Drucket i januari

För att inte vi inte ska hamna i samma träsk av obloggade viner ännu en gång skriver vi ned några kortfattade intryck av det vi druckit efter nyår.

Vi öppnade en flaska 2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues (279 kr) på inrådan av någon på Cellartracker som tyckte detta började bli drickfärdigt. Icke! Vinet var - även efter fler timmars luftning - slutet, snipigt och träigt. Visst finns här massor med mörk frukt men den är ännu begravd i trä och tanniner. Här finns ett löfte om ett bra vin, men det lär dröja några år till innan löftet infrias.

2006 Vincent Bouzereau Meursault (249 kr). Denna vita bourgogne köptes i panik - ja, det var livsnödvändigt med vit bourgogne, och det var bråttom - på ett mindre välsorterat Systembolag som inte hade mer än just denna flaska att erbjuda i prisklassen. Det visar sig vara en typisk Meursault med fin doft, bra blandning av vit frukt, blomster och fat. Smaken är frisk och läskande, men i eftersmaken finns en tvålig ton som drar ned helhetsintrycket. Godkänd, inte mer. Det är inte ett vin vi skulle köpa igen.

Vi har hunnit igenom några flaskor 2005 Domaine Léon Barral Faugères (177 kr) vid det här laget och det är lika givande varje gång. Det här ett eget, friskt, fruktigt, komplext, glatt och lite bonnigt vin som är ett fynd för sitt pris. Observera att det dock kräver några timmars luft innan det kommer till sin rätt. I början kan det vara ganska funkigt och slutet, men det blommar upp med tid i karaffen. Rekommenderas starkt.

Vi öppnade också en flaska 2004 Catherine et Claude Maréchal Pommard La Chanière (292 kr) - något för tidigt, vi vet - men vi hörde några oroande rapporter om att 2002an inte längre riktigt var upp to scratch. (Vi har druckit upp våra 2002or, så vi kunde inte prova själva). Ingen fara med 2004an dock: tjusiga pinotkryddor, fin jordgubbs- och hallonfrukt, blandade örtkryddor, trollska skogsdofter och animaliska buljongtoner, "precis som en bourgogne ska va." Vinet är mycket läskande, med utmärkt, nästan citrustonad syra; lätt men med bra kropp, bra längd, med en bittersyrlig druvkärneton i svansen. Utmärkt till de stekta ankbrösten. Kvällens sista glas var bäst. Det här är ett utmärkt vin redan idag och har säkert flera år av utveckling framför sig.

Vi gallrar lite i den knökfulla källaren och eftersom vi har fått lite fördomar mot spanska viner efter en hel del besvikelser på sista tiden, så fastnar en flaska 2003 Bodegas Emilio Moro Ribera del Duero Malleolus (286 kr) i gallringsnätet. Denna Tempranillo bjuder på tät mörk frukt, plommon och körsbär, mineraler, ekfat och en gnutta granbarr; alltihop börjar smälta samman på snyggt sätt. Smaken är fyllig och rik med bra balans och friskhet. Eftersmaken är lång och intensiv, men här hittar vi också det enda att klaga på: mineraliteten slår över i en lite oljig sojaton som jag inte riktigt gillar. Detta är dock en detalj, detta är den bästa spanjor vi druckit på länge. Dagen efter är vinet ännu bättre. En positiv överraskning.

Dagen före släppet

Dagen före augustisläppet råder en stämning av torka på Systembolaget på Regeringsgatan - lugnet före stormen. Jag är dock utsvulten på intressanta viner efter en lång semesterexil och plockar på mig några flaskor som av olika skäl ser intressanta ut. Vi köper hem lite småplocksmat och korkar upp redan samma kväll.

Först ut är 2004 Château Suduiraut "S" de Suduiraut (127 kr för en halva), Sauternes-producenten Suduirauts torra vin. Château d'Yquem har också ett torrt vin som de på samma sätt kallar "Y" de Yquem och det finns även ett "R" de Rieussec. Suduirauts söta vin är en favorit och jag var därför mycket nyfiken på deras torra variant, även om det känns lite som en kuriosajakt. "S" är gjort på Semillion och Sauvignon Blanc (60-40) och 2004 är faktiskt den första allmänt tillgängliga årgången av detta vin.

Färgen är ljust halmgul och doften dröjer lite när vinet är kallt och nyöppnat. Det första som visar sig är grapefrukt och vita vinbär. Efter tag dyker en liten parad med tropiska frukter upp - aprikos, persika och mango - flankerade av nylagd asfalt, lakritsrot och honungstoner. När vinet blir varmare påminner det lite om en champagne i form av nybakt fruktpaj. Smaken är lätt, väl sammansatt, helt torr och eftersmaken är rejält lång. Gott. Doften är dock större än smaken. Kudos till Anders som helblint prickade in att det var en vit bordeaux vi drack.

