Kort nyårsnotis

En kort notis om nyårsvinerna 2008. Som kockvin och fördrink bjöds 2006 Kullabygdens Vingård Silex Nangijala. Det är kanske ingen överraskning att ingen lyckades pricka in detta vin blint. Vinet är nämligen svenskt och druvan är Solaris, en korsning av "druvsorten Merzling (som i sin tur är en korsning av Seyve-villard 5276 med korsningen Riesling x Pinot Gris) med Gm 6493 (som i sin tur är en korsning Saperavi Severnyi x Muscat Ottonel)". Solaris är en hybriddruva framtagen för svala klimat, som t.ex. Klagshamn i Skåne. Vinet doftar av liljekonvalj, citrusfrukt och lite äpple. Den fräscha smaken har en fin, lite bitter, syrlighet av grapefrukt. Ett felfritt, läskande vin. Dessa blygsamma ord får anses vara lovord i sammanhanget: med tanke på att i stort sett allt annat svenskt vin vi smakat har befunnit sig snäppet ovan jäst grispiss så är Silex Nangijala en sensation. Det finns ännu hopp för svenska viner.


Till förrätten, jordärtkockspure med serranoskinka, drack vi 1997 Jacquesson & Fils Champagne Avize Grand Cru, en riktigt fin champagne med tjusiga brödtoner, begynnande mognad, fin munkänsla och en lätt friskhet. Mycket bra! Denna 1997:a känns dessutom mer mogen än de 1996:or vi provat.

Huvudrätten, en vedklabbe finaste oxfilé med balsampotatis och örtagårdssås, ackompanjerades av 2004 Waterford The Jem. Vinbär, nässlor, ogräs, cederträ, lite tjärtoner, en ung, pigg, kraftfull, ursnygg bordeauxkopia. Ett av Sydafrikas bästa viner och det här vinet har många år av glädje kvar att ge. Sedan kom nästa vin som var omöjligt att gissa; det är ungefär lika osannolikt som ett svenskt gott vin: 2002 Ridgepoint Wines Nebbiolo. Jo, en kanadensisk Nebbiolo. När druvan väl hade avslöjats så gick det faktiskt att skönja druvkaraktären, men vinet var fortfarande rejält fatigt och jag fick en efterhängsen rå svampton i näsan som jag inte lyckades skaka av mig. Den störde dock inte övriga middagsgäster som uppskattade sin första kanadensiska Nebbiolo. Påfyllnadsvin blev 2004 Buitenverwachting Christine, vilket uppträdde nästan som en lättare miniversion av The Jem. Likheterna var slående, samtidigt som skillnaden i kraft och finess naturligtvis var stor.

Till årets godaste franska chokladtårta (tack G&G) drack vi mer kanadensiskt, nämligen icewine: 2002 Château des Charmes Riesling Icewine Paul Bosc Estate Vineyard.
Det här är en vinklass där Kanada lätt kan tvävla internationellt. Liksom i stort sett alla kanadensiska isviner vi har provar var detta förträffligt; riktigt, riktigt bra.

Fulchampagnen till tolvslaget blev en Launois Pere et Fils Champagne "Cuvée Reserve" Brut Blanc de Blancs Grand Cru. Avståndet till Jacquesson-97:an var stort, men det spelade mindre roll vid denna tidpunkt.

Giganternas kamp 2008

Fotbolls-EM? Sverige - Grekland? Nää. Mitt i ett ekande ödsligt och folktomt Stockholm sitter Annica och jag tillsammans med tolv andra fotbollsimmuna personer för att dricka stora viner. Provningsledaren (vars namn jag tyvärr missade, Miran?) berättade hur han först blev glad när han tillfrågades om han ville hålla vårens sista prestigeprovning, men hur han snart började misstänka att något var lurt; det brukar vara mer konkurrens än så här om att få hålla denna provning. En titt i TV-tablån gav förklaringen. Nåja, fotboll är ju inte särskilt viktigt när allt kommer omkring. Vin däremot.

Kvällens version av Giganternas kamp är lite annorlunda upplagd än tidigare år. Vi ska få fler viner, hela åtta glas, och ingen av de stora drakarna ska ingå, dvs inga jättar från bordeaux eller bourgogne är att vänta. Istället utlovas vi en rundresa bland det bästa som kan erbjudas av världens vinregioner, plus en eventuell slamkrypare i form av ett budgetvin. Provningen är helblind och tyvärr dricker vi vinerna i alltför små ISO-glas (provningsledaren håller en liten tirad mot dessa undermåliga glas och rekommenderar Riedel eller Spiegelau, glas som tyvärr inte ingår i SBs budget). Vi uppmanas också rösta på våra favoriter i de två flighterna.

Flight 1.

Vin 1. Vinet har en rödblå, lite tunn färg och doftar först bara varmt damm. Snart kommer dock andra dofter fram: diverse röda bär, kryddor, vanilj, bacon och en liten askkopp. Vinet är medelfylligt, ungt, gott, ganska ordinärt men med en bra, vital syra och en lång subtil eftersmak. Syran är rejält hög, men med tanke på ungdomen - för det här säkerligen riktigt ungt - känns det inte som om balansen är ett problem. En bit mat och ett halvt decennium i källaren skulle förmodligen lyfta detta vin ordentligt.

Vad är detta? Röda bär, animaliska toner och kryddor i ett förhållandevis lätt vin tyder på Pinot Noir. Ingen bourgogne ska dock finnas med i startfältet så min gissning blir, trots de animaliska inslagen, en lättare nya zeeländsk Pinot - av god kvalitet, men ingen av de dyraste.

