Sexiga viner i dystert februari

Dags att avhandla några av de viner som passerat under den första halvan av februari. Först 2005 Torbreck Shiraz The Struie (399 kr), ett av den australiska super-producenten Torbrecks billigaste viner. Det mörka, kompakta vinet har en typisk, men inte överdriven nya-världen-doft med björnbär, blåbär, vitpeppar, blomster, vaniljglass och mjuk pepparkaka. Smaken är mycket förförisk, sofistikerat finbärig, med en gnutta blåbärsglass och några tjärtoner, alltihop sammanvävt med en lyftande lätthet som imponerar. Det fint balanserade vinet slinker sammetslent ner; här finns inte särdeles mycket syra, men det finns ändå precis lagom för att vinet ska leva upp till epitetet sexigt sängkammarvin. En fin ton av mörk choklad i eftersmaken förhöjer helheten ytterligare. Detta är en riktigt läcker Shiraz. Kanske kan detta vin t.o.m. kvala in kategorin silkigt, porrigt och dekandent?

Följande tre viner dracks vid en middag för någon helg sedan där huvudrätten var en Bouef Bourgignon. Fördrink och kockvin var 1999 Roger Pouillon et Fils Champagne Le Millesime Grand Cru (448 kr) En typisk mognande champagne som doftar höstäpplen, gula päron och kandisocker med några sherrytoner på toppen. Slinker ned lika lätt som det ska och får klart godkänt.
Till grytan dricker vi morkullans unga skogsdrottning 2006 Domaine de la Mordorée Châteauneuf-du-Pape Cuvée de la Reine des Bois (509 kr). För att vara en CdP är detta vin mycket mörkt och tätt. I näsan får vi en stor doft av körsbär (kirsch), sandelträ, mandelmassa, läder, kaffe, torkade blommor och örtgrönt. Efter ett stund i glaset ökar inslaget av kryddiga buljongtoner. I munnen smakar vinet purungt. Det har en mycket fyllig, stor, munfyllande smak, rejält med tanniner, men de ger med sig till maten. Den intensiva mellansmaken rinner som en lavaflod genom munnen och hela paketet avslutas av lång, kryddig, lite eldig eftersmak. Mycket gott, men kanske något monotont jämfört med fägringarna som utlovas av doften. Låt detta vin ligga i några år till för de riktigt stora upplevelserna; De la Reine des Bois kommer att ha mycket mer att ge när hon blivit en mogen dam.

Som avslutning dricker vi en Chenin Blanc från en av Loires bättre producenter, 2005 Domaine des Baumard Coteaux du Layon Cuvée Le Paon (275 kr). Vi bjuds på en rik doft av solmogna bär, honung, aprikos och andra tropiska frukter. Smaken är underbart krämig, fyllig, djup, med bra balans; sött, men inte för sött. Le Paon ligger kvar lääänge i munnen. Det här vinet klara sig utmärkt utan efterrätt; det är efterrätten.

Sen dök Alla hjärtans dag helt plötsligt upp och mer vin behövdes. Till hummerpaté drack vi 1995 Henriot Champagne Brut Millésimé RD (602 kr). Champagnen, som innehåller ungefär lika delar Chardonnay och Pinot Noir, är vackert gyllengul och har en tjusig, komplex doft av mogna äpplen, nötkola, rostat bröd, lite hö och en gnutta rökt korv. Smaken är moget avrundad, krämigt tuggbar men ändå mycket läskande. Vinet växer under kvällen och drar iväg mer och mer åt den läckra knäckighet som är så typiskt för mogna champagner. En fortfarande pigg syra ser till att balansera upp de murrigare mognadstonerna. En fullträff.

Till vitlökssmorda lammkotletter serverades (ännu) en ung Châteauneuf-du-Pape, 2006 Domaine Pierre Usseglio & Fils Châteauneuf-du-Pape (339 kr). Doften är dominerad av en kraftig ton av tapenad, någon har spillt en hel burk av olivröran i karaffen. Frukten är murrigt mörkröd, faten fint integrerade. Vi hittar även torkade örter, blommor och lite jord i den ungdomliga doften. I munnet är vinet härligt balanserat, med läskande friskhet och ett bra bett. Röd frukt och lakrits blandas samman i en ung, men redan helt drickbar smak med bra längd. Ibland störs dock helheten av en småbitter, lite träig bismak, men det är en liten skavank i det hela. I övrigt är det en typisk ung CdP-njutning att dricka det vin. Vi får snart förpassa detta nöje till listan över förbjudna njutningar om vi någonsin ska få uppleva några mogna CdP från källaren; de är ju så goda att dricka i sin ungdom.

Finfint från Italien

Vi inleder 2009 års vinäventyr genom att dricka några högflygande italienare hemma hos J&K. Lammfilé och svamprisotto kompletterad med en mycket god syrlig kanelkryddad sallad är vad vi förtär till vinerna.

Men först champagnerna, två stycken denna gång. André Clouet Cuvée 1911 (529 kr), som levereras i en mycket speciell bastskrud, är en blandning av tre årgångar, dock inte 1911 som man kan tro, utan hälften från det lysande året 1996, resten från 1995 och 1997. Druvorna - enbart Pinot Noir - kommer från Clouets bästa vingårdar i Bouzy. Vi provar: den finbubbliga champagnen bjuder på en fint mogen doft av gula jordkällaräpplen, kandisocker och lite nougat. Vinet är balanserat, runt, läskande, långt och mycket gott. En väldigt trevlig champagne, en positiv överraskning.

Nästa champagne-flaska är en 1998 Veuve Clicquot Ponsardin Brut Vintage Reserve (459 kr) som inehåller alla de tre champagne-druvorna: Chardonnay, Pinot Meunier och Pinot Noir. Doft: äppelpaj, brödighet och uppiggande citrustoner. Smaken är mycket frisk med bra riv och med än mer citrus. Helt annorlunda jämfört med Clouet, men i stort sett lika bra. Passade finfint även till den söta efterrätten. Det är slående hur mycket den upplevda mognaden skiljer mellan dessa två viner; Veuve Clicquot 1998an känns betydligt yngre än Clouet trots att det skiljer väldigt lite mellan årgångarna.

