Släpp alla tyglar loss

Året är nästan slut och de senaste vinerna vi skrivit om dracks tragiskt nog i juni. Frankofilen har redan beskrivit det vi känt av under hösten: vinbloggandet har blivit en börda. När vi börjar välja bort det bättre vinet av två möjliga dryckesalternativ för att "det där vinet förmodligen är så pass bra att vi borde skriva om det" och istället dricker det mindre intressanta för att det är mindre "jobb", då är något fel. Vi har därför gradvis dragit ned på skrivandet under hösten och vi får se när vi dricker något som är värt ett inlägg nästa gång.

Wait for it...

Nu! Nu drack vi något som är värt att skriva om igen!

Eller snarare, för snart två veckor sedan, när Josefs och Mirans stora önskeprovning gick av stapeln. Systembolaget i Passagen håller varje år två stora "prestigeprovningar" (eller "giganternas kamp" som de ibland kallas), en på senhösten och en på försommaren. Vi missade tyvärr decembers prestigeprovning, men vi sörjer inte. Skälet till att vi avstod är att vi istället bokade in oss på dessa herrars nyuppfunna önskeprovning. Här fanns inget egentligt tema, utan det speciella med denna provning var att budgeten för första gången skulle vara så väl tilltagen att i stort sett vilka ikonviner som helst skulle kunna provas, kosta vad det kosta ville. Släpp alla tyglar loss, alltså.

Provningen börjar med en smula kaos: det visar sig att sexton biljetter har sålts till provningens fjorton åtråvärda platser. Efter en stunds oroligt flackande blickar och några liter kallsvett så löser det sig ändå, och som grädde på moset uppstår den positiva sidoeffekten att Miran kan springa till kylvalvet och välja ut ytterligare en flaska dyrbart vin till kvällens uppställning. Applåder!

Det blev en både minnesvärd och lärorik kväll. Provningen var helblind med (skulle det visa sig) extremt svårgissade viner. Dessa aristokratiska viner är som kameleonter i glasen; de luktar på ett sätt den första timmen och som något helt annat efter tre timmar i glaset. Vi fick också flera tydliga illustrationer av det ibland helt obegripliga fenomenet vinpoäng och de priser dessa poäng ger upphov till. Vi anger för skojs skull ett poängintervall som innefattar betyg från bl.a. Parker, Tanzer och Wine Spectator vid de viner där de finns tillgängliga. De priser som är angivna får tas med en nypa salt då flera av dessa viner inte går att köpa annat på auktion.

Ett tack ska gå till Per Lindh som hade med sig en riktig kamera med vilken han tog de bilder som jag lånat till denna redogörelse. Låt oss börja:

Innan den egentliga provningen börjar bjuds vi på ett glas champagne med tillhörande (och, hos somliga, ångestframkallande) ankleversnittar. Färgen är guldgul, med ett djup i färgen som tyder på en viss ålder. De friska dofterna är rund fin nötkräm, bröd, citronsockerkaka och en elegant men distinkt ton av vita blommor som jag inte kommer på namnet på. Smaken är tjusigt balanserad, helt sammansmält, med lite citronfromage, mycket uppfriskande. En lång eftersmak med mognadssötma, mycket gott, vinet är perfekt moget nu. Min erfarenhet av mogen champagne är mycket begränsad och jag hakar upp mig på sockerkakan i doften och gissar på 1988 Veuve Cliquot Rare Vintage, trots att det inte är riktigt bekant.

1990 Jacques Selosse Champagne Grand Cru Blanc de Blancs Brut (2,500 kr)

Jag skulle ha släppt kakan och siktat in mig på blommorna. Visst är det med facit i hand typiska Selosse-blommor i doften. Elegant, gott, men dyrt.

Flight 1.

Endast två glas ingår i denna flight. Det första glaset innehåller ett vin med en lätt rubinröd färg med aningen läderton i kanten. Ett äldre vin alltså? Doften är till en början flortunn och elegant, med sofistikerade träfatstoner och nyuppskuren vaniljstång, också lite te, gråaska och syrliga fruktpastiller. Snart växer dock doften både på höjden och bredden: stor frukt visar sig i form av halvjästa mogna körsbär och de finaste jordgubbar på denna jord. Även granskog, julkryddor och lite grön paprika finns i anteckningarna. En underbar, svårbeskriven, komplex, sömlös doft som är mycket svår att släppa med näsan. I munnen är vinet lätt, men ändå intensivt, med polerade tanniner och urfina förföriska syror. Tobak dyker upp i den långa syrliga, lätta, uppfriskande eftersmaken. Provningens första vin skjuter verkligen iväg förväntningarna på resten av denna provning till jonosfären. Suveränt! Perfektion! Ett fantastiskt gott vin!

Det här måste vara ett moget vin; alldeles i början lutar jag mot en tjugoårig bordeaux, men vinet går snart igenom ett otal metamorfoser i glaset och vandrar mer och mer mot Pinot-kryddor och bourgogne. Med tanke på provningens budget: kan det vara en Domaine Romanée-Conti? Thomas var snabbare än mig och var inne på La Tache redan vid första sniffen. Men vilket år? Knappast en tjugoårig bourgogne, men kanske åtta, tio år gammal? 1999?

2004 Domaine de la Romanée-Conti Grands-Echezeaux (2,900 kr)

Min första DRC och det första Mile High Club-märket för kvällen! Vad sa du? 2004?! Det är inte möjligt? Detta vin ska enligt kännarna inte drickas förrän om tio år, "this is very understated for the moment and will definitely require extended cellar time to really open up" är Burghounds dom. Om detta är den slutna varianten av vinet hur ska då inte den öppna vara? Och detta räknas dessutom som ett av DRCs "lesser wines". 91-94 poäng säger vinpressen, Bourgognes poängförbannelse slår till igen. I stort sett alla provningsdeltagare höll detta vin betydligt högre än så. Aubert de Villain är en nästan mytologisk figur, med rätta: DRC är verkligen inte bara en etikett. Detta är ett sagolikt vin.


Glas nummer två är mörkare rött, men inte ogenomskinligt. Doften är ganska sluten, sötlakrits och hallon, fina fattoner, lite smultronglass och apelsinchoklad. Efter ett tag ansluter en mineralton och lite parfym. Vinet är medelfylligt, kryddigt, med ganska snälla, silkiga tanniner (men mer än i föregående vin), bra syra, medellång, ungt. Inte illa, men detta vin släntrar in över mållinjen först när vin nummer ett redan har hunnit att ta av sig skorna och sysslar med stretching. No contest mellan dessa två.

Först är jag inne på en Syrah från ett medelmåttigt år, men efter ett tag blir dofterna allt mer förvirrande. Jag kommer aldrig i närheten av Bourgogne. Jag ger upp.

2005 Domaine de Montille Volnay 1er Cru Taillepieds (760 kr)

Det är bara att konstatera att detta vin är för ungt för att komma till sin rätt (det borde man i och för sig ha kunna sagt om DRCn också). Recensenterna gillar dock detta vin bättre än vad de gillade föregående DRC: 92-95 poäng delas ut. Obegripligt, åtminstone vid denna provning.

Flight 2.

I det första (av fyra) glas i denna flight finns ett riktigt mörkrött vin med svartröda inslag. Doften är stor med härliga trätoner över mörk, rik frukt, bland annat blåbär. Trots detta överflöd känns vinet till en början något slutet och endimensionellt. Efter någon timma är vinet dock vidöppet: härlig tryffel, lakritsrot, kakao och en diskret parfymton blandas med de mörka frukterna. En helt egen doft som jag inte har stött på förut. I munnen har vinet en klotrund munfyllande kropp. Här finns en imponerande, nästan konstnärlig balans i ett intensivt, friskt, energiskt vin, med sprittande syror. Vinet är mycket, mycket långt och supergott. Det känns dock fortfarande som ett ungt vin.

Högklassig Merlot? Kanske en amerikan? En ledtråd ges efter en stund: detta är en bordeaux. Gissningen faller då genast på Petrus, trots att detta naturligtvis är första gången jag dricker detta vin. Den unika doft-och-smak-kombinationen, men ändå på något sätt Merlot, tillsammans med kvällens provningsbudget avgör gissningen.

2001 Pétrus (6,700 kr)

Well, Mile High Club No. 2 för ikväll. Vinet är superbt och jag kan förstå fascinationen över detta vin, det har verkligen en helt egen stil. Priset gör dock att detta vin måste räknas till etikettdrickarnas skara. 95-100 poäng i pressen. Kanske det.

Vin nummer två är svartrött. Den kraftfulla doften innehåller avbrutna ogrässtjälkar, stendamm, en gudomlig lakritsrot, friska trätoner åt cederhållet, mintchoklad och några svarta oliver. Suveränt! Vilken lakritsrot! Vinet bjuder på en mäktig smak med mogna björnbär och svarta vinbär. I början finns här en småaggresiv planka i smaken, men den faller tillbaka och förvandlas till sammetslena tanniner med en lång, lång, uppiggande eftersmak. Inledningsvis har detta vin inte riktigt samma finess som föregående vin, men det lugnar snart ned sig och blir superslipat. Kraft och stil i en beundransvärd kombination. Återigen ett unikt vin.

Cabernet-Merlot-blandning? Jag har hur som helst aldrig druckit något liknande.

1998 Tenuta dell'Ornellaia Masseto (3,500 kr)

100% Merlot! Jag trodde aldrig denna druva kunde uppbringa sådan finess och kraft (sade han efter att just ha druckit Petrus). Detta är den sista riktigt bra Masseton enligt traditionalisterna, senare årgångar är det mer fruktbomb i. Dyrt, men vansinnigt gott. 93-96 poäng är rättvisande.

