?), fräscht men inte surt, en smula sälta, ungdomligt, en överraskande antydan till eldighet.

2005 Chambolle Musigny 1er cru. (950 kr) Detta är nästa steg upp på kvalitetsskalan. Mörkare till färgen, doften först dov och mer sluten, senare "ljuvlig" säger mina anteckningar. En anstrykning av rökt charkuteri tillkommer. Smaken är tanniner, koncentration, syra, det brända gummi i bakgrunden som jag tar som ett signum, mandelmassa, "mer saftig" smak, en glimt av blodapelsin? Smaken är oerhört lång, jag sköljer munnen med vatten två-tre gånger och kan fortfarande känna den.

2005 Bonnes Mares. (2095 kr) Bonnes-Mares är vad Pepin kallar ett gladlynt, öppet, maskulint vin jämfört med Musignys mer feminina stil. "Almost like an alien ... extroverted, generous", utbrister han. Doften är annorlunda, ton av blåbär, senare en smula tydligen karakteristisk smörsyra som övergår i kolaböna. I munnen är det mindre syra och mer tanniner, bredare. Senare blir vinet lent och monstruöst. (Det är en smula frustrerande att inte få följa dessa viner under en hel kväll i glaset.)

2005 Musigny Vieilles Vignes. (2750 kr) "Lagra helst i 30-40 år!" Vinerna är variationer på ett tema, men detta är helt klart slagskeppet. Doften är mörk frukt, syra, en smula pepparkaka, parfym; det är klart mer kraftfullt än de tidigare. Smaken är mäktig; liksom sina enklare syskon är det syra, torra tanniner, en antydan till bitterhet, otrolig koncentration.

Därpå serverades två mogna exemplar av samma vin.

1986 Bonnes Mares Magnum. Efter att vi provat de uppenbart fortfarande unga vinerna så fick vi också nöjet att ge oss på samma vin i mogen ålder. Detta var tydligen den första årgång som nuvarande ledning tog fram, och den var tydligen en smula besvärlig. Min anteckning är dock "kaboom!". Detta vin är i slutet av sin levnad -- initialt doftar det ostbågar, mögelost, en aning sherryfiering. Sedan blåser dessa onda andar bort och ersätts av sötlakrits, musselspad, tjära, asfalt. Strålande.

1987 Musigny Vielles Vignes Magnum. Detta är en ganska ovanlig årgång då skörden tydligen blev liten. Doften är fylligt mogen, dov, med en anstrykning av stall, en aning tjärad brygga, röda plommon, rökt kött. Smaken har "nära nog perfekt integration", milda tanniner, mandelmassa, nöt, rökt chark, tjära. Mindre koncentration än 2005, men snålvattnet rinner. Ahhh, bliss.

En fantastisk upplevelse att få prova mogen stor bourgogne, men här blir det också mycket, mycket tydligt att 2005 faktiskt är en otrolig årgång. Den är naturligtvis fortfarande klart outvecklad, och kanske ännu inte som spädbarn kan mäta sig med ett fullvuxet vin som 1986/1987 ur samma ätt, men man inser snabbt vilken oerhörd potential som där finns. Den vampyr som lutat sig över Herkules' vagga och läppjat en munfull sluter alltså strax tankfullt ögonen och begrundar det unika tillfälle som presenterats.

* * *

2005:orna är fortfarande i sin babyskrud, och ska tydligen in i tunneln relativt snart, inom ett år eller så. Lagringspotentialen angavs till stora siffror för Musigny, 30-40 år innan man skulle öppna flaskorna utropade Pépin till en början, men sansade sig sedan en smula; tjugo år eller så borde räcka. Tjugofem.

Som av en slump kommer nu Comte Georges de Vogüés' fyra 2005:or på SB:s Novembermellansläpp. Om än att flaskorna är ganska få och dyra så blir det plågsamt svårt att inte ställa sig i kön.