Facit: 2005 Domaine Jean et Jean-Louis Trapet Chambertin (1,495 kr). Lurad! Provningen är inte bara blind, den är åsneblind! Vi styrde medvetet bort från Bourgogne och uppfann en plausibel nya zeeländare efter provningsledarens falska försäkran om att inga av de gamla vanliga distrikten skulle delta. Vi är uppenbarligen utsatta för ett grymt experiment. Nåja. Svårt att bedöma om detta vin någonsin kommer att bli värt sitt pris. Idag är det i varje fall hopplöst ungt.

Vin 2. Ljust bärnstensrött med en tydlig tegelkant (detta måste vara från Piedmont tänker vi redan innan första sniffen). Stor doft med syrlig jordgubbsmarmelad och drottningsylt, tobak, te, sötlakrits och lite söt, hemkokt kola i utkanterna. I munnen tapetserar vinet gommen med obarmhärtiga tanniner, frukten är till en början ganska dämpad men växer till sig under kvällen. Det hela smakar lite som en tjusig, fruktig (och sträv) saftsoppa, eller möjligtvis nyponsoppa. Bra längd och syran finns här, men jag skulle vilja ha mer. Vinet är lite monotont, lite för entonigt, särskilt om det nu är en barolo, vilket vi misstänker.

Gissning: som sagt, vi tror på en barolo, möjligtvis en barbaresco, men vinet är lite för maffigt för det. Nebbiolo från Piedmont är det hur som helst. Dock inga rosor och marmeladinslagen leder mot det varma året 2003. Producent? Inte Scavino, men längre än så kommer vi inte.

Facit: 2003 Bruno Giacosa Barolo Le Rocche del Falletto di Serralunga d'Alba (1,105 kr). Hyfsat nära bullseye, men tyvärr också ett vin som trots den namnkunnige producenten Giacosa bekräftar våra erfarenheter av Piedmont 2003: lite för sötaktigt, lite för klumpigt. Förvisso inte ett dåligt vin, det får riktigt höga - i våra ögon oförtjänt höga - betyg av amerikanska tyckare, men ack vad jag längtar efter förra årets Piedmont-representant, 1998 Gaja Costa Russi, ett så mycket större vin.

Vin 3. Mörkrött med en svagt brun ton i kanten. En blandning av härliga krossade bär slår sig hejdlöst fram ur den trånga glasmynningen. De ackompanjeras av en storartad doft av blommor, lakritsrot, plommon, fatvanilj och en gnutta mynta (aha!). Smaken bjuder på en rund, mörk, dov kärna med underbar svartvinbärsfrukt och nässlor; vilken kropp! Vinet är rikt, livligt, balanserat med en urtjusig lång, lång svans. Säkert ungt, men fascinerande gott redan nu.

Jaha? Enligt utsago ingen bordeaux på bordet (bluffen är när detta svar gissas ännu inte avslöjad). Men det här liknar en Cab-Merlot-blandning av högsta kvalitet. Myntan leder genast till nya världen, USA eller Australien. En ganska tung kalifornier kanske?

Nä, inte Kalifornien. Det mycket goda vinet var från Australiens Eden Valley: 2003 Henschke Cyril Henschke Cabernet Sauvignon (795 kr). Mycket riktigt en CS+Merlot och ett riktigt gott vin. Detta vin vann överlägset omröstningen om bästa vin i första flighten och även min röst gick hit.

Vin 4. Kompakt blårött. En kraftig, ganska udda och komplex doft attackerar våra stackars näsor: fikon, dadlar, strudel, kronärtskocka, plommon och salami. Men mest avslöjande av allt är en överväldigande ton av dill: The Revenge of the Kaviarströmming! Smaken är rejält sträv och fatig, mycket fyllig och kryddig med en märkbar sälta. Russin i eftersmaken.

Ingen tvekan, detta vin kommer från det iberiska bestiariet, med största sannolikhet ett spanskt monster. En hypermodern prestige-temperanillo?

Nära. Druvan är Garnacha och vinet är 2004 Costers del Siurana Clos de L'Obac (449 kr) från spanska Priorat. Hela 95 Parker-pinnar. I beg to differ. Vad ska jag dricka denna freak-show till? Borsta tänderna i det? Kanske kan det hända underverk med ett långt fängelsestraff i källarhålan, men jag undrar... Samstämmigheten var total, Clos de l'Obac fick inte en enda röst. Man kan inte anklaga vinet för att vara tråkigt dock.

Flight 2.

Vin 5. Kompakt svartrött. Stor doft, men lite överraskande. Först: asfalt med grädde på och en liten mogen banan inlindad i gummi. Men det hela rätar ut sig till massor av mörka bär och bakkryddor, en bred härlig doft. Smaken är stor, sträv men avrundad, med en svag grön biton, men helheten är ändå mycket god. Lång imponerande eftersmak och fin, hög syra. Med beröm godkänt.

Nya världen, men vad? Det står still i huvudet. Det visar sig vara en bordeaux-blandning från USA: 2004 Ridge Monte Bello (995 kr). Inte illa, men inte var det lätt att känna igen den klassiska mixen av CS, CF och PV.

Vin 6. Kompakt svartrött, igen. En brutal, animalisk doft skjuter upp ur glaset: tjära, krut, skottkärror med röda vinbär, brännässlor och ogräs bakom lagården, en ladugård som är nybyggd av gediget cederträ. Vinet har rejäla tanniner och en ordentligt tilltagen mycket fin, läskande syra. I smaken får vi mer röda vinbär - verkligen massor av röda vinbär - och en gnutta svarta som slåss om uppmärksamheten i bärhavet. Mycket gott och matvänligt, och vinet ligger kvar en lång stund i munnen. En höjdare!

Bordeaux? (Bluffen är nu avslöjad och vi prospekterar även i gammal bekant mark.) Eller en mycket, mycket bra bordeaux-kopia? Sydafrika är det första land vi tänker på, men jag förväntar mig mer rök i ett sydafrikanskt vin, och kan de verkligen nå upp till denna nivå? (Jag har uppenbarligen förträngt ordet "krut" som står i mina anteckningar.) Kan Sydamerika åstadkomma detta? Nä. Australien eller USA? Kanske.

