söndag 16 september 2007

Côte-Rôtie-middag, del 1

Igår blev många viner druckna under en lång middag hos Johan där fyra viner från Côte-Rôtie spelade huvudrollen. De övriga sju vinerna som figurerade i flaskor och glas får vänta på sin plats i solen till ett senare inlägg. Rhône-vinerna dekanterades två timmar innan provningen började.

Det första och lättaste vinet var 2004 Ogier Côte-Rôtie Cardinal de Saint Ange (250 kr), det enda vinet från 2004 denna kväll. De trevliga dofterna består av fatvanilj, mörka körsbär, jordig svamp, lagerblad, rapsolja, och nyklippt gräs. Smaken är mindre: lätt, fruktig och frisk men lite tunn, särskilt i jämförelse med 2003:orna på bordet. Precis som när vi tidigare provade viner från Crozes-Hermitage känns 2004:an lite vattnig när den jämförs med övriga årgångar. Vi letar fortfarande efter en riktigt bra 2004:a från norra Rhône; detta skall ju trots allt inte vara ett dåligt år.

Nästa vin var 2003 Domaine Jamet Côte-Rôtie (409 kr). Vi har nu bytt producent och årgång, och gått upp en prisklass. En stor, vidöppen och komplex doft rusar upp ur glaset: hallon, tjära, lakrits, kapris, kryddig charkbutik, tobak, lagerblad, enbuske, ja, det gick att fortsätta länge med doftassociationerna. Efter en stund i glaset lägger sig en mycket tydlig doft av tapenad ovanpå de övriga dofterna i buketten. Smaken är rik och frisk med rejäla syror och hanterbara tanniner. Den är däremot inte särskilt balanserad, någonting är lite kantigt i smaken. Doften är storslagen och vi sitter länge med näsorna i glasen, men smaken lyckas alltså inte riktigt leva upp till doftens storhet. Det är trots detta svårt att inte tycka om vinet.

Sen kommer det första av de två Guigal-viner som ingår i kvällens virtuella provning (Finare Vinares smaknotiser finns här), nämligen 2003 E. Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde (469 kr). Här hittar vi förvånansvärt lite doft överhuvudtaget. Vinet verkar helt slutet och den fruktade tunneln får tyvärr anses vara ett faktum. De små dofter vi lyckas fiska upp är mogna bär, kolaböna, ganska bitter mandelmassa (från de 36 månaderna i ekfat) samt lite rök och kall bastusten. Vinet är mycket strävt, tungan klistras ihop med kinderna; den outvecklade smaken är fyllig, koncentrerad, sydländsk (någon nämner Italien) och den kryddig eftersmaken varar länge. Det här vinet är det bara i gömma och glömma längst ned i källarmörkret i några år.

Den sista och mest exklusiva av kvällens Côte-Rôtier var 2003 E. Guigal Château d'Ampuis (975 kr). Dofterna är stora och unga: en rejält gräddig rostad fatvanilj är det första som lämnar glaset. Därefter kommer björnbär, rökta charkuterier, kryddpeppar, oxbuljong, kapris och lite blommor. Det är dock ekfaten som dominerar doften för tillfället; vinet har legat hela 38 månader på nya fat. Inte heller denna doft känns helt öppen, även om den inte alls är lika igensvetsad som Brune et Blonde. Smaken är intensiv, rik, tät, superbärig med lite kokos- och chokladtoner, kanske inte typiska kännetecken för Côte-Rôtie, men mycket gott. Smaken är väldigt sträv (men inte riktigt lika sträv som Brune et Blonde) med syror som balanserar de maffigare inslagen i smaken. Detta är ett ungt och mäktigt vin (även priset är mäktigt) med en ännu inte fullt utvecklad smak, men med stor potential; ett vin som väntar på att brista ut i sång.

Med Guigals Brune et Blonde i diket för tillfället, blev detta ett 2003-race mellan Guigals Château d'Ampuis och Jamets Côte-Rôtie, och i mitt tycke går Jamet segrande ur striden denna gång; det är helt klart det mest njutbara vinet för tillfället, trots småfelen vi hittade i smaken. Men: när d'Ampuis känner sig redo att krypa ur källaren och begära revansch i mogen skepnad blir utgången med största sannolikhet en annan.

Till dessa rödviner hade Johan lagat en mycket god måltid bestående av helstekt entrecôte, mandelpotatismos, blomkålspuré, gräddig svampsås och Le Puy-linser, mat som matchade vinerna väldigt bra. Det blev som sagt många andra viner druckna denna kväll (en av anledningarna till att detta inlägg inte skrevs i arla morgonstund) och mer om dessa viner följer i framtida inlägg.

5 kommentarer:

finare & vinare sa...

Ska man lagra är det nog rejält med tid det handlar om... vi har också Jamets 2003 Côte-Rôtie och gissar att den skulle falla oss mer i smaken. Ingen tvekan om tunneln i Brune et Blonde i alla fall! Vad sägs om minst fyra-fem år för Brune et Blonde och åtta-tio för Château d'Ampuis?

Anders sa...

Jag tycker Jamet helt klart var det mest typiska karaktären, speciellt i doften. Nu var de andra två i.o.f.s så slutna att det var svårt att uttala sig om dem.

Magnus sa...

Fyra-fem år låter troligt för Brune et Blonde. Man får hålla ett öga på Cellartracker och se när folk tycker att den börjar vakna till liv.

Johan sa...

Finare Vinare recept på Le Puy linser var väldigt trevligt! Linserna hittade jag på Cajsa Warg. Vasastans ost ville inte kännas vid några Le Puy linser när jag var där för ett par veckor sedan. Cajsa Warg var iofs värt ett besök isig, inte minst för att dom säljer Manitoba Cream.

Frankofilen sa...

Ciao! Att nollfyrorna känns lite vattniga beror nog på den ohemult stora avkastningen rankorna gav efter att ha varit stressade 2003. Många producenter hade svårt att grönskörda tillräckligt, med vattnighet som följd. Det är ju annars en intressant pågående diskussion kring hur bra 2004 egentligen är i Norra Rhône. Både JLL och Parker är ju rätt så försiktiga.