Årets första vinbarskväll

Årets första vinbarsbesök blev av för ganska precis en vecka sedan (jag ligger tyvärr redan långt efter med vinbloggandet detta år). Som brukligt började vi med en Puligny-Montrachet, nämligen 2005 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Les Champs-Gain. Vinet har en stor äpplig doft dominerad av fylliga, runda, lite gummiaktiga ekfat. Allt är dock inte fat: en lakritsrot, en skiva bacon och en liten vit blomma tittar fram mellan plankorna. Smaken är ung, krämig och vinbärssyrlig. Barnarov, men här finns stor potential.

Nästa vin var lite mer ovanligt: en lagrad Verdicchio från Marche. Vinet bar namnet 2001 Azienda Agricola Bucci Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico Riserva Villa Bucci, en munfull jag knappast kommit ihåg utan Cellartrackers hjälp. Detta mogna vitvin doftar vita vinbär, rök, mineraler i form av våt sten, salmiakpastiller och örtig fiskgryta. Smaken är lätt med mognadstoner och har en fin matvänlig syra. Detta är ett vin jag gärna hade hällt i mig till en bouillabaisse.

Därefter en bordeaux, en femte-cru från Paulliac, 2000 Château d'Armailhac. Vinet har en stor fruktig doft som innehåller rikligt med mörka bär - mestadels svarta vinbär - sötlakrits, buljong, lite jästa plommon och en ostädad lagård finns också med i bakgrunden. Smaken är medelfyllig, med lagom av båda syra och tanniner för att vinet lätt ska matcha en grillad biff med potatisgratäng. Klart godkänd matbordeaux.

Dags för Barolo: 2003 G.D. Vajra Barolo Bricco delle Viole har en härlig, yppig nebbiolodoft, inte särskilt komplex men klar och penetrerande. I doften finns fina träiga fat, sötlakrits, mintpastill, grusväg och lite cykelventil. Vinet är läskande, smakrikt, eldigt och har en lite nötig eftersmak. Kanske är det lite spretigt i sin ungdom men det stör inte, särskilt inte till maten - vinet är perfekt till rödbetsrisotto med tryffelolja.

Vi avslutar måltiden med 1984 Domaine Bertrand Rivesalt Vin Doux Naturel som både doftar och ser ut som en tawny port: russin, cholklad och julkryddor. I munnen är vinet smakrikt, sött, med mogna fylliga fruktsmaker och en gnutta oxidation. Både choklad och ost går bra till.

Efter vinbarsbesöket blev det en flaska 2003 Domaine Comte Georges de Vogüé Chambolle-Musigny på hemmaplan. Jag tog inga anteckningar men vinet bjöd på en bärig, kryddig och klar doft; inte särskilt komplext men trevligt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på vinets ungdom. Smaken var lätt och Pinot-typisk men ilskna korthuggna tanniner gör detta vin lite svårdrucket utan mat. De sträva inslagen påminde faktiskt en hel del om sämskinns-chiantin vi drack häromveckan, även den från det varma 2003. Detta år är verkligen hit-or-miss i Europa.

2000 Chateaux Fonroque, Saint-Julien Grand Cru Classé

Enda flaskan. Ett impulsköp jag gjort ett par år tidigare på ett litet systembolag bara för att jag blev förvånad av att se flaskan där. Den stod liksom ut i sitt sällskap.

Chateau Fonroque köptes 1930 av Jean Moueix och har sedan dess ägts av familjen i flera generationer. Vinet görs på ca 2/3 Merlot och 1/3 Cabernet Franc och lagras på fat i 18 månader, varav 25% på nya fat. Produktionen är runt 6500 lådor per år.

Flaskan dekanterades precis innan jag började med middagen. Den första sniffen i karaffen gav ingenting, det var ingen hemma. Något besviken började jag med middagen och funderade på vad en lämplig back-up skulle kunna vara. När väl potatisgratängen var klar och ryggbiffen stekt hade detta ändrat på sig. Nu möttes jag i stället av en komplex doft med mörka bär, kaffe, läder, fläsksvålar och andra dofter som jag ej kunde namnsätta. Smaken var fyllig, fortfarande rätt sträv, rikt bärfruktig med en lång kryddig eftersmak som lämnade min mun något bedövad. Vinet skar som en kniv genom köttet och den gräddiga gratängen. Vilken come back från första intrycket. Tänk om jag bara hade fler flaskor. C'est la vie!