Först ut av rödvinerna var 2002 Tua Rita Redigaffi (1266 kr) som redan provats entusiastiskt av många i den svenska vinbloggosfären. Om det inte vore för dessa hurrarop hade vi nog varit skeptiska till ett italienskt Merlot-vin från från det minst sagt mediokra året 2002. Men nu måsta vi ju prova. Ur glaset kommer en dov, koncentrerad doft av mörka körsbär och plommon, läder, jord, tjärtoner, lyxiga ekfat, något som påminner om thai-basilika, och en mycket fin sötlakrits; dessutom några berikande animaliska inslag. Storslaget och lyxigt! Smaken är stor, bred och magnifikt munfyllande. Tanninerna är sammetslena och helt integrerade i den förföriska smaken som har en lång kaffekryddad avslutning. Imponerande, men - det ska erkännas - de många lovorden till detta vin hade nog fått mig att förvänta mig ännu mer. Men för en italiensk Merlot från 2002 är detta naturligtvis med beröm godkänt. Bortskämd, moi?

2002 Dal Forno Romano Valpolicella Superiore Vigneto Monte Lodoletta (692 kr) består till största delen av Corvina, men har också druvorna Rondinella, Croatina och Oseleta i sig. Detta är ett "billigare" vin från Dal Forno Romano, alltså inte deras svindyra amarone. När det gäller vin från denna producent, Venetos främsta, sänker det dock inte våra förväntningar särskilt mycket. Till glaset: en kraftig och lite udda doft av barrskog, skaldjur i dill, mörk choklad, bittermandel och grillat kött når näsan. Den är svår för vissa, domen lyder "Body Shop", men de som kommer undan denna association finner doften angenäm, annorlunda och intressant. Smaken är till till en början mördande sträv, men tanninerna ger med sig när maten kommer fram. Munnen fylls med massor med urtjusig lakrits inlindad i mörk frukt; vinet har en hög fin matvänlig syra och mycket bra längd. För några blir det dock bara en "kallsup i skumbadet".

2001 Gaja Brunello di Montalcino Sugarille (775 kr) är - vilket framgår tydligt av vinets namn - Gajas inkarnation av Brunello di Montalcino. Vinet har inte hunnit få mycket luft och är lite slutet, men vi anar bland annat en gummiverkstad med oljefläckar på golvet, fin vinbärsfrukt och träkryddor. Det här lovar mer, men tyvärr är vinet uppdrucket innan det hinner blomma ut i fler doftnyanser. Smaken är mycket sträv, men stor, fin, rik, bred, livlig med underbara syror. Den är lång, intensiv med en lysande fin kryddig eftersmak (med lite ventilgummi i). En fantastiskt fin smak, kvällens bästa i min mening, och med några år till i källaren, eller fler timmar i karaffen, så blir detta förmodligen ett än mer strålande vin. Kan Gaja göra fel över huvudtaget?

2004 Tenuta San Guido Bolgheri Sassicaia (795 kr), kvällens andra super-toskanare, består av 85% Cabernet Sauvignon och 15% Cabernet Franc. Lagras 24 månader på franska ekfat, varav en tredjedel nya. Detta skulle egentligen ha varit en flaska 2001 Sassicaia, men då den inte kunde hittas hos ägaren, fick denna flaska agera stand-in. Vi häller upp: en något sluten doft bjuder på massor med ekfat, söt gräddkola à la "Rollo", tjock köttbuljong och dämpad röd frukt. Smaken är glödande intensiv, mycket lovande, men ännu helt fatdominerad och inte ens flera timmar i glaset lyckas skaka liv i vinet, som, inte överraskande, befinner sig djupt inne i en mörk fatbeklädd tunnel.

Till efterrätten kommer en halvflaska sött fram, 2001 Domaine Cauhapé Jurançon Quintessence du Petit Manseng (589 kr), ett för mig tidigare obekant vin från Jurançon. Alldeles nyöppnat ligger en limton och lurar över vinet, men den lättar snabbt och istället uppenbarar sig en klar och frisk doft av ananas och stenfrukter. Smaken är intensiv, med en härlig syrlig ananas och storartad kola; fylligt, syrlig och sött på en gång. Inte särskilt komplext, men rent och klart. Smaken är avgjort större än doften. Mycket gott. Vinet känns ännu ungt och kommer säkert att utvecklas i decennier framöver.

Sammantaget kan man säga att Redigaffi är det bästa "drinkvinet" och Sugarille det bästa matvinet (det var gudabenådat gott till lamm och risotto), även om Dal Forno sannerligen inte heller gick av för hackor till maten. Sassicaia får slicka såren och begära revanch efter några år till i källaren.

Drucket i januari

För att inte vi inte ska hamna i samma träsk av obloggade viner ännu en gång skriver vi ned några kortfattade intryck av det vi druckit efter nyår.

Vi öppnade en flaska 2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues (279 kr) på inrådan av någon på Cellartracker som tyckte detta började bli drickfärdigt. Icke! Vinet var - även efter fler timmars luftning - slutet, snipigt och träigt. Visst finns här massor med mörk frukt men den är ännu begravd i trä och tanniner. Här finns ett löfte om ett bra vin, men det lär dröja några år till innan löftet infrias.

2006 Vincent Bouzereau Meursault (249 kr). Denna vita bourgogne köptes i panik - ja, det var livsnödvändigt med vit bourgogne, och det var bråttom - på ett mindre välsorterat Systembolag som inte hade mer än just denna flaska att erbjuda i prisklassen. Det visar sig vara en typisk Meursault med fin doft, bra blandning av vit frukt, blomster och fat. Smaken är frisk och läskande, men i eftersmaken finns en tvålig ton som drar ned helhetsintrycket. Godkänd, inte mer. Det är inte ett vin vi skulle köpa igen.

Vi har hunnit igenom några flaskor 2005 Domaine Léon Barral Faugères (177 kr) vid det här laget och det är lika givande varje gång. Det här ett eget, friskt, fruktigt, komplext, glatt och lite bonnigt vin som är ett fynd för sitt pris. Observera att det dock kräver några timmars luft innan det kommer till sin rätt. I början kan det vara ganska funkigt och slutet, men det blommar upp med tid i karaffen. Rekommenderas starkt.

