2005 Paul Jaboulet Aîné Côte-Rôtie Les Jumelles

En 2005:a från Côte-Rôtie kan väl inte gå fel? Jag impulsköpte häromdagen en flaska 2005 Paul Jaboulet Aîné Côte-Rôtie Les Jumelles (294 kr) för att utröna om det kunde vara värt att lägga undan några stycken för lagring. Paul Jaboulet Aîné är en producent som John Livingstone-Learmonth är ganska hård mot i sin Rhône-bibel. Denna producent har en gång i tiden lyckats prestera ett vin som av många, inklusive JLL själv, anses vara det största Rhône-vinet genom tiderna, 1961 Paul Jaboulet Aîné Hermitage La Chapelle. Vinet är idag en samlarklenod snarare än en måltidsdryck; så här skriver vinadvokaten Parker om det legendariska vinet:

This is unquestionably one of the greatest wines made in the twentieth century. In the two dozen tastings where I have had the 1961 La Chapelle, I rated it 100 points twenty times. The opaque purple/garnet color is accompanied by spectacular aromatics representing the essence of old vine Syrah (smoked meat, pepper, hoisin sauce, and soy). As the wine sits in the glass, notions of pepper, new saddle leather, grilled meat, and awesome levels of blackberry, plum, and black currant liqueur-like notes emerge. Extremely unctuous, with compelling concentration and purity, this full-bodied, seamless, mouthfilling 1961 is truly immortal. It still possesses a freshness and vigor that defy its nearly forty years of age. It should continue to drink well for two more decades. Prodigious stuff! 100 points.

Jaboulet höll fanan högt under 70- och 80-talet, men de senaste decennierna har det gått utför. 2000 La Chapelle var tydligen erbarmelig och borde aldrig ha släppts enligt JLL: Quo vadis, maison Jaboulet? (Och nu när vi tänker tillbaka inser vi att den senaste Jaboulet vi drack var en 2001 Paul Jaboulet Aîné Cornas Les Grandes Terrasses, ett vin som inte alls levde upp till sitt namn och pris.) Nu är det ju tyvärr inte La Chapelle vi har provat, utan ett enklare vin, Les Jumelles från Côte-Rôtie, ett distrikt som egentligen inte tillhör Jaboulets kärnkompetens. Vinet görs av köpta Syrah-druvor (och en gnutta Viognier) och ligger 9-12 månader på fat. Vi korkar upp (och luftar en timma) till varsin pizza.

Vinet bjuder på en doft som är identifierbar som Côte-Rôtie, men ganska mycket trä (sandelträ och nötskal) och dammiga fat ligger i vägen för den körsbärssaftiga och drottningsyltiga frukten, som dock ibland blygt lyckas titta fram mellan plankorna. Smaken är lite bättre: pigg, frisk och fruktig (mera drottningsylt) med bra läskande syra, bra tanniner, men också en träbitter bismak som stör helhetsintrycket. Vinet är visserligen mycket ungt och outvecklat, men potientalen känns inte självklar. Idag är vinet helt klart lite tråkigt och karaktärslöst. Det kan vara smygkork som spökar här. Vi vågar inte riktigt fälla domen över detta vin: det kan vara en ganska tråkig och instängd Côte-Rôtie, eller så är har vi fått en lätt korkskadad flaska. Vi skulle behöva prova en flaska till för att bli säkra; denna flaska levde inte upp till andra 2005:or från Rhône som vi provat den senaste tiden.

Didier Gerin Côte-Rôtie Les IV Saisons - vertikalprovning

Ett sådant här tillfälle får inte missas! Hela fem årgångar av ett och samma vin fanns för ett tag sedan samtidigt på Systembolagets hyllor, årgångarna 2001 - 2005 av Didier Gerine Cote-Rôtie Les IV Saisons. Vi handlar en flaska av varje år för att i en lärorik vertikalprovning kunna jämföra hur dessa årgångar skiljer sig åt i norra Rhône.


