Några viner

Alla dessa viner man borde skriva mer om, men det blir ännu ett stressat samlingsinlägg. Vi hoppas på andrum när komplotten av vintermörker, 10-timmarsdagar och barnhämtningsmagsår förhoppningsvis tappar sugen någon gång framåt vårkanten.

Vi drack den första flaskan 2002 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut (179 kr) i oktober 2005. Då var vinet ungt och outvecklat med lite för hårda syror. Nu, drygt två år senare, har det hänt saker: i doften finns gula äpplen, nyskuren lök, lite färsk ananas, våt sten och musselskal. Här finns också lite mognadstoner och avrundade, fint inflätade smörkoledoftande fattoner. I munnen är vinet lätt och läskande med behagliga syror. Inte så långt men en mycket tillfredsställande dryck. Två års vila har trollat fram en god och relativt billig chablis. Finare Vinare provade nyligen 2005an, och gav den tummen upp. Och, som F&V mycket riktigt påpekar, strunta i Systembolagets nonsens "vinner inte på lagring"; dessa viner har allt att vinna på att lagras ett par, tre år.

Häromveckan dök det helt oannonserat upp en handfull bourgogner från Domaine Bruno Clair på Systembolaget, mitt i januarimörkret, utan att det var vare sig ett ordinarie släpp eller ett mellansläpp inplanerat. Efter inrådan av personalen så valde vi att prova en 2003a istället för de 2001or och 2002or som annars hade blivit våra val. Den skulle vara ovanligt bra för att komma från detta gökungeår.

Vinet i fråga var 2003 Bruno Clair Chambolle-Musigny Les Véroilles (339 kr) och vid dekantering visar sig färgen vara förvånansvärt mörk för att vara en Pinot Noir. Ur glasen kommer en rik doft av mogna jordgubbar, nygarvat läder, lakrits, kryddnejlika och en knivsudd mint; inte förhäxande komplex men lockande och glatt uppiggande, helt klart en Pinot-doft i Nya världen-stil, trots Musigny-etiketten. Förutom doftens frukt finner vi lite cola i den trevliga medelfylliga smaken. Inte särskilt sträv, inte särskilt lång, men tillräckliga syror, bra kropp och ett mycket drickvänligt vin. Inte illa för en 2003a och helt väsensskild från den motrsträviga Chambolle-Musigny 2003a från Comte Georges de Vogüé vi drack nyligen. 2003 är inte bara en gökunge, det är ett överraskningarnas år.

Avslutningsivs en halva chianti, nedhälld med en pizza: 2004 Barone Ricasoli Chianti Classico Riserva Rocca Guicciarda (69 kr för en halva). Ett riktigt mörkt vin med en doft av körsbär, tjära, marsipan och lite peppar. Smaken är fyllig, följsam med lena tanniner och fin syra. Balanserat och gott. 2004 var verkligen ett höjdarår i Italien, det var uppenbarligen svårt att misslyckas, och detta är mycket bra chianti för pengarna. Tyvärr ersattes 2004an precis av 2005an på SB, men den kanske är bra den också?

Årets första vinbarskväll

Årets första vinbarsbesök blev av för ganska precis en vecka sedan (jag ligger tyvärr redan långt efter med vinbloggandet detta år). Som brukligt började vi med en Puligny-Montrachet, nämligen 2005 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Les Champs-Gain. Vinet har en stor äpplig doft dominerad av fylliga, runda, lite gummiaktiga ekfat. Allt är dock inte fat: en lakritsrot, en skiva bacon och en liten vit blomma tittar fram mellan plankorna. Smaken är ung, krämig och vinbärssyrlig. Barnarov, men här finns stor potential.

Nästa vin var lite mer ovanligt: en lagrad Verdicchio från Marche. Vinet bar namnet 2001 Azienda Agricola Bucci Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico Riserva Villa Bucci, en munfull jag knappast kommit ihåg utan Cellartrackers hjälp. Detta mogna vitvin doftar vita vinbär, rök, mineraler i form av våt sten, salmiakpastiller och örtig fiskgryta. Smaken är lätt med mognadstoner och har en fin matvänlig syra. Detta är ett vin jag gärna hade hällt i mig till en bouillabaisse.

Därefter en bordeaux, en femte-cru från Paulliac, 2000 Château d'Armailhac. Vinet har en stor fruktig doft som innehåller rikligt med mörka bär - mestadels svarta vinbär - sötlakrits, buljong, lite jästa plommon och en ostädad lagård finns också med i bakgrunden. Smaken är medelfyllig, med lagom av båda syra och tanniner för att vinet lätt ska matcha en grillad biff med potatisgratäng. Klart godkänd matbordeaux.

Dags för Barolo: 2003 G.D. Vajra Barolo Bricco delle Viole har en härlig, yppig nebbiolodoft, inte särskilt komplex men klar och penetrerande. I doften finns fina träiga fat, sötlakrits, mintpastill, grusväg och lite cykelventil. Vinet är läskande, smakrikt, eldigt och har en lite nötig eftersmak. Kanske är det lite spretigt i sin ungdom men det stör inte, särskilt inte till maten - vinet är perfekt till rödbetsrisotto med tryffelolja.

Vi avslutar måltiden med 1984 Domaine Bertrand Rivesalt Vin Doux Naturel som både doftar och ser ut som en tawny port: russin, cholklad och julkryddor. I munnen är vinet smakrikt, sött, med mogna fylliga fruktsmaker och en gnutta oxidation. Både choklad och ost går bra till.

Efter vinbarsbesöket blev det en flaska 2003 Domaine Comte Georges de Vogüé Chambolle-Musigny på hemmaplan. Jag tog inga anteckningar men vinet bjöd på en bärig, kryddig och klar doft; inte särskilt komplext men trevligt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på vinets ungdom. Smaken var lätt och Pinot-typisk men ilskna korthuggna tanniner gör detta vin lite svårdrucket utan mat. De sträva inslagen påminde faktiskt en hel del om sämskinns-chiantin vi drack häromveckan, även den från det varma 2003. Detta år är verkligen hit-or-miss i Europa.

Comte Georges de Vogüés på Grappe

En kylslagen torsdagskväll styrde jag och Johan stegen mot Grappes vinkällare för att delta i en provning av 2005 års Comte Georges de Vogüés, eller CGdV för enkelhets skull. Detta är en klassisk bourgogneproducent som tillverkar ungefär 10 000 flaskor om året på 12.5 hektar primal åker, mestadels i Musigny. Marknadschefen, Jean-Luc Pépin -- frammanad av arrangören (vars namn jag missade) från Tryffelsvinet -- lade ut texten om det perfekta vädret (inte vanligt att höra från bönder) och nämnde att uttaget hade varit relativt normalt, 25-26 hektoliter per hektar. Resultatet hade ändå blivit vad han kallade den bästa årgången på 20-30 år, och jag skulle tro att det för ovanlighetens skull faktiskt är en underdrift då det tar oss endast tillbaka till 70-talet. Tolka det snarast som "i mannaminne". När tillfrågad om vilka årgångar alls som var bättre började Pépin sväva på målet.

Provningen utfördes i tre delar: först de fyra sorterna från 2005, sedan en jämförelse med 1986/1987, sedan fria kriget. Flaskorna hade öppnats tre timmar innan provningen och 2005:orna hällts upp ungefär en timme innan. De äldre vinerna serverades ur flaskorna under provningen. Som alltid önskade jag mig att ha haft mer än två timmar på mig att prova. Viss tidspress är väl i provningarnas natur, men ack, att få göra om samma sak med större kvantiteter och längre tid.

2005 Chambolle Musigny. (598 kr) Detta är CGdV:s enklaste vin, "the village wine". Doften är skir, av bigarråer och senare smörkola. Sorbet av mörk frukt, föreslår Pépin. Smaken är ung, påtagliga tanniner, en smula bitterhet (körsbärskärnor?), fräscht men inte surt, en smula sälta, ungdomligt, en överraskande antydan till eldighet.

2005 Chambolle Musigny 1er cru. (950 kr) Detta är nästa steg upp på kvalitetsskalan. Mörkare till färgen, doften först dov och mer sluten, senare "ljuvlig" säger mina anteckningar. En anstrykning av rökt charkuteri tillkommer. Smaken är tanniner, koncentration, syra, det brända gummi i bakgrunden som jag tar som ett signum, mandelmassa, "mer saftig" smak, en glimt av blodapelsin? Smaken är oerhört lång, jag sköljer munnen med vatten två-tre gånger och kan fortfarande känna den.

2005 Bonnes Mares. (2095 kr) Bonnes-Mares är vad Pepin kallar ett gladlynt, öppet, maskulint vin jämfört med Musignys mer feminina stil. "Almost like an alien ... extroverted, generous", utbrister han. Doften är annorlunda, ton av blåbär, senare en smula tydligen karakteristisk smörsyra som övergår i kolaböna. I munnen är det mindre syra och mer tanniner, bredare. Senare blir vinet lent och monstruöst. (Det är en smula frustrerande att inte få följa dessa viner under en hel kväll i glaset.)

2005 Musigny Vieilles Vignes. (2750 kr) "Lagra helst i 30-40 år!" Vinerna är variationer på ett tema, men detta är helt klart slagskeppet. Doften är mörk frukt, syra, en smula pepparkaka, parfym; det är klart mer kraftfullt än de tidigare. Smaken är mäktig; liksom sina enklare syskon är det syra, torra tanniner, en antydan till bitterhet, otrolig koncentration.

Därpå serverades två mogna exemplar av samma vin.

1986 Bonnes Mares Magnum. Efter att vi provat de uppenbart fortfarande unga vinerna så fick vi också nöjet att ge oss på samma vin i mogen ålder. Detta var tydligen den första årgång som nuvarande ledning tog fram, och den var tydligen en smula besvärlig. Min anteckning är dock "kaboom!". Detta vin är i slutet av sin levnad -- initialt doftar det ostbågar, mögelost, en aning sherryfiering. Sedan blåser dessa onda andar bort och ersätts av sötlakrits, musselspad, tjära, asfalt. Strålande.

1987 Musigny Vielles Vignes Magnum. Detta är en ganska ovanlig årgång då skörden tydligen blev liten. Doften är fylligt mogen, dov, med en anstrykning av stall, en aning tjärad brygga, röda plommon, rökt kött. Smaken har "nära nog perfekt integration", milda tanniner, mandelmassa, nöt, rökt chark, tjära. Mindre koncentration än 2005, men snålvattnet rinner. Ahhh, bliss.

En fantastisk upplevelse att få prova mogen stor bourgogne, men här blir det också mycket, mycket tydligt att 2005 faktiskt är en otrolig årgång. Den är naturligtvis fortfarande klart outvecklad, och kanske ännu inte som spädbarn kan mäta sig med ett fullvuxet vin som 1986/1987 ur samma ätt, men man inser snabbt vilken oerhörd potential som där finns. Den vampyr som lutat sig över Herkules' vagga och läppjat en munfull sluter alltså strax tankfullt ögonen och begrundar det unika tillfälle som presenterats.

* * *

2005:orna är fortfarande i sin babyskrud, och ska tydligen in i tunneln relativt snart, inom ett år eller så. Lagringspotentialen angavs till stora siffror för Musigny, 30-40 år innan man skulle öppna flaskorna utropade Pépin till en början, men sansade sig sedan en smula; tjugo år eller så borde räcka. Tjugofem.

Som av en slump kommer nu Comte Georges de Vogüés' fyra 2005:or på SB:s Novembermellansläpp. Om än att flaskorna är ganska få och dyra så blir det plågsamt svårt att inte ställa sig i kön.

La Poja på vinbaren

Ännu ett besök på Eriks vinbar. Jag har lovat att dricka mer vit bourgogne och börjar därför med ett glas 2005 Jean-Louis Chavy Puligny-Montrachet 1er Cru Les Folatières. En finstämd chardonnay med pärontoner, mineraler och en liten elegant fatkola. Uppfriskande, men lite för ungt. Leflaives Puligny-Montrachet från förra besöket var mer intressant.

Sedan följde en röd bourgogne, 2000 Henri Perrot-Minot Chambolle-Musigny Vieilles Vignes. Vinet var väldigt slutet när vi först fick det men efter en stunds luftning i glaset börjar det hända saker. Valnötsträ, bakkryddor, rotsaker, grönmögelost, nässlor och bränt gummi. Bra kraft i smaken, en pirrande syra och lagom strävt. Vi saknar dock fruktigheten, några slags röda bär hade inte varit fel, men vi fann aldrig några.

Mera Pinot Noir, men från Österrike denna gång: 2004 Leo Hillinger Pinot Noir. En varm doft med en avrundad fatvanilj, lakrits, torkade tomater, stallbacke med nyslaget ogräs. En mycket trevlig medelfyllig smak som ligger lätt i munnen. Ett trevligt och lättsålt exempel på Pinot.

Mer bourgogne, 2004 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton. Rödbetor, krutrök, chark, och nyskuren slanggurka. En rivig smak, vinet går mycket bra till maten, vitpeppar i eftersmaken. Vi drack 2003:an av detta vin för inte så länge sedan. Det varma året 2003 gav det vinet en mer amerikansk Pinotstil, och jag måste erkänna att jag uppskattade denna varma stil mer än 2004:an.

Nästa vin blev en italienare, och vilken italienare sen: 2001 Allegrini La Poja Veronese IGT. En förförisk doft av björnbär, körsbär, mörk choklad, pepparkaksdeg, mandelmassa och apfelstrudel. Smaken är lika storslagen: mycket smakrik med saftiga bär, fullt mogen med perfekt putsade och lena tanniner i full balans. En liten amarone-ton i smaken påminner om att vinet är 100% Corvino. En lång kryddig eftersmak avslutar upplevelsen. Strålande! Kvällens bästa vin, no contest.

Vi avslutade besöket med ett dessertvin gjort på en blandning av Muscadel, Semillon och Sauvignon Blanc: 2002 Château Tirecul La Gravière Monbazillac. Botrytis, höstlöv i honung, lite parfym och en hel del exotiska frukter. En mycket koncentrerad, kraftfull och söt smak med bra fruktighet. I smaken finns kanderat socker, russin, frukter och en gnutta mynta med en väl integrerad syra som ser till att vinet inte blir för sött, det förblir uppfriskande. Vinet formligen smälter bort på tungan. Överraskande bra, i klass med en riktigt bra Sauternes, men vinet är alltså från det för mig obekanta området Monbazillac i Dordogne, strax öster om det egentliga Bordeuax. Ett område att lägga på minnet.

Bourgogneprovning med Josef Andirik

Systembolaget bjöd in på bourgogneprovning i regi av Josef Andirik. Johan, Johnny och jag samlades med cirka tio andra förväntansfulla för att delta. Ett kortare föredrag om Cote d'Or och de olika vinernas karakteristika vidtog, varefter det var dags att prova. Sammanlagt fick vi sex röda bourgogner från de flesta av distrikten, plus ett referensvin, och provade sedan blint. Jag tyckte det var en ganska svår provning, och mina adjektiv stämde inte alltid med t.ex. Andiriks. Beskrivningarna nedan är delvis egna, delvis från övriga provningsdeltagare så de kan vara lite inkonsekventa. Siffrorna ur Systembolagets sortiment uppgavs under provningen men jag kan inte hitta alla i databasen.

• 2005 Louis Jadot Bourgogne Couvent des Jacobins (referensvinet), 99 kr. Det verkade lite bonnigt efter att ha läppjat de övriga.
  
  
• 2004 Maison Alex Gambal Echezeaux (99632), 689 kr. Rosor, en smula svett, parfym, fat, mjukt, generös frukt, sensuellt, välbalanserat.
  
  
• 2002 Jean-Claude Boisset Clos de la Roche (99539), 678 kr. Tjära, lakrits, nejlika, kryddor, choklad(?), lätt fyllighet, tanniner, syra.
  
  
• 1976 Domaine Louis Trapet Chapelle-Chambertin (-) [min favorit] Doft av mogen camembert, tryffel, nyponsoppa, fikon, torkad frukt, svamp, ruttna rotsaker, oxiderat? Det absolut mest annorlunda av de viner vi provade. Vissa tyckte att det avlidit, men mitt glas visade inte på detta.
  
  
• 2004 Domaine Armand Rousseau Père et Fils Chambertin (98705), 1208 kr [provningens tvåa]. Sammet, bränt gummi, fyllig, inlindad, extremt elegant, "klassas som ett av de bästa år ut och år in".
  
  
• 1999 Domaine Comte Georges de Vogüé Musigny Vieilles Vignes (98808), c:a 3500 kr (jag missade det precisa beloppet) [framröstades till provningsfavorit under provningens blinda del]. Chark, rök, björnbär(?), choklad, lakrits, fikon, mörka bär, övermogna jordgubbar i solen, rejäl struktur, gräddig, lång eftersmak (minuter), trots detta just nu i en "avig fas" och skulle med ytterligare mognad alltså vara ännu bättre.
  
  
• 1999 Faiveley Corton Clos des Cortons (-), 760 kr. "Urtypisk Corton", aning krydda, struktur, närapå Barolo, "riktigt bra".
  

Det fanns en del gemensamma drag. I princip alla var aningen tillbakadragna men angenäma, oerhört lättdruckna viner med fantastisk syra, balans och struktur. När jag väl identifierat en fascinerande smak och doft av bränt gummi hos ett vin dök det sedan upp i flera av de andra strax därefter.

Intressant nog för de av oss som debatterat glasens betydelse så anmärkte Andirik att provningsglasen faktiskt inte var ideala för bourgogne, och att rätt glas verkligen gör en skillnad. "Vinerna lider av små glas" och "inga andra viner är glasen så viktiga för, utom kanske barolo."

Provningen varade iallafall bara i två timmar, som försvann snabbt. Efter provningen vandrade vi hem till mig, där vi snabbkylde och drack en 2004 Remi Jobard Puligny-Montrachet 1er Cru les Chalumeaux (99701), 381 kr, strålande vit bourgogne, grumlig, med fetma, syra och fantastisk balans. Den försvann långt snabbare än vi trott.

Mindre intensiva än de bordeauxer vi tidigare provat, både privat och i Systembolagets regi, men sammantaget kan man nog kalla bourgognerna denna kväll för oklanderliga; en slags Jeeves till dig, Bertie Wooster. Enjoy.

Bourgogne kan bli en last.