Under min semester i Kanada spenderade jag ca en och en halv dag med att åka på vinsafari genom ett vinområde som är mest känt for sitt icewine, Niagara Peninsula i Ontario.
Niagara Peninsula är en landtunga som begränsas av Lake Ontario i norr, Lake Erie och Niagarafloden med sina spektakulära fall i öster. Vinodlingarna är belägna på norra delen av landtungan inklämda mellan The Niagara Escarpment och Lake Ontario. The Escarpment är resterna av stranden av Lake Iroquois från den senaste istiden vilken idag finns kvar som Lake Ontario. The Escarpment stiger upp från Lake Ontario i en serie terasser "benches" och kulminerar i en 175 meter hög starkt eroderad kalkbrant. Förutom att den är en spektakulär naturupplevelse bidrar The Escarpment tillsammans med Lake Ontario en för vinodlingen viktig effekt. Lake Ontario fryser aldrig och på vintern generar sjön en varm bris in mot kalkbranten där den fångas som i en konvektionsugn och höjer medeltemperaturen i området med ett par grader. Tack vare denna effekt miskas effekten av vårfrost. Omvänt skapas en sval bris på samma sätt under sommaren vilken bidrar till att kyla ner och minskar risken för att druvorna skall mogna allt för snabbt.
Niagara Peninsula är Ontarios viktigaste vinregion både i termer av uppodlad areal, antalet vingårdar eller mängden vin som produceras. Totalt finns ca 6000 ha vinodlingar (ungefär lika stort som Barossa Valley) och ett sextiotal vingårdar. Det finns både små och stora producenter i området som producerar allt mellan några få tusen lådor vin om året till flera hundra tusen lådor årligen. Ett bra år står regionen för upp till 80% av Kanadas druvproduktion avsedd för vin.
Med undantag for icewine från Inniskillin, som vanligtvis finns att köpa på Systembolaget, exporterar man väldigt lite av sin vinproduktion. Förklaringen till detta ligger dels i internationell jordbrukspolitik, som är väldigt protektionistisk, ett dubiöst förflutet vinmakande med dåliga viner gjorda på dåliga druvsorter (Labrusca - nej inte Lambrusco, men man undrar ju om släktskapet finns...) och total avsaknad av kvalitetsregler. Detta är något som är under föränding och det råder något av en "vinrush". Klassiska druvsorter har successivt inplanterats sedan början på 80-talet och man lär sig mer och mer om vilka sorter som går bra att odla i de olika delarna av regionen. Man kan visserligen spåra vinodlare ända tillbaka till början på 1800-talet och man vet att vin gjorts redan innan dess, men över hälften av vingardårna i Niagara Peninsula har tillkommit sedan 1999. Bulken av vinerna som vi såg låg i 60 - 80-kronorsklassen men det finns ända gott om viner som gjorts med större ambitioner ämnade for lång lagring.
Sedan 1999 har Kanada sitt eget kvalitetssystem för viner, VQA - Vintners Quality Alliance, vilket är motsvarigheten till liknande system i andra länder, t.ex. DOC i Italien eller AOC i Frankrike. Ett vin märkt med VQA Niagara Peninsula är till 100% gjort på druvor från regionen. Niagara Peninsula är vidare uppdelat i 10+2 underappellationer.
Eftersom det inte var min första vistelse i området hade jag ett par säkra kort på hand som jag avsåg att besöka likaväl som att jag visste att det fanns ett par som inte var vart besväret och sållade bort dom. De flesta vingårdar erbjuder guidade turer. Beroende på hur turistiga gårdarna är så erbjuds en eller flera turer om dagen. Detta var inget jag begagnade mig av denna gång. En dryg handfull dristade jag mig till att besöka och prova vin på i alla fall.
