Chianti Classico 2005

På fredagseftermiddagen kom ett oförklarligt sug efter Chianti över mig. En snabbt improviserad provning blev resultatet; fyra Chianti Classico inhandlades och dracks genast upp till pizzor vid hemkomsten (vi skippade levern och favabönorna). Jag valde endast "enkla" Chianti Classico och undvek Riservas för att få en mer enhetlig provning. Efter denna övning är det dock frestande att genast sätta ihop även en provning med Chianti Classico Riserva. Vinerna gav mersmak.


Vinerna är alla gjorda på Sangiovese och har som mest legat uppåt ett år på fat. Vinerna luftades en timma innan provningen.

2005 Podere Terreno Chianti Classico (82 kr)
Det billigaste vinet i kvällens urval har en knäckig, lite dammig doft av plommon och örter. Smaken är lätt till medelfyllig, lite tunn i mitten, men angenäm och uppfriskande till maten. I eftersmaken finns några omogna krusbär. Detta är en lätt Chianti i klassisk stil (dock inte så klassisk att man ser en bastflaska framför sig) och är det enda av de fyra vinerna som känns helt drickfärdigt idag.

2005 Antinori Chianti Classico Pèppoli (116 kr)
En eldig doft av tomatmarmelad, sötlakrits, körsbär, marsipanpralin och gröna granskott. En medelfyllig, ung, mycket torr smak med lite mandelmassa i svansen. Fortfarande en ganska lätt Chianti, men i en modernare stil.

2005 Villa Cafaggio Chianti Classico (136 kr)
En ung, fruktig, örtig doft med mogna körsbär, hallonbåtar och diskreta fattoner. Här finns det för första gången denna kväll rejält med tanniner och en väl tilltagen syra. I eftersmaken ingår lite bittermandel vilket bidrar till att göra detta till ett mycket bra matvin.

2005 Castello di Fonterutoli Chianti Classico Fonterutoli (148 kr)
En ung, saltstänkt doft av bränt gödsel, lakritsrot och ett fåtal mörka bär. Gödseltonerna övergick tack och lov till en betydligt trevligare doft av rostat kaffe efter en timma i glaset. Smaken är medelfyllig, ganska sträv och även detta vin har en bra, tydlig syra och dessutom något som känns som en sälta i eftersmaken. Funkar mycket bra till de smakrikare pizzorna, men är ännu omoget.

Slutsats: fyra bra Chianti-viner. Alla är bäst till mat, det är inga viner man dricker bara för vinets skull. Alla är väl värda sitt pris (Kronstam går längre och utropar "Bästa köp!" för alla fyra i senaste Allt om Vin), men allra bäst tyckte vi om Villa Cafaggio. Det har trots sin ungdom rikligt med frukt, tanniner och syra, och allt sitter där det ska. Terreno var lite för lätt för min smakrika pizza (kalamataoliver, torkade tomater, färsk basilika och parmaskinka) men hade säkert gjort sig bra till en Capricciosa eller en mildare pasta.

Det blev några slattar kvar och vinerna var snäppet bättre dan därpå; mer aromatiska, mer sammansvetsade, och det är kanske inte så konstigt: det är ju mycket unga viner. Även vin i denna prisklass kan vinna på lagring, även om det förmodligen räcker med ett eller två år för att dessa viner ska mogna.