Vi öppnade också en flaska 2004 Catherine et Claude Maréchal Pommard La Chanière (292 kr) - något för tidigt, vi vet - men vi hörde några oroande rapporter om att 2002an inte längre riktigt var upp to scratch. (Vi har druckit upp våra 2002or, så vi kunde inte prova själva). Ingen fara med 2004an dock: tjusiga pinotkryddor, fin jordgubbs- och hallonfrukt, blandade örtkryddor, trollska skogsdofter och animaliska buljongtoner, "precis som en bourgogne ska va." Vinet är mycket läskande, med utmärkt, nästan citrustonad syra; lätt men med bra kropp, bra längd, med en bittersyrlig druvkärneton i svansen. Utmärkt till de stekta ankbrösten. Kvällens sista glas var bäst. Det här är ett utmärkt vin redan idag och har säkert flera år av utveckling framför sig.

Vi gallrar lite i den knökfulla källaren och eftersom vi har fått lite fördomar mot spanska viner efter en hel del besvikelser på sista tiden, så fastnar en flaska 2003 Bodegas Emilio Moro Ribera del Duero Malleolus (286 kr) i gallringsnätet. Denna Tempranillo bjuder på tät mörk frukt, plommon och körsbär, mineraler, ekfat och en gnutta granbarr; alltihop börjar smälta samman på snyggt sätt. Smaken är fyllig och rik med bra balans och friskhet. Eftersmaken är lång och intensiv, men här hittar vi också det enda att klaga på: mineraliteten slår över i en lite oljig sojaton som jag inte riktigt gillar. Detta är dock en detalj, detta är den bästa spanjor vi druckit på länge. Dagen efter är vinet ännu bättre. En positiv överraskning.

Kort nyårsnotis

En kort notis om nyårsvinerna 2008. Som kockvin och fördrink bjöds 2006 Kullabygdens Vingård Silex Nangijala. Det är kanske ingen överraskning att ingen lyckades pricka in detta vin blint. Vinet är nämligen svenskt och druvan är Solaris, en korsning av "druvsorten Merzling (som i sin tur är en korsning av Seyve-villard 5276 med korsningen Riesling x Pinot Gris) med Gm 6493 (som i sin tur är en korsning Saperavi Severnyi x Muscat Ottonel)". Solaris är en hybriddruva framtagen för svala klimat, som t.ex. Klagshamn i Skåne. Vinet doftar av liljekonvalj, citrusfrukt och lite äpple. Den fräscha smaken har en fin, lite bitter, syrlighet av grapefrukt. Ett felfritt, läskande vin. Dessa blygsamma ord får anses vara lovord i sammanhanget: med tanke på att i stort sett allt annat svenskt vin vi smakat har befunnit sig snäppet ovan jäst grispiss så är Silex Nangijala en sensation. Det finns ännu hopp för svenska viner.


Till förrätten, jordärtkockspure med serranoskinka, drack vi 1997 Jacquesson & Fils Champagne Avize Grand Cru, en riktigt fin champagne med tjusiga brödtoner, begynnande mognad, fin munkänsla och en lätt friskhet. Mycket bra! Denna 1997:a känns dessutom mer mogen än de 1996:or vi provat.

Huvudrätten, en vedklabbe finaste oxfilé med balsampotatis och örtagårdssås, ackompanjerades av 2004 Waterford The Jem. Vinbär, nässlor, ogräs, cederträ, lite tjärtoner, en ung, pigg, kraftfull, ursnygg bordeauxkopia. Ett av Sydafrikas bästa viner och det här vinet har många år av glädje kvar att ge. Sedan kom nästa vin som var omöjligt att gissa; det är ungefär lika osannolikt som ett svenskt gott vin: 2002 Ridgepoint Wines Nebbiolo. Jo, en kanadensisk Nebbiolo. När druvan väl hade avslöjats så gick det faktiskt att skönja druvkaraktären, men vinet var fortfarande rejält fatigt och jag fick en efterhängsen rå svampton i näsan som jag inte lyckades skaka av mig. Den störde dock inte övriga middagsgäster som uppskattade sin första kanadensiska Nebbiolo. Påfyllnadsvin blev 2004 Buitenverwachting Christine, vilket uppträdde nästan som en lättare miniversion av The Jem. Likheterna var slående, samtidigt som skillnaden i kraft och finess naturligtvis var stor.

Till årets godaste franska chokladtårta (tack G&G) drack vi mer kanadensiskt, nämligen icewine: 2002 Château des Charmes Riesling Icewine Paul Bosc Estate Vineyard.
Det här är en vinklass där Kanada lätt kan tvävla internationellt. Liksom i stort sett alla kanadensiska isviner vi har provar var detta förträffligt; riktigt, riktigt bra.

Fulchampagnen till tolvslaget blev en Launois Pere et Fils Champagne "Cuvée Reserve" Brut Blanc de Blancs Grand Cru. Avståndet till Jacquesson-97:an var stort, men det spelade mindre roll vid denna tidpunkt.

Släpp alla tyglar loss

Året är nästan slut och de senaste vinerna vi skrivit om dracks tragiskt nog i juni. Frankofilen har redan beskrivit det vi känt av under hösten: vinbloggandet har blivit en börda. När vi börjar välja bort det bättre vinet av två möjliga dryckesalternativ för att "det där vinet förmodligen är så pass bra att vi borde skriva om det" och istället dricker det mindre intressanta för att det är mindre "jobb", då är något fel. Vi har därför gradvis dragit ned på skrivandet under hösten och vi får se när vi dricker något som är värt ett inlägg nästa gång.

Wait for it...

Nu! Nu drack vi något som är värt att skriva om igen!

Eller snarare, för snart två veckor sedan, när Josefs och Mirans stora önskeprovning gick av stapeln. Systembolaget i Passagen håller varje år två stora "prestigeprovningar" (eller "giganternas kamp" som de ibland kallas), en på senhösten och en på försommaren. Vi missade tyvärr decembers prestigeprovning, men vi sörjer inte. Skälet till att vi avstod är att vi istället bokade in oss på dessa herrars nyuppfunna önskeprovning. Här fanns inget egentligt tema, utan det speciella med denna provning var att budgeten för första gången skulle vara så väl tilltagen att i stort sett vilka ikonviner som helst skulle kunna provas, kosta vad det kosta ville. Släpp alla tyglar loss, alltså.