Dag 1
Puddicombe Estate Farms and Winery. Först ut var Puddicombe Estate Farms and Winery där Murray Puddicombe har odlat druvor for vinframställning sedan 1962. Han började med Chardonnay och Gamay men har sedan dess utvidgat till flera andra sorter och totalt uppgar odlingarna till över 64 ha. Tyvärr var vinerna i mitt tycke inga riktiga höjdare och jag begränsade mitt provande till bara 3 sorter.
2005 Gamay Noir Reserve
2002 Cabernet Sauvignon Reserve
2002 Cabernet Franc Reserve
Bland dessa var intressant nog Gamay-vinet det bästa, lätt och fruktigt med rätt så fin doft av jordgubbar. De andra vinerna var gjorda i en varm övermogen stil och kändes mycket otypiska med sin påträngande doft av russin och torkad frukt.
Peninsula Ridge Estates Winery. Peninsula Ridge är ett av dom säkra korten, jag har varit där forut. Ägaren Norman Beal har anlitat Jean-Pierre Colas från Frankrike för att göra sina viner. Innan Jean-Pierre kom till Niagararegionen var han vinmakare på ansedda Domain Laroche. Där gjorde han 1996 Domaine Laroche Chablis Grand Cru Les Clos som 1998 blev utsedd till årets vita vin i Wine Spectator. Det är därför kanske inte helt överaskande att Jean-Pierre blev utsedd till Winemaker of the Year 2006 i Ontario Wine Awards. För mig är det uppenbart att arvet från Frankrike sätter en stark prägel på Peninsula Ridges viner. Peninsula Ridge har områdets största odlingar av Syrah och har ambitionen att göra viner i stil med dom från norra Rhône. I sammanhanget lär Jean-Pierre ha sagt "If you like fat, jammy and sweet, you're out of luck" vilket är helt ok i min bok.
Egendomen Peninsula Ridge består av ca 32 ha av Kanadas bästa marker för druvodling. Alla rankor ar importerade från Frankrike. Förutom de egna vinodlingarna har man också ingått avtal med kringliggande vingårdar for att garantera tillgången på förstklassiga druvor för vintillverkningen. Detta erbjöds jag ett spännande prov på i form av tre stycken single wineyard Sauvignon Blanc-viner.
Då det bara var ett år sedan jag var pa PR sist sa provade jag bara viner som kommit ut sedan dess.
2006 McNally Vineyards Sauvignon Blanc
2006 AJ Lepp Vineyards Sauvignon Blanc
2006 Wismer Vineyards Sauvignon Blanc
2006 INOX Chardonnay
2006 Reserve INOX Chardonnay Dubois Vineyards
2002 Vintner's Private Reserve Merlot
De tre Sauvignon Blanc-vinerna var mycket trevliga och precis som jag gillar dom, unga, krispiga med superhög syra (citrus och krusbär). Det var distinkta skillnader mellan dom och min favorit var vinet fran McNally Vineyards. Ytterligare ett Sauvignon Blanc-vin görs pa egendomen och det är en blandning mellan de tre single vineyards. Tyvärr bommade jag att prova det.
Chardonnayerna var goda men tämligen ointressanta i sammanhanget och ingenting jag kände att jag ville köpa för att ta med hem. Namnet INOX har de fått från de ståltankar de jäses och lagras i.
2002 är, tillsammans med 1998, ett av de bästa åren, om inte det bästa, för Merlot i området. Året innan provade jag och köpte med mig några flaskor av deras 2002 Merlot Reserve. Detta vin gjorde ett mycket bra intryck pa mig och det har omnämnts tidigare på Drucket. Med detta i minnet var förväntningarna pa 2002 Vintner's Private Reserve Merlot ganska höga. Dom höll kan jag lugnt säga. Detta är ett vin som är byggt for att lagras. Jag frågade "5 to 10 years?" och fick svaret "10 to 15".