Det impulsköpta rödvinet blev 2005 Vincent Girardin Pommard Les Vignots (274 kr), mest för att det är en av de första bourgognerna från den förmodat lysande årgången 2005 som inkommit till Systemet. Vingården Les Vignots är varken Premier Cru eller Grand Cru och det är alltså en förhållandevis simpel bourgogne vi provar (trots att priset kan tyckas indikera annorlunda). På nätet säger kännarna att i stort sett all bourgogne från 2005 är bra, därav min nyfikenhet på denna flaska.

Färgen är blålila, doften är komplex; varm jord, köttsky med framträdande lagerblad, en bouquet garni, mocca och fina franska fattoner. Frukten är lite mer svårdefinierad: någonstans mellan körsbär, hallon och björnbär, men ingen klockren träff på någon av dem. Frukten är inte heller särskilt framträdande i den fas vinet befinner sig i just nu; blint var det svårt att pricka in Pinot Noir som druva. Vinet är inte särskilt strävt och smaken är medelfyllig och ganska kryddig, angenämt vinös men ännu outvecklad och lite för kort. Trots detta passar vinet utmärkt till maten och denna 2005:a är bättre än den 2004:a jag provade för något halvår sedan. Med några års lagring blir detta förmodligen en utmärkt "budget"-bourgogne och det ska bli mycket intressant att se vad mer namnkunniga bourgogner från detta år kan åstadkomma.

Sideways

Vad dricker man till filmen Sideways? En Pinot Noir är naturligtvis ett måste, men även en Merlot bör drickas, i ren trots mot huvudpersonen Miles utrop "I'm not drinking any fucking Merlot!". Om världen hade varit rättvis hade vi öppnat t.ex. en 1989 Pétrus som ett utmärkt exempel på ett Merlot-vin och en 1985 Domaine de la Romanée-Conti Richebourg hade varit en god representant för Pinot Noir. Döm om vår förvåning när ingen av oss hade något av dess viner i garderoben!

Istället blev det en australier, 2005 d'Arenberg Pinot Noir The Feral Fox (159 kr), som fick representera Pinotdruvan. Doften visade upp eukalyptus ("mintpastill, inte Tulo, men nästan"), jod, kanel, lite jord och vaniljfat samt röda bär, mest jordgubb. En ganska otypisk Pinot Noir med en förvånansvärt sträv och syrlig men balanserad smak med en jordgubbston i bakgrunden. Vinet kallas även The Funky Feral Farting Fox eftersom dess rankor gödslas av lätt lösmagade rävar som fått smak för de laxerande Pinotdruvorna på d'Arenbergs gårdar.


Ett gott Merlot-vin visade sig vara ganska svårt att uppbringa. Systemet har inte mycket att erbjuda, men en ung spanjor, 2005 Tomas Cusine Geol Costers del Segre (179 kr), som åtminstone till större delen består av Merlot (71%) fanns i garderoben. Färgen är mörkt lila och vinet luktar av körsbär, jordkällare, grön banan, rödbeta och lite lakrits. Smaken är fyllig, sträv och bärig, men lite osammanhängande och alltför fatdominerad med en lite spritig eftersmak (15,5%). Vinet är alldeles för ungt och Merlot fick, precis som i filmen, finna sig besegrad av Pinot Noir. Jag ser att inte ens för detta självklart lagringskrävande vin kan Systemet förmå sig att säga att vinet "bör lagras", det blir bara ett vagt och intet förpliktigande "kan lagras".

Efter filmen plockas en halvflaska av en mer klassisk Pinot fram, en 1988 Domaine Rougeot Pommard (150 kr). Ujujuj: hav, tång, murklor, våt kofta och en rökt korv ("Lars Jönssons cognacsmedwurst en vecka efter bäst-före-datum") möter näsan. En vek liten kokt jordgubbe visar sig i en lätt, kort smak med en ton av lite utspätt blod (järn). Nä, den här flaskan var antingen kokt eller så har vinet sedan länge passerat sin topp. Vi fräschade upp gommen med en kall hallon-lambic, Cantillon, Rosé de Gambrinus (71 kr). Ett uppfriskande gott öl med en något ekivok etikett. Det är lite orättvist att dylika etiketter kan sitta på ett gott öl, men svårligen på ett gott vin.

Hur som helst, Sideways var mycket bra (även denna tredje gång).