Fredagskväll på vinbaren
Ett impulsbesök på Gondolens vinbar i fredags gav mersmak. Kvällens vinlista bjöd på ett sällsynt intressant utbud.
Som aperitif blir det ett glas förträfflig ung tysk riesling: 2005 Georg Breuer Rauenthaler Nonnenberg Riesling Monopol. Den storslagna rieslingdoften bjuder på gråpäron, citrus, en gnutta tropisk frukt och så småningom äppelmos. Här finns också kalkiga mineraler, lite vitpeppar, och en antydan till petroleum i bakgrunden. Fattonerna påminner om brynt smör. I munnen är vinet fylligt, smakrikt och nästan simmigt- vi hallucinerar fram en liten sötma - men en läskande gräsighet och en lång bred syrlig eftersmak gör vinet mycket smuttvänligt. Detta är superfin riesling som håller ihop lysande bra ända upp i rumstemperatur. Applåder!
Nästa glas blir bordeaux på magnumflaska från Saint-Julien: 1993 Château Léoville Poyferré. 1993 var ett mediokert år i Haut-Médoc och vi väljer vinet mest av nyfikenhet. Ur glaset kommer en mogen, kryddig bordeauxdoft med vitpeppar, stenrök, blyertspenna och tjärat trä - vi tror ett tag att vi befinner oss på Horrible Old Leopard's däck strax efter att en full bredsida avfyrats (fansen vet ögonblickligen varifrån denna litterära referens är hämtad). Frukten är dämpad, men finns där, i form av svarta vinbär och inlagd saltgurka (ja, det är ju gammal bordeaux, anything goes). Smaken är lätt, lite veknad, med lite tobakstoner och ganska slitna tanniner. En lång kryddig svans med förvånansvärt bra syror visar dock att allt inte är förlorat. Ett intressant smakprov.
Sedan en bourgogne från Côte de Nuits, 2005 David Duband Vosne-Romanée. Vi är inte bekanta med producenten, men en Vosne-Romanée vill man ju smaka. Detta är en mörk Pinot Noir som doftar ungdomligt av röda vinbär, hallon och en polkagris. Andra dofter är sötlakrits, lite gummi, våt grusväg och några blåbärsglassiga söta fattoner. Vinet har en bra syra och snälla tanniner. Det hela är ganska okomplicerat, detta är än så länge en mycket ung och enkel bourgogne.
Nu har en ryggbiff med tillbehör kommit in och ett stort glas 2001 Alain Voge Cornas Vieilles Vignes får göra maten sällskap. I glaset finner vi plommon, välhängt kött, en rund parfymerad ton - Chanel? - gröna kryddörter, fnöske från enträ och en häst i en jordig, men ren, spilta. Sammanfattningsvis, "som att rida i skuggan av en cypressallé en varm sommardag i Provence" som någon vid bordet uttryckte det. Smaken är varm, medelfyllig, balanserad med dämpade tanniner och en syrlig pepprig eftersmak. En elegant cornas som gör sig utmärkt till maten.
Som bonus fick vi de sista slattarna ur gårdagens flaska med 2005 La Spinetta Barbera d'Alba Gallina. Doften är stor och rik med plommon, körsbär (plorsbär!), mörk cholkladtryffel, gräddiga vaniljfat, några gröna äppelklyftor, katrinplommon och en liten, liten banan. Smaken är varm och intensiv med mycket fina syror och en lång njutbar eftersmak. En mycket publik men superb barbera, kan La Spinetta göra dåliga viner överhuvudtaget?
Vinbaren bjöd denna kväll både på bredd och kvalitet: fler sådana här vinlistor tack! Vi kommer tillbaka.