Under min vistelse har jag också lyckats peta i mig en 2003 Meritage, en bordeauxblandning med stommen i Merlot, vilken reades ut for ynka 80 kronor (Ett riktigt kap!), en 2003 Cabernet Sauvignon och en 2003 Cabernet Franc. Alla var goda, välgjorda viner med tydlig druvtypisk karaktär i vardagsprisklass för en vinintresserad (100 - 125 kr).
Hur som helst sa slutade besöket på Peninsula Ridge med att jag lycklig släpade med mig 8 flaskor, 1 vardera av Sauvignon Blanc-vinerna, 3 stycken 2002 Merlot Reserve och 2 stycken 2002 Vintner's Private Reserve Merlot.
Lakeview Cellars. Nästa anhalt på resan blev Lakeview Cellars. Också denna vingård har jag besökt förut för fyra år sedan. Då blev det några viner som avnjöts på Öland i Magnus sommarstuga tillsammans med lite hamburgare. Lite kuriosa om denna vingård är att de producerar och säljer Dan Akroyd Discovery Series Wines, jepp han från Blues Brothers och Satyrday Night Live. Tyvärr var de viner jag provade fran Lakeview inte så intressanta med undantag av ett vin gjort på Cabernet Sauvignon i portvinsstil, 2005 Vintage Starboard. Vilket också appellerade till ordvitsaren i mig, Port - Starboard. Provade viner var,
2003 Pinot Noir
2004 Baco Noir
2005 Vintage Starboard
Värt att notera är att Lakeview säljer mer exklusiva viner men inget av dom fanns för provning i vinbaren. Man tillverkar och saluför över 40 olika viner. Måttot är att det ska finnas något för alla och ingen ska lämna gårdsbutiken utan att ha köpt något. Ja, det funkade ju på mig i alla fall.
Baco Noir är en hybrid, en korsning mellan franska Folle Blanche och en okänd art av familjen Vitis riparia, en inhemsk nordamerikansk druvsort. Hybriden skapades av fransmannen Maurice Baco. Ontario har världens största odlingar av druvan och den anses kunna producera utmärkta viner. Den odlas nästan bara i Kanada och anses tillsammans med druvan Marechal Foch, en annan hybrid, vara kanadensiska druvor. Denna resa flög den dock under min radar och jag får återkomma till den vid nästa besök i området.
Det blev en flaska 2005 Vintage Starboard inköpt i alla fall. Något att prova tillsammans med Druckets skribenter.
Cave Spring Cellars. Sista anhalten innan lunch blev Cave Spring Cellars, en vingård som jag aldrig tidigare besökt. På vägen dit åkte vi lite vilse och råkade passera ett fält med rader på rader med döda vinrankor. Kollektiv sorg infann sig i bilen och våra tankar gick till, vad vi trodde, en stackars vinbondes svältande barn ;o). Väl framme vid Cave Spring frågade vi om de döda rankorna och fick svaret att det var rankor av en art som odlas för druvjuice och inte för vinframställning och att man medvetet hade dödat dessa genom att skilja av rötterna från stammen.
Cave Spring Cellars erbjöd upp ett smörgasbord med viner i sin butik. Egendomen har ett mycket gott anseende som producent av torra och halvtorra vita viner. Av dessa fanns samtliga nya årgangar för provning men tyvärr kunde de inte erbjuda provning av sina "back vintages" vilka sträckte sig tillbaka till mitten av 90-talet och spontant verkade mer spännande. Nåväl, av det som erbjods provade jag,
2006 Gewurztraminer
2006 Riesling Estate Bottled
2002 Cabernet Merlot
2006 Chardonnay Musque
2006 Riesling Dry
Det röda vinet var ännu ett varmt övermoget exemplar som luktade russin. Inge vidare alltså. Dom vita var alla goda, speciellt 2006 Riesling Estate Bottled av vilken jag köpte ett par flaskor för att ta med hem. Torr, ung och blommig, med en liten lätt mineralton och fin syra. I slutändan kunde vi inte hålla oss och drack upp dom innan hemresan.