Vin nummer tre är mörkt rubinrött. Doften: vilket härligt friskt utedass! Ur dasset stiger dämpad men högklassig frukt i ett moget vin, nybakta kakor, fräscha gröna ärtor, rost och blod, tobak, än mer bakkryddor och ett litet, litet ventilgummi. En intressant, komplex doft. Smaken är koncentrerat intensiv, fortfarande rejält sträv, massor med träkrydda, massor med frukt, alltihop med beundransvärd balans. En lång, lysande fin eftersmak av medocfrukt och höstlöv och mitt i vinets kropp finns hela tiden en lysande stråle av friskhet och energi, som kallt stål, en underbar munkänsla!

Mogen bordeaux av högsta klass. Premier cru, vänstra stranden. 10-15 år gammalt?

1995 Château Latour (3,600 kr)

Slottet som aldrig sviker. Jag har druckit tre årgångar av Latour: 1982, 2002 och nu 1995, alla tre har varit helt strålande. Detta är Bordeaux när det är som bäst. 94-96 poäng i pressen vilket är välförtjänt.

Sista vinet i flighten är svartrött med blå inslag. Ur glaset slår sig en enorm, underbar doft fram. En riktig kioskvältare, publiken faller som käglor (inte nödvändigtvis kvällens publik dock). Här bjuds på moccagrädde, rostade fat, blombuketter, fin mörk perfekt mogen frukt, lite jordighet och kanel. Vinet har allt babyhull i behåll och har runda, lena tanniner (Rolland-tanniner?) och massivt med massiv frukt. Ung, ung, ung, stor, överväldigande smak. Härlig att dricka redan nu, men blir faktiskt lite enkelspårigt i längden, särskilt jämfört med de övriga vinerna i flighten. Men allt är relativt: detta är trots allt ett mycket bra vin.

Ungt Merlot-dominerat vin av rang. Amerikanskt i stilen, men kan även vara en bordeaux utsatt för den ökände vinkonsulten Michel Rollands ömma omvårdnad. 2005?

2005 Château Pape Clément (1,400 kr)

Ok. 55% Merlot, 45% Cabernet. 96-100 poäng. Nja. "Probably the greatest Pape-Clement ever made" tycker Parker. Kanske det, jag har inte druckit vinet förut. Och visst är Michel Rolland inblandad i detta slotts produktion. Det går inte att förneka att detta är ett förföriskt, stort vin och det skulle säkert ha sopat banan med övriga viner om dagens provare varit något mindre ärrade. Ikväll når det dock inte särskilt långt i den avslutande omröstningen. Men gott är det.

Flight 3.

Första vinet är ljust rött. En rund välkomnande doft med koncentrerad mörk syrlig frukt, pepparmintig friskhet, stekt äpple, superfin jordgubbssylt med smultron och en fantastisk doft av rönnbärsgele. Den intensiva smaken är sträv, medelfyllig men tät, med inslag av lakrits och än mer mogna äpplen och beundransvärda syror. En varm, mycket lång eftersmak. Mycket tjusigt.

Först är jag ute och cyklar i södra Rhône, men när vinet visar sitt rätta jag efter en timma eller två så bär det av till Piemonte. Lite lurad av provningens budget gissar jag på något stort, typ en Gaja. Åldern svårgissad.

2004 Conterno Fantino Barolo Riserva Sorì Ginestra (560 kr)

Man behöver inte betala stratosfäriska summor för bra vin. Grattis till er som köade till er en flaska av detta vin när det släpptes i höstas. Detta är ett fynd för priset och det tycker även pressen som delar ut 94-96 poäng till Conterno Fantinos vin. Mycket bra, och förvånansvärt tillgängligt redan idag, men så är också italienska 2004:or mycket pålitliga. Vi fick oss en aktuell italiensk årgångslektion av Miran och Josef. Jämfört med det fina 2004 är 2005 en liten dipp (i Piemonte, en större dipp i Toscana), 2006 är lika bra som 2004, och 2007 hyllas som bästa årgången på en generation. Ajaj, vi går en kostsam framtid till mötes.

Nästa vin är mörkare än föregående, men samma färgskala. Doften är kryddig, ganska fatig (nya fat), lite slutet i början. Sedan kommer dofterna på vandrande på led: myrstack, höstbär, rotsaker, vitkål, gummi, kola, alltihop växer upp till en exemplarisk, exotisk Nebbiolo-doft. Till en början mycket strävt, mycket kraftfullt, fin kryddig varm smak, men väl tilltagen lufttid trollar fram silkiga, nästan söta tanniner. Höstlöv och buljong i eftersmaken.

Mycket bra barolo/barbaresco.

2004 Luigi Pira Barolo Vigna Rionda (620 kr)

Återigen ett budgetvin i sammanhanget, med det finns inget budgetartat över smaken. Luigi Pira är en ny producent för min del, men göra vin kan han. 96 poäng av Parker. Detta vin kommer att vara storartat om tio år.

Det tredje glaset ser ut som ett bläckhorn; vinet är svartlila. En enorm doft, både i kraft, bredd och komplexitet: en urstark, överväldigande bukett av alla mörka bär du kan tänka dig, prickig korv, kaffe, kryddpeppar, nejlika, drottningssylt, med sin beståndsdelar tydligt urskiljbara: sötmogna hallon och blåbär av högsta kvalitet. I munnen anfaller vinet med en massiv smakattack med ursinnig, på gränsen till syltig frukt, lagerblad, kryddpeppar, kummin och högsta klassens sötlakrits. Den långa portvinsliknande eftersmaken är fylld med intensiva tjärtoner. Underbart absurt! Perverst, javisst, men med en enastående komplexitet. Detta vin kan vara ett konstverk eller ett missfoster beroende på betraktarens läggning, men det lär inte lämna någon oberörd.

Syrah. Purung elefantiasis-australier?

2005 Clarendon Hills Astralis (2,600 kr)

Ja, en härlig over-the-top-australier, helt klart en acquired taste. Jag visste knappt att det fanns så här dyra australier, om man undantar Grange. Detta är enligt Parker höjden av Syrah; endast Guigal, Chave, Krankl och Ringland kan enligt honom konkurrera i denna klass. Trots sina överdrifter kan jag tänka mig att vinet funkar till höstgrytan kokt på björn, järv och plutonium. 96-99 poäng, för detta är verkligen ett poängernas vin.

Fjärde och sista vinet är bonusvinet som kunde norpas från valvet och snabbdekanteras tack vare överbokningen. Vätskan i glaset är bläckröd och bjuder på en stor doft med vanilj, tjära, gräddig mörk mogen frukt, pepparkaksdeg, rökt kött och andra animaliska toner. Komplext, purungt och förhäxande. Smaken är modern, tjock men frisk, mycket ung, extremt fyllig, får knappt rum i munhålan. Stort, intensivt, maffigt med en härlig lång eftersmak. Detta kan bli något stort om tio, tjugo år.

Merlot-dominerat. Stor bordeaux från högra stranden. Barnarov.

2005 Château Pavie (3,000 kr)

Det mest omstridda vinet i Bordeaux. Detta år var blandningen 70% Merlot, 20% Cabernet Franc och 10% Cabernet Sauvignon. Knappast klassisk bordeaux, men egentligen inte heller extremare än många andra stora, moderna bordeauxer. Imponerande, men jag föredrar mogen Latour, hvergang.


Efter provningen bjöds vi på en söt avslutning. Det ljusgula vinet bjuder på en tydlig Riesling-doft (ingen d'Yquem idag alltså:) med nybakt bröd, botrytis, härliga vita frukter i kandisocker, sansade tropiska inslag; en doft som växer med tiden. I munnen blir vinet än bättre: vilken tjusig fyllighet! Liche, ananas, flerlagrat, mycket saftigt, fin balans mellan sötma och syra. Vinet nästan svävar fritt i munnen, ett litet mästerverk.

Tysk, söt, mycket ung Riesling.

2006 Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Auslese (310 kr för en halva)

Tala om fynd! 99 poäng av Parker. Så högt vill jag inte gå, men detta är rackarns bra, så välgjort.

Efter provningen hölls en omröstning om bästa vin. Det var inga större problem att utse segraren: 2004 Domaine de la Romanée-Conti Grands-Echezeaux vann överlägset med mer än hälften av rösterna, välförtjänt enligt min mening. Lite mer förvånande är tvåan: 2004 Conterno Fantino Barolo Riserva Sorì Ginestra, provningens billigaste rödtjut sparkar stjärt med Petrus och andra storheter. Tätt därefter, på tredjeplats, kom, kanske inte lika otippat, 1995 Château Latour. Tjockvinerna hade svårt att charma kvällens deltagare.

Tack till Josef och Miran för möjligheten att dricka dessa viner. Om man nu fick möjligheten att avnjuta en hel flaska av var och ett av dessa viner i ensam majestät så vore ingen lyckligare än jag.

Gott nytt år!

Mer från anteckningsboken

Mer (numera ur)gamla anteckningar i korthet:

2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé (257 kr) bjuder på en urtjusig penetrerande doft med mörk kraftfull frukt, mörk choklad, torr ljung och köttbuljong. Smaken är harmonisk, finstämd, "smäcker", fulladdad men inte överdriven. Vinet är ungt, men tanninerna är inte överdrivet stygga och faten är diskreta. Eftersmaken förgylls av mången torkad frukt, ett mycket bra vin. Ska vi hitta något att hacka på så är det eldigheten, i dagsläget tycket vi att alkoholen sticker ut en aning för mycket.