Men vem är Didier Gerin? Rhône-oraklet John Livingstone-Learmonth har inget att säga om denne man. Hos importören Vinsummum kan vi läsa ett antal korthuggna meningar:

Didier Gerin är en härlig bohem i 50 års åldern, bosatt i Tupin-Semons strax söder om Ampuis där han även har sina vingårdar. 2001 började Didier sin bana som vinmakare. Då med 0.8 ha vinodling. 0,6 i Côte Rôtie och 0,2 Vin de Pays. Han har köpt ytterligare mark och har nu totalt 2,5 ha, 1,5 Côte Rôtie, 0,8 Vin de Pays samt 0,2 Condrieu (unga vinstockar).

Skörden är naturligtvis manuell. Druvorna avstjälkas helt och kallmacereras under 5-6 dagar. Alkoholjäsning under 25 dagar minimum. Druvorna pressas försiktigt och långsamt. Pressvinet används inte i slutprodukten. Därefter på stora träkar under ca 4 dagar tills den malolaktiska jäsningen påbörjas. Vinet åldras därefter på fat, 300 samt 350 liter i 23 månader. Max 30% nya fat. Inga tillsatser förutom en minimal mängd svavel.

Ok. Vi vet inte, men vi gissar att Didier kan vara släkt med den mer namnkunnige Côte-Rôtie-producenten Jean-Michel Gerin. Eller är Gerin i Frankrike som Johansson i Sverige? Vinerna kostar hur som helst en hel del för att vara från en okänd producent, ca 400 - 450 kr. Vi skålar välkommen med ett glas god 1996 Juillet-Lallement Champagne Special Club (som tog mig tillbaka till barndomens äppelmoskok) och vi lagar örtstekt lammfilé med ugnstekta rotsaker och rödvinssås, allt följt av en ostbricka, och börjar dricka:

2001 Didier Gerin Côte-Rôtie Les IV Saisons
Detta är Gerins första årgång och till skillnad från de senare årgångarna används här en generisk kork och vinet är lite grumligt i glaset. De första stapplande stegen? Vinet doftar av buljong med lagerblad och palsternacka, julkryddor, rökt korv och ladugård. Lite körsbär finns i bakgrunden, men frukten är nedtonad i den ganska komplexa och utvecklade doften. Smaken är avrundad men frisk, medelfyllig med en fin tjärton och helt ok längd. Inte illa för att vara en debut. De kryddiga och animaliska inslagen går igen i alla de provade årgångarna, så se dem som underförstådda i nedanstående provanteckningar (utom i den udda 2003:an).

2002
Denna årgång har en mindre doft och är mindre animalisk men lägger till en tydlig vitpepparton, och lite pepparkaka. Smaken är medelfyllig, syran är lite väl tilltagen, nära på snipig. Detta vin är lite tunnare men fungerar ändå bra till maten.

2003
I den koncentrerade doften finns svartvinbärssaft, russin och katrinplommon, tjära och aprikospuré; vinet är publikt och smått amaronelikt. Smaken är saftig, fruktig, koncentrerad, sträv och eldig. Detta är helt annorlunda än de andra årgångarna, knappt igenkännbart som en Côte-Rôtie, och gick inte lika bra till lammet. Däremot fungerar vinet utmärkt till ostarna.

2004
Denna årgång är till en början lite sluten men öppnar sig snart med jästa körsbär och mörka bär, helt klart fruktigare än 2001:an och 2002:an. Vinet är ungt, smakrikt, kryddigt, med bra syra och längd; en mycket fin smak, bäst hittills. En bra 2004:a.

2005
I det yngsta vinet visar faten upp sig ordentligt för första gången med fatmarsipan och träkrydda, tillsammans med en stor, livlig, bärfrisk och pepprig doft. Smaken är fyllig, mycket sträv och saftigt smakrik med bra längd. Ungt, men redan mycket gott. Det här vinet kombinerar det bästa av de föregående årgångarna: frukt, kryddor, komplexitet och syror.

Våra intryck stämmer väl överens med litteraturens dom över årgångarna. 2001 var ett bra år som gav utmärkta och långlivade viner. 2002 var kallt och blött och risken för röta tvingade många att plocka i förtid, inte så bra. 2003 var stekhett och skörden var den tidigaste någonsin i Côte-Rôtie, 23 augusti; resultatet blev udda, men i många fall riktigt goda viner som bör drickas unga enligt JLL. 2004 var ett bra år som resulterade i "normala" viner; det här var faktiskt första gången jag var riktigt nöjd med en 2004:a från norra Rhône. 2005 var det bästa året i mannaminne, i stort sett alla producenter lyckades prestera utöver det vanliga. Så även Didier Gerin: 2005:an var helt klart det bästa vinet i denna årgångsserie.