Chateau des Charmes. Efter en "lätt" lunch på Wendys, Baconator med Root Beer och en vunnen Small Frosty försvann lusten att fortsatta med vinprovandet. Jag ville i alla fall besöka Chateau des Charmes för att fylla på med lite mer av Paul Boscs excellenta 2002 Château des Charmes Equuleus, en bordeauxblandning som jag stiftat bekantskap med året innan. Det fick räcka med ett par flaskor. Paul Bosc är en vinmakare med franskt påbrå som tvingades fly från Algeriet när det blev självständigt 1962. Familjen Bosc tog sig till Kanada efter en kort vistelse i Frankrike där dom inte kände sig riktigt hemma.
Vid denna tidpunkt började jag oroa mig för hur jag skulle lyckas släpa med mig allt på planet hem. Jag fick hemska visioner av panikdruckna flaskor på Pearson International *hick*. Då min svägerska ville fortsätta prova vin var det bara att hugga i.
2006 Château des Charmes Riesling
2006 Château des Charmes Aligoté
2005 Château des Charmes Pinot Noir
Pinot Noir vinet var kartigt och blaskigt. Daremot var Aligotén inte alls tokig for sina 70 kronor, väl prisvärt och min svägerska plockade upp en flaska av den. Château des Charmes publicerar sina skörderapporter på sin web-site vilka är riktigt informativa och roliga att läsa med sitt fina bildmaterial.
Dag 2
Dag 2 inleddes med en tur tillbaka till Peninsula Ridge. Efter att ha druckit upp mina AJ Lepp och Wismer Sauvignon Blanc-viner kände jag att jag ville plocka med dessa hem for en provning och behövde därför fylla på med fler flaskor. Någon dag tidigare hade jag ocksa hittat den 2006 Sauvignon Blanc som görs som en blandning mellan de tre tidigare namnda SB-vinerna. Det ska bli kul att få höra resten av Druckets medlemmar kommentera dessa.
Vineland Estates Winery. Vineland började som en 20 ha stor Rieslingodling 1979, planterad av en tysk vinmakare, Hermann Weiss. Egendomen är inte längre i Weiss ägo men Rieslingarvet flödar fortfarande i dess ådror. Vineland gör utmärkta viner i det högre prissegmentet och är kanske mest känt för att det producerar Kanadas dyraste vin, Red Meritage (en bordeauxblandning), vilket säljs för $125 flaskan. Idag uppgår Vinelands odlingar till 100 ha och man producerar upp emot 50000 lådor vin ett bra år. Här fick jag tillfället att prova,
2004 Pinot Noir Reserve
2004 Cabernet Merlot Reserve
2002 Red Meritage Reserve
2000 Red Meritage Reserve
2005 Amore - David Foster Signature Reserve
Varken Red Meritage eller Amoren fanns igentligen tillgänglig för provning men jag lyckades på något sätt framstå som om jag visste vad jag höll på med "Sir, you seem to know your wines ..." och vips så kom dom stora Riedelglasen och dom fina vinerna fram "complimentary". En $125-flaska 2000 Red Meritage inköptes bums, mums!!!
Pinot Noir är en kontroversiell druva i området och åsikterna går isär hurvida det går att göra bra Pinot Noir i regionen eller inte. Jean-Pierre från Peninsula Ridge tillhör skeptikerna och efter min första dag, jag hade ju provat hela 2 stycken, var jag beredd att tro honom. Dock, efter att ha provat 2004 Pinot Noir Reserve från Vineland, en alldeles fantastisk Pinot Noir som fick min mun att salivera en hel kväll, är jag inte lika säker. Det finns dom som tror så mycket på Pinot Noir att dom håller på att anlägga en egendom, Les Clos Jordannes, med ambitionen att tillverka vin från gård till flaska på samma sätt som i Borgogne. Förhoppningen är att man ska kunna slå upp portarna för allmänheten 2008.