När vi öppnar den sista flaskan 1999 Château Batailley (359 kr) så fladdrar först ett otvättat poolfilter förbi, men det försvinner snabbt in i bakgrunden och ersätts av stendammiga svarta vinbär, murket trä ("blyertspenna funnen ombord på Vasa"), teblad, nejlika och lite buljongig tomatpuré, sammantaget något som kan kännas igen som en bordeaux med några år på nacken. Vinet är ganska lätt och väl moget. Inte mycket tannin finns kvar, men syrorna lever. Mittsmaken är dock lite tom och allt som allt hade vi hoppats på mer från detta vin.

2005 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut (169 kr) har en frisk, ljus doft med citrus, melon och brioche, samt en liten, liten blöt lovikavante. Smaken är fruktigt god, läskande, ung med klös, men ändå inte med riktigt så höga syror som väntat. En bra, men ännu outvecklad bas-chablis.
2005 La Spinetta (Rivetti) Barbera d'Asti Superiore (Bionzo) (315 kr) är blålila och doftar kraftfullt av krossade krösbär, cassis på gränsen till likör, nybakt blåbärspaj, en salt sjöbris och en mjuk pepparkaka. Förföriskt för många, men absolut inte ett vin som passar alla.


Smaken är fyllig, sötfatig och kryddig med en kraftig syra som åtföljs av en bitterhet från körsbärnskärnor. Vinet är eldigt och ungt och inga tuffa tanniner märks. Publikt och gott. Det skulle vara kul att få smaka detta vin i sin ålderdom. Vad jag kan minnas har vi av någon anledning alltid druckit Bionzis barberor mer eller mindre omgående.

Rensning av anteckningsboken

De obloggade vinerna tynger anteckningsboken så här kommer några kortisar. Först ut är 2000 Château Bernadotte (199 kr) en Haut-Médoc med samma ägare som Pichon-Lalande. Doften är klar och fruktig med ett tydligt inslag av romtopf i torv och björnklister (från en grön burk). Här finns begynnande mognadstoner men ännu inget som kan kallas gammalt. Smaken är väl sammansmält, ganska lätt men med en livlig glöd i eftersmaken. Här finns inte särskilt mycket tanniner och syran är aningen vek men detta är ändock ett trevligt matvin. Detta var tredje och sista flaskan för vår del. Har man flaskor kvar av detta så tål det säkert ett par år till i källaren, men jag tvivlar på att mer tid kommer att förbättra vinet.

Bastarden 2004 Zind-Humbrecht Zind (149 kr), en "förbjuden" Chardonnay från Alsace är en återkommande favorit och den håller fanan högt även denna gång: färgen är guldgul, som en ljus sauternes, och en beundransvärt fin doft av gula päron, citrusskal, smörkola med ett inslag av brynt smör (med aningens ton av smörsyra) kommer ur glaset. I munnen är vinet fortfarande lite spritsigt, med fin frukt, bra kropp och en tjusig balans. Syran är hög och läskande. Mer Chardonnay från Alsace, tack! Vinet innehåller även lite Pinot Auxerrois, och eventuellt Pinot Blanc och/eller Pinot Gris. Källorna på nätet är lite förvirrande, men gott är det hur som helst.
Sedan två mycket olika italienare. Först 2000 Gigi Rosso Barolo Arione (254 kr). Vinet är klarrött med en tydlig tegelkant. Ur glaset kommer torkade tobaksblad - det luktar verkligen som en otänd cigarr - körsbär, knäckiga fattoner, svedda träpinnar, skållad mandel, kokt rödbeta och en höskulle i ett stall, en fascinerande och träfatig, men inte överfatad, barolodoft. Smaken är ganska lätt, fortfarande rejält sträv och med en busig syra. Därefter en lång eftersmak med en lite matvänlig bitterhet. Vinet sköljer ner pastan med lätthet, men doften är helt klart större än smaken. Detta är inte ett av de stora vinerna från Barolo, men det är ändå en klar förbättring jämfört med förra flaskan vi drack. Det behöver väl knappast sägas, men barolo vinner på lagring.

En 2005 Piaggia Carmignano Il Sasso (229 kr) slank också ner, tyvärr utan anteckningsboken framme. Det är en modern, fyllig, strömlinjeformad och god toskanare, men den är också ganska anonym; vi minns inte mycket av vinet så här i efterhand. Förhoppningsvis utvecklas det till ett intressantare vin med åldern.

Giganternas kamp 2008

Fotbolls-EM? Sverige - Grekland? Nää. Mitt i ett ekande ödsligt och folktomt Stockholm sitter Annica och jag tillsammans med tolv andra fotbollsimmuna personer för att dricka stora viner. Provningsledaren (vars namn jag tyvärr missade, Miran?) berättade hur han först blev glad när han tillfrågades om han ville hålla vårens sista prestigeprovning, men hur han snart började misstänka att något var lurt; det brukar vara mer konkurrens än så här om att få hålla denna provning. En titt i TV-tablån gav förklaringen. Nåja, fotboll är ju inte särskilt viktigt när allt kommer omkring. Vin däremot.

Kvällens version av Giganternas kamp är lite annorlunda upplagd än tidigare år. Vi ska få fler viner, hela åtta glas, och ingen av de stora drakarna ska ingå, dvs inga jättar från bordeaux eller bourgogne är att vänta. Istället utlovas vi en rundresa bland det bästa som kan erbjudas av världens vinregioner, plus en eventuell slamkrypare i form av ett budgetvin. Provningen är helblind och tyvärr dricker vi vinerna i alltför små ISO-glas (provningsledaren håller en liten tirad mot dessa undermåliga glas och rekommenderar Riedel eller Spiegelau, glas som tyvärr inte ingår i SBs budget). Vi uppmanas också rösta på våra favoriter i de två flighterna.

Flight 1.

Vin 1. Vinet har en rödblå, lite tunn färg och doftar först bara varmt damm. Snart kommer dock andra dofter fram: diverse röda bär, kryddor, vanilj, bacon och en liten askkopp. Vinet är medelfylligt, ungt, gott, ganska ordinärt men med en bra, vital syra och en lång subtil eftersmak. Syran är rejält hög, men med tanke på ungdomen - för det här säkerligen riktigt ungt - känns det inte som om balansen är ett problem. En bit mat och ett halvt decennium i källaren skulle förmodligen lyfta detta vin ordentligt.

Vad är detta? Röda bär, animaliska toner och kryddor i ett förhållandevis lätt vin tyder på Pinot Noir. Ingen bourgogne ska dock finnas med i startfältet så min gissning blir, trots de animaliska inslagen, en lättare nya zeeländsk Pinot - av god kvalitet, men ingen av de dyraste.

Facit: 2005 Domaine Jean et Jean-Louis Trapet Chambertin (1,495 kr). Lurad! Provningen är inte bara blind, den är åsneblind! Vi styrde medvetet bort från Bourgogne och uppfann en plausibel nya zeeländare efter provningsledarens falska försäkran om att inga av de gamla vanliga distrikten skulle delta. Vi är uppenbarligen utsatta för ett grymt experiment. Nåja. Svårt att bedöma om detta vin någonsin kommer att bli värt sitt pris. Idag är det i varje fall hopplöst ungt.

Vin 2. Ljust bärnstensrött med en tydlig tegelkant (detta måste vara från Piedmont tänker vi redan innan första sniffen). Stor doft med syrlig jordgubbsmarmelad och drottningsylt, tobak, te, sötlakrits och lite söt, hemkokt kola i utkanterna. I munnen tapetserar vinet gommen med obarmhärtiga tanniner, frukten är till en början ganska dämpad men växer till sig under kvällen. Det hela smakar lite som en tjusig, fruktig (och sträv) saftsoppa, eller möjligtvis nyponsoppa. Bra längd och syran finns här, men jag skulle vilja ha mer. Vinet är lite monotont, lite för entonigt, särskilt om det nu är en barolo, vilket vi misstänker.

Gissning: som sagt, vi tror på en barolo, möjligtvis en barbaresco, men vinet är lite för maffigt för det. Nebbiolo från Piedmont är det hur som helst. Dock inga rosor och marmeladinslagen leder mot det varma året 2003. Producent? Inte Scavino, men längre än så kommer vi inte.

Facit: 2003 Bruno Giacosa Barolo Le Rocche del Falletto di Serralunga d'Alba (1,105 kr). Hyfsat nära bullseye, men tyvärr också ett vin som trots den namnkunnige producenten Giacosa bekräftar våra erfarenheter av Piedmont 2003: lite för sötaktigt, lite för klumpigt. Förvisso inte ett dåligt vin, det får riktigt höga - i våra ögon oförtjänt höga - betyg av amerikanska tyckare, men ack vad jag längtar efter förra årets Piedmont-representant, 1998 Gaja Costa Russi, ett så mycket större vin.

Vin 3. Mörkrött med en svagt brun ton i kanten. En blandning av härliga krossade bär slår sig hejdlöst fram ur den trånga glasmynningen. De ackompanjeras av en storartad doft av blommor, lakritsrot, plommon, fatvanilj och en gnutta mynta (aha!). Smaken bjuder på en rund, mörk, dov kärna med underbar svartvinbärsfrukt och nässlor; vilken kropp! Vinet är rikt, livligt, balanserat med en urtjusig lång, lång svans. Säkert ungt, men fascinerande gott redan nu.

Jaha? Enligt utsago ingen bordeaux på bordet (bluffen är när detta svar gissas ännu inte avslöjad). Men det här liknar en Cab-Merlot-blandning av högsta kvalitet. Myntan leder genast till nya världen, USA eller Australien. En ganska tung kalifornier kanske?

Nä, inte Kalifornien. Det mycket goda vinet var från Australiens Eden Valley: 2003 Henschke Cyril Henschke Cabernet Sauvignon (795 kr). Mycket riktigt en CS+Merlot och ett riktigt gott vin. Detta vin vann överlägset omröstningen om bästa vin i första flighten och även min röst gick hit.

Vin 4. Kompakt blårött. En kraftig, ganska udda och komplex doft attackerar våra stackars näsor: fikon, dadlar, strudel, kronärtskocka, plommon och salami. Men mest avslöjande av allt är en överväldigande ton av dill: The Revenge of the Kaviarströmming! Smaken är rejält sträv och fatig, mycket fyllig och kryddig med en märkbar sälta. Russin i eftersmaken.

Ingen tvekan, detta vin kommer från det iberiska bestiariet, med största sannolikhet ett spanskt monster. En hypermodern prestige-temperanillo?

Nära. Druvan är Garnacha och vinet är 2004 Costers del Siurana Clos de L'Obac (449 kr) från spanska Priorat. Hela 95 Parker-pinnar. I beg to differ. Vad ska jag dricka denna freak-show till? Borsta tänderna i det? Kanske kan det hända underverk med ett långt fängelsestraff i källarhålan, men jag undrar... Samstämmigheten var total, Clos de l'Obac fick inte en enda röst. Man kan inte anklaga vinet för att vara tråkigt dock.

Flight 2.

Vin 5. Kompakt svartrött. Stor doft, men lite överraskande. Först: asfalt med grädde på och en liten mogen banan inlindad i gummi. Men det hela rätar ut sig till massor av mörka bär och bakkryddor, en bred härlig doft. Smaken är stor, sträv men avrundad, med en svag grön biton, men helheten är ändå mycket god. Lång imponerande eftersmak och fin, hög syra. Med beröm godkänt.

Nya världen, men vad? Det står still i huvudet. Det visar sig vara en bordeaux-blandning från USA: 2004 Ridge Monte Bello (995 kr). Inte illa, men inte var det lätt att känna igen den klassiska mixen av CS, CF och PV.

Vin 6. Kompakt svartrött, igen. En brutal, animalisk doft skjuter upp ur glaset: tjära, krut, skottkärror med röda vinbär, brännässlor och ogräs bakom lagården, en ladugård som är nybyggd av gediget cederträ. Vinet har rejäla tanniner och en ordentligt tilltagen mycket fin, läskande syra. I smaken får vi mer röda vinbär - verkligen massor av röda vinbär - och en gnutta svarta som slåss om uppmärksamheten i bärhavet. Mycket gott och matvänligt, och vinet ligger kvar en lång stund i munnen. En höjdare!

Bordeaux? (Bluffen är nu avslöjad och vi prospekterar även i gammal bekant mark.) Eller en mycket, mycket bra bordeaux-kopia? Sydafrika är det första land vi tänker på, men jag förväntar mig mer rök i ett sydafrikanskt vin, och kan de verkligen nå upp till denna nivå? (Jag har uppenbarligen förträngt ordet "krut" som står i mina anteckningar.) Kan Sydamerika åstadkomma detta? Nä. Australien eller USA? Kanske.

Det är Sydafrika som har härmat Frankrike med berömvärd skicklighet: 2004 Waterford The Jem (350 kr). Provningens billigaste vin (knappast en budget-slamkrypare dock) är ett av provningens bästa! Det här är Waterfords nya flaggskepp och innehåller den all-europeiska druvblandningen Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot, Malbec, Petit Verdot, Shiraz, Mourvedre och Barbera. Vinet är dubbelt så dyrt i Sydafrika som i Sverige och är tydligen mycket svårt att få tag på. Här i Stockholm ligger dock ett dussin flaskor kvar på hyllorna. Inte länge till. Många röster gavs till detta vin.

Vin 7. Mörkrött med ljusnande kant. Vi sniffar förtvivlat men detta är ett slutet vin. Dammig makadam, några bär i bakgrunden, en halv skiva bacon och lite dill igen. En fin silkeston ligger över doften, men det här vinet ligger i en djup dvala. Strävt, fylligt, kryddigt, bra matvänlig syra, men ett lite spretigt helhetsintryck. Inte färdigt.

Dill igen. Spanien? Rioja? Ett sovande grizzlybjörn? Vi har inte en aning, we're lost in the woods. Facit: 2001 Château Haut-Brion (~2,000 kr). Ujujuj, tala om tunnel! Antingen är det något fel på denna flaska (men vi hittar inga typiska sjukdomstecken) eller så är detta ett av de grymmaste exempel på ett "vin i tunneln" vi har upplevt. Göm detta vin längst ned i det mörkaste källarhörnet i många år till.

Vin 8. Svartrött. En explosion av sprudlande frukt: hallon, blåbär, vinbär, körsbär, alltihop på en tunn bädd av grädde och garnerat med sötlakrits. Efter en stund hittar vi även mandlar, äppelmos och en liten gödselstack. En stor och komplex doft. Smaken är rik, djup och rejält sträv med snärtiga tanniner och kraftig syra. Balansen är bra och den långa eftersmaken är kryddig, nästan lite bittermandlig. Ungt, men redan riktigt gott.

Vad är detta? Shiraz? Syrah? Cabernet? Inte en klockren träff på någon av dessa. Merlot-blandning? Nej, för mycket spets i smaken. Amerikansk fruktbomb med stil? Vi vet inte. Vi tittar i facit: Det visar sig vara Petrus-makarens, Christian Moueix's, amerikanska vinäventyr, 2003 Dominus Estate (890 kr). En top notch Bordeaux with a little California dreamin' som Tanzer kallar den. Detta vin vann omröstning i flight 2, med endast en röst mer än Waterford's The Jem.

Efter provningen kommer en hel delikatessdisk av korv och ost fram, och de två timmar som är allokerade dras trivsamt ut till tre, Zlatan be damned! En bra provning med många goda och intressanta viner - ja, till och med dillmonstret från l'Obac var allt annat än ointressant - och vi får erkänna att nya världen avgick med en överlägsen seger denna kväll. Dominus från USA, Henschke från Australien och The Jem från Sydafrika var kvällens vinnare. Bordeaux och Bourgogne fick lomma hem med sänkta huvuden, kanske inte så konstigt då den ena representanten var mer eller mindre nyfödd och den andre inspärrad i en ogenomtränglig tvångströja. Bättre lycka nästa gång.

Ännu mera aprilviner

2004 Paolo Scavino Corale (240 kr) är Scavinos försök att locka till sig nya vinkonsumenter som kanske har svårt att förstå charmen med en torr, ung, tanninmonstruös, dyr och kompromisslös barolo från samme producent. Det hemliga receptet i Corale heter 60% Nebbiolo, 30% Barbera och 10% Cabernet Sauvignon. Funkar det?
Ur glaset kommer en stor, svåremotståndlig doft av körsbär, buljong, mandelmassefat, kaffe, torkad frukt och mjuk pepparkaka. Härligt. Vinet är rejält fylligt men mycket lättdrucket, med en precis lagom mängd med piedmontesisk syra och tanniner för att varken skrämma bort nybörjaren eller Scavino-fansen. Vinet är mycket gott och helt drickfärdigt trots sin ungdom. Jag tror Scavino är ganska nöjd med detta vin: inte ens den mest oskuldsfulla gom kan motstå Nebbiolo i denna skepnad.

Wirra Wirra är, tillsammans med d'Arenberg och Mitolo, en av de bästa producenterna i australiens McLaren Vale. Vi har haft en enstaka flaska 2002 Wirra Wirra Shiraz RSW (335 kr) liggande några år och nu är det dags att smaka. Vinet inleder med att kasta upp ett spjut av blåbär och vanilj i näsan på oss. Denna våldsamma och enkelspåriga attack avklingar dock snabbt, för att släppa fram allsköns dofter: friska skogsbär - fortfarande blåbär, men också stora härliga björnbär - träkryddor, läder, smält mjölkchoklad, lakrits, enbär och granris, och, ja, det ska erkännas, en liten vispgräddig hallontårta som lömskt smyger sig in i doften (hatad av vissa, älskad av andra), men den är mycket liten, snarare en bakelse än en tårta, och dominerar inte på något sätt. Efter en stund tillkommer en animalisk komponent: grillade revbensspjäll. Så väsensskilt från en fransk Syrah, men ändå så storartat, på sitt eget mycket australiska och hedonistiska shiraz-sätt.

Smaken är fyllig, maffig, saftig och ganska vaniljfatig (RSW tillbringar 18 månader på nya fat). Här finns en fin svartvinbärsinspirerad syra som balanserar upp den solmogna frukten, och en begynnande mognad har rundat av tanninerna till en tjusig, sammansmält helhet. Hela paketet binds ihop med en lång, kryddig, ganska eldig eftersmak. "Visst är det lite vulgärt, men jösses vad gott" var en kommentar.

Till en fiskgratäng dracks en 2006 Louis Jadot Bourgogne Blanc Couvent des Jacobins (106 kr). Vinet doftar pommac, citrus, lime och en nypa mineraler. Smaken är lätt, lite blommig, frisk, god och välbalanserad med en finlemmad syra. Ännu en bra årgång av detta vin. Det får helt klart godkänt för en hundring och vi kan konstatera att det även funkar till ostbågar.

Fredagskväll på vinbaren

Ett impulsbesök på Gondolens vinbar i fredags gav mersmak. Kvällens vinlista bjöd på ett sällsynt intressant utbud.

Som aperitif blir det ett glas förträfflig ung tysk riesling: 2005 Georg Breuer Rauenthaler Nonnenberg Riesling Monopol. Den storslagna rieslingdoften bjuder på gråpäron, citrus, en gnutta tropisk frukt och så småningom äppelmos. Här finns också kalkiga mineraler, lite vitpeppar, och en antydan till petroleum i bakgrunden. Fattonerna påminner om brynt smör. I munnen är vinet fylligt, smakrikt och nästan simmigt- vi hallucinerar fram en liten sötma - men en läskande gräsighet och en lång bred syrlig eftersmak gör vinet mycket smuttvänligt. Detta är superfin riesling som håller ihop lysande bra ända upp i rumstemperatur. Applåder!

Nästa glas blir bordeaux på magnumflaska från Saint-Julien: 1993 Château Léoville Poyferré. 1993 var ett mediokert år i Haut-Médoc och vi väljer vinet mest av nyfikenhet. Ur glaset kommer en mogen, kryddig bordeauxdoft med vitpeppar, stenrök, blyertspenna och tjärat trä - vi tror ett tag att vi befinner oss på Horrible Old Leopard's däck strax efter att en full bredsida avfyrats (fansen vet ögonblickligen varifrån denna litterära referens är hämtad). Frukten är dämpad, men finns där, i form av svarta vinbär och inlagd saltgurka (ja, det är ju gammal bordeaux, anything goes). Smaken är lätt, lite veknad, med lite tobakstoner och ganska slitna tanniner. En lång kryddig svans med förvånansvärt bra syror visar dock att allt inte är förlorat. Ett intressant smakprov.

Sedan en bourgogne från Côte de Nuits, 2005 David Duband Vosne-Romanée. Vi är inte bekanta med producenten, men en Vosne-Romanée vill man ju smaka. Detta är en mörk Pinot Noir som doftar ungdomligt av röda vinbär, hallon och en polkagris. Andra dofter är sötlakrits, lite gummi, våt grusväg och några blåbärsglassiga söta fattoner. Vinet har en bra syra och snälla tanniner. Det hela är ganska okomplicerat, detta är än så länge en mycket ung och enkel bourgogne.

Nu har en ryggbiff med tillbehör kommit in och ett stort glas 2001 Alain Voge Cornas Vieilles Vignes får göra maten sällskap. I glaset finner vi plommon, välhängt kött, en rund parfymerad ton - Chanel? - gröna kryddörter, fnöske från enträ och en häst i en jordig, men ren, spilta. Sammanfattningsvis, "som att rida i skuggan av en cypressallé en varm sommardag i Provence" som någon vid bordet uttryckte det. Smaken är varm, medelfyllig, balanserad med dämpade tanniner och en syrlig pepprig eftersmak. En elegant cornas som gör sig utmärkt till maten.

Som bonus fick vi de sista slattarna ur gårdagens flaska med 2005 La Spinetta Barbera d'Alba Gallina. Doften är stor och rik med plommon, körsbär (plorsbär!), mörk cholkladtryffel, gräddiga vaniljfat, några gröna äppelklyftor, katrinplommon och en liten, liten banan. Smaken är varm och intensiv med mycket fina syror och en lång njutbar eftersmak. En mycket publik men superb barbera, kan La Spinetta göra dåliga viner överhuvudtaget?

Vinbaren bjöd denna kväll både på bredd och kvalitet: fler sådana här vinlistor tack! Vi kommer tillbaka.

Baroloprovning med en dark horse

Vi har lovat dricka mer italienskt vin i år och vad kan vara bättre än att öppna med några riktigt fina flaskor från Barolo hemma hos J&K. De två namnkunniga producenter vi dricker denna kväll, Paolo Scavino och Aldo Conterno, representerar båda den moderna, lite mer lättillgängliga skolan i Barolo. Vi har tragiskt få flaskor mogen barolo i våra unga källare och är fullt medvetna om att vi konsumerar dessa dyrgripar alldeles för unga, trots att de alltså ska vara förhållandevis snabbmognande jämfört med traditionell barolo. Men vad gör man? Törsten måste släckas.

Vi luftar vinerna i sex timmar för att ge dem en spark i baken. Vi provar först de tre barolovinerna för sig och tar sedan fram maten: först gnocchi med svamp och vit tryffelolja, sedan Mario Batalis köttragu och hoppas på ett sprakande fyrverkeri när vin möter mat.

Vi börjar med Scavinos basbarolo, 2000 Paolo Scavino Barolo Carobric (~500 kr), gjord på en blandning av Nebbiolo-druvor från tre olika gårdar: Cannubi, Bric dël Fiasc och Rocche del Castiglione (inte Rocche dell'Annunziata som man skulle kunna tro). Doften är typisk barolo: rosor, tryffel, anis, buljong (eller "sega råttor", det fanns olika definitioner på detta animaliska inslag), lite brända kaffetoner, nötter, snus och körsbärskärnor - en redan välutvecklad och härligt komplex doft.

När vi får första klunken i munnen känns det som att stoppa tungan i julnötsskalskålen, allt krullar ihop sig ibland tränötiga smaker. Tanninernas hämnd! Efter en viss tillvänjning kan tungan samla ihop sig igen och vi finner då bland annat mogna äpplen i den intensiva, bastanta och fylliga smaken som ståtar med kraftfulla syror och en stor, och fortfarande lite oformlig, kropp. Vinet går att utmärkt att dricka redan nu, till mat, men kan som väntat mogna i många år till. Detta vin fungerar allra bäst till Batalis aromatiska köttragu. En bra början.

Vi fortsätter till den första av tungviktarna, 2001 Paolo Scavino Barolo Riserva Rocche dell'Annunziata (1100 kr). Om Bric dël Fiasc är kungen bland Scavinos viner, så är Rocche dell'Annunziata drottningen - kraft kontra elegans. Vinet har en gestationstid i idel ek på hela 24 månader, först i små barriquer, sedan i stora ekliggare. Produktionen är försvinnande liten, vingården är inte ens en halv hektar stor, och det blir endast 2,500 flaskor per år av detta vin. Vi kommer alltså att förbruka nära på en halv promille av världsproduktionen denna kväll.

Vi stoppar näsan i glaset: jämfört med den pratglade Carobric är doften till en början lite sluten, trots de sex timmarna i friska luften. Även om doften inte är enormt stor så är den mycket vital och elegant med stiliga marsipan- och smörkolefat, körsbär i likör, torkade blommor, muskot och än fler kryddor i en välfylld liten kryddbukett. Tjusigt, men ännu inte fullt utvecklad.

Smaken är saftig, syrlig, intensiv, men inte alls tjock, utan mycket slank och elegant, och förvånansvärt drickbar trots sina tanniner - grandiost ståtliga tanniner. Vinet är mycket smakrikt och uppvisar en fascinerande solfjäder av eleganta syror, en stomme av renaste stål, och en mycket lång, kryddig eftersmak. Imponerande!

Dags att bli lite pretentiös: det känns som om det här vinet är ett elegant precisionsinstrument, noggrant ihopmonterat av små schweiziska urmakartomtars minutiösa hantverk, men urverket har ännu inte dragits upp - fel av mig - urverket har dragits upp, stålfjädern är fullt spänd, men tiden att släppa lös den lagrade kraften är ännu inte kommen. Eller, för att återgå till kungliga analogier: här har vi en Galadriel i vardande. Det här kommer att bli ett stort vin i sinom tid. Kombinationen med tryffeloljesmorda gnocchis är dock sublim redan idag.

Vad har Aldo Conterno att sätta emot denna fenomenala uppvisning i sovande kronprinsessor från Scavino? Jo, 2000 Poderi Aldo Conterno Barolo Riserva Gran Bussia (999 kr). Detta är Conternos flaggskepp och tillverkas endast goda år. Druvorna kommer från gårdarna Romirasco, Cicala and Colonnello och vinet spenderar hela 36 månader vilande i slovensk ek. Aldo Conterno låter oss vänta i sex år innan han släpper de runt 10,000 flaskorna ur sin källare. Vi provar:

Även denna doft är lite sluten, men ändå bredare och mer utvecklad än dell'Annunziatan: härliga körsbär, frisk rödvinbärssaft, smörkolefat, lagerbladsbuljong, röda rosor (som sig bör), lakrits, rödbetor och lite tjärtoner. En ung men mångbottnad och redan komplex doft. Smaken är dov, rik, intensiv, med höga syror och med en förförisk nötighet i mitten - jag blir inte ofta förförd av nötter, men här blir jag det. De väluppfostrat följsamma tanninerna utgör ett ståtligt bygge men vinet är redan idag uppfriskande drickbart med mycket bra längd. Även Gran Bussia är ett väldigt elegant vin, skillnaden är att det inte står i riktig lika stram givakt som Scavino-vinet, det är lite mer avslappnat. Även denna barolo gör underverk tillsammans med maten - särskilt gnocchi-rätten gifter sig storartat med Gran Bussia. Fyrverkeri!

Av dessa två jättar har Gran Bussia kommit något längre i sin utveckling, det bjuder idag på en rikare doftbukett och en lovande, mångbottnad, redan behaglig smak. Rocche dell'Annunziata, som har den något bättre årgången 2001 på sin sida, är dock det större vinet - det har en enorm potential. Båda vinerna har naturligtvis allt att vinna på ytterligare några år (eller decennier) i källaren och det är synd att man inte genast kan spola fram tiden till 2012 eller så för att få uppleva dessa viner i ett mognare tillstånd.

Efter maten bjöds vi på en flaska sött: 2005 Donnafugata Passito di Pantelleria Ben Ryé (239 kr för en halva). Vinet doftar koncentrerad flädersaft och muscat, lite åt d'Asti-hållet. Därtill torkade aprikoser, blommor och höstlöv. Smaken är fylligt sötsur med bra balans mellan sötma och syror. Alltihop avslutas med en lång, fint utklingande eftersmak. Det visar sig att vinet är sicilianskt och är gjort på druvan Zibibbo, ett annat namn för Muscat of Alexandria, därav Moscato d'Asti-vibbarna. En ny och mycket angenäm bekantskap.

Som en överraskande avslutning på kvällen kommer ytterligare en flaska fram, kvällens dark horse. Vinet serveras blint och hälls upp ackompanjerat av pillemariska blickar.

Det okända vinet doftar svarta vinbär, nässlor, rök och innehåller en hel del mogna stalltoner. I munnen är vinet läskande, men smaken är ganska kort och lite stjälkig, med lite multen frukt och en antydan till asfalt. Här finns inte mycket strävhet eller syra kvar, men det är fullt drickbart. Ett enklare vin som legat lite längre än vad det borde, men som ännu inte förvandlats till en utmattad åldring på dödsbädden?

Så, vad är detta? Vi har absolut lämnat Italien för ikväll. Röktoner svävande över svarta vinbär och nässlor får mig att gissa på en lagom gammal sydafrikansk Cabernet Sauvignon. Döm om min förvåning när etiketten på 1996 Vin de Husby Rouge Royal visas upp. WTF? Knappast något man hittar i Cellatracker. Värden har hittat flaskan på en mörk och sval plats hos släktingar i Söderköping, men efter att ha granskat den dammiga baksideetiketten misstänker vi att ursprunget är Diemersdal Estate i Durbanville, Sydafrika, snarare än Göta kanals stränder. Druvan röjs ej av etiketten, men vi var nog ganska nära målet med vår gissning.

Årets första vinbarskväll

Årets första vinbarsbesök blev av för ganska precis en vecka sedan (jag ligger tyvärr redan långt efter med vinbloggandet detta år). Som brukligt började vi med en Puligny-Montrachet, nämligen 2005 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Les Champs-Gain. Vinet har en stor äpplig doft dominerad av fylliga, runda, lite gummiaktiga ekfat. Allt är dock inte fat: en lakritsrot, en skiva bacon och en liten vit blomma tittar fram mellan plankorna. Smaken är ung, krämig och vinbärssyrlig. Barnarov, men här finns stor potential.

Nästa vin var lite mer ovanligt: en lagrad Verdicchio från Marche. Vinet bar namnet 2001 Azienda Agricola Bucci Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico Riserva Villa Bucci, en munfull jag knappast kommit ihåg utan Cellartrackers hjälp. Detta mogna vitvin doftar vita vinbär, rök, mineraler i form av våt sten, salmiakpastiller och örtig fiskgryta. Smaken är lätt med mognadstoner och har en fin matvänlig syra. Detta är ett vin jag gärna hade hällt i mig till en bouillabaisse.

Därefter en bordeaux, en femte-cru från Paulliac, 2000 Château d'Armailhac. Vinet har en stor fruktig doft som innehåller rikligt med mörka bär - mestadels svarta vinbär - sötlakrits, buljong, lite jästa plommon och en ostädad lagård finns också med i bakgrunden. Smaken är medelfyllig, med lagom av båda syra och tanniner för att vinet lätt ska matcha en grillad biff med potatisgratäng. Klart godkänd matbordeaux.

Dags för Barolo: 2003 G.D. Vajra Barolo Bricco delle Viole har en härlig, yppig nebbiolodoft, inte särskilt komplex men klar och penetrerande. I doften finns fina träiga fat, sötlakrits, mintpastill, grusväg och lite cykelventil. Vinet är läskande, smakrikt, eldigt och har en lite nötig eftersmak. Kanske är det lite spretigt i sin ungdom men det stör inte, särskilt inte till maten - vinet är perfekt till rödbetsrisotto med tryffelolja.

Vi avslutar måltiden med 1984 Domaine Bertrand Rivesalt Vin Doux Naturel som både doftar och ser ut som en tawny port: russin, cholklad och julkryddor. I munnen är vinet smakrikt, sött, med mogna fylliga fruktsmaker och en gnutta oxidation. Både choklad och ost går bra till.

Efter vinbarsbesöket blev det en flaska 2003 Domaine Comte Georges de Vogüé Chambolle-Musigny på hemmaplan. Jag tog inga anteckningar men vinet bjöd på en bärig, kryddig och klar doft; inte särskilt komplext men trevligt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på vinets ungdom. Smaken var lätt och Pinot-typisk men ilskna korthuggna tanniner gör detta vin lite svårdrucket utan mat. De sträva inslagen påminde faktiskt en hel del om sämskinns-chiantin vi drack häromveckan, även den från det varma 2003. Detta år är verkligen hit-or-miss i Europa.

Giganternas kamp

Ikväll var det dags för vinprovning på Systembolaget, och inte vilken provning som helst: temat var "Giganternas kamp". Förväntansfullt slår sig tolv personer ned vid bordet med fem vinglas var framför sig. Det första glaset innehåller ett "fulvin" som referens. Det stackars vin som spelar denna roll i kväll är 2005 Château La Reyne Cahors Prestige (90 kr) ett Malbec-dominerat vin från Cahors. Vinet är mörkt blårött, doftar bärsaftigt av mörka bär, sötlakrits, torkade rosor och en söt fatvanilj. I munnen är vinet fruktigt, ganska strävt med en slånbärsartad kärvhet, syrlig alkohol, lite kantigt. Första klunken var inte någon höjdare, men vinet blev faktiskt betydligt bättre med någon timmas luftning. Lufta även billigare viner!

Efter denna inledande övning ger vi oss in på den egentliga provningen. Fyra röda viner ska provas, vi vet inte exakt vilka, men vi vet att det är ett vin från Frankrike, ett från Italien, ett från Australien och ett från USA, dvs ett vardera från de fyra största rödvinsländerna. Vi vet dessutom att vinerna är "giganter". Vi kan kalla provningen "trekvartsblind".

Det första vinet är kompakt mörkrött. En stor, bred, härlig, mångbottnad men självklar doft av Shiraz stiger ur glaset. Här finns massor av komponenter: en kompott av de ljuvligaste mörka bär: mosade svarta vinbär och björnbärsmarmelad; nyponsoppa, fruktmoskok, svedda ekplankor, lite höstlöv och eukalyptus, lager på förföriskt lager av doft. I munnen har vinet en rå, yppig men samtidigt elegant kraft med massor med fyllig mogen frukt och träkryddor. Vinet är i balans med avrundade tanniner och en ursnygg syra. Den minutlånga eftersmaken innehåller en gnutta sötma, men vi håller oss på rätt sida av de parodiska fruktbomberna här. Storslaget! Detta är knappast ett matvin, men ack så gott som det är; använd det istället för portvin.

Detta var helt klart en klockren australisk Shiraz i den högre skolan. Jag gissade (jag var begsäker på) att detta var australiern, närmare bestämt en ung Penfolds Grange, men icke. Det var 2003 Torbreck RunRig (1447 kr), ett vin som enligt ryktena ska vara just en parodi. Efter att ha smakat på det kan jag inte hålla med. Det här vinet passar säkerligen inte allas smak - det är helt klart en fruktbomb, dock inte en konstgjord fruktbomb. RunRig har en sådan lyckad kombination av urkraft och finess att man inte kan låta bli att imponeras. Druvorna, 97% Shiraz och 3% Viognier, är de allra bästa som kan uppbringas från några gårdar i Barossa Valley och vinstockarna är upp till 140 år gamla. Vinet har legat 30 månader på ekfat.

Nästa vin var helt annorlunda, runbinrött med en tegelton i kanten. Ur glaset kommer flortunna mogna dofter av körsbär i likör, solpinade örter, vissnande rosor, kaffe, mörk choklad, anis, vit tryffel och lite knäck, allt insvept i supereleganta fattoner. Smaken är sträv men slank, läskande och helt sammansmält. Stiliga syror bär upp den långa eftersmaken som har inslag av flera olika träslag och bittermandel. Vinet fortsätter att utvecklas under hela provningen och bjuder på nya nyanser vid varje ny sniff. Ett otroligt stiligt vin.

Detta måste vara italienaren: jag gissade på en ganska mogen barolo eller barbaresco, 1997 eller 1998 (lite röta där), helt klart från en stor producent (inte så långsökt när provningen heter "Giganternas kamp"). Vinet var 1998 Gaja Costa Russi (1931 kr) från Barbaresco. Dyrt som satan, gott som satan. En tallrik hemgjorda gnocchi med några droppar vit tryffelolja till det här - a match made in heaven.

Det tredje vinet var, liksom det första, nästan ogenomträngligt och kompakt mörkrött. Den mycket attraktiva doften bjuder på mörkmogna svarta vinbär i chokladsås, nyklippt gräs och torkat hö på samma gång, stora gräddiga fatdofter, lite tjära och en gnutta mint. Smaken är explosiv, fyller först hela gommen, för att sedan raffinerat sakta smälta bort i munnen och efterlämna en oändligt lång eldig eftersmak av torkad frukt, kryddor och mörk choklad. Detta vin vann omröstningen om bästa vin, med en röst mer än nästkommande vin, och det är verkligen en riktig tävlingsvinnare: ett fyrverkeri av frukt och substans. Men denna omröstning skedde redan efter en kvarts provande och många ändrade uppfattning om vinerna efter 90 minuters smuttande och luftande. Liksom det första vinet vill man inte ha för många glas av detta vin, men ett glas tackar man inte nej till.

Min gissning, efter att ha tjuvsniffat mig till en klockren bordeauxnäsa i det sista vinet, var på USA. Mintinslaget påminde om flera av de rena Cabernet Sauvignon-viner vi nyligen provat i Kalifornien, så slusatsen belv att det var en ung Napa-Cab i glaset. Det var det: 2003 Shafer Cabernet Sauvignon Hillside Select (1495 kr), en ren Cabernet som ligger hela 36 månader på fat.

Det sista vinet var tegelrött, inte bara i kanten utan nästan rakt igenom hela kroppen. Doftens grundplåt var riktigt mogen bordeaux: höstlöv, stall, tobak, bränd ceder, katrinplommon, rönnbärsgele, lakritsrot, "engelsk fruktkaka" och, faktiskt, liljekonvalj. Elegant, finstämd och komplex. Smaken är balanserad, läskande, inte med mycket frukt men med syror och tanniner i harmoni. Eftersmaken är lite torr (och blir torrare med mer luft) men innehåller en fascinerande ton av frisk tobak, lite som att röka pipa med riktigt fräsch fintobak. Man började drägla efter en rosastekt välhängd skiva biff med rödvinsås och potatis när detta vin fanns i glaset.

Detta är självklart fransmannen, absolut en bordeaux, en riktigt mogen bordeaux. Frågan är bara vilken? Med tanke på föregående viner så måste det vara en av de största, ett av de fem Premier Cru-slotten på vänstra stranden, alternativt Cheval Blanc eller Ausone på högra stranden. Petrus, Le Pin och några andra kultviner hade knappast rymts i denna provnings budget, de gick därför att utesluta. Längre än så kom jag inte. Bristen på frukt gjorde det svårt att gissa på huvuddruva och jag vet att jag tagit fel på riktigt mogen Merlot och lika mogen Cabernet förr. Det blev en feg gissning, inte mer än "stor bordeaux från 80-talet". Det var 1994 Château Cheval Blanc (2165 kr), något av en slamkrypare. 1994 är inte ett stort år, om än inte så dåligt som man först trodde, därav åldersmissen. Det är dessutom det enda av de stora vinerna som har Caberbet Franc som huvudingrediens (resten är 40% Merlot - andra fakta: 40-åriga stockar, 18 månader på ekfat). Inte lättgissat, min erfarenhet av dessa viner i moget tillstånd är tyvärr alltför skral - jag måste försöka dricka fler mogna kungsbordeauxer i framtiden! Ett riktigt aristokratiskt vin, mycket bra, även om den svaga årgången lyser igenom något.

(Urdruckna giganter)

Vilket vin var min favorit? Det är inte lätt när kvalitén är så genomgående hög och vinerna av så olika karaktär. Jag var först inne på RunRig's fantastiska doft och Shafer's explosiva smak, velade sedan förbi de frestande klassiska tonerna från Cheval Blanc, men stannade slutligen på Gajas barbaresco. Den är helt enkelt enastående.

Efter provningen passade jag på att ställa en fråga om det så kritiserade bordeaux-släppet: varför bara 60 flaskor 2004 Château Latour? Frågan gällde de låga inköpskvantiteterna överhuvudtaget: varför så få flaskor när efterfrågan är så stor? Svar: det är just det som är problemet, den höga efterfrågan, i ett globalt perspektiv. Systembolaget är inte längre en major player på världsarenan - en gång i tiden världens största enskilda vinköpare, inte så nu längre. De fick helt enkelt inte köpa fler flaskor från producenterna.

(Johan gör ett kap)

På väg ut från provningen höll jag på att riva ner en stapel 1996 Krug Champagne Clos du Mesnil (6250 kr) när jag lyfte jackan av galgen i garderoben. Där, bakom kläderna, låg hela Stockholms tilldelning av detta vin, 6 flaskor, en överdimensionerad låda per flaska. Detta är bortom min budgethorisont, men strax utanför provningsrummet hittade vi ovan avbildade skatt: låda på låda av 1996 Krug Champagne Brut (1750 kr). Vi bönade och bad om att få köpa några flaskor, men icke: "Vi ses imorgon bitti" var det kallhammrade svaret från den annars så genomtrevliga personalen. Det blir ännu en bister morgon i kön på Regeringsgatan alltså. Väl mött.

Höstmiddag med Barolo

Höstmiddagen är en numera drygt 15-årig tradition i gänget. Iden är att ha en lite gammaldags rejäl finmiddag. Den allra första höstmiddagen hade inlagd sill, renstek med rödvinssås och brylepudding på menyn. M & L anordnar detta års höstmiddag med toast skagen, lammstek med ugnsrostad potatis och tomater, rödvinssås samt timjanskryddad brysselkål och avslutningsvis en maffig chokladkaka. Som traditionen utvecklat sig så är förrätten ölvänlig fisk eller skaldjur, huvudrätten en stek och efterrätten något maffigt och portvinsvänligt (fast tokajer går också bra).

Till lammet hade M halat fram två flaskor Fontanafredda Vigna La Delizia 1989 ur källaren. Vi har ju tidigare upplevt en korkskadad och garderobsdödad Delizia 1985 och korkade därför upp med viss bävan. Vår oro försvann vid första sniffen. En stor eldig doft med söta körsbär, mandelmassa och bittermandel mötte oss. Flaska två bjöd även på ett litet inslag av torkad frukt i doften. Smaken är balanserad, som väntat av ett moget vin, med en fantastisk frisk och snålvattenframkallande syra, precis lagom mycket lena garvsyror och en eftersmak som slutar med samma körsbär, mandelmassa och bittermandel som vi fann i doften. Undertecknad klockade den till 45 sekunder innan den började klinga av.

Jag slogs av vinets strålande enkelhet. Doft och smakelementen är relativt få, om man jämför med t.ex. en Bordeaux, men fantastiskt rena och balanserade. Jag kommer osökt att tänka på hur det italienska köket ofta handlar om få men väl valda och rätt preparerade råvaror. Om en Bordeaux är en symfoniorkester är detta vin en soloviolin vars rena ton klingar högt.

2004 Braida Barbera d'Asti Bricco dell'Uccellone

Har vi sagt a får vi säga b; har vi börjat dricka Braidas Barbera får vi pliktskyldigt fortsätta. Efter Ai Suma är vi nyfikna på Giacomo Bolognas 2004 Braida Barbera d'Asti Bricco dell'Uccellone (439 kr). Giacomo Bologna var den förste som under åttiotalet lyfte Barbera-druvan från en lätt, lite kantig utfyllnadsdruva till dagens höjder. Utvalda lägen, noggrann sortering och lagring på franska ekfat har visat på druvans oanade möjligheter.

Vi luftar det unga vinet en timma och häller sedan upp. I glaset får vi en ung och fantastisk nötig fatmarsipan, mandel och nougat, körsbär och mörkaste plommon ("plorsbär" igen!), rödbeta, buljong, precis som i Ai Suma, och slutligen lite mineraler och popcorn. En storslagen doft.

Vinet är medelfylligt, mycket smakrikt och fruktigt med silkeslena tanniner. Allt bärs upp av en uppfriskande syra. På slutet får vi lite gummi från en cykelventil och en lång örtkryddig eftersmak. Vinet är redan drickfärdigt, men kan säkerligen lagras i en tre till fem år till för den som önskar mer mognad, men då förmodligen på fruktens bekostnad. Det går utmärkt att dricka ungt och det är nästan synd att vänta längre. Vinet harmoniserar mycket bra med pasta med en sås på rosmarinkryddad färsk salsiccia. Inte illa för en vardagskväll. Bricco dell'Uccellone är lättare att känna igen som en Barbera d'Asti än Ai Suma, som är mer av en internationell blockbuster.

Det här är en förträfflig Barbera, men priset är i högsta laget och jag måste erkänna att när vi ändå rör oss i den här prisklassen så dricker jag nog hellre en Château Montrose 2004, om jag nu måste välja.

Nu blir det en kortare paus i vindrickandet på Drucket då vi ger oss i väg på en tiodagars resa till San Francisco. Förhoppningsvis hinner vi med att få en del drucket i Sonoma och Napa, och i så fall kommer det garanterat att synas på denna blogg. Håll ögonen öppna.

Pizza i fint sällskap

Som bra pizzavin rekommenderas typiskt en chianti eller kanske något från Valpolicella. Inte så denna kväll; maten var visserligen pizza från Ciao Ciao, men vinerna var långt ifrån klassiska pizzaviner.

Innan vi hugger in på maten så svalkar vi gommmen med en champagne, närmare bestämt en 1999 Gosset Champagne Grand Millésimé (499 kr). Vi bjuds på dofter av nykokta äpplen som just blivit till äppelmos i kvarnen, gräddkola och en viss mogenhet som visar sig i form av jordkällarpotatis. Denna champagne har riviga bubblor och är mycket smakrik; äppelcider på gröna äpplen är den tydligaste associationen. Vinet har syror av stål och är mycket uppfriskande. I eftersmaken finns en något underlig, men inte störande ton av räkspad. Som så ofta när det gäller champagne smakar det mer och bättre när det våldsamma bubblandet har lagt sig. Vi måste börja dekantera även champagne!

