Drucket i januari

För att inte vi inte ska hamna i samma träsk av obloggade viner ännu en gång skriver vi ned några kortfattade intryck av det vi druckit efter nyår.

Vi öppnade en flaska 2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues (279 kr) på inrådan av någon på Cellartracker som tyckte detta började bli drickfärdigt. Icke! Vinet var - även efter fler timmars luftning - slutet, snipigt och träigt. Visst finns här massor med mörk frukt men den är ännu begravd i trä och tanniner. Här finns ett löfte om ett bra vin, men det lär dröja några år till innan löftet infrias.

2006 Vincent Bouzereau Meursault (249 kr). Denna vita bourgogne köptes i panik - ja, det var livsnödvändigt med vit bourgogne, och det var bråttom - på ett mindre välsorterat Systembolag som inte hade mer än just denna flaska att erbjuda i prisklassen. Det visar sig vara en typisk Meursault med fin doft, bra blandning av vit frukt, blomster och fat. Smaken är frisk och läskande, men i eftersmaken finns en tvålig ton som drar ned helhetsintrycket. Godkänd, inte mer. Det är inte ett vin vi skulle köpa igen.

Vi har hunnit igenom några flaskor 2005 Domaine Léon Barral Faugères (177 kr) vid det här laget och det är lika givande varje gång. Det här ett eget, friskt, fruktigt, komplext, glatt och lite bonnigt vin som är ett fynd för sitt pris. Observera att det dock kräver några timmars luft innan det kommer till sin rätt. I början kan det vara ganska funkigt och slutet, men det blommar upp med tid i karaffen. Rekommenderas starkt.

Vi öppnade också en flaska 2004 Catherine et Claude Maréchal Pommard La Chanière (292 kr) - något för tidigt, vi vet - men vi hörde några oroande rapporter om att 2002an inte längre riktigt var upp to scratch. (Vi har druckit upp våra 2002or, så vi kunde inte prova själva). Ingen fara med 2004an dock: tjusiga pinotkryddor, fin jordgubbs- och hallonfrukt, blandade örtkryddor, trollska skogsdofter och animaliska buljongtoner, "precis som en bourgogne ska va." Vinet är mycket läskande, med utmärkt, nästan citrustonad syra; lätt men med bra kropp, bra längd, med en bittersyrlig druvkärneton i svansen. Utmärkt till de stekta ankbrösten. Kvällens sista glas var bäst. Det här är ett utmärkt vin redan idag och har säkert flera år av utveckling framför sig.

Vi gallrar lite i den knökfulla källaren och eftersom vi har fått lite fördomar mot spanska viner efter en hel del besvikelser på sista tiden, så fastnar en flaska 2003 Bodegas Emilio Moro Ribera del Duero Malleolus (286 kr) i gallringsnätet. Denna Tempranillo bjuder på tät mörk frukt, plommon och körsbär, mineraler, ekfat och en gnutta granbarr; alltihop börjar smälta samman på snyggt sätt. Smaken är fyllig och rik med bra balans och friskhet. Eftersmaken är lång och intensiv, men här hittar vi också det enda att klaga på: mineraliteten slår över i en lite oljig sojaton som jag inte riktigt gillar. Detta är dock en detalj, detta är den bästa spanjor vi druckit på länge. Dagen efter är vinet ännu bättre. En positiv överraskning.

Giganternas kamp 2008

Fotbolls-EM? Sverige - Grekland? Nää. Mitt i ett ekande ödsligt och folktomt Stockholm sitter Annica och jag tillsammans med tolv andra fotbollsimmuna personer för att dricka stora viner. Provningsledaren (vars namn jag tyvärr missade, Miran?) berättade hur han först blev glad när han tillfrågades om han ville hålla vårens sista prestigeprovning, men hur han snart började misstänka att något var lurt; det brukar vara mer konkurrens än så här om att få hålla denna provning. En titt i TV-tablån gav förklaringen. Nåja, fotboll är ju inte särskilt viktigt när allt kommer omkring. Vin däremot.

Kvällens version av Giganternas kamp är lite annorlunda upplagd än tidigare år. Vi ska få fler viner, hela åtta glas, och ingen av de stora drakarna ska ingå, dvs inga jättar från bordeaux eller bourgogne är att vänta. Istället utlovas vi en rundresa bland det bästa som kan erbjudas av världens vinregioner, plus en eventuell slamkrypare i form av ett budgetvin. Provningen är helblind och tyvärr dricker vi vinerna i alltför små ISO-glas (provningsledaren håller en liten tirad mot dessa undermåliga glas och rekommenderar Riedel eller Spiegelau, glas som tyvärr inte ingår i SBs budget). Vi uppmanas också rösta på våra favoriter i de två flighterna.

Flight 1.

Vin 1. Vinet har en rödblå, lite tunn färg och doftar först bara varmt damm. Snart kommer dock andra dofter fram: diverse röda bär, kryddor, vanilj, bacon och en liten askkopp. Vinet är medelfylligt, ungt, gott, ganska ordinärt men med en bra, vital syra och en lång subtil eftersmak. Syran är rejält hög, men med tanke på ungdomen - för det här säkerligen riktigt ungt - känns det inte som om balansen är ett problem. En bit mat och ett halvt decennium i källaren skulle förmodligen lyfta detta vin ordentligt.

Vad är detta? Röda bär, animaliska toner och kryddor i ett förhållandevis lätt vin tyder på Pinot Noir. Ingen bourgogne ska dock finnas med i startfältet så min gissning blir, trots de animaliska inslagen, en lättare nya zeeländsk Pinot - av god kvalitet, men ingen av de dyraste.