Det känns ganska riskfritt att köpa så mycket man förmår av de rhônska 2005:orna när de väl börjar trilla in på Systemets hyllor.

San Francisco - Braindump 3

Vad nu? En Guigal? Ett franskt vin mitt i den kalifornska vinfloden? Ja, vi hittade en flaska mogen Côte-Rôtie till ett bra pris, in the local mall, no less, och kunde inte motstå frestelsen. Personalen blev alldeles till sig av lycka över att någon ville ha mogen Côte-Rôtie och inte bara Two-Buck Chuck (se nedan).

Till kvällen öppnar vi vår 1997 E. Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde ($56) och ger den en sniffy-sniff: Först lite unkfunk som snabbt luftas bort. Sedan en elegant och djup körsbärsarom kompletterad med lakrits, stekt bacon, nötter, nejlika och ett diskret men njutbart inslag av tjärat trä. Vinet är moget, medelfylligt, elegant och smakrikt med en lagerbladsmättad buljong bland bären. Tanninerna är helt integrerade och en lång sirlig eftersmak bjuder på en antydan till kvasisöta portvinstoner. Delikat, och vinet funkar förvånansvärt bra till smördegsinbakad lax med sparris (matval och vininköp var inte synkat). Vi hoppas att 2003:orna, som för närvarande är djupt inne i tunneln, mognar på detta sätt, kanske framåt 2011 eller så.

Nu till något helt annat, från högt till lågt och tillbaka till Kalifornien. Two-Buck Chuck är Charles Shaw's vinserie med tvådollarsviner från Napa, eller åtminstone från Kalifornien. I serien ingår en Sauvignon Blanc, en Chardonnay, en "Beaujolais", en Merlot, en Cabernet Sauvignon och en Shiraz. Gary Vaynerchuck har gjort en insats för mänskligheten och provat alla sex. Om Merlot-vinet säger han: "a gremlin that hasn't had a shower for a while... there's a loose hamster in the room...a green fungus aspect...". Om Beaujolaisen: "...an action-figure that you've played with in your underpants for a while... this is not great, not great at all... This is probably the worst wine we've ever had on Wine Library TV." Ouch! Shirazen och Sauvignon Blanc-vinet får dock godkänt, så allt är inte elände.

Vi provade inte samma årgångar som Vaynerchuck och våra intryck skiljer sig också en hel del från hans, vilket inte är konstigt: Konsistens är nog det sista man ska förvänta sig av dessa drycker. Vinerna levereras i en glasflaska med en riktig kork och man frågar sig om det blir några pengar över till vinet?

Så: 2005 Charles Shaw Cabernet Sauvignon ($1.99) luktar godisartad bärsaft och tuggummi med en frisk bladighet; primitivt men inte otrevligt. Smaken är lätt till medefyllig, bärsaftig med en liten bladgrön syra. Här finns inte ett spår av Cabernet Sauvignon i varken smak eller lukt men heller inga stora fel på vinet. Det är imponerande att man kan göra vin överhuvudtaget i denna prisklass.

2006 Charles Shaw Sauvignon Blanc ($1.99) har en lite godisbetonad men frisk och identifierbar Sauvignon Blanc-doft. Smaken är enkel, hyfsat smakrik men kort. Återigen ett ospännande men felfritt vin. Detta är än mer imponerande för 12 spänn.

Bättre än väntat alltså. Många 50-kronorsviner på Systemet är sämre än så här (åtminstone det lilla fåtal vi kan minnas att vi provat). Vi hann inte med Merlot-vinet och missade därför eventuellt både plastleksaker som legat i någons kalsonger och oduschade gremlins. Vi klarar oss ändå.

Côte-Rôtie-middag, del 1

Igår blev många viner druckna under en lång middag hos Johan där fyra viner från Côte-Rôtie spelade huvudrollen. De övriga sju vinerna som figurerade i flaskor och glas får vänta på sin plats i solen till ett senare inlägg. Rhône-vinerna dekanterades två timmar innan provningen började.