En annan kontroversiell druva i området är Syrah för vilken argumentationen är liknande som den runt Pinot Noir. Det råder också viss diskussion angående Merlot och Cabernet Sauvignon som anses svåra att få att mogna ordentligt och då får en vass grön ton. Nyckeln till problematiken anses vara hård gallring för att hålla ner volymerna och maximera koncentrationen och mognaden.
Henry of Pelham Familly Estate. Henry of Pelham är en av de mest framgångsrika egendomarna i regionen med ett stort utbud av vita och röda viner. Dom röda vinerna har speciellt bra ryckte och man har satsat hårt på Baco Noir-druvan från vilket man gör sitt "signature wine". Även om jag aldrig fick prov på det så påstås deras Reserve Baco Noir påminna om Barolo efter längre tids lagring. Låter lovande för framtida besök. Jag erbjöds prova ett bra urval viner,
2006 Sauvignon Blanc
2006 Gewuztraminer
2004 Reserve Merlot
2004 Reserve Baco Noir
2002 Cabernet-Merlot Speck Familiy Reserve
2006 Cabernet Franc Icewine (jordgubbar, låg syra)
Alla var goda men inte så spännande med undantag av Cabernet-Merlot. Speck Family Reserve görs bara i små kvantiteter de allra bästa åren. Hade jag inte passerat min köpkvota så hade jag definitivt plockat upp en flaska. Här provade jag också mitt enda icewine på hela resan. Icewine är gott helt enkelt och mycket dyrt. Detta exemplar stoltserade med en härlig solmogen jordgubbssötma men saknade tyvärr syra i mitt tycke och kändes därför lite obalanserat.
Inniskillin. Japaner, japaner, over allt japaner... busslaster av turister. Denna vingård är områdets "super star" och det märks. Stommen i utbudet är Icewine av flera druvsorter med höga priser. De vanliga röda och vita vinerna verkar vara av ett mer ordinärt snitt i 80 - 100-kronorsklassen. I det menageri av turister som gårdsbutiken och provningsbaren var försvann all lust att prova vin och vi begav oss hem. Från tidigare erfarenhet vet jag dock att deras icewine är av mycket hög kvalitet.
-/-
Samanfattningsvis skulle jag vilja säga att om man ar i Toronto-området så är en utflykt till Niagara Peninsula och vingårdarna ett måste. Är man en vinentusiast så kan man lätt spendera 3 till 5 dagar med att prova sig runt området och är inte det nog så finns det ytterligare vindistrikt inom räckhall i Ontario, Lake Erie North Shore, Pelee Island och Prince Edward County. Utöver det finns ju dessutom andra sevärdheter som Niagarafallen och CN Tower i Toronto att besöka. Jag skulle också varmt rekommendera att man besöker åtminstone Peninsula Ridge Estates, Château des Charmes och Vineland Estates Winery, men även Cave Spring Cellars och Henry of Pelham Family Estate är värda att besöka.
Till maten radade vi upp två viner från Bordeaux och ett från Cahors. Chateu Ducluzeau 2001 har både Drucket och Finare Vinare skrivit om. Vi var besvikna på våran flaska, till en början kändes det både tunt i doften och lite blaskigt i smaken. Det skulle kunna vara flaskvariation eller att maten var lite fel för detta vin. Chateu d'Agassac 2000 bjöd på mera muskler. En typisk bordeaux-doft med stall och svarta vinbär som efter en tid utvecklade
animaliska toner av läder och kött samt en ton av körsbär och palsternacka. Från Cahors hade vi en mörkt blåröd Château La Reyne Vent d'Ange 2002 med en kryddig, bläckig doft med mörka bär. Smaken var fyllig och mycket sträv. Ett kraftfullare men mindre komplext vin än d'Agassac. Personligen tyckte jag bäst om d'Agassac med sin mycket njutbara och komplexa doft.