Facit: 2005 Domaine Jean et Jean-Louis Trapet Chambertin (1,495 kr). Lurad! Provningen är inte bara blind, den är åsneblind! Vi styrde medvetet bort från Bourgogne och uppfann en plausibel nya zeeländare efter provningsledarens falska försäkran om att inga av de gamla vanliga distrikten skulle delta. Vi är uppenbarligen utsatta för ett grymt experiment. Nåja. Svårt att bedöma om detta vin någonsin kommer att bli värt sitt pris. Idag är det i varje fall hopplöst ungt.

Vin 2. Ljust bärnstensrött med en tydlig tegelkant (detta måste vara från Piedmont tänker vi redan innan första sniffen). Stor doft med syrlig jordgubbsmarmelad och drottningsylt, tobak, te, sötlakrits och lite söt, hemkokt kola i utkanterna. I munnen tapetserar vinet gommen med obarmhärtiga tanniner, frukten är till en början ganska dämpad men växer till sig under kvällen. Det hela smakar lite som en tjusig, fruktig (och sträv) saftsoppa, eller möjligtvis nyponsoppa. Bra längd och syran finns här, men jag skulle vilja ha mer. Vinet är lite monotont, lite för entonigt, särskilt om det nu är en barolo, vilket vi misstänker.

Gissning: som sagt, vi tror på en barolo, möjligtvis en barbaresco, men vinet är lite för maffigt för det. Nebbiolo från Piedmont är det hur som helst. Dock inga rosor och marmeladinslagen leder mot det varma året 2003. Producent? Inte Scavino, men längre än så kommer vi inte.

Facit: 2003 Bruno Giacosa Barolo Le Rocche del Falletto di Serralunga d'Alba (1,105 kr). Hyfsat nära bullseye, men tyvärr också ett vin som trots den namnkunnige producenten Giacosa bekräftar våra erfarenheter av Piedmont 2003: lite för sötaktigt, lite för klumpigt. Förvisso inte ett dåligt vin, det får riktigt höga - i våra ögon oförtjänt höga - betyg av amerikanska tyckare, men ack vad jag längtar efter förra årets Piedmont-representant, 1998 Gaja Costa Russi, ett så mycket större vin.

Vin 3. Mörkrött med en svagt brun ton i kanten. En blandning av härliga krossade bär slår sig hejdlöst fram ur den trånga glasmynningen. De ackompanjeras av en storartad doft av blommor, lakritsrot, plommon, fatvanilj och en gnutta mynta (aha!). Smaken bjuder på en rund, mörk, dov kärna med underbar svartvinbärsfrukt och nässlor; vilken kropp! Vinet är rikt, livligt, balanserat med en urtjusig lång, lång svans. Säkert ungt, men fascinerande gott redan nu.

Jaha? Enligt utsago ingen bordeaux på bordet (bluffen är när detta svar gissas ännu inte avslöjad). Men det här liknar en Cab-Merlot-blandning av högsta kvalitet. Myntan leder genast till nya världen, USA eller Australien. En ganska tung kalifornier kanske?

Nä, inte Kalifornien. Det mycket goda vinet var från Australiens Eden Valley: 2003 Henschke Cyril Henschke Cabernet Sauvignon (795 kr). Mycket riktigt en CS+Merlot och ett riktigt gott vin. Detta vin vann överlägset omröstningen om bästa vin i första flighten och även min röst gick hit.

Vin 4. Kompakt blårött. En kraftig, ganska udda och komplex doft attackerar våra stackars näsor: fikon, dadlar, strudel, kronärtskocka, plommon och salami. Men mest avslöjande av allt är en överväldigande ton av dill: The Revenge of the Kaviarströmming! Smaken är rejält sträv och fatig, mycket fyllig och kryddig med en märkbar sälta. Russin i eftersmaken.

Ingen tvekan, detta vin kommer från det iberiska bestiariet, med största sannolikhet ett spanskt monster. En hypermodern prestige-temperanillo?

Nära. Druvan är Garnacha och vinet är 2004 Costers del Siurana Clos de L'Obac (449 kr) från spanska Priorat. Hela 95 Parker-pinnar. I beg to differ. Vad ska jag dricka denna freak-show till? Borsta tänderna i det? Kanske kan det hända underverk med ett långt fängelsestraff i källarhålan, men jag undrar... Samstämmigheten var total, Clos de l'Obac fick inte en enda röst. Man kan inte anklaga vinet för att vara tråkigt dock.

Flight 2.

Vin 5. Kompakt svartrött. Stor doft, men lite överraskande. Först: asfalt med grädde på och en liten mogen banan inlindad i gummi. Men det hela rätar ut sig till massor av mörka bär och bakkryddor, en bred härlig doft. Smaken är stor, sträv men avrundad, med en svag grön biton, men helheten är ändå mycket god. Lång imponerande eftersmak och fin, hög syra. Med beröm godkänt.

Nya världen, men vad? Det står still i huvudet. Det visar sig vara en bordeaux-blandning från USA: 2004 Ridge Monte Bello (995 kr). Inte illa, men inte var det lätt att känna igen den klassiska mixen av CS, CF och PV.

Vin 6. Kompakt svartrött, igen. En brutal, animalisk doft skjuter upp ur glaset: tjära, krut, skottkärror med röda vinbär, brännässlor och ogräs bakom lagården, en ladugård som är nybyggd av gediget cederträ. Vinet har rejäla tanniner och en ordentligt tilltagen mycket fin, läskande syra. I smaken får vi mer röda vinbär - verkligen massor av röda vinbär - och en gnutta svarta som slåss om uppmärksamheten i bärhavet. Mycket gott och matvänligt, och vinet ligger kvar en lång stund i munnen. En höjdare!