Det är Sydafrika som har härmat Frankrike med berömvärd skicklighet: 2004 Waterford The Jem (350 kr). Provningens billigaste vin (knappast en budget-slamkrypare dock) är ett av provningens bästa! Det här är Waterfords nya flaggskepp och innehåller den all-europeiska druvblandningen Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot, Malbec, Petit Verdot, Shiraz, Mourvedre och Barbera. Vinet är dubbelt så dyrt i Sydafrika som i Sverige och är tydligen mycket svårt att få tag på. Här i Stockholm ligger dock ett dussin flaskor kvar på hyllorna. Inte länge till. Många röster gavs till detta vin.

Vin 7. Mörkrött med ljusnande kant. Vi sniffar förtvivlat men detta är ett slutet vin. Dammig makadam, några bär i bakgrunden, en halv skiva bacon och lite dill igen. En fin silkeston ligger över doften, men det här vinet ligger i en djup dvala. Strävt, fylligt, kryddigt, bra matvänlig syra, men ett lite spretigt helhetsintryck. Inte färdigt.

Dill igen. Spanien? Rioja? Ett sovande grizzlybjörn? Vi har inte en aning, we're lost in the woods. Facit: 2001 Château Haut-Brion (~2,000 kr). Ujujuj, tala om tunnel! Antingen är det något fel på denna flaska (men vi hittar inga typiska sjukdomstecken) eller så är detta ett av de grymmaste exempel på ett "vin i tunneln" vi har upplevt. Göm detta vin längst ned i det mörkaste källarhörnet i många år till.

Vin 8. Svartrött. En explosion av sprudlande frukt: hallon, blåbär, vinbär, körsbär, alltihop på en tunn bädd av grädde och garnerat med sötlakrits. Efter en stund hittar vi även mandlar, äppelmos och en liten gödselstack. En stor och komplex doft. Smaken är rik, djup och rejält sträv med snärtiga tanniner och kraftig syra. Balansen är bra och den långa eftersmaken är kryddig, nästan lite bittermandlig. Ungt, men redan riktigt gott.

Vad är detta? Shiraz? Syrah? Cabernet? Inte en klockren träff på någon av dessa. Merlot-blandning? Nej, för mycket spets i smaken. Amerikansk fruktbomb med stil? Vi vet inte. Vi tittar i facit: Det visar sig vara Petrus-makarens, Christian Moueix's, amerikanska vinäventyr, 2003 Dominus Estate (890 kr). En top notch Bordeaux with a little California dreamin' som Tanzer kallar den. Detta vin vann omröstning i flight 2, med endast en röst mer än Waterford's The Jem.

Efter provningen kommer en hel delikatessdisk av korv och ost fram, och de två timmar som är allokerade dras trivsamt ut till tre, Zlatan be damned! En bra provning med många goda och intressanta viner - ja, till och med dillmonstret från l'Obac var allt annat än ointressant - och vi får erkänna att nya världen avgick med en överlägsen seger denna kväll. Dominus från USA, Henschke från Australien och The Jem från Sydafrika var kvällens vinnare. Bordeaux och Bourgogne fick lomma hem med sänkta huvuden, kanske inte så konstigt då den ena representanten var mer eller mindre nyfödd och den andre inspärrad i en ogenomtränglig tvångströja. Bättre lycka nästa gång.

Aprilviner

Det blir mer och mer skuldkänslor varje gång jag slår upp anteckningsboken och ser sida upp och sida ner med obloggade smakanteckningar. I de inlägg som följer finns inget tema alls, här gäller det bara att skriva av sig och det är kronologi som gäller snarare än geografi.

Côtes du Ventoux i södre Rhône är för vår del en mestadels outforskad region, men det är alltid spännande att prova något nytt. 2004 Château Pesquié Côtes du Ventoux Quintessence (166 kr) doftar mogna mörka bär, grusväg, en mazarin från ekfaten, sötlakrits, diverse bakkryddor och, svävande över alltihop, en fräsch blombukett som någon har slängt med i glaset. Smaken är djup och fyllig, lite sötfruktig, men fint balanserad, vinös snarare än syltig, med bra längd. De lagom tilltagna men matvänliga tanninerna matchar väl den köttbit med potatisgratäng som vi äter till. Vinet känns drickfärdigt.

Som Frankofilen påpekar är smaken knappast typiskt sydrhônsk, och vi kan bara hålla med om att Finca Sandoval och Spanien är en bra association, vilket i och för sig inte är en dålig jämförelse för ett vin under två hundralappar. Slutömdöme: inget himlastormande men ett utmärkt matvin för pengarna.

Vår sista flaska 2003 Tokara Red (232 kr) har också gått åt. Denna sydafrikanska bordeaux-blandning doftar svarta vinbärsblad, blyertpenna av ceder, lakritsrot, tjärsten, choklad och lite mull. Den friska, saftiga smaken har en härlig bärig kärna, men är samtidigt både sträv och syrlig med en liten kryddig bitterhet i eftersmaken.

Det är ganska precis ett år sedan vi drack den förra flaskan av detta vin och åldern har inte varit av ondo; lite av den sprudlande friskheten har bytts ut mot ökad komplexitet vilket gör vinet ännu lite bättre. Vi ger vinet klart godkänt och kommer att följa Tokaras viner även i framtiden.

Det känns som om det var oändligt länge sedan vi drack ett tyskt vin ur en av de runda, platta Bocksbeutel-flaskorna (tydligen uppkallade efter en getpung). Ett rekommenderat vin från Franken, 2006 Horst Sauer Escherndorfer Lump Riesling Trocken Großes Gewächs (269 kr) gör att vi får bekanta oss med denna flaskform igen.

I glaset får vi en doft av söta päron, fläderblom, nässlor, mineraler och mandel; "det luktar Tyskland (Obs: inte Ruhr)" är en kommentar. Vinet är smakrikt och lite spritsigt med en smak fylld med rieslingfrukt, björklöv och gröna druvor. Vinet är härligt balanserat, friskt och lent. En skiva honungsmelon tittar fram i långa eftersmaken. När temperaturen i glaset stiger får vi underligt nog tydliga muscat-vibbar i huvudet och när glaset har nått närapå rumstemperatur börjar vinet falla sönder i sina beståndsdelar. Så: en mycket trevlig, och ganska annorlunda Riseling, som bör drickas väl kyld. Varför inte som aperitif, så som Finare Vinare föreslår.

Mer smått och gott

Till en köttbit dricker vi en flaska 2000 Château Poujeaux (329 kr), en Cru Bourgeois Exceptionnel från Moulis i Bordeaux. Cru Bourgeois Exceptionnel är en klass som är reserverad för de bästa av Bordeauxs Cru Bourgeois-viner; endast nio viner räknas hit och Château Poujeaux är alltså ett av dem. Eller snarare, var ett av dem; denna förfining av Cru Bourgeois-klassificeringen revs nyligen upp av byråkrater, jurister och vinbönder som var upprörda över att ha hamnat i de nedre klasserna. Exceptionnel eller ej, så räknas Poujeaux - tillsammans med Château Chasse-Spleen - som det bästa vinet från Moulis.

Vinet är mörkrött med en tät, men frisk doft av svarta vinbärsbuskar, avrundade mandelmassefat, lite köttbuljong och höstlöv. Smaken är medelfyllig, läskande med bra balans mellan frukt och fat, och med kryddiga matvänliga syror och bra längd. Ett mycket bra matvin och en utmärkt Cru Bourgeois, inte långt efter en Grand Cru Classé.

Vi köpte en provflaska av 2004 Piaggia Carmignano Riserva (319 kr) när den släpptes häromveckan. Det visade sig vara ett misstag. Att vi bara en köpte en flaska alltså. Vi borde ha köpt ett halvdussin, det här är ett superbt vin och nu är det slutsålt. (Fast om jag ska tro vad SBs databas säger just i denna stund så har det tydligen kommit in en andra laddning, minst 50 flaskor ska det finnas här i Stockholm).

Ur glaset kommer en bred, rik doft med mörka mogna bär, körsbär med gröna örter (ja, smörgåskrasse), kanelbulledeg och en härlig bittersöt marsipan från rostade fat. Vinet är mycket fylligt och muskulöst men samtidigt bärigt och saftigt med en mycket behaglig strävhet och har redan fint integrerade syror och bra uthållighet i munnen. Här finns en utmärkt balans mellan alla beståndsdelar och 2004 visar återigen upp hur fantastiskt bra detta år var i Italien. Vi kan bara instämma med andra vinbloggare: detta är helt enkelt skitgott!

Sedan en 2005 Domaine Francois Mikulski Bourgogne Blanc (178 kr) till hemlagad fiskgratäng. Denna bas-bourgogne från Mikulski har en frisk, vibrerande blommig doft, mest tulpaner. Därtill kommer lemon curd, lite smörkola, skiffer och en gnutta räkspad. Vinet är smakrikt, läskande och balanserat, dock med en liten druvskalsbitterhet i eftersmaken och en ganska blygsam längd för denna prisklass. Slutomdömet blir att detta är en godkänd bas-bourgogne, men inte mer.Ännu en flaska 2003 Waterford Shiraz Kevin Arnold (200 kr) har också slunkit ned. 2003orna har varit pålitligare än de nyckfulla 2002orna och inte heller denna flaska sviker. Vi bjuds på en fin sydafrikansk shiraz-doft med den typiska rökkomponenten. God, fyllig, mogen smak. Bra vin.

Desperat uppsamlingsheat

Året är snart till ända och kön med druckna men oskrivna viner blir allt större. Här kommer ett kortfattat och lite desperat uppsamlingsheat med ett tiotal viner vi druckit, men inte hunnit skriva om, under december månad.

2005 Zenato Valpolicella Superiore Ripassa (169 kr) har en tät doft av blåbär, björnbärskompott, viol och gräddig mjölkchoklad med en liten portvinston. I smaken finns bär, svamp och kryddor. Vinet är på gränsen till fylligt, väl avrundat men saknar lite syra, ganska strävt, men det är en len strävhet. Lagrat på fransk ek i 12-18 månader och på sedvanligt ripassa-vis har torkade druvor blandats ner i förstavinet för att ge en andra jäsning. Detta är inte superkomplext, men ett välputsat och gott modernt vin i internationellt stil. Vi frågor oss dock: smakar det verkligen ripassa? Var är Corvinan?

2004 Château Belgrave (245 kr) bjuder på en återhållsam bordeauxdoft med körsbärskärnor, enträ, marsipan, lakritsrot och lite björnklister. I munnen är vinet medelfylligt, läskande, men tunnare än förväntat; inte särskilt strävt, dock bra syror. En något kärv stjälkighet i botten och en ganska kort avslutning gör detta till en godkänd bordeaux, inte mer.

2004 Château Cantelys Blanc (198 kr) luktar våt ull och sten, hårdpäron, lite ananas och trevliga vaxiga fat. I den rikligt tilltagna smaken får vi surgrape, lite träsmaker och rejält med syra. Det hela avslutas med lite omogen frukt och stjälkar. Det är faktiskt inte så illa som det låter och vinet blir bättre när temperaturen stiger, men vi köper nog inga fler flaskor. Det finns bättre vita bordeauxer på Systemet.

2005 La Brancaia Tre Toscana IGT (129 kr) har en fin doft av körsbär och kryddig mandelmassa, torkade plommon, tobak och gräddglass. Vinet är medelfylligt med en rejäl, lite kantig syra och några gröna toner i eftersmaken. Känns starkare än sina 13,5%. Är bättre med pizza än utan. Skulle förmodligen ha mått bra av mer luft än vad den stressade kvällen tillät.

1997 Louis Jadot Meursault (285 kr) bjuder på mycket fina mogna vaniljfat med kola, torkad frukt, sultanrussin, citrus, "gräddad pajdeg", mineraler och några sherrytoner i bakgrunden. Är vi i Bourgogne månntro? Vinet är ganska lätt, moget, med en len frukt, litchifrukt; inte särskilt komplext men i balans och med sina läskande syror i behåll. Fullt tillräcklig längd. En bra mogen bourgogne.

2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva (269 kr) en mycket italiensk doft med körsbär (i likör), russin, nyputsade skor, bittermandel och lite mognad. Smaken är tuff och frukten anas bakom en trävägg. Det känns ibland som om Mastroberardino glömt några druvkärnor kvar i flaskan för oss att tugga på. Hmm, detta var inte vad vi väntat oss, särskilt inte efter andra bloggares berömmande ord. Till vinets försvar skall sägas att efter ett öppnat dygn i kylskåpet blev det betydligt mera medgörligt. Detta är ett vin som uppenbarligen behöver ha luft på barolonivå.

En 2002 Jacobsdal Pinotage Estate Bottling (109 kr) slank ner till en gryta. Detta var sista flaskan av tre och det var också den bästa. Pinotagens animaliska smaker hade helt och hållet integrerats med Pinotage-lingonen. Som att dricka en viltgryta med lingonsylt. Även flaskan med 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr) var vår sista. Denna årgång av detta vin har varit knepig och uppvisat mycket stor flaskvariation. Den här flaskan bjöd dock på fullt godkänd matvänlig Shiraz med begynnande mognadstoner.

2004 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove (389 kr). Sorgligt nog var även detta vår sista flaska, då vi gav bort resten som presenter. Vinet, Ornellaias andravin, är däremot inte alls sorgligt. I den italienska doften (Är vi påverkade av etiketten? Druvblandningen är nämligen ärke-bordeaux: 35% Cabernet Sauvignon, 50% Merlot, 10% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot) finns stora fina körsbär med några svarta vinbär i bakgrunden, stiliga träiga mandelmassefat, mjölkchoklad, pinjekottar och örter. Smaken är redan härligt följsamt fruktig, med lite sötlakrits och buljongtoner, intensiv men balanserad, kryddig med lagom tanniner och gott om friska syror. Nästan samtidigt utropar vi "Rhône!". Det här smaken skulle mycket väl ha kunnat stamma från en mycket bra Côte-Rôtie, även om doften (eller etikettsuggestion) indikerar ett italienskt ursprung. Hur som helst är vinet lysande, ett värdigt andravin till den store Ornellaia. Bravo!

Shiraz från nya världen

Efter en massa bordeauxsörplande är det dags att ge nyare delar av världen en chans att släcka vår törst. Nya världen får denna gång representeras av Shiraz från Australien och Sydafrika. Vi lagar en mustig köttgryta och dricker följande viner till maten:

I första glaset har vi hällt 2006 d'Arenberg The Laughing Magpie Shiraz-Viognier (149 kr) från McLaren Vale i södra Australien. Namnet har vinet fått dels för att d'Arenberg gillar problematiska djur - kom ihåg The Feral Fox och The Money Spider - och dels för att gårdens barn tyckte "Laughing Magpie" var lättare att uttala än Kookaburra, en skrattande australisk variant av kungsfiskaren. Vad denna fågel gjort för ont förtäljer inte historien.

Vinet har en mycket fruktig doft med lite godisvarning, publikt så det förslår. Bärfrukten är någonting mellan körsbär och plommon; vi har stött på denna frukt förut och gör nu som pojkarna i Pistvakt och döper bäret till "körsmon", alternativt "plorsbär", som en hyllning till den fruktade bjärven. Förutom körsmon hittar vi svartpeppar, smörkolefat, lakrits, choklad, och lite blommig parfymolja, förmodligen från Viogner-inslaget i blandningen. Det doftar dock inte mycket Rhône om detta vin, trots druvmixen.

Vinet är fylligt och smakrikt, men ligger bara precis över gränsen från medelfylligt. Det har inte särskilt mycket tanniner men gott om syra som balanserar upp hela bygget. Gott, men inte jättespännande och lite för mycket alkohol blir det i eftersmaken. Vinet är förstås purungt och kan kanske trolla fram lite mer komplexitet med tiden. Parker slog till med storartade 93 poäng för 2005:an och den här årgången ska vara av samma kaliber. Nja, det var att ta i säger vi. Så här säger Frankofilen och Finare Vinare.

Sen dricker vi en sydafrikan, 2003 Waterford Shiraz Kevin Arnold (169 kr, prissänkt från 199 kr) från Stellenbosch. Detta vin ligger närmare en Syrah från gamla världen, det vill säga Frankrike. Det luktar bondgård, ett stall fullbelagt med hästar, kokta rotfrukter och inte alls mycket frukt, däremot stekt kött och salta toner. Vinet är strävare än den föregående australiern. Smaken är fatdominerad och tjärig med en lite knäckig eftersmak. Mycket bra till köttgrytan.

Därefter samma vin, men från en ett år äldre årgång, 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr), ett vin som vi haft lite otur med på sista tiden. Och, tyvärr, även denna gång: kokta ägg och krutrök, ujdå. Dessa otrevliga lukter lättar efter en stund i glaset, men försvinner aldrig helt. De renare dofterna därunder är granbarr, lite björnbär och lakritsrot, en animalisk ton och dadlar. Vinet är smalare än 2003:an, med vekare tanniner och en smak som får mig att utbrista "tjockolja runt pistongerna?" Jag misstänker att vi har med en lättare garderobsskada att göra här. När vi jämför med de två tidigare provningarna av detta vin är det mörka bär, granbarr och tjära som lyser igenom i alla tre flaskor, trots diverse korkskador och omilda behandlingar. Egentligen inte alls ett dåligt vin, bara dåliga flaskor.

Tillbaka till Australien och McLaren Vale igen. Det maffiga och upphaussade 2005 Mitolo Shiraz G.A.M. (239 kr) skjuter upp mängder med skinande rena blåbär i näsan. Efter bärsprutan bombas vi med fikon, lakritsremmar och tobak ur glaset. "Som att åka Vasaloppet med en cigarr i mungipan", säger någon. Det är en stor och förförisk doft, det ska erkännas.

Smaken är extremt fyllig och smakrik, än mer blåbärssoppa serverad i fat av vaniljek, lite syltig men med syror som balanserar; detta är inte en av de semisöta australiska parodier på Shiraz-vin man ibland stöter på i denna prisklass. I den långa svansen finns god torkad frukt och kryddor. Maffigt, gott och imponerande, men inte det perfekta vinet till en gryta. Hela 95 Parker-poäng känns också mycket överdrivet; Parker älskar helt enkelt dessa tjocka superfruktiga Shiraz-viner och vi håller helt med om hans beskrivning av detta vins smak: "Rich, full-bodied, and intense, with blueberry and blackberry flavors, sweet tannin, and excellent purity", just så smakar det, vi håller bara inte med om poängen.

Efter maten bjuds vi på ett stort fat med chokladdoppad färsk ananas och till denna efterrätt slinker en halvflaska eiswein ner: 2004 Ruppertsberger Linsenbusch Riesling Eiswein (199 kr för en liten en). En solfjäder av höstlöv, nästan övermogna äpplen och, passande nog, ananaskaramell fyller luktorganen. Smaken är söt, fyllig och bred med torkad aprikos, honung och syror som känns framkramade ur alla möjliga sorters torkad frukt. Tjusigt, riktigt gott och inte alls sliskigt.

Under denna middag märker vi en klar och tydlig skillnad mellan Sydafrika och Australien, nya världen är verkligen inte något som kan dras över en kam. De sydafrikanska Kevin Arnold-vinerna är lite mindre fruktiga, lite stalligare - och just dagens flaskor, mognare - än australiernas unga ymniga frukthorn. Sydafrikanerna gör sig därmed bättre till maten och McLaren Vale får vänta tills grytan är uppäten. Inget av vinerna gör sig dock i rumstemperatur, de blir alla lite jobbigt jolmiga att dricka när de värmts upp. Servera alltså dessa viner källarkallt, runt 16-18 grader, för att de ska framstå i sin bästa dager.

Två besvikelser

Två viner som vi tidigare druckit med behållning gjorde oss denna gång besvikna, vart och ett på sitt eget sätt. Först ut är 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr). Det här vinet brukar vi använda för att charma grannar som inte dricker en tvåhundrakronorsflaska varje kväll. Denna flaska var dock mystisk. Dels smakade den ganska annorlunda mot förra gången och dels var den smittad av något litet fel - en liten defekt, men ändock en defekt. Har den varma garderoben (numera bannlyst) varit framme och både utvecklat och skadat vinet? Hur som helst:

En stor doft av björnbär, sandelträ, buljong, granbarr, grön mossa och välintegrerade vaniljtoner. Utmärkt. Smaken är fyllig och elegant med stilig frukt och en varm kryddig eftersmak; lite norra Rhône-vibbar faktiskt. Men något är fel: vi nosar och letar men kan inte riktigt sätta fingret på den lite dammiga, våtmuskiga hinna som är knappt märkbar bland resten av dofterna. Men när man väl hittat den försvinner den inte. Vinet har utvecklats ordentligt sen sist, inte mycket är sig likt, men samtidigt ådragit sig en lätt garderobskada - eller så har denna flaska alltid varit smygkorkad.

Nästa vin är 2004 Altos Las Hormigas Malbec Reserva Viña Hormigas
(149 kr), den sista sydamerikanska flaskan i källaren. Det här gillade vi för något år sedan men det här exemplaret föll oss inte alls på läppen. Färgen är mörkpurpur. Doften innehåller mockaläder, marsipan, lakrits och blåbärssmulpaj. Inte illa, men förra gången luktade det "mörka bär, violer och kryddnejlika". Det har i och för sig gått 18 månader sen sist, men någon doftkomponent borde väl de två flaskorna ha gemensamt? Smaken är det värre med: fylligt, mycket fatigt, nästan träigt med kantiga, klumpiga syror och på tok för mycket alkohol i svansen. Sist lät det "suveränt fyllig, kryddig smak, men inte för sträv, balanserad och helt enkelt mycket god." WTF?

Vad har hänt? Är det vi eller vinerna som bytt skepnad? Eller har bara visdomen "There are no good wines, just good bottles" besannats ännu en gång?

Några augustiviner

Vi drack några viner från augustisläppet redan samma kväll för att ta reda på om det finns anledning att köpa fler flaskor av någon av dem. En bordeaux och två sydafrikaner dracks till en enkel pasta följt av en bit lagrad cheddar.

I den första flaskan fanns en alldeles för ung 2005 Château Coufran (179 kr) från den allra nordligaste delen av Haut-Médoc i Bordeaux. Druvorna är mestadels Merlot (85%) blandat med lite Cabernet Sauvignon. Vinet har legat drygt ett år på fat, lustigt nog en blandning av franska och östeuropeiska fat; lustigt därför att de båda sydafrikanerna endast använt franska fat. Färgen är blåaktig och doften bjuder på mörka bär, främst körsbär och kanske slånbär, jord, viol och ganska vaga kolafattoner. Smaken är sträv, fruktig och innehåller en hoprafsad hög med höstlöv. Efter ett tag mjuknar smaken, kanske lite väl mycket, men vinet är mycket ungt och outvecklat. Tiden får visa om de två återstående flaskorna kan hålla Cru Bourgeois flagga högt.

Den första sydafrikanen var 2004 Vergelegen Cabernet Sauvignon (225 kr) från Stellenbosch. Dettat är en ren Cabernet som lagrats två år i franska ekfat. En stor doft av nässlor, örter, rök, stendamm och svarta vinbär möter näsan. Smaken är intensiv, fruktren och mycket frisk, pepparkryddig med balans och väl integrerade tanniner och syror. Vinet har en läskande, lång eftersmak. Mycket bra. Vitalitet är nyckelordet för detta vin.

Sydafrikan nummer två var 2001 Morgenhof Premiere Selection (159 kr), också från Stellenbosch; en bordeaux-blandning (60% Cabernet Savignon, 25% Merlot, 9% Cabernet Franc och 6% Malbec), med det lite ovanligare inslaget av Malbec. Vinet har legat 18 månader på franska ekfat. Doften är mycket animalisk: kassler, bacon-chips. Frukten är körsbär och alltihop är inlindat i trevliga rostade fat, "crème brûlée med bränt socker". Smaken är mogen, med något avrundade tanniner, frukt, choklad och buljong. Drickfärdigt och gott.

I mitt tycke är Vergelegen det bästa av dessa viner och Bordeaux får se sig slaget på "hemmaplan" av sydafrikanerna. Morgenhof var också tillräckligt bra för att motivera sitt pris, men till den ganska örtfriska pastan hade den det lite svårt; där var Vergelegens större vitalitet välkommen. Matchen är visserligen mycket orättvis. Coufran domineras av Merlot, som på den här nivån i mitt tycke har svårt att konkurrera med Cabernet Sauvignon (som, det ska erkännas, är min röda favoritdruva). Dessutom är Coufran helt omogen, så dra inte alltför stora växlar på denna riggade jämförelse. Spring däremot ut och köp några flaskor 2004 Vergelegen Cabernet Sauvignon.

Regniga sommarviner

Systembolaget i Färjestaden (Mörbylånga, vila i frid) har inte det största sortimentet i Sverige. Viner över hundringen är mycket sällsynta och över tvåhundra regerar Amarone i en nästan ensam majestät tillsammans med en symbolisk bourgogne och en lika symbolisk bordeaux, 2002 Château Giscours (för det hutlösa priset 549 kr). Medan vi väntar på att en massa spännande viner ska anlända från beställningssortimentet, och på att regnet ska sluta, har vi dock druckit lite smått och gott av det som fanns på de glesa hyllorna. En 2006 Georg Breuer Riesling Sauvage (109 kr), en 2005 Ironstone Vineyards Merlot (79 kr) och en 2004 Ravenswood Zinfandel Vintners Blend (109 kr) försvann utan att sätta några djupare spår. Felfria, oförargliga och användbara viner.

Årets första rosé blev en 2006 Esprit du Silène Coteaux du Languedoc (79 kr) gjort på Grenache och Syrah. En trevlig doft av smultron och rabarber kompletteras av en god, lättsmält och läskande smak med en liten vitpepparbitterhet. Så länge vinet håller sig inom godkända temperaturgränser är det en mycket god representant för drink-rosé, men bitterheten blir allt tydligare när temperaturen stiger. Drickes alltså kallt.

Nästa rosé blev den något exklusivare 2006 Château d'Aqueria Tavel (125 kr, fanns inte i Färjestaden; medtaget från Stockholm) från Tavel i södra Rhône. Vinet är gjort på en brokig druvbukett: Bourboulenc, Clairette, Cinsault, Grenache, Mourvèdre och Syrah. Färgen är mörk rosé, nästan ljus Pinot Noir. Här luktar det tranbär, nyskuren slanggurka och mogna tomater, rena salladen. Smaken är fyllig, åtminstone för att vara en rosé, med röda bär och en tranbärs/lingonton som bidrar till vinets syra. Vinet serveras till en nygrillad örtkryddad kyckling med grekisk sallad, en perfekt kombination visar det sig, och med en hänförande utsikt över solnedgången över Kalmarsund blir detta årets mest perfekta rosé-ögonblick. Tillfället gör vinet brukar man säga, men detta är en mycket bra mat-rosé, med eller utan solnedgång. (Ja, regnet gjorde ett uppehåll för detta vin.)

En annan flaska innehöll 2001 Meerlust Rubicon (204 kr), en sydafrikansk bordeaux-klon, med förvånansvärt mycket körsbär i doften för att vara ett Cabernet Sauvignon-dominerat vin (70% Cabernet Sauvignon, 20% Merlot och 10% Cabernet Franc). Andra dofter är enbuske (som en variant på cederträ), örtkryddor, lite mentol och marsipan från faten. Vinet är fylligt, balanserat, moget och har en medellång smak. Klart godkänt. Sveptes ned med entrecôte och bönragu (det har blivit mycket bönragu på Drucket på senaste tiden).

Till sist har vi 2006 d'Arenberg Roussanne The Money Spider (99 kr), ett australiskt vin gjort på den ganska ovanliga druvan Roussanne, som normalt mest förekommer som blandningsdruva i viner baserade på Marsanne. Doften är ovanligt blommig, fylliga "stora" blommor (akacia påstår någon) och ungsbakade äpplen. En fylligt rik, vaxig och fruktig smak kompletterar den gräddiga regnbåge som vinet paras ihop med. d'Arenberg tycks ha en fäbless för att namnge sina viner efter ohyra; liksom deras Pinot Noir, döpt efter fjärtande rävar, är detta vin döpt efter de spindlar som en gång myllrade över rankorna så till den milda grad att den första skörden av detta vin fick ställas in.

P.S. Om det finns någon som prenumererar på denna blogg, så rekommenderar jag att man byter RSS-feed till den nya Feeburner-baserad feeden som numera finns i övre vänstra hörnet på denna sida. De gamla feedarna (huvva, svenskan) kommer att fortsätta att fungera, men den nya ger prenumerationer med snyggare och mer fullständiga inlägg. D.S.

En Bordeaux i exil?

Bordeaux är gott, Bordeaux är dyrt, fast bara i Bordeaux. 2004 De Toren Fusion V levererar ett vin i klassisk bordeauxstil till ett oklassiskt pris. Druvblandningen är oklanderligt bordeaux, 55% cabernet sauvignon, 20% cabernet franc, 11% malbec, 10% merlot och 4% petit verdot; Men det kommer från Stellenbosch i Sydafrika. Vinet bjuder på en doft av svarta vinbär, kaffe, blyertspenna och lejon terva i en eldigt ung och fräsch stil. Smaken är eldig, stram med tydliga svarta vinbär och goda tanniner. Eftersmaken lång och kryddig. Bra syra. Om jag bara hade en tournedot!

Priset? Det beror på storleken. Ja den har en betydelse trots allt. 2004 De Toren Fusion V finns både på halv- och helflaska. Halvflaskan kostar 129 kronor och helflaskan 239 kronor.

Vergelegen Mill Race 2005

Jag impulsköpte några flaskor Vergelegen Mill Race 2005 (nr 98239, 99kr) när vi var på Regeringsgatan för att handla en födelsedagspresent. Efter förra veckans besvikelse med Masi Campifiorin i samma prisklass var detta vin en glädjande upplevelse. Vinet har en doft av mörka bär, svarta vinbär, fat och lite tjära. Smaken är frisk och välbalanserad med ganska kraftiga tanniner. Detta är inte överraskande ett matvin. Flaskan avslutades efter ett par dagar och vid det laget hade en doft av ceder kommit till.

Enligt Vergelegens hemsida är 2004 och 2003 en blandning av 60% merlot, 38% cabernet sauvignon och 2% cabernet franc. Man kan nog anta att 2005 har samma blandning men innan jag läste det trodde jag snarare att det var mer cabernet än merlot, speciellt som de listar cabernet först på etiketten. 18 månader på fat märks verkligen. Personligen tycker jag de fatlagrat en aning för mycket.

Detta är ett väl prisvärt vin i denna klass. Som de flesta moderna viner är det fullt drickbart nu men kommer säkert vinna på lagring. Tillverkaren rekommenderar 4-6 år. Den rekommendationen förutsätter troligen ideala lagringsförhållanden. I den typiska garderoben skulle jag sikta på 2 år som mest.

Två middagsviner

Vi drack två mycket olika viner häromdagen. Först 2001 Bodegas Estefanía Bierzo Tilenus Pagos de Posada (209 kr), en spanjor som tillverkas precis utanför Ribera del Duero. Vinet består till hundra procent av druvan Mencia, en för mig okänd druva, men uppenbarligen värd vidare kännedom. Vinet har en kryddig, jordig doft av hallon och blommor. Smaken är balanserad med en bra syra, det påminner lite om en fyllig Pinot Noir från Bourgogne, och vinet står sig mycket väl även till lite kraftigare mat. Finns tyvärr endast att köpa på Regeringsgatan i Stockholm.

Det andra var en 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr), en mullig, fet Shiraz från Stellenbosch i Sydafrika. Kevin Arnold som står bakom vinet, ansvarade tidigare för vinerna från Rust en Vrede, men har sedan några år tillbaka öppnat eget med viner från Waterford. Det här är en fyllig, len och mycket publik Shiraz, med smaker av plommon, mörka bär, lite tjära och eukaplyptus, som är farligt effektiv när det gäller att övertyga icke vinintresserade om att det finns godare viner än Spanskt Lantvin. 2002:an är slutsåld men 2003:an finns att beställa från beställningssortimentet och den är ett av de dolda fynden på Systemet.

Påskviner

Två viner ur den mängd som dracks under påskhelgen är värda att skriva lite om. Först 2003 Tokara Red (232 kr), en sydafrikansk bordeauxblandning som skulle ha kostat det dubbla om vinet faktiskt kommit från Bordeaux och inte från Stellenbosch. Vinet är friskt och balanserat med stiligt rostade fattoner, gräsiga svarta vinbär och mörk choklad. Satt klockrent till en lammstek på påskdagen. Detta var tredje flaskan vi förbrukat och nu finns bara en stackare kvar i garderoben. Systemet har i stort sett slut på detta vin men jag ser att det finns två flaskor kvar i Gnesta. Skynda!

Det andra vinet är något helt annat. Till en italiensk tallrik med caprese på buffelmozzarella, blandade lufttorkade skinkor och salami, och lite marinerade grönsaker och oliver behövdes ett lättare vin, en Barbera d'Asti. På Systembolaget beklagade de sig över att nästan alla moderna Barbera-viner har blivit fylliga fruktbomber för att överleva i vinprovningarnas hårda konkurrens. Några lättare varianter finns dock kvar och jag fick med mig en Liedholm Barbera d'Asti 2005 (89 kr) hem, ett vin som vi druckit tidigare årgångar av på 90-talet. Detta vin kommer aldrig att vinna några provningar eller få särskilt många Parker-poäng men det passade perfekt till antipasti-tallriken. En lätt men trevlig doft och en fräsch smak av bär, lite vanilj och kryddiga örter smälte ihop med mozzarellan och fänkålssalamin. Rätt vin till rätt tillfälle.