Kvällens första "pizzavin" är 2002 Arnaldo-Caprai Sagrantino di Montefalco Collepiano (383 kr) från Montefalco i Umbrien. Vinet är gjort på den ovanliga druvan Sagrantino, en druva som var utrotningshotad för bara några decennier sedan. Arnaldo Caprai anses vara den främste producenten av denna druva och Collepiano ligger ca 18 månader på fransk ek.

Den ganska komplexa doften bjuder på bigarråer, färska örter, kryddnejlika, tryffel, läder, fattoner och ett päronkärnhus. Den goda medelfylliga smaken är måttligt sträv med en liten bitterhet i eftersmaken. Detta är ett uppfriskande matvin, med bra syror, och de svagheter som finns - smaken är lite kort för sin prisklass och vinet spretar en aning - märks inte till maten. 2002 var ett hopplöst år i Italien och detta får därför anses vara en lovvärd prestation för att komma från detta svåra år.

Nästa "pizzavin" är än maffigare, en flaska 2004 Braida Barbera d'Asti Ai Suma (550 kr). Braida är en av de stora, eller kanske till och med den största, av producenter när det gäller barberadruvan, och Ai Suma är deras flaggskepp. Vinet består till 100% av Barbera och har lagrats 12 månader på nya fat.

Det mycket mörka vinet har en tät mörkfruktig komplex doft av balsamvinägermarinerade bär, gräddiga fat, fin marsipan, en bukett rosor, köttbuljong, kakao, pepparkaksdeg och en avslutande attraktiv gummiton. Detta är en enastående stor doft som är svår att slita sig ifrån. Smaken är mycket fyllig, enormt smakrik, munfyllande och riktigt lång med en eldig avslutning (15,5%). Ai Suma är ett riktigt knockout-vin men smaken är idag inte lika komplex som doften. Här finns dock en stabil struktur med muskulösa sandiga tanniner som lovar gott inför framtiden. Det enda som kan oroa är den höga alkoholhalten. Kan den smälta in i vinet med mer tid? Hur som helst så är detta en superb Barbera d'Asti.

Efter maten trollas ytterligare en flaska champagne fram, en strålande flaska 1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare. Denna gamla champagne har vi druckit förut och den är fantastiskt god även denna gång, trots att den sena timmen och de trötta gommarna betyder att detta eventuellt är ett fall av pärlor för svinen. Vi tar risken och dricker till sista droppen.

Allt som allt mycket goda viner, vår enda reservation är att man kan ifrågasätta om de två italienarna inte är lite väl dyra för vad de levererar. Men struntar man i priset så går det inte att förneka att de är utmärkta till pizzan.

Semester i Skåne - dag sex

Idag tog vi tog färjan över till Helsingör idag för att leta vin och ost. I en vinaffär såg vi en rad med olika viner från den pålitlige producenten Bruno Rocca. Göran plockade upp en 2005 Bruno Rocca Barbera D'Asti samt en 2005 Bruno Rocca Barbera D'Alba. Själv spanade jag in en flaska 1996 Cuvée St Vincent från Legras, den champagne vi provat tidigare. Ett snabbt samtal med Magnus verifierade att det vinet var slut i Stockholm [red.anm: Dvs, det var slut i hyllorna på Regeringsgatan, det finns dock fortfarande att köpa på andra Systembolag] så jag plockade upp en flaska - något att öppna till nyårsmiddagen.

Till middag hade vi köpt kallrökta revbensspjäll från Heberleins i Förslöv. Vi körde dem ett tag på grillen och serverade dem till en ljummen potatissallad med färska örter, olivolja, rödlök och balsamvinäger. Vi började med Barbera D'Asti, som föga förvånande hade en mörk blåröd färg. Doften bjöd på typiska violpastiller och röda bär. Smaken var frisk och balanserad och gick i den medelfylliga och mer traditionella stilen. Smaken bjöd också på bär, samt en anstrykning av mandelmassa. Barbera D'Alba hade en kryddigare och jordigare doft med mandelmassa plommon och lite rödbeta. Smaken är fatig och frisk, med en högre syra än D'Asti. Vinet är aggressivare och fylligare i munnen med fina tanniner. Av dessa två kändes D'Asti mer drickmoget.

2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

Detta verkar vara den svenska vinbloggvärldens mest omskrivna vin just nu. Vi kan inte vara sämre. Detta är den tredje flaskan av 2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo (102 kr) vi öppnar. Den första dracks under sommaren och var precis lika god som de många 2003:orna. (Frankofilen har jämfört de två årgångarna i en mycket givande årgångsmatch.) Den andra flaskan, som stod på samma hylla alldeles intill den första flaskan, var smaklös, trött och tråkig. Så hur var då denna tredje flaska?

Dofter: mandelmassa, lagerblad, nejlika, nötter, lite kaffe, och sågspån på en varm motorsågsklinga. Frukten finns här, men är inte alldeles lätt att namnge; den befinner sig, som så ofta, någonstans i gränslandet mellan plommon och körsbär. (Är det någon som har ett förslag på vad detta kan vara för skygg varelse i floran? Om det nu överhuvudtaget finns någon sådan frukt eller sådant bär.)

Kom ihåg att lufta vinet ordentligt. Vinet är betydligt bättre efter en timma i glaset än vad det är direkt ur flaskan.

Smaken är medelfyllig, kryddig och läskande med lagom av allt. Detta är absolut inget vin som slår sig på bröstet med sin maffighet, men det passar till en oändlig mängd maträtter och klarar också av den svårare uppgiften att vara ett vin som är intressant att dofta och smutta på efter maten. Felfinnaren får svårt att hitta något att klaga på och vinet har få konkurrenter i den här prisklassen. Om någon har tips på ett lika bra hundrakronorsvin så tar jag emot det med öppna armar.

2004 Coppo Barbera d'Asti Camp du Rouss

Till en antipasti-tallrik dricker vi en flaska 2004 Coppo Barbera d'Asti Camp du Rouss (169 kr). Detta vin är en Barbera d'Asti i den moderna, fylliga, fruktdrivna stilen och är lagrat på franska ekfat (varav 20% nya).

Doften är mycket inbjudande med marachinokörsbär, sötlakrits, rödbetor och små chokladdoppade marsipangrisar. I munnen får vi en mycket välsvarvad, nästan krämig smak med mycket frukt, nötskalsfat och silkestanniner. Den väl tilltagna eftersmaken är varmt kryddig och trots ovan nämnda krämighet är syrorna fullt tillräckliga och vinet känns helt balanserat och fungerar bra till mat. En mycket bra Barbera d'Asti av den moderna skolan.

Barbaresco och Kantareller

Till lördagens middag hade jag lite slumpmässigt inhandlat Chateau D'Aqueria 2006, Voghera Barbaresco 2001 och Lenz Moser Trockenbeerenauslese Prestige 2004.

Rosén var naturligtvis tänkt till förrättssalladen, dock gjorde omständigheter i form av en redan öppnad Jakob's Creek Rosé 2006 att vi aldrig hann öppna D'Aqueria, som vi tidigare skrivit om här. Jakob's Creek var frisk med lite frukt i doft och smak. Oförargligt men inte mycket mer än så. Det passade dock bra till en sallad på Rucola, äpplen, tomater och salami toppad med lite olivolja, salt och svartpeppar.

Till huvudrätt mötte Sverige Italien i form av en risotto på kantareller och rökt skinka. Jag var inte helt nöjd med den rökta skinkan i risotton, jag hade velat ha rökt sidfläsk, denna fläskets svar på ansjovis, men den normalt välsorterade affären hade slut på det, skandal! Barbarescon var vackert mörkt rubinröd med en eldig doft med inslag av körsbär, jordgubbar, en liten ton av russin samt kryddor med en anstrykning av muskot. Smaken var frisk, balanserad, fruktig och hade en härligt muntapetserande strävhet. I dagens moderna vinvärld med tidigt drickbara fruktbomber var det riktigt befriande med ett lite gammaldags vin med en rejäl ryggrad av tanniner. Det passade utmärkt till risotton men är inget man sitter och smuttar på utan någonting till. Det som var kvar av parmesanosten fick tjänstgöra som tilltugg efter att maten tagit slut, något som vinet gick alldeles utmärkt till. Systembolaget fegar som vanligt med "vinner ej på lagring". Vinet är utmärkt i dagsläget men nog tror jag det kan det ligga ett tag till.

Till efterrätten, fruktsallad dressad med lime, honung och basilika, drack vi naturligtvis Lenz Moser. Detta är ett vin som verkligen kan räknas in bland trotjänarna. Jag vill minnas att vi för sisådär 15 år sedan hade Lenz Moser Trockenbeerenauslese med Kvibille gräddädelost som ett närmast stående inslag i middagar. Vår första bekantskap med Prestige-varianten, som bara görs vissa år, var en 1976:a inköpt i Helsingfors i början på 90-talet på väg hem från en operafestival i Savonlinna. Kvällens barnarov i form av 2004:an hade en intensivt fruktig doft med inslag av torkade aprikoser, honung och en maffigare botrytiskaraktär än jag kan påminna mig jag någonsin känt i en Lenz. Smaken var intensivt söt, frisk och fruktig och gifte sig utmärkt med fruktsalladen. "Kan lagras" vågar sig Systembolaget på. Det kan man nog lugnt påstå. Jag tycker de kunde dragit till med ett "bör lagras" för även om vinet är jättegott redan idag så vet jag av erfarenhet att det kan uppnå mycket högre höjder av komplexitet.