Bordeaux? (Bluffen är nu avslöjad och vi prospekterar även i gammal bekant mark.) Eller en mycket, mycket bra bordeaux-kopia? Sydafrika är det första land vi tänker på, men jag förväntar mig mer rök i ett sydafrikanskt vin, och kan de verkligen nå upp till denna nivå? (Jag har uppenbarligen förträngt ordet "krut" som står i mina anteckningar.) Kan Sydamerika åstadkomma detta? Nä. Australien eller USA? Kanske.

Det är Sydafrika som har härmat Frankrike med berömvärd skicklighet: 2004 Waterford The Jem (350 kr). Provningens billigaste vin (knappast en budget-slamkrypare dock) är ett av provningens bästa! Det här är Waterfords nya flaggskepp och innehåller den all-europeiska druvblandningen Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot, Malbec, Petit Verdot, Shiraz, Mourvedre och Barbera. Vinet är dubbelt så dyrt i Sydafrika som i Sverige och är tydligen mycket svårt att få tag på. Här i Stockholm ligger dock ett dussin flaskor kvar på hyllorna. Inte länge till. Många röster gavs till detta vin.

Vin 7. Mörkrött med ljusnande kant. Vi sniffar förtvivlat men detta är ett slutet vin. Dammig makadam, några bär i bakgrunden, en halv skiva bacon och lite dill igen. En fin silkeston ligger över doften, men det här vinet ligger i en djup dvala. Strävt, fylligt, kryddigt, bra matvänlig syra, men ett lite spretigt helhetsintryck. Inte färdigt.

Dill igen. Spanien? Rioja? Ett sovande grizzlybjörn? Vi har inte en aning, we're lost in the woods. Facit: 2001 Château Haut-Brion (~2,000 kr). Ujujuj, tala om tunnel! Antingen är det något fel på denna flaska (men vi hittar inga typiska sjukdomstecken) eller så är detta ett av de grymmaste exempel på ett "vin i tunneln" vi har upplevt. Göm detta vin längst ned i det mörkaste källarhörnet i många år till.

Vin 8. Svartrött. En explosion av sprudlande frukt: hallon, blåbär, vinbär, körsbär, alltihop på en tunn bädd av grädde och garnerat med sötlakrits. Efter en stund hittar vi även mandlar, äppelmos och en liten gödselstack. En stor och komplex doft. Smaken är rik, djup och rejält sträv med snärtiga tanniner och kraftig syra. Balansen är bra och den långa eftersmaken är kryddig, nästan lite bittermandlig. Ungt, men redan riktigt gott.

Vad är detta? Shiraz? Syrah? Cabernet? Inte en klockren träff på någon av dessa. Merlot-blandning? Nej, för mycket spets i smaken. Amerikansk fruktbomb med stil? Vi vet inte. Vi tittar i facit: Det visar sig vara Petrus-makarens, Christian Moueix's, amerikanska vinäventyr, 2003 Dominus Estate (890 kr). En top notch Bordeaux with a little California dreamin' som Tanzer kallar den. Detta vin vann omröstning i flight 2, med endast en röst mer än Waterford's The Jem.

Efter provningen kommer en hel delikatessdisk av korv och ost fram, och de två timmar som är allokerade dras trivsamt ut till tre, Zlatan be damned! En bra provning med många goda och intressanta viner - ja, till och med dillmonstret från l'Obac var allt annat än ointressant - och vi får erkänna att nya världen avgick med en överlägsen seger denna kväll. Dominus från USA, Henschke från Australien och The Jem från Sydafrika var kvällens vinnare. Bordeaux och Bourgogne fick lomma hem med sänkta huvuden, kanske inte så konstigt då den ena representanten var mer eller mindre nyfödd och den andre inspärrad i en ogenomtränglig tvångströja. Bättre lycka nästa gång.

En svettig chianti och annat smått och gott

Dags att skriva lite om vin trots stress och vintertrötthet. Vi har inte druckit några storheter under denna vecka så jag är tråkigt ekonomisk och skriver om allihop i ett och samma inlägg.
Först ut var 2003 Antinori Chianti Classico Riserva Tenute Marchese (169 kr) till pizza. Vinet är kompakt mörkrött och doftar jästa mogna (övermogna?) körsbär, tobak, granbarr, mandelbetonade fat och, i periferin, några bruna bananer. Smaken är lite kokt och vi får en gnutta espresso på tungspetsen. Syrorna är genomträngande och tanninerna är mycket torra och kantiga, balansen lyser endast med sin frånvaro. Det känns lite som att vispa runt en diskborste med en bit sämskinn i munnen. Det här är ett vin som kräver lagad mat, men inte ens då skulle jag rekommendera det; det finns bättre pizzaviner för denna peng. 2003 var ett stekhett år och i Toscana blev resultatet mycket ojämnt. Antinori lyckades uppenbarligen inte rädda sin chianti undan värmeböljan denna sommar.

Dagen därpå blev det en tysk, nämligen 2000 Wegeler Riesling Geheimrat "J" Spätlese Trocken (234 kr) till fiskgratäng. En härlig rieslingdoft med begynnande mognad stiger upp ur glaset. Vi hittar mer blommor än frukt och på godishyllan finns honung, citronkola och vanilj. Några blygsamma petroleumtoner tassar runt i bakgrunden. Vinet är smakrikt, balanserat och nästan lite oljigt i munnen, men helt torrt. Här finns fortfarande en frisk småspritsig syra och smaken har bra längd. Detta vin är gott nu men kan säkerligen sparas i många år till.