Provningen börjar med en smula kaos: det visar sig att sexton biljetter har sålts till provningens fjorton åtråvärda platser. Efter en stunds oroligt flackande blickar och några liter kallsvett så löser det sig ändå, och som grädde på moset uppstår den positiva sidoeffekten att Miran kan springa till kylvalvet och välja ut ytterligare en flaska dyrbart vin till kvällens uppställning. Applåder!

Det blev en både minnesvärd och lärorik kväll. Provningen var helblind med (skulle det visa sig) extremt svårgissade viner. Dessa aristokratiska viner är som kameleonter i glasen; de luktar på ett sätt den första timmen och som något helt annat efter tre timmar i glaset. Vi fick också flera tydliga illustrationer av det ibland helt obegripliga fenomenet vinpoäng och de priser dessa poäng ger upphov till. Vi anger för skojs skull ett poängintervall som innefattar betyg från bl.a. Parker, Tanzer och Wine Spectator vid de viner där de finns tillgängliga. De priser som är angivna får tas med en nypa salt då flera av dessa viner inte går att köpa annat på auktion.

Ett tack ska gå till Per Lindh som hade med sig en riktig kamera med vilken han tog de bilder som jag lånat till denna redogörelse. Låt oss börja:

Innan den egentliga provningen börjar bjuds vi på ett glas champagne med tillhörande (och, hos somliga, ångestframkallande) ankleversnittar. Färgen är guldgul, med ett djup i färgen som tyder på en viss ålder. De friska dofterna är rund fin nötkräm, bröd, citronsockerkaka och en elegant men distinkt ton av vita blommor som jag inte kommer på namnet på. Smaken är tjusigt balanserad, helt sammansmält, med lite citronfromage, mycket uppfriskande. En lång eftersmak med mognadssötma, mycket gott, vinet är perfekt moget nu. Min erfarenhet av mogen champagne är mycket begränsad och jag hakar upp mig på sockerkakan i doften och gissar på 1988 Veuve Cliquot Rare Vintage, trots att det inte är riktigt bekant.

1990 Jacques Selosse Champagne Grand Cru Blanc de Blancs Brut (2,500 kr)

Jag skulle ha släppt kakan och siktat in mig på blommorna. Visst är det med facit i hand typiska Selosse-blommor i doften. Elegant, gott, men dyrt.

Flight 1.

Endast två glas ingår i denna flight. Det första glaset innehåller ett vin med en lätt rubinröd färg med aningen läderton i kanten. Ett äldre vin alltså? Doften är till en början flortunn och elegant, med sofistikerade träfatstoner och nyuppskuren vaniljstång, också lite te, gråaska och syrliga fruktpastiller. Snart växer dock doften både på höjden och bredden: stor frukt visar sig i form av halvjästa mogna körsbär och de finaste jordgubbar på denna jord. Även granskog, julkryddor och lite grön paprika finns i anteckningarna. En underbar, svårbeskriven, komplex, sömlös doft som är mycket svår att släppa med näsan. I munnen är vinet lätt, men ändå intensivt, med polerade tanniner och urfina förföriska syror. Tobak dyker upp i den långa syrliga, lätta, uppfriskande eftersmaken. Provningens första vin skjuter verkligen iväg förväntningarna på resten av denna provning till jonosfären. Suveränt! Perfektion! Ett fantastiskt gott vin!

Det här måste vara ett moget vin; alldeles i början lutar jag mot en tjugoårig bordeaux, men vinet går snart igenom ett otal metamorfoser i glaset och vandrar mer och mer mot Pinot-kryddor och bourgogne. Med tanke på provningens budget: kan det vara en Domaine Romanée-Conti? Thomas var snabbare än mig och var inne på La Tache redan vid första sniffen. Men vilket år? Knappast en tjugoårig bourgogne, men kanske åtta, tio år gammal? 1999?

2004 Domaine de la Romanée-Conti Grands-Echezeaux (2,900 kr)

Min första DRC och det första Mile High Club-märket för kvällen! Vad sa du? 2004?! Det är inte möjligt? Detta vin ska enligt kännarna inte drickas förrän om tio år, "this is very understated for the moment and will definitely require extended cellar time to really open up" är Burghounds dom. Om detta är den slutna varianten av vinet hur ska då inte den öppna vara? Och detta räknas dessutom som ett av DRCs "lesser wines". 91-94 poäng säger vinpressen, Bourgognes poängförbannelse slår till igen. I stort sett alla provningsdeltagare höll detta vin betydligt högre än så. Aubert de Villain är en nästan mytologisk figur, med rätta: DRC är verkligen inte bara en etikett. Detta är ett sagolikt vin.


Glas nummer två är mörkare rött, men inte ogenomskinligt. Doften är ganska sluten, sötlakrits och hallon, fina fattoner, lite smultronglass och apelsinchoklad. Efter ett tag ansluter en mineralton och lite parfym. Vinet är medelfylligt, kryddigt, med ganska snälla, silkiga tanniner (men mer än i föregående vin), bra syra, medellång, ungt. Inte illa, men detta vin släntrar in över mållinjen först när vin nummer ett redan har hunnit att ta av sig skorna och sysslar med stretching. No contest mellan dessa två.

Först är jag inne på en Syrah från ett medelmåttigt år, men efter ett tag blir dofterna allt mer förvirrande. Jag kommer aldrig i närheten av Bourgogne. Jag ger upp.

2005 Domaine de Montille Volnay 1er Cru Taillepieds (760 kr)

Det är bara att konstatera att detta vin är för ungt för att komma till sin rätt (det borde man i och för sig ha kunna sagt om DRCn också). Recensenterna gillar dock detta vin bättre än vad de gillade föregående DRC: 92-95 poäng delas ut. Obegripligt, åtminstone vid denna provning.

Flight 2.