Det första och lättaste vinet var 2004 Ogier Côte-Rôtie Cardinal de Saint Ange (250 kr), det enda vinet från 2004 denna kväll. De trevliga dofterna består av fatvanilj, mörka körsbär, jordig svamp, lagerblad, rapsolja, och nyklippt gräs. Smaken är mindre: lätt, fruktig och frisk men lite tunn, särskilt i jämförelse med 2003:orna på bordet. Precis som när vi tidigare provade viner från Crozes-Hermitage känns 2004:an lite vattnig när den jämförs med övriga årgångar. Vi letar fortfarande efter en riktigt bra 2004:a från norra Rhône; detta skall ju trots allt inte vara ett dåligt år.

Nästa vin var 2003 Domaine Jamet Côte-Rôtie (409 kr). Vi har nu bytt producent och årgång, och gått upp en prisklass. En stor, vidöppen och komplex doft rusar upp ur glaset: hallon, tjära, lakrits, kapris, kryddig charkbutik, tobak, lagerblad, enbuske, ja, det gick att fortsätta länge med doftassociationerna. Efter en stund i glaset lägger sig en mycket tydlig doft av tapenad ovanpå de övriga dofterna i buketten. Smaken är rik och frisk med rejäla syror och hanterbara tanniner. Den är däremot inte särskilt balanserad, någonting är lite kantigt i smaken. Doften är storslagen och vi sitter länge med näsorna i glasen, men smaken lyckas alltså inte riktigt leva upp till doftens storhet. Det är trots detta svårt att inte tycka om vinet.

Sen kommer det första av de två Guigal-viner som ingår i kvällens virtuella provning (Finare Vinares smaknotiser finns här), nämligen 2003 E. Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde (469 kr). Här hittar vi förvånansvärt lite doft överhuvudtaget. Vinet verkar helt slutet och den fruktade tunneln får tyvärr anses vara ett faktum. De små dofter vi lyckas fiska upp är mogna bär, kolaböna, ganska bitter mandelmassa (från de 36 månaderna i ekfat) samt lite rök och kall bastusten. Vinet är mycket strävt, tungan klistras ihop med kinderna; den outvecklade smaken är fyllig, koncentrerad, sydländsk (någon nämner Italien) och den kryddig eftersmaken varar länge. Det här vinet är det bara i gömma och glömma längst ned i källarmörkret i några år.

Den sista och mest exklusiva av kvällens Côte-Rôtier var 2003 E. Guigal Château d'Ampuis (975 kr). Dofterna är stora och unga: en rejält gräddig rostad fatvanilj är det första som lämnar glaset. Därefter kommer björnbär, rökta charkuterier, kryddpeppar, oxbuljong, kapris och lite blommor. Det är dock ekfaten som dominerar doften för tillfället; vinet har legat hela 38 månader på nya fat. Inte heller denna doft känns helt öppen, även om den inte alls är lika igensvetsad som Brune et Blonde. Smaken är intensiv, rik, tät, superbärig med lite kokos- och chokladtoner, kanske inte typiska kännetecken för Côte-Rôtie, men mycket gott. Smaken är väldigt sträv (men inte riktigt lika sträv som Brune et Blonde) med syror som balanserar de maffigare inslagen i smaken. Detta är ett ungt och mäktigt vin (även priset är mäktigt) med en ännu inte fullt utvecklad smak, men med stor potential; ett vin som väntar på att brista ut i sång.

Med Guigals Brune et Blonde i diket för tillfället, blev detta ett 2003-race mellan Guigals Château d'Ampuis och Jamets Côte-Rôtie, och i mitt tycke går Jamet segrande ur striden denna gång; det är helt klart det mest njutbara vinet för tillfället, trots småfelen vi hittade i smaken. Men: när d'Ampuis känner sig redo att krypa ur källaren och begära revansch i mogen skepnad blir utgången med största sannolikhet en annan.

Till dessa rödviner hade Johan lagat en mycket god måltid bestående av helstekt entrecôte, mandelpotatismos, blomkålspuré, gräddig svampsås och Le Puy-linser, mat som matchade vinerna väldigt bra. Det blev som sagt många andra viner druckna denna kväll (en av anledningarna till att detta inlägg inte skrevs i arla morgonstund) och mer om dessa viner följer i framtida inlägg.