Därpå öppnade vi vår sista flaska 2006 Jurtschitsch/Sonnhof Sauvignon Blanc Fahnberg (159 kr) till kyckling och precis som förra gången vi drack detta vin kan vi bara gratulera Österrike: detta är en utmärkt Sauvignon Blanc. En fin, typisk doft av blommor, blad och frukt med en förvånande komplexitet. Smaken är fyllig men fräsch och vinet går lika bra till mat som utan, och är gott såväl kylt som rumsvarmt, vilket alltid är ett tecken på ett bra vitvin. Nya Zeeland och Frankrike får ducka för här kommer Österrike instormande på Sauvignon Blanc-planen i full galopp!

Slutligen så har vi druckit en flaska 2001 Bodegas Roda Rioja Roda II Reserva (194 kr), den tredje flaskan ur vår källare. Vi har inte riktigt kunna bestämma oss för vad vi ska tro om det här vinet. Första flaskan dracks för 18 månader sedan och den var mycket god med en fin, ung doft och lena silkiga tanniner. Så här skrev jag i Cellartracker när det begav sig: "Red berries, some vanilla oak, and coffee on the nose, but the best part is the taste: a perfectly balanced, harmonious, smooth, very smooth, blend of berries, chocolate and a hint of plum." Inte dumt. Nästa flaska, ett år senare var dock en besvikelse, och denna sista likaså. Doften är fortfarande mycket fin, en modern rioja med röda bär, kaffetoner och kanelanstruken grädde. Men smaken har gått baklänges. All lenhet är helt bortblåst och istället har vi en visserligen smakrik, men tråkig, spretig smak som avslutas med en korthuggen knastertorr strävhet som inte gör någon glad. Har vinet sett sina bästa dagar eller är det bara en av de så fruktade tunnlarna? Vi vet inte och kommer inte att få veta, det var sista flaskan. Too bad.

Nyår

På nyårsafton dracks många flaskor, varav en hel del från Champagne. Det var inte en kväll för analys eller anteckningar så det här inlägget blir endast en lista över druckna viner för minnets skull.

Vi började med 1998 Pol Roger Champagne Cuvée Sir Winston Churchill till kalixlöjrom, hummerterrin och pilgrimspaté. Därefter blev det en 1996 R. L. Legras Champagne Cuvée St. Vincent Blanc de Blancs Grand Cru till Crème Ninon (en halv flaska N.V. Geisweiler Crémant de Bourgogne hälldes dessutom i den gröna ärtsoppan).

Huvudrätten var en rosastekt vedklabbe oxfilé med gräddig jordärtskocksgratäng, citronhonungslungade grönsaker och en rödvinssås tillredd enligt konstens alla regler (en flaska 2003 Domaine du Vieux Micocoulier Coteaux du Tricastin ingick i såsen). Till detta drack vi två spanska flaskor 2001 Rosa Bartolomé Priorat Primitiu de Bellmunt och en kalifornier i Châteauneuf-du-Pape-stil, 2003 Bonny Doon Vineyard Le Cigare Volant.

Efterrätten var den numera klassiska äppelkakan med hasselnötsbotten. Den fick sällskap av en gammal flaska 1985 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Rosé Rare. Direkt efter detta dekanterades en ännu äldre och mycket dammig flaska 1977 Taylor's Vintage Port, en av de sista överlevarna från The Closet of Death. (Vi glömde helt bort att ta fram den stilton som var planerad som tillbehör till portvinet. Ursäkta.)

Till tolvslaget öppnade vi, trots bedövade smaksinnen, en halva 1996 Billecart-Salmon Champagne Nicolas-François Billecart - en mycket god champagne, men det hade nog gått bra med vad som helst vid denna tidpunkt. På sluttampen kom en liten 2004 Joostenberg Chenin Blanc Noble Late Harvest fram på bordet men det var det knappt någon som märkte.

Samtliga champagner var mycket goda, kanske var den unga Winston Churchill -98 den mest komplexa och eleganta, och Veuve Cliquots Rosé -85 hade nog precis påbörjat sin resa utför ättestupan, men än fanns det liv i den gamla kärringen. Primitiu de Bellmunt -01 var ett maffigt, smakrikt och ganska tufft vin som gjorde sig utmärkt till oxfilén. Den fruktigare Flygande Cigarren -03 gjorde sig bäst efter maten. Taylor -77 hade klarat sig med livhanken och äran i behåll, trots alldeles för många år i en av de mest dödliga fängelsehålor vi har på denna sida Slussen.

Tack för en törstsläckande och trevlig nyårsfest ni som var med.

Nyheter från Divine

I torsdags hölls en nyhetsprovning anordnad av vinimportören Divine. Provningens viner var en blandning av lite dyrare nyheter på Systembolaget, både kommande och redan lanserade. Som välkomstdrink serverades ett glas Gosset Champagne Brut Grande Réserve (369 kr), en hyfsat brödig, fruktig, len och ganska avrundad champagne. Elegant och god. Klart godkänd, även om jag gärna ser lite livligare syror i min champagne.

Flight 1 - Chardonnay-viner och ett Languedoc-vin

2005 Martinelli Chardonnay Zio Tony Ranch (499 kr) från Russian River Valley i Sonoma. Doft: nyskördade ärtor och smultron i en frisk, blommig doft med härliga vaniljfatstoner och smörkola. Smak: Full, koncentrerad, smörig, nästan söt smak med lång rivig eftersmak. En mycket fin doft men lite för rund och "hal" i munnen för min smak.