I det första (av fyra) glas i denna flight finns ett riktigt mörkrött vin med svartröda inslag. Doften är stor med härliga trätoner över mörk, rik frukt, bland annat blåbär. Trots detta överflöd känns vinet till en början något slutet och endimensionellt. Efter någon timma är vinet dock vidöppet: härlig tryffel, lakritsrot, kakao och en diskret parfymton blandas med de mörka frukterna. En helt egen doft som jag inte har stött på förut. I munnen har vinet en klotrund munfyllande kropp. Här finns en imponerande, nästan konstnärlig balans i ett intensivt, friskt, energiskt vin, med sprittande syror. Vinet är mycket, mycket långt och supergott. Det känns dock fortfarande som ett ungt vin.

Högklassig Merlot? Kanske en amerikan? En ledtråd ges efter en stund: detta är en bordeaux. Gissningen faller då genast på Petrus, trots att detta naturligtvis är första gången jag dricker detta vin. Den unika doft-och-smak-kombinationen, men ändå på något sätt Merlot, tillsammans med kvällens provningsbudget avgör gissningen.

2001 Pétrus (6,700 kr)

Well, Mile High Club No. 2 för ikväll. Vinet är superbt och jag kan förstå fascinationen över detta vin, det har verkligen en helt egen stil. Priset gör dock att detta vin måste räknas till etikettdrickarnas skara. 95-100 poäng i pressen. Kanske det.

Vin nummer två är svartrött. Den kraftfulla doften innehåller avbrutna ogrässtjälkar, stendamm, en gudomlig lakritsrot, friska trätoner åt cederhållet, mintchoklad och några svarta oliver. Suveränt! Vilken lakritsrot! Vinet bjuder på en mäktig smak med mogna björnbär och svarta vinbär. I början finns här en småaggresiv planka i smaken, men den faller tillbaka och förvandlas till sammetslena tanniner med en lång, lång, uppiggande eftersmak. Inledningsvis har detta vin inte riktigt samma finess som föregående vin, men det lugnar snart ned sig och blir superslipat. Kraft och stil i en beundransvärd kombination. Återigen ett unikt vin.

Cabernet-Merlot-blandning? Jag har hur som helst aldrig druckit något liknande.

1998 Tenuta dell'Ornellaia Masseto (3,500 kr)

100% Merlot! Jag trodde aldrig denna druva kunde uppbringa sådan finess och kraft (sade han efter att just ha druckit Petrus). Detta är den sista riktigt bra Masseton enligt traditionalisterna, senare årgångar är det mer fruktbomb i. Dyrt, men vansinnigt gott. 93-96 poäng är rättvisande.

Vin nummer tre är mörkt rubinrött. Doften: vilket härligt friskt utedass! Ur dasset stiger dämpad men högklassig frukt i ett moget vin, nybakta kakor, fräscha gröna ärtor, rost och blod, tobak, än mer bakkryddor och ett litet, litet ventilgummi. En intressant, komplex doft. Smaken är koncentrerat intensiv, fortfarande rejält sträv, massor med träkrydda, massor med frukt, alltihop med beundransvärd balans. En lång, lysande fin eftersmak av medocfrukt och höstlöv och mitt i vinets kropp finns hela tiden en lysande stråle av friskhet och energi, som kallt stål, en underbar munkänsla!

Mogen bordeaux av högsta klass. Premier cru, vänstra stranden. 10-15 år gammalt?

1995 Château Latour (3,600 kr)

Slottet som aldrig sviker. Jag har druckit tre årgångar av Latour: 1982, 2002 och nu 1995, alla tre har varit helt strålande. Detta är Bordeaux när det är som bäst. 94-96 poäng i pressen vilket är välförtjänt.

Sista vinet i flighten är svartrött med blå inslag. Ur glaset slår sig en enorm, underbar doft fram. En riktig kioskvältare, publiken faller som käglor (inte nödvändigtvis kvällens publik dock). Här bjuds på moccagrädde, rostade fat, blombuketter, fin mörk perfekt mogen frukt, lite jordighet och kanel. Vinet har allt babyhull i behåll och har runda, lena tanniner (Rolland-tanniner?) och massivt med massiv frukt. Ung, ung, ung, stor, överväldigande smak. Härlig att dricka redan nu, men blir faktiskt lite enkelspårigt i längden, särskilt jämfört med de övriga vinerna i flighten. Men allt är relativt: detta är trots allt ett mycket bra vin.

Ungt Merlot-dominerat vin av rang. Amerikanskt i stilen, men kan även vara en bordeaux utsatt för den ökände vinkonsulten Michel Rollands ömma omvårdnad. 2005?

2005 Château Pape Clément (1,400 kr)

Ok. 55% Merlot, 45% Cabernet. 96-100 poäng. Nja. "Probably the greatest Pape-Clement ever made" tycker Parker. Kanske det, jag har inte druckit vinet förut. Och visst är Michel Rolland inblandad i detta slotts produktion. Det går inte att förneka att detta är ett förföriskt, stort vin och det skulle säkert ha sopat banan med övriga viner om dagens provare varit något mindre ärrade. Ikväll når det dock inte särskilt långt i den avslutande omröstningen. Men gott är det.

Flight 3.

Första vinet är ljust rött. En rund välkomnande doft med koncentrerad mörk syrlig frukt, pepparmintig friskhet, stekt äpple, superfin jordgubbssylt med smultron och en fantastisk doft av rönnbärsgele. Den intensiva smaken är sträv, medelfyllig men tät, med inslag av lakrits och än mer mogna äpplen och beundransvärda syror. En varm, mycket lång eftersmak. Mycket tjusigt.

Först är jag ute och cyklar i södra Rhône, men när vinet visar sitt rätta jag efter en timma eller två så bär det av till Piemonte. Lite lurad av provningens budget gissar jag på något stort, typ en Gaja. Åldern svårgissad.

2004 Conterno Fantino Barolo Riserva Sorì Ginestra (560 kr)

Man behöver inte betala stratosfäriska summor för bra vin. Grattis till er som köade till er en flaska av detta vin när det släpptes i höstas. Detta är ett fynd för priset och det tycker även pressen som delar ut 94-96 poäng till Conterno Fantinos vin. Mycket bra, och förvånansvärt tillgängligt redan idag, men så är också italienska 2004:or mycket pålitliga. Vi fick oss en aktuell italiensk årgångslektion av Miran och Josef. Jämfört med det fina 2004 är 2005 en liten dipp (i Piemonte, en större dipp i Toscana), 2006 är lika bra som 2004, och 2007 hyllas som bästa årgången på en generation. Ajaj, vi går en kostsam framtid till mötes.