En svettig chianti och annat smått och gott

Dags att skriva lite om vin trots stress och vintertrötthet. Vi har inte druckit några storheter under denna vecka så jag är tråkigt ekonomisk och skriver om allihop i ett och samma inlägg.
Först ut var 2003 Antinori Chianti Classico Riserva Tenute Marchese (169 kr) till pizza. Vinet är kompakt mörkrött och doftar jästa mogna (övermogna?) körsbär, tobak, granbarr, mandelbetonade fat och, i periferin, några bruna bananer. Smaken är lite kokt och vi får en gnutta espresso på tungspetsen. Syrorna är genomträngande och tanninerna är mycket torra och kantiga, balansen lyser endast med sin frånvaro. Det känns lite som att vispa runt en diskborste med en bit sämskinn i munnen. Det här är ett vin som kräver lagad mat, men inte ens då skulle jag rekommendera det; det finns bättre pizzaviner för denna peng. 2003 var ett stekhett år och i Toscana blev resultatet mycket ojämnt. Antinori lyckades uppenbarligen inte rädda sin chianti undan värmeböljan denna sommar.

Dagen därpå blev det en tysk, nämligen 2000 Wegeler Riesling Geheimrat "J" Spätlese Trocken (234 kr) till fiskgratäng. En härlig rieslingdoft med begynnande mognad stiger upp ur glaset. Vi hittar mer blommor än frukt och på godishyllan finns honung, citronkola och vanilj. Några blygsamma petroleumtoner tassar runt i bakgrunden. Vinet är smakrikt, balanserat och nästan lite oljigt i munnen, men helt torrt. Här finns fortfarande en frisk småspritsig syra och smaken har bra längd. Detta vin är gott nu men kan säkerligen sparas i många år till.

Därpå öppnade vi vår sista flaska 2006 Jurtschitsch/Sonnhof Sauvignon Blanc Fahnberg (159 kr) till kyckling och precis som förra gången vi drack detta vin kan vi bara gratulera Österrike: detta är en utmärkt Sauvignon Blanc. En fin, typisk doft av blommor, blad och frukt med en förvånande komplexitet. Smaken är fyllig men fräsch och vinet går lika bra till mat som utan, och är gott såväl kylt som rumsvarmt, vilket alltid är ett tecken på ett bra vitvin. Nya Zeeland och Frankrike får ducka för här kommer Österrike instormande på Sauvignon Blanc-planen i full galopp!

Slutligen så har vi druckit en flaska 2001 Bodegas Roda Rioja Roda II Reserva (194 kr), den tredje flaskan ur vår källare. Vi har inte riktigt kunna bestämma oss för vad vi ska tro om det här vinet. Första flaskan dracks för 18 månader sedan och den var mycket god med en fin, ung doft och lena silkiga tanniner. Så här skrev jag i Cellartracker när det begav sig: "Red berries, some vanilla oak, and coffee on the nose, but the best part is the taste: a perfectly balanced, harmonious, smooth, very smooth, blend of berries, chocolate and a hint of plum." Inte dumt. Nästa flaska, ett år senare var dock en besvikelse, och denna sista likaså. Doften är fortfarande mycket fin, en modern rioja med röda bär, kaffetoner och kanelanstruken grädde. Men smaken har gått baklänges. All lenhet är helt bortblåst och istället har vi en visserligen smakrik, men tråkig, spretig smak som avslutas med en korthuggen knastertorr strävhet som inte gör någon glad. Har vinet sett sina bästa dagar eller är det bara en av de så fruktade tunnlarna? Vi vet inte och kommer inte att få veta, det var sista flaskan. Too bad.

2006 Ca' Rugate Soave Classico Monte Fiorentine

Vi hör ropen. "Copycats! Epigoner!" Ja, vi erkänner: vi leker Följa John med Frankofilen som med stor behållning drack en flaska 2006 Ca' Rugate Soave Classico Monte Fiorentin (99 kr) häromdagen. Även Finare Vinare har druckit detta vin, redan i december. Men det är anklagelser som rinner av oss lätt; det är svårt att låta bli att pröva ett vin efter de lovord detta förhållandevis billiga vitvin har fått både i bloggosfären och i Gambero Rosso. Dessutom gillar vi ju Soave. Som andra redan har skrivit, så är detta ett vingårdsvin från Soave Classico och druvan är Garganega. Vi dricker vinet väl kylt till en Spagetthi Marinara.

Vinet doftar citrus, torkad ananas och lite melon inlindat i några oidentifierade blommor och en tunn rökdust. Efter lite noggrannare sniffande hittar vi även nyskurna tomater och slanggurka och en honungsvaxig nötighet. Vi inbillar oss att här kan finnas ektoner, men det är i så fall fantomek, vinet har inte legat på fat (om vi inte missförstått något med vår mycket skraltiga opera-italienska). Den rika smaken är bred, avrundad med en kryddig kropp och har en knappt märkbar spritsighet, lite grapefrukt i eftersmaken. Syran drar åt paprikahållet och längden är bra med tanke på vinets blygsamma prislapp. Ett mycket drickbart vin. Skulle man önska sig något så är det lite högre och attraktivare syror för att balansera upp den omfångsrika kroppen.

Vi slår inga volter av kärlek, men instämmer ändå med föregående talare: detta är ett riktigt bra vin för sin hundralapp och vi lär köpa fler flaskor; det här blir ett mycket bra vitt bulkvin att ha redo i kylen. Och, ett tips: den som gillar detta vin kommer att älska 2004 Leonildo Pieropan Soave Classico Superiore La Rocca.

2005 Paul Jaboulet Aîné Côte-Rôtie Les Jumelles

En 2005:a från Côte-Rôtie kan väl inte gå fel? Jag impulsköpte häromdagen en flaska 2005 Paul Jaboulet Aîné Côte-Rôtie Les Jumelles (294 kr) för att utröna om det kunde vara värt att lägga undan några stycken för lagring. Paul Jaboulet Aîné är en producent som John Livingstone-Learmonth är ganska hård mot i sin Rhône-bibel. Denna producent har en gång i tiden lyckats prestera ett vin som av många, inklusive JLL själv, anses vara det största Rhône-vinet genom tiderna, 1961 Paul Jaboulet Aîné Hermitage La Chapelle. Vinet är idag en samlarklenod snarare än en måltidsdryck; så här skriver vinadvokaten Parker om det legendariska vinet:

This is unquestionably one of the greatest wines made in the twentieth century. In the two dozen tastings where I have had the 1961 La Chapelle, I rated it 100 points twenty times. The opaque purple/garnet color is accompanied by spectacular aromatics representing the essence of old vine Syrah (smoked meat, pepper, hoisin sauce, and soy). As the wine sits in the glass, notions of pepper, new saddle leather, grilled meat, and awesome levels of blackberry, plum, and black currant liqueur-like notes emerge. Extremely unctuous, with compelling concentration and purity, this full-bodied, seamless, mouthfilling 1961 is truly immortal. It still possesses a freshness and vigor that defy its nearly forty years of age. It should continue to drink well for two more decades. Prodigious stuff! 100 points.

Jaboulet höll fanan högt under 70- och 80-talet, men de senaste decennierna har det gått utför. 2000 La Chapelle var tydligen erbarmelig och borde aldrig ha släppts enligt JLL: Quo vadis, maison Jaboulet? (Och nu när vi tänker tillbaka inser vi att den senaste Jaboulet vi drack var en 2001 Paul Jaboulet Aîné Cornas Les Grandes Terrasses, ett vin som inte alls levde upp till sitt namn och pris.) Nu är det ju tyvärr inte La Chapelle vi har provat, utan ett enklare vin, Les Jumelles från Côte-Rôtie, ett distrikt som egentligen inte tillhör Jaboulets kärnkompetens. Vinet görs av köpta Syrah-druvor (och en gnutta Viognier) och ligger 9-12 månader på fat. Vi korkar upp (och luftar en timma) till varsin pizza.

Vinet bjuder på en doft som är identifierbar som Côte-Rôtie, men ganska mycket trä (sandelträ och nötskal) och dammiga fat ligger i vägen för den körsbärssaftiga och drottningsyltiga frukten, som dock ibland blygt lyckas titta fram mellan plankorna. Smaken är lite bättre: pigg, frisk och fruktig (mera drottningsylt) med bra läskande syra, bra tanniner, men också en träbitter bismak som stör helhetsintrycket. Vinet är visserligen mycket ungt och outvecklat, men potientalen känns inte självklar. Idag är vinet helt klart lite tråkigt och karaktärslöst. Det kan vara smygkork som spökar här. Vi vågar inte riktigt fälla domen över detta vin: det kan vara en ganska tråkig och instängd Côte-Rôtie, eller så är har vi fått en lätt korkskadad flaska. Vi skulle behöva prova en flaska till för att bli säkra; denna flaska levde inte upp till andra 2005:or från Rhône som vi provat den senaste tiden.

Görans 2007

Att summera vinåret 2007 verkar vara inne för säsongen. Jag kan ju inte vara sämre jag. Förutom en bunt goda viner, vilkas förträfflighet redan bedyrats av mina kollegor på Drucket, så har året bjudit på ett par andra fina upplevelser. Jag fokuserar på dessa i stället.

Den största omvälvningen i min vinvärld var investeringen i ett Dometic vinlagringsskåp. Som oväntad bieffekt har jag blivit väldigt medveten om formen på vinflaskor. Utanför den gamla världen är man alldeles för generös med att experimentera med flaskors form och glastjocklek. Flaskans beskaffenhet påverkar i allra högsta grad skåpets kapacitet. Det kan vara värt att tänka på om ni går i inköptstankar, multiplicera kapaciteten med 2/3. Visst, det kostade en bra slant, men nu kan jag känna mig lugn med vetskapen om att mina prestigeviner går en trygg ålderdom till mötes. Väl värt sina pengar!

En annan fin upptäckt är att Kanada är, om inte ett stort, så ett pålitligt vinland, och då inte bara för Icewine. Under ett spännande besök där i Augusti fick jag tillfälla att dricka ett flertal utmärkta röda och vita viner från Niagara Peninsula i Ontario. För den som är intresserad finns det ett ganska långt inlägg på Drucket om denna vinsafari sedan tidigare. Till min glädje valde tidningen Livets Goda att senare på hösten göra ett reportage om regionen. Blev dom inspirerade av mig, min blygsamhet förbjuder mig att spekulera?

Avslutningsvis så måste jag ju säga någonting om mitt favoritvin under året. Det var kanske inte det godaste vinet men det var den bästa upplevelsen och största överaskningen, 2004 Pinot Noir Reserve från Vineland, Niagara Peninsula. Ett fantastiskt vin som fick min mun att salivera en hel kväll, *voff*.

God fortsättning på vinåret 2008!

Summa 2007

Även jag måste summera 2007, som sammantaget varit ett långt, underbart vinår, ett där Drucket kryssat mellan fantastiska viner på provningar, lyft sig i håret vad gäller pris och kvalitet, och sist men inte minst börjat visa de rätta fanatiska takterna inför Systembolagets släpp. Några timmar i vintermörkret utanför SB:s champagnesläpp, följt av triumfartat uttåg med lådor av Krug och (mirabile dictu) Veuve Clicquot, var en passande final.

Det är av skälen ovan svårt att välja ut årets bästa viner, men det får gå. För enkelhets skull slår jag dessutom ihop dem till en enda lista. Jag ser att det för det mesta är en ganska solitt konservativ lista: det var franskt, det var dyrt, det var gott. Enkelt.

2004 Clos Saint Jean Châteauneuf-du-Pape Deus-Ex Machina . Överraskningsgott från ett område jag hållit mig ifrån, och också en symbol för en av årets mest tillfredställande middagar.

2001 Allegrini La Poja Veronese IGT.
Sanslöst sensuellt, det italienska vin (pace Magnus) som fick min bergfasta tro på Frankrike att rubbas.

1994 Château Cheval Blanc Giganternas kamp var intressant, men det var först här, det sista av glasen, som näshåren krullade sig av fröjd.

1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare
Vad som antagligen var den bästa champagne jag druckit (möjligen jämsides med 1996 Veuve Clicquot La Grande Dame), ett vin som fick nervändarna att brinna av energi, fick mig att nära nog tala i tungor, oslagbart var gång en butelj öppnades ... fram till superprestigechampagneprovningen.

1996 Krug Champagne Brut
Trots allt, visade det sig, kejsaren av champagner. Nu vet jag.

2005 Musigny Vielle Vignes
Denna bourgogne från en provning på Grappe var, sin omogenhet till trots, en oförglömlig upplevelse. Så oerhört tydligt redan nu, löjligt pedagogiskt faktiskt, att denna Herkules i sin linda kommer att bli en helt makalös upplevelse i sin mognad. Jag fick tyvärr sedan nöja mig med lillebror i släppet strax efter, men utser det detta till trots till årets vin.

Slamkryparen, i ordets sanna bemärkelse: 2005 Nicolas Potel Morey St. Denis Vieilles Vignes

Huga.

Anders summering av år 2007

Jag måste dra mitt strå till stacken och försöka summera mina bästa vinupplevelser detta år.

Det bästa söta och den bästa vinupplevelsen totalt var utan tvekan 1957 Hungarovin Tokaji Essencia till en kaka med tatin-päron och hallon. När vi öppnade flaskan trodde jag nog detta skulle vara ett vin som stod sig bäst i ensamt majestät, men tji vad jag bedrog mig. Med en söt och fruktsmakande kaka blev det en sublim upplevelse. 2000 Klein Constancia Muscat Vin de Constance fick se sig besegrat med god marginal, trots att det är ett superbt vin.

På den röda fronten har jag inte varit i närheten av samma höjder som Magnus. Jag har dock ett bestående minne av de fantastiska flaskorna 1989 Fontanafredda Vigna La Delizia som vi drack upp till lammstek. Ett perfekt moget och stilrent vin.

Jag delar upp vitt och champagne i varsin kategori. Minnet av en flaska 1996 Jean Dauvissat Chablis Premiere Cru Cuvée du Centenaire till ugnsstekt fisk, potatis och hollandaise får det fortfarande att vattnas i munnen på mig. När fisken tagit slut satt vi och mumsade på potatis med hollandaise nedsköljt med Chablis. Detta var så gott att jag tror vi denna kväll fann det perfekta sättet att inta färskpotatis.

Med risk för att verka kaxig dyker en annan av mina kakor upp till valet av bästa champagneupplevelse. 1999 Vilmart Champagne Coeur de Cuvée smakade och doftade äpplen och kola. Till Tatin-kaka med hasselnötsbotten var det helt enkelt perfekt. Den mycket goda och söta sydafrikan vi hade öppnat fick se sig brädad. Champagne är lite av den nya grejen för mig i år. Jag både tackar och förbannar Thomas för att ha öppnat mina ögon för dessa ack så goda men å så dyra drycker.

Summering av år 2007

Det är dags att summera 2007 års vindrickande. Vilket var det bästa vinet år 2007? Finare Vinare och Frankofilen har redan besvarat frågan - båda med vin från Piemonte i toppen - men för mig är det en alltför svår fråga. För att göra det lite lättare för mig delar jag in utmärkelsen i tre kategorier: bästa röda, bästa vita och bästa söta. Det är värt att nämna två förhållanden som gäller dessa utnämningar: 1. Bloggen Drucket har bara funnits sen i mars 2007, så "årets bästa viner" är en sanning med modifikation, och, 2. Jag skriver naturligtvis bara om viner jag själv har smakat, vilket (tyvärr) inte inkluderar alla de goda viner det har skrivits om på Drucket under 2007.

Ytterligare ett förtydligande: med "bästa vin" menar jag egentligen "bästa vinupplevelse", snarare än bara vinet i sig. Frankofilen uttrycker det som "den lite luddiga Wine Spectatorska x-factorn" och vi hakar gärna på det tåget. Miljö och omständigheter spelar stor roll för hur bra ett vin upplevs. De små mängderna vin och de ofta sterila miljöer som råder vid en provning utgör helt klart en nackdel för ett vin om vi jämför med möjligheten att få dricka en hel flaska av ett vin, med passande mat och trevligt sällskap. Trots detta underläge finns några provningsviner med på favoritlistan.

Kampen om "bästa röda" är hård. Kandidat ett är 2005 Glaetzer Shiraz Amon-Ra Barossa Valley, en fantastisk australisk shiraz som vi avnjöt i våras. Vi öppnade inte många av de flaskor vi köade för vid bordeauxsläppet, men den 2004 Château Montrose vi offrade var storartad trots sin ungdom. En flaska 2002 Antonin Guyon Corton-Bressandes till anka är en middag vi inte kommer att glömma i första taget och den slurk 1998 Gaja Costa Russi jag fick i mig vid en provning i vintras satte minnen för livet, vilken barbaresco! Det är alltså nära att även mitt årsbästa vin kommer från Piemonte. Trots denna mördande konkurrens så blir det till slut den flaska 1996 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande vi drack på grillhaket Lammet & Grisen i somras som tar hem priset. Det var en av de bästa bordeauxer vi någonsin druckit och är helt klart 2007 års bästa rödvin för vår del. (Jag har inte drabbats av storhetsvansinne; om jag tycks växla slumpmässigt mellan "vi" och "jag" så beror det på att Annica ibland var med och drack vinet i fråga, ibland inte.)

Årets bästa röda vin. Barnens röst lades på Zingon som kan anas i bakgrunden.

När det gäller det bästa vita vinet blir det lite svårare. Vi har inte alls druckit lika mycket vitt som rött det senaste året och även om det har passerat en och annan mycket bra chablis och puligny-montrachet, så har ingen av dem varit i riktig världsklass. Ett vin som jag minns från en provning är 2005 Kongsgaard Chardonnay, årets finaste "vita bourgogne", om man nu kan säga så om ett vin från Kalifornien. Det blir istället champagnerna som tar hem årets vitvinspris. Den perfekt mogna 1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare är helt enkelt underbar och hade stått högst på prispallen om det inte vore för det enda glas 1996 Krug Champagne Brut jag fick i mig vid Systembolagets stora champagne-provning i december. Detta är en sagolik champagne, både vad gäller energi, komplexitet och finess. En värdig vinnare.

När det gäller det bästa söta vinet är det lättare att utse en vinnare. Trots anrika storheter som 1947 Château Caillou Crème de Tête, eller den bedövande goda 2004 Franz Hirtzberger Grüner Veltliner Smaragd Honivogl och den storslagna 2000 Klein Constantia Muscat Vin de Constance så är valet enkelt. Det blir självklart den stackars misshandlade flaska 1957 Hungarovin Tokaji Essencia vi drack i våras som går segrande ur striden. Sällan har en åldring dansat en så livlig och imponerande dans på våra tungor som detta vin. Helt fantastiskt!

För att sammanfatta:

Bästa röda: 1996 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande.
Bästa vita: 1996 Krug Champagne Brut.
Bästa söta: 1957 Hungarovin Tokaji Essencia.

Och så lite statistik.

Vilka länder dominerade vårt drickande under 2007? Vi frågade cellartracker.com och detta är således endast de viner vi har druckit ur vår egen källare. De dominerande regionerna står inom parentes:

1. Frankrike, 40% (mest Bordeaux, Bourgogne, Rhône och Champagne, i den ordningen)
2. Italien, 18% (Piemonte och Toscana)
3. Sydafrika, 11% (Stellenbosch)
4. Tyskland, 7% (nästan bara Rheingau - konstigt)
5. Spanien, 7% (över hela kartan)
6. Australien, 5% (South Australia)
   
7. USA, 5% (Kalifornien, förstås)
   
8. Österrike, 5% (Kamptal)
9. Nya Zeeland, Ungern och Argentina släntrar in på delad sistaplats.
   

Frankrike har ryckt starkt framåt detta år. 2006 års dryckesstatistik såg ut på följande sätt: Italien 28%, Frankrike 28%, Sydafrika 10%, Australien 7%, USA 7%, Österrike 5%, Spanien 5%, osv. Frankrikes ökande andel kan förklaras med att vi har engagerat oss mer aktivt i SBs släpp i år (dvs. köat mer) - det har funnits väldigt många franska godsaker i dessa släpp, tänk bara på bordeauxsläppet - och vi har höjt budgetgränsen för vad vi tillåter oss köpa, vilket gör att fler franska storheter nu ryms i budgeten. Jag kan också konstatera att vi tydligen har blivit bjudna på allt portvin i år; inte en enda flaska från Portugal har lämnat vår källare under 2007.

Vad finns kvar i källaren?

1. Frankrike, 50%
2. Italien, 13%
3. Spanien, 9%
4. Portugal, 6%
5. Tyskland, 5%
6. Australien, 4%
7. Österrike, 4%
8. Sydafrika, 3%
9. USA, 3%
10. Ungern, 1%

Hmm, ska denna blogg byta namn till "Frankofilen 2"? Det ser ut som om det kommer att bli åtskilligt mer franskt vin drucket i framtiden. Men: vi måste köpa mycket mer italienskt vin. De gör alldeles för bra viner för att ligga på denna låga källarnivå, basta!

Nyår

På nyårsafton dracks många flaskor, varav en hel del från Champagne. Det var inte en kväll för analys eller anteckningar så det här inlägget blir endast en lista över druckna viner för minnets skull.

Vi började med 1998 Pol Roger Champagne Cuvée Sir Winston Churchill till kalixlöjrom, hummerterrin och pilgrimspaté. Därefter blev det en 1996 R. L. Legras Champagne Cuvée St. Vincent Blanc de Blancs Grand Cru till Crème Ninon (en halv flaska N.V. Geisweiler Crémant de Bourgogne hälldes dessutom i den gröna ärtsoppan).

Huvudrätten var en rosastekt vedklabbe oxfilé med gräddig jordärtskocksgratäng, citronhonungslungade grönsaker och en rödvinssås tillredd enligt konstens alla regler (en flaska 2003 Domaine du Vieux Micocoulier Coteaux du Tricastin ingick i såsen). Till detta drack vi två spanska flaskor 2001 Rosa Bartolomé Priorat Primitiu de Bellmunt och en kalifornier i Châteauneuf-du-Pape-stil, 2003 Bonny Doon Vineyard Le Cigare Volant.

Efterrätten var den numera klassiska äppelkakan med hasselnötsbotten. Den fick sällskap av en gammal flaska 1985 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Rosé Rare. Direkt efter detta dekanterades en ännu äldre och mycket dammig flaska 1977 Taylor's Vintage Port, en av de sista överlevarna från The Closet of Death. (Vi glömde helt bort att ta fram den stilton som var planerad som tillbehör till portvinet. Ursäkta.)

Till tolvslaget öppnade vi, trots bedövade smaksinnen, en halva 1996 Billecart-Salmon Champagne Nicolas-François Billecart - en mycket god champagne, men det hade nog gått bra med vad som helst vid denna tidpunkt. På sluttampen kom en liten 2004 Joostenberg Chenin Blanc Noble Late Harvest fram på bordet men det var det knappt någon som märkte.

Samtliga champagner var mycket goda, kanske var den unga Winston Churchill -98 den mest komplexa och eleganta, och Veuve Cliquots Rosé -85 hade nog precis påbörjat sin resa utför ättestupan, men än fanns det liv i den gamla kärringen. Primitiu de Bellmunt -01 var ett maffigt, smakrikt och ganska tufft vin som gjorde sig utmärkt till oxfilén. Den fruktigare Flygande Cigarren -03 gjorde sig bäst efter maten. Taylor -77 hade klarat sig med livhanken och äran i behåll, trots alldeles för många år i en av de mest dödliga fängelsehålor vi har på denna sida Slussen.

Tack för en törstsläckande och trevlig nyårsfest ni som var med.