2005 Kongsgaard Chardonnay (799 kr) från Napa. Enligt Parker så är detta Kaliforniens version av en Batard-Montrachet. Stora ord, vi smakar förväntansfullt: En komplex och elegant doft med lime, lakrits och en rökt animalisk komponent, kanske cognacsmedwurst och lite stenrök. Rökdoften är intensiv, men inte överdriven; det doftar faktiskt eld snarare än rök, om nu eld utan rök kan dofta. Fattonerna är läckert burgundiska, detta är ekfatsakrobatik på högsta nivå. Smaken är lätt men fokuserad och penetrerande, lite rökig, harmonisk och mycket, mycket lång. Ett ungt men redan stort vin.


2001 Domaine de Cabrol La Derive Cabardez (269 kr) från distriktet Cabardez i Languedoc. Druvorna är mest Cabernet Sauvignon men också Syrah, Grenache och Cabernet Franc. Vinet har legat på 100% nya franska ekfat i två år. Doft: soja, saltlakrits, oliver och en en ladugård fullbelagd med kreatur. Smaken: brända björnbär, fatkrydda, fyllig och ganska sträv, men lite ihålig i mittsmaken. Det här vinet behövde nog mer luft (eller annat sällskap i flighten).

Flight 2 - Pinot Noir

2005 Domaine D'Ardhuy Savigny-lès-Beaune 1er Cru Aux Clous (259 kr) kommer från Savigny-lès-Beaune som ligger inklämt mellan Côte de Beaune och Côte de Nuits i Bourgogne. Doft: hallonsaft kokt med korinter, kanel och nejlika plus en del animaliska toner, ett stall fullt med hästar den här gången. Smaken är lätt, bärig och saftig med lite murr från hästarna. Inte dåligt, men vi har smakat bättre 2005:or från Bourgogne i denna prisklass.

2006 Brewer-Clifton Pinot Noir Rio Vista (449 kr) från svala Santa Rita Hills i Central Coast, California. Enligt Divine: "Clos de la Roche-lik Pinot Noir från kultvinmakaren Greg Brewer som gör Dujac-lika viner där 100% stjälkar använts i vinmakandet. Man använder bara fransk ek från Sirugue i Nuits St George." De tar också hänsyn till månens faser och mycket annat, men blir det något bra vin då?

Svaret är ja, det här är nya-världen-pinot när den är som bäst. I näsan får vi en stor och komplex doft av varma pinotkryddiga jordgubbar blandade med en himmelsk hallonsaft. Här finns också hav, grönska, torkade aprikoser och julkryddor. Smaken är koncentrerad men elegant, livlig och lång, eftersmaken ganska eldig. En purung men redan fantastiskt god Pinot Noir.

2005 Martinelli Pinot Noir Moonshine Ranch (499 kr) från Russian River Valley i Sonoma. Jämfört med Brewer-Cliftons vin är detta tyngre, rundare, med mer mörk frukt, gummi och lite parfym (Dove). Smaken är rik, fyllig och kompakt, ganska syrlig och kryddig med lite russin i eftersmaken. Inte illa, men en ganska ovanlig pinotstil och vi föredrar nog Gary Farrell's vin om man vill ha Pinot från Russian River Valley.

Flight 3 - Syrah

2005 Saisons des Vins (Copain) Syrah l'Hiver (199 kr) från Mendocino i norra Kalifornien. Divine: "Wells Guthrie nämns av många som en av de nya stjärnorna i Kalifornien. Hans vinmakande är franskt med stjälkar som ger en Rhônsk touch. Bio och vildjäst." Doft: en bärkompott med mycket blåbär och röda körsbär, en liten gräddtårta, en okomplicerad och trevlig doft. Smaken är öppen, bärig och varmt kryddig med en hel del tanniner. Vinet är mycket smakrikt, ungt och gott, men saknar lite uthållighet i munnen. Men bra vin för pengarna är det.

Robert Cipresso Quadratura del Cerchio 2005 (299 kr) från Marche i Italien. Druvorna är 30% Syrah från Sicilien, 50% Brunello di Montalcino och 20% Sangiovese från Maremma. Först finns en hel del svavel i doften, som snart luftar bort. Sedan bränd frukt, fuktig tobak och fisk(?); doften känns dock sluten och jag tror en längre luftning skulle ta fram trevligare ingredienser. I den sträva, italienska smaken hittar vi en chokladdoppad marsipangris.

Ojai Vernas Vineyard Syrah 2003 (299 kr) från Santa Barbara County, Central Coast, California. I näsan får vi en fin Syrah-doft, eller snarare Shiraz, vi hade gissat på Barossa Valley; fruktig, mintig och publik. Smaken är bred, fyllig, mycket sträv, med körsbärspraliner och blåbärsglass, nästan söt, men också några intressanta kryddor. Helt ok om man gillar fruktbomber.

Flight 4 - Övrigt rött

2004 Clos Saint Jean Tradition Châteauneuf-du-Pape (299 kr), ovanlig för att den är helt avstjälkad. Näsa och gom börjar bli märkbart trötta nu, det är en hel del kraftiga viner som har passerat. Det luktar jästa körsbär, "kräftstjärtar i saffransås", vitvinskänsla, inte mycket frukt. Vinet är medelfylligt, strävt, med körsbärskärnor och russin i smaken. Nja.

2004 Bodegas Aalto Ribera del Duero (319 kr), kvällens första spanjor, druvan är Tempranillo, 94 poäng av Parker (eller åtminstone av hans lakej, Jay Miller) och med Vega Sicilias gamle vinmakare. Näsan blir förvånad: dillkryddad kaviar och apelsinskal, rosor, fatkrydda och rönnbär. Udda, och även detta vin kommer nog att lukta annorlunda med mer luft. Smaken är mjuk, smakrik, med vaniljfat och ett inslag av ostbågar. Lång. Mycket annorlunda vin.

2005 Pride Mountain Cabernet Sauvignon (599 kr) ligger både i Napa och i Sonoma, på flaskan anges att vinet består av 58% Napa och 42% Sonoma. Här doftar det klassisk Cabernet Sauvignon-blandning (lite Petit Verdot ingår i vinet): svarta vinbär, blyertspenna, nässlor och nyklippt gräs, en stilfull doft. Smaken är härlig, heltäckande och frisk, fatkryddig och lång. Det smakar muskulös amerikansk Cabernet av hög kvalitet.

Sammanfattningsvis: många goda viner visades upp, ett eller två ganska underliga viner, och några som inte riktigt presterar vad de borde i sin prisklass, men framför allt var det Kalifornien som utmärkte sig under provningen. Kongsgaard's Chardonnay kostar en hel del men är storartad, Parker hade rätt; Brewer-Clifton's Pinot Noir är en av de bästa Pinoter jag provat från nya världen, och Pride's Cabernet är stilig och kraftfull.

Höstpremiär på Vinbaren

För ungefär en vecka sedan begick vi höstpremiär på Gondolens vinbar och utan större ceremonier högg vi in på den nykomponerade vinlistan. Det har nästan blivit till en tradition att börja med en Puligny-Montrachet på Vinbaren och så fick det bli även denna gång:

2004 Gérard Chavy & Fils Puligny-Montrachet 1er Cru Les Perrières
Sofistikerade dofter av moget grönt äpple, nötter, "skiffer efter regnet", en härlig citronkola och lite lakritsrot möter näsan. Smaken är intensiv, rik och lång med uppfriskande och balanserade syror. Detta är helt klart det bästa vin Puligny-Montrachet visat upp på Vinbaren hittills i år. Lysande gott.

1992 Dr. Pauly-Bergweiler Ürziger Würzgarten Riesling Spätlese
Här hittar vi mogna, vaxiga dofter av päron, gul melon och petroleumdofter á la oljig verkstad. Smaken är moget halvsöt, äppelsaftig, frisk och mycket god. Hur kan tyskarna sälja sina mogna viner så här billigt?

2002 Château Pichon-Longueville Baron
Ett stort glas stor bordeaux fick förgylla lammfilén. Dofterna som trängs i glaset är choklad, köttbuljong, kanel, grönt bananskal(!), jord, ett väl använt stall och några få körsbär (inga svarta vinbär) men ganska lite frukt överhuvudtaget. Smaken är mycket sträv, pepprig och fyllig, men känns outvecklad och innehåller tyvärr en del störande gröna och stjälkiga toner. Jag hade mycket svårt att få bort de gröna bananskalen ur sinnet, även när vinet dracks till maten, och denna Pichon Baron blev tyvärr en besvikelse för min del. Jag hade förväntat mig mer.

2005 Domaine Santa Duc Côtes du Rhône Sélection Vieilles Vignes
En enkel men fullt duglig Côtes du Rhône: lite damm, massor med blåbärssoppa, vitpeppar och mjölkchoklad. Smaken är medelfyllig, kryddig, läskande och pepprig. Klart godkänt.

2004 Fernando Remírez de Ganuza Rioja Trasnocho
Denna ultramoderna och svåröverkomliga "superrioja" är tillverkad i något som anses vara det renaste "labbet" i Spanien och nog smakar det rent: överväldigande dofter av gräddbakelse, smörkola, vältvättade slånbär och bakkryddor (kardemumma i smörig bulldeg). Vinet är supersträvt, tungkrullande (passande nog som att äta slånbär) och ännu inlindat i ett tjockt babyhull. Gott men svårdrucket för tillfället. Att det är från Rioja får man läsa sig till, för det går inte att känna igen vinet som en rioja; dofterna påminner mig dock om en annan fet spanjor, Finca Sandoval, trots att dessa viner inte har några druvor gemensamt (Tempranillo vs Syrah). It's a strange world.

Utöver dessa viner drack andra i sällskapet även 2004 "S" de Suduiraut ("fönsterkitt, fast väldigt gott fönsterkitt"), 2001 Allegrinis La Poja ("en höjdare, återigen") och en enklare 2002 Marsannay. Förutom besvikelsen med Pichon Baron så var alla nöjda med sina vinupplevelser. Det lär bli fler besök.

2001 Bodegas Roda Rioja Roda II Reserva

Till pizzor drack vi en 2001 Bodegas Roda Rioja Roda II Reserva (194 kr). Vinet doftar körsbär, svamp - lite åt våt hund-hållet - bakkryddor och moderna Rioja-fat. Smaken är fruktig, mogen, väl sammanhängande med ganska snälla och välslipade tanniner. Eftersmaken är alkoholvarm och har en ton av cykelslang. Ta nu inte dessa våta hundar och cykelslangar som något negativt; det här är en helt ok modern Rioja (som var utmärkt till båda mat och Valrhona-choklad) och vinet är mycket gott att dricka, men det saknas ändå något. Det är ett bra vin, men inte särskilt intressant. Jag drack en flaska av detta vin för ett år sedan och då var det bättre, piggare på något sätt. En flaska till finns kvar i källaren, vi får se vad mer tid kan bidra med. På Cellartracker tycker de att man gott kan ge vinet några år till i källaren; jag är inte lika säker på att det kommer att göra vinet bättre, men vi får se.

2005 Pazo de Señorans Albariño Rías Baixas

Det här är mig veterligen första gången vi dricker ett vin jäst på Albariño, en iberisk vit druva (Alvarinho i Portugal) som är lite svår och inte alltid mognar som den ska, men ändå är väldigt populär bland Spaniens vita druvor. Vårt smakprov var en flaska från en av de bättre spanska producenterna i Galicien, 2005 Pazo de Señorans Albariño Rías Baixas (159 kr). Färgen är ljusgul och de lätta dofterna innehåller en frukt någonstans mellan grönt äpple, päron och persika. Dessutom finns här lite citrus, teblad, honung och blomparfym, kanske lotusblomma. Smaken är lätt och torr men aromatisk med en framträdande syra; ett balanserat och elegant vin. Ett litet omoget grönt äpple finns i den ganska långa eftersmaken, men det är ingenting som stör, snarare tvärtom, den lilla bitterheten bidrar till helheten. En trevlig första bekantskap, men på den globala spelplanen är konkurrensen från Viognier och i viss mån Gewürztraminer, druvor med liknande drag men mer smakrika och med ett större vinutbud, mycket hård.

Pio Cesare et amies på Eriks Vinbar

Ännu en fantastisk sommarkväll på Eriks Vinbar, denna gång med Johan.

2002 Domdechant Werner'sches Hochheimer Kirchenstück Riesling Erstes Gewächs. Blygt men elegant, en eftertänksam smak av peppar. Jag saliverade efter mer.

2003 Weiss, Johann Schwarz. Sötaktig, fruktig, pepprig eftersmak. Johan hävdade en smula blommor och smultron, vilket fick mig att höja på ögonbrynet. Detta påminde mig en smula om den tidigare alsaceprovningen, men tyvärr inte så positivt: jag hade svårt att hitta och karaktärisera smaken. Kanske är det mina smaklökar som är problemet?

2004 Il Pino di Bisserno, Tenuta Campo di Sasso. (Kommentar saknades i provningstumultet.)

2004 Hannibal, Bouchard Finlayson. Parfym, bär, viss strävhet.

2001 Pio Cesare Barolo Ornato. Parfym, strävhet, en smula stendamm; "egyptisk bakgård" utbrast Johan. Ett elegant vin, kvällens vinnare i min mening.

2005 Glaetzer The Wallace Shiraz Grenache. Lite blekt när drucket ensamt, men fungerade desto bättre till maten.

2004 Lynmar Pinot Noir. "God!"

2004 Alvaro Palacios Priorat Les Terrasses. Doftade "flugpapper på ett bra sätt", en smula kartig, sura körsbär, ganska mycket tanniner. Ännu omoget men inte oävet.

Skörda dina druvor, trampa dem i ett kar under en lyftkran. Rid din häst tills den är löddrat utmattad, häng upp den sprattlande över karet och hugg den till döds med tiotusen blyertspennor. Låt djuret droppa torrt ner i karet. Du har skapat 1999 Château Gruaud Larose. Detta var ett intressant vin, stallbacke, intorkad hästsvett, blyertspenna, blod, sandiga tanniner. Dessutom med en oerhört lång, dominant smak som dränkte de övriga och sedan stannade kvar i säkert en halvtimme efter middagen. En skakande upplevelse, kanske vi kan summera det som, men väl värd att göra. (Vi har provat denna tidigare; då var intrycket mer stall än svett och blod.)

Vår utmärkte sommelier överraskade oss avslutningsvis med det röda, söta 2000 Willi Opitz Zweigelt Opitz One. Ett strohwein från den lekfulle vildhjärnan Willi Opitz, ett vin vilket närmast liknade en mindre söt nya-världen muscat, men som även hade en viss karaktär av portvin. Brända toner, plommonkompott, antydan av tjära. Druvan hette zweigwelt, om jag hörde rätt.

Till allt detta serverades en majestätisk rödbets- och svamprisotto, kanske den bästa jag haft nöjet att avnjuta. Eloge till köket.

Sideways

Vad dricker man till filmen Sideways? En Pinot Noir är naturligtvis ett måste, men även en Merlot bör drickas, i ren trots mot huvudpersonen Miles utrop "I'm not drinking any fucking Merlot!". Om världen hade varit rättvis hade vi öppnat t.ex. en 1989 Pétrus som ett utmärkt exempel på ett Merlot-vin och en 1985 Domaine de la Romanée-Conti Richebourg hade varit en god representant för Pinot Noir. Döm om vår förvåning när ingen av oss hade något av dess viner i garderoben!

Istället blev det en australier, 2005 d'Arenberg Pinot Noir The Feral Fox (159 kr), som fick representera Pinotdruvan. Doften visade upp eukalyptus ("mintpastill, inte Tulo, men nästan"), jod, kanel, lite jord och vaniljfat samt röda bär, mest jordgubb. En ganska otypisk Pinot Noir med en förvånansvärt sträv och syrlig men balanserad smak med en jordgubbston i bakgrunden. Vinet kallas även The Funky Feral Farting Fox eftersom dess rankor gödslas av lätt lösmagade rävar som fått smak för de laxerande Pinotdruvorna på d'Arenbergs gårdar.


Ett gott Merlot-vin visade sig vara ganska svårt att uppbringa. Systemet har inte mycket att erbjuda, men en ung spanjor, 2005 Tomas Cusine Geol Costers del Segre (179 kr), som åtminstone till större delen består av Merlot (71%) fanns i garderoben. Färgen är mörkt lila och vinet luktar av körsbär, jordkällare, grön banan, rödbeta och lite lakrits. Smaken är fyllig, sträv och bärig, men lite osammanhängande och alltför fatdominerad med en lite spritig eftersmak (15,5%). Vinet är alldeles för ungt och Merlot fick, precis som i filmen, finna sig besegrad av Pinot Noir. Jag ser att inte ens för detta självklart lagringskrävande vin kan Systemet förmå sig att säga att vinet "bör lagras", det blir bara ett vagt och intet förpliktigande "kan lagras".

Efter filmen plockas en halvflaska av en mer klassisk Pinot fram, en 1988 Domaine Rougeot Pommard (150 kr). Ujujuj: hav, tång, murklor, våt kofta och en rökt korv ("Lars Jönssons cognacsmedwurst en vecka efter bäst-före-datum") möter näsan. En vek liten kokt jordgubbe visar sig i en lätt, kort smak med en ton av lite utspätt blod (järn). Nä, den här flaskan var antingen kokt eller så har vinet sedan länge passerat sin topp. Vi fräschade upp gommen med en kall hallon-lambic, Cantillon, Rosé de Gambrinus (71 kr). Ett uppfriskande gott öl med en något ekivok etikett. Det är lite orättvist att dylika etiketter kan sitta på ett gott öl, men svårligen på ett gott vin.

Hur som helst, Sideways var mycket bra (även denna tredje gång).

2005 Finca Sandoval

När vi häller upp detta vin skriker den ogenomträngligt blålila färgen "Barnarov!" mot oss. Det protesterande vinet, 2005 Finca Sandoval (247 kr), är spanskt (från La Mancha, Don Quixote?), men receptet är från Rhône: 76% Syrah med sällskap av två lokala druvor, 13% Monastrell och 11% Bobal. Efter en timmes luftning domineras doften av mörka bär och en nötig, gräddig fatkaraktär och lite kaffe. Smaken är ung, fortfarande inklädd i babyfett men inte störande sträv; fyllig, kryddig och fylld med björnbär, mjölkchoklad och lite sandelträ, eller är det eukalyptus? Tillbehören blir hängmörad rostbiff med hemlagad bearnaise och vinets gräddighet matchar såsen alldeles utmärkt. Tre-fyra års lagring kommer förhoppningsvis att öka på komplexiteten och dämpa den något överdrivna gräddigheten hos vinet, men det är frestande gott redan nu.

Två middagsviner

Vi drack två mycket olika viner häromdagen. Först 2001 Bodegas Estefanía Bierzo Tilenus Pagos de Posada (209 kr), en spanjor som tillverkas precis utanför Ribera del Duero. Vinet består till hundra procent av druvan Mencia, en för mig okänd druva, men uppenbarligen värd vidare kännedom. Vinet har en kryddig, jordig doft av hallon och blommor. Smaken är balanserad med en bra syra, det påminner lite om en fyllig Pinot Noir från Bourgogne, och vinet står sig mycket väl även till lite kraftigare mat. Finns tyvärr endast att köpa på Regeringsgatan i Stockholm.

Det andra var en 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr), en mullig, fet Shiraz från Stellenbosch i Sydafrika. Kevin Arnold som står bakom vinet, ansvarade tidigare för vinerna från Rust en Vrede, men har sedan några år tillbaka öppnat eget med viner från Waterford. Det här är en fyllig, len och mycket publik Shiraz, med smaker av plommon, mörka bär, lite tjära och eukaplyptus, som är farligt effektiv när det gäller att övertyga icke vinintresserade om att det finns godare viner än Spanskt Lantvin. 2002:an är slutsåld men 2003:an finns att beställa från beställningssortimentet och den är ett av de dolda fynden på Systemet.

Tres Picos

Ett snabbt tips om ett vin som släpptes nu i mars på Systemet och faktiskt fortfarande finns kvar på hyllorna. Vinet, som heter 2004 Bodegas Borsao Campo de Borja Tres Picos (135 kr), är en trevlig spanjor framställd av Garnacha. I detta fall har druvorna dessutom vuxit på åtminstone 50 år gamla knotiga vinstockar.

Vinet luktar plommon och körsbär, blandat med lite kryddor och rök. Smaken är fullmogen, yppig, rik och publik med en liten gomsmörjande sötma. Inget komplext eller himlastormande men lättsvept och mycket prisvärt.

Champagne - inte alltid så lätt

Jag blev ikväll utsatt för en halvblind champagneprovning i samband med ett möte på jobbet. Trevligt. En billig mousserande spanjor, en blanc de blancs (alltså bara chardonnay), en Bollinger (som jag druckit flera gånger förut) och en 12 år gammal prestige-champagne:

• N.V. Freixenet Cava Cordon Negro Brut (67 kr)
• N.V. Pierre Peters Champagne Blanc de Blancs (231 kr)
• N.V. Bollinger Champagne Brut Spéciale (339 kr)
• 1995 Comte Audoin de Dampierre Prestige Grand Cru (871 kr)

Det borde inte ha varit omöjligt att plocka ut vilket vin som var vilket av dessa fyra. Döm om min förvåning när jag inte träffade ett enda vin rätt.

• Blanc de blancen var snipig, lite piggelinartad och lätt (trodde det var spanjoren)
• Spanjoren luktade klockren Chablis-Chardonnay, citrus, gröna äpplen. Slutsats: blanc de blancs
• Det mörkaste vinet, Bollingern, uppvisade gamla äppelmust- och lädertoner och hög komplexitet, alltså 1995:an, trodde jag
• Och slutligen en brödig, yllekoftig, men ljus och frisk champagne kvar, uteslutningsmetoden sa Bollinger.

Allt var fel. Tur att jag inte hann sätta en månadslön på min gissning, det var pinsamt nog ändå.

Champagne är svårt. Cordon Negron är fantastiskt prisvärd för sina 67 kr. Bollinger var det klart bästa vinet av de fyra, väl värd sina 339 kr. Dampierren är knappast värd sina 871 kr. Jag måste uppenbarligen öva mer på detta. Mer champagne, tack!