Nästa vin är mörkare än föregående, men samma färgskala. Doften är kryddig, ganska fatig (nya fat), lite slutet i början. Sedan kommer dofterna på vandrande på led: myrstack, höstbär, rotsaker, vitkål, gummi, kola, alltihop växer upp till en exemplarisk, exotisk Nebbiolo-doft. Till en början mycket strävt, mycket kraftfullt, fin kryddig varm smak, men väl tilltagen lufttid trollar fram silkiga, nästan söta tanniner. Höstlöv och buljong i eftersmaken.

Mycket bra barolo/barbaresco.

2004 Luigi Pira Barolo Vigna Rionda (620 kr)

Återigen ett budgetvin i sammanhanget, med det finns inget budgetartat över smaken. Luigi Pira är en ny producent för min del, men göra vin kan han. 96 poäng av Parker. Detta vin kommer att vara storartat om tio år.

Det tredje glaset ser ut som ett bläckhorn; vinet är svartlila. En enorm doft, både i kraft, bredd och komplexitet: en urstark, överväldigande bukett av alla mörka bär du kan tänka dig, prickig korv, kaffe, kryddpeppar, nejlika, drottningssylt, med sin beståndsdelar tydligt urskiljbara: sötmogna hallon och blåbär av högsta kvalitet. I munnen anfaller vinet med en massiv smakattack med ursinnig, på gränsen till syltig frukt, lagerblad, kryddpeppar, kummin och högsta klassens sötlakrits. Den långa portvinsliknande eftersmaken är fylld med intensiva tjärtoner. Underbart absurt! Perverst, javisst, men med en enastående komplexitet. Detta vin kan vara ett konstverk eller ett missfoster beroende på betraktarens läggning, men det lär inte lämna någon oberörd.

Syrah. Purung elefantiasis-australier?

2005 Clarendon Hills Astralis (2,600 kr)

Ja, en härlig over-the-top-australier, helt klart en acquired taste. Jag visste knappt att det fanns så här dyra australier, om man undantar Grange. Detta är enligt Parker höjden av Syrah; endast Guigal, Chave, Krankl och Ringland kan enligt honom konkurrera i denna klass. Trots sina överdrifter kan jag tänka mig att vinet funkar till höstgrytan kokt på björn, järv och plutonium. 96-99 poäng, för detta är verkligen ett poängernas vin.

Fjärde och sista vinet är bonusvinet som kunde norpas från valvet och snabbdekanteras tack vare överbokningen. Vätskan i glaset är bläckröd och bjuder på en stor doft med vanilj, tjära, gräddig mörk mogen frukt, pepparkaksdeg, rökt kött och andra animaliska toner. Komplext, purungt och förhäxande. Smaken är modern, tjock men frisk, mycket ung, extremt fyllig, får knappt rum i munhålan. Stort, intensivt, maffigt med en härlig lång eftersmak. Detta kan bli något stort om tio, tjugo år.

Merlot-dominerat. Stor bordeaux från högra stranden. Barnarov.

2005 Château Pavie (3,000 kr)

Det mest omstridda vinet i Bordeaux. Detta år var blandningen 70% Merlot, 20% Cabernet Franc och 10% Cabernet Sauvignon. Knappast klassisk bordeaux, men egentligen inte heller extremare än många andra stora, moderna bordeauxer. Imponerande, men jag föredrar mogen Latour, hvergang.


Efter provningen bjöds vi på en söt avslutning. Det ljusgula vinet bjuder på en tydlig Riesling-doft (ingen d'Yquem idag alltså:) med nybakt bröd, botrytis, härliga vita frukter i kandisocker, sansade tropiska inslag; en doft som växer med tiden. I munnen blir vinet än bättre: vilken tjusig fyllighet! Liche, ananas, flerlagrat, mycket saftigt, fin balans mellan sötma och syra. Vinet nästan svävar fritt i munnen, ett litet mästerverk.

Tysk, söt, mycket ung Riesling.

2006 Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Auslese (310 kr för en halva)

Tala om fynd! 99 poäng av Parker. Så högt vill jag inte gå, men detta är rackarns bra, så välgjort.

Efter provningen hölls en omröstning om bästa vin. Det var inga större problem att utse segraren: 2004 Domaine de la Romanée-Conti Grands-Echezeaux vann överlägset med mer än hälften av rösterna, välförtjänt enligt min mening. Lite mer förvånande är tvåan: 2004 Conterno Fantino Barolo Riserva Sorì Ginestra, provningens billigaste rödtjut sparkar stjärt med Petrus och andra storheter. Tätt därefter, på tredjeplats, kom, kanske inte lika otippat, 1995 Château Latour. Tjockvinerna hade svårt att charma kvällens deltagare.

Tack till Josef och Miran för möjligheten att dricka dessa viner. Om man nu fick möjligheten att avnjuta en hel flaska av var och ett av dessa viner i ensam majestät så vore ingen lyckligare än jag.

Gott nytt år!

Än mer

Nu är vi framme vid viner som dracks i juni - det tar sig. Denna gång är det två lite mognare viner som druckits.

1997 La Dame de Montrose (299 kr), andravinet från Château Montrose i St. Estèphe, är mörkrött med tegelkant. Vinet har en stor komplex doft av cederträ, dov mörk frukt, svartvinbärsblad, korint, kryddnejlika, en småkryddig fatton och en härlig buljong fylld med kryddpeppar, sammantaget en ypperlig bordeaux-parfym.

Smaken är mogen, medelfyllig, förvånansvärt fatig med ganska torra tanniner och lite tunt med frukten. Syran är mycket fin och eftersmaken är spännande blodig. Det är dock bara att erkänna att doften är flera storlekar större än smaken, men så var 1997 inte heller ett särskilt bra år i Bordeaux.

1993 Zilliken (Forstmeister Geltz) Saarburger Rausch Riesling Auslese (288 kr) visar upp en fint mogen, bred rieslingdoft med en fin mineralton ("nyregnad småsten"), tydlig petroleum, lite blandade grönsaker och någon tropisk frukt, en blomdoft (från en gul blomma, frågan är bara vad den heter?), färsk svamp och bivax. Smaken är fyllig, lite oljig, nektarfylld. Den långa eftersmaken bjuder på en näve nyskalade hasselnötter. Vi hade nog velat ha lite mer bett i syran, men vinet är mycket smuttvänligt.

Châteauneuf-du-Pape 2005

Här kommer ytterligare en sida malätna smaknotiser från en gammal provning. Temat var denna gång Châteauneuf-du-Pape 2005 och vinerna luftades i en timma eller två innan provningen. Provningen var halvblind; vi visste vilka viner som bjöds, men inte vilket som fanns i vilket glas. Alla fyra rödviner var storslagna, men eftersom det gått några månader har minnet bleknat och jag får förlita mig på mina något torra anteckningar.


I första glaset doftar det av murriga, mörka bär, bland annat några maraschinokörsbär. Pepparkakor är också en av de första ingredienser som vi finner i doften. Snart följer köttbuljong med lagerblad, fina torkade kryddor, en mörk chokladton och en liten gödselstack. En rik doft, men ändå något sluten, här finns mer som inte kommer fram än. Smaken har en kärna av koncentrerade bär, mycket fyllig men ändå frisk och ren. Syran är vibrerande kraftfull, i bra balans med frukt och tanniner. I den ganska eldiga och långa eftersmaken finns kaffekola som en knorr på slutet. Facit: 2005 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape (405 kr).

Vin nummer två har en ljuvlig doft med söta mörka körsbär i likör, smörkola, aningen mynta, nylagd asfalt, nötter och torkad ljung. (Med facit i hand: vi fann helt klart mer nyanser vid detta tillfälle än när vi drack det för första gången, någon månad tidigare. Kanske har den längre luftningen gjort sitt?) Smaken är stor, munfyllande, men ändå harmonisk. Vinet är ungt (liksom alla viner i denna provning) och har en hel del tuffa tanniner att bjuda på, men inget man inte står ut med när vinet är så här gott. Även här är eftersmaken ganska eldig, än mer så än i första vinet, men denna gång med ett inslag av torkad frukt i svansen. Andra vinet visar sig vara 2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé (257 kr), lillebror i detta sällskap.

Ur tredje glaset skjuter en härlig, stor, nej, enorm doft med explosioner av rena bär och rik köttbuljong. Doftparaden fortsätter med mer tid i glaset: stekt bacon, nysvarvat trä, smörkola, mintpastill, bastubänk, torkad frukt, granskog, afrikanskt bush-te och ett välanvänt, men avlägset, omklädningsrum. Kraft, renhet och komplexitet på högsta nivå. Vinet är en smakbomb: vi anfalls av koncentrerade mörka bär, mörk choklad, vass saltlakrits, en livlig syra, rejält med kromade tanniner och en lång, imponerande frisk eftersmak. Ett fantastiskt vin. Facit? 2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure (432 kr). Vad kan man säga? Här är ett vin som verkligen lever upp till sitt rykte.

Det sista glaset bjuder på en superfin doft med blåbär och "plorsbär" omslingrat av toner från rökt kött och hallonkaramell. Denna doft är bredare, dovare än föregående doft, mer läder- och tobaksinslag. Snart kommer träkryddor med en finstämd fatkola, en soluppvärmd myrstack på ett barrskogsgolv och, sist men inte minst, frisk stensöta (Aha! Pégaü, månntro?). Smaken är
djup, kompakt fruktig, dock ungdomligt minerad med massiva, obarmhärtiga tanniner. Syrorna bygger upp en kraftfull, penetrerande helhet och alltihop avslutas med en extremt uthållig, syrlig eftersmak. Storartat! Jodå, detta var 2005 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée (440 kr). En purung jätte.

En samling mycket bra viner, viner som alla blev än bättre när maten kom fram på bordet, inte oväntat då de alla befinner sig i en ganska tuff ungdomsfas. En omröstning om provningens bästa vin (som hölls innan facit var avslöjat) gav oavgjort: 3 - 3 mellan Pégaü - Pure. Båda vinerna är fantastiska, och vilket av vinerna man föredrar hänger mest ihop med om man uppskattar klassisk CdP (Pégaü) eller modern CdP (Pure) mest.

Efter maten öppnade vi ett gammalt sött vin från Anjou.


1983 Domaine Touchais Anjou Blanc Réserve du Fondateur (129 kr) doftar av mandarin, ananas, champinjon och lite vått ylle. Smaken är fullt mogen, ännu frisk, med inslag av torkad frukt, nötter och liten funkig kryddighet ("mögelost"). Ganska långt, men kanske inte helt balanserad. Detta är en enklare variant av Moulin Touchais, inte lika bra som originalet, men det finns inte heller många 25-åriga viner som säljs för en dryg hundring.

Mer från anteckningsboken

Mer (numera ur)gamla anteckningar i korthet:

2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé (257 kr) bjuder på en urtjusig penetrerande doft med mörk kraftfull frukt, mörk choklad, torr ljung och köttbuljong. Smaken är harmonisk, finstämd, "smäcker", fulladdad men inte överdriven. Vinet är ungt, men tanninerna är inte överdrivet stygga och faten är diskreta. Eftersmaken förgylls av mången torkad frukt, ett mycket bra vin. Ska vi hitta något att hacka på så är det eldigheten, i dagsläget tycket vi att alkoholen sticker ut en aning för mycket.


När vi öppnar den sista flaskan 1999 Château Batailley (359 kr) så fladdrar först ett otvättat poolfilter förbi, men det försvinner snabbt in i bakgrunden och ersätts av stendammiga svarta vinbär, murket trä ("blyertspenna funnen ombord på Vasa"), teblad, nejlika och lite buljongig tomatpuré, sammantaget något som kan kännas igen som en bordeaux med några år på nacken. Vinet är ganska lätt och väl moget. Inte mycket tannin finns kvar, men syrorna lever. Mittsmaken är dock lite tom och allt som allt hade vi hoppats på mer från detta vin.

2005 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut (169 kr) har en frisk, ljus doft med citrus, melon och brioche, samt en liten, liten blöt lovikavante. Smaken är fruktigt god, läskande, ung med klös, men ändå inte med riktigt så höga syror som väntat. En bra, men ännu outvecklad bas-chablis.
2005 La Spinetta (Rivetti) Barbera d'Asti Superiore (Bionzo) (315 kr) är blålila och doftar kraftfullt av krossade krösbär, cassis på gränsen till likör, nybakt blåbärspaj, en salt sjöbris och en mjuk pepparkaka. Förföriskt för många, men absolut inte ett vin som passar alla.


Smaken är fyllig, sötfatig och kryddig med en kraftig syra som åtföljs av en bitterhet från körsbärnskärnor. Vinet är eldigt och ungt och inga tuffa tanniner märks. Publikt och gott. Det skulle vara kul att få smaka detta vin i sin ålderdom. Vad jag kan minnas har vi av någon anledning alltid druckit Bionzis barberor mer eller mindre omgående.

Fafner möter Sine Qua Non

Det krävdes uppenbarligen något extraordinärt för att väcka Drucket ur sin långa sommardvala. Lördagens middag var extraordinär. Ergo, Drucket uppvisar idag svaga, sömndruckna livstecken, likt en ovillig Fafner väckt av völsungen Siegfrieds lockande horn: Wer stört mir den Schlaf? Inte Siegfried, men väl Manfred. Manfred Krankl.

Men låt oss ta saker i rätt ordning: som brukligt vid dessa vinbjudningar hos J&K börjar vi med lite champagnemingel.

1996 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut La Grande Dame är guldgul och har en intensiv äppelfruktig, brödig och klar champagnedoft med lite tjusig smörkola inblandat. Smaken är rejäl, rik, lite mandlig, munfyllande, och lång. Damen är fint mogen men fortfarande begåvad med syror som lär hålla henne vid god vigör i ett eller två decennier till.

Champagnerna blir dessvärre alltid lite styvmoderligt behandlade vid dessa middagar då minglandet förhindrar mer idogt antecknande.

Efter champagnen serveras fyra luftade rödviner ur varsin karaff, idel kalifornier, till de suktande middagsgästerna. Maten består av en lasagne täckt med parmaskinka och efteråt en päronpaj med ett storartat marängtäckte. Inget av kvällens rödviner återfinns tyvärr i Systembolagets sortiment.

Först ut är 2002 Chateau Montelena Cabernet Sauvignon The Montelena Estate ($75 när det begav sig, $200 idag). Ur glaset kommer mörka murriga svarta vinbär, ekfatstoner, en dust av torr jord, lite grön banan (inte alls oangenäm) och en gnutta mint bakgrunden; en mycket amerikansk, ren cabernet-doft. Vinet är fylligt, fatigt och ganska eldigt med en rik, stilig smak. En långlivad syra hänger med i den kryddiga eftersmaken. I smaken finns även en hel del rotfrukter. Vinet är ungt och eken är ännu lite väl dominerande, men det är en tjusig ek, ingen vaniljbomb här inte. Summa summarum: ett välgjort, matvänligt, friskt och livligt vin som faktiskt kommer från ett tvättäkta stenslott i de kalifornska skogarna.

Doften från 2005 Pahlmeyer Jayson ($55) är inte lika självklar: här finns körsbär, plommon och röda bär med massor av nejlika, träkryddor och sötlakrits, plus lite grönt ogräs, lite jord, och ett friskt inslag från ett nyskalat äpple. Druvorna i detta vin är vid serveringstillfället okända; intrycken är lite vaga, lite luddiga i kanten och en initierad gissning blir därför Merlot (vilka fördomar!), vilket visar sig vara rätt. (73% Merlot, 19% Cabernet Sauvignon, 6% Cabernet Franc, 1.5% Petit Verdot, 0.5% Malbec). Smaken är vitpepprig, saftig, lagom sträv, matvänlig och god. Ett litet överslag i syran, något som säkert mildras med lagring, drar dock ned slutomdömet något för min del.

Tredje glaset innehåller 2004 Robert Keenan Winery Cabernet Sauvignon Reserve Spring Mountain District ($90) och stordoftar av vinbär, tobak, ceder, moccagrädde, träkol, choklad och en hel näve djungelvrål (eller turkisk peppar som några insisterar på att kalla denna doft). Tung cabernet-knockout alltså. Vinet är ännu tungkrullande strävt, extremt fylligt och begåvat med en mycket lång kryddig eftersmak. En imponerande ungdom full av liv och framtidshopp.

Tre bra viner, svårt att utse en vinnare bland dessa. Montelena är mycket bra idag, men jag gissar att Keenan är vinet med störst framtidspotential.

Så var vi då framme vid sista glaset, Siegfrieds horn, kvällens höjdpunkt och syfte:

2005 Sine Qua Non Syrah Atlantis Fe203 1b ($115 om du är polare med Manfred, annars ligger dagspriset runt $800). Vinet har har en mörkröd, viskös, nästan tjock färg. Ur glaset kliver en jätte; en kraftfull, stilren, storslagen, himmelsk doftkör som i flera harmoniserande stämmor sjunger "Que Syrah, Syrah!"

Luktorganen fylls av en alpluftsfrisk virvelvind av bär - det är björnbären som står i främsta ledet - berikad med en komplex, men återhållen träkryddskompott insvept i ett lent gräddigt bolster av ekfatskomponenter, en underbar kombination som man bara inte vill sluta dra in i näsan, om och om och om igen. Bärdofterna är så klara och kärnfulla att man inbillar sig att källan måste vara Platons idealbild av bär. Elixirets recept lyder 93% Syrah, 5% Grenache och 2% Viognier, allt sammansvetsat i franska fat. Fler dofter ansluter snart efter bärens förtrupp: svett trä, torkade örter, lakritsrot, en kakafoni av rotfrukter, och några animaliska toner som ännu bara är i sin linda. En förhäxande doft, och en doft som absolut kan förknippas med någon fransk mästares vin från norra Rhône.

Smaken har en nästan overklig munfyllande intensitet samtidigt som balansen är perfekt, här finns inget tjockt eller överdrivet, alla smakinslag är i total harmoni. Efter den initiala smakexplosionen kommer en makalöst lång eftersmak kryddad med syra, frukt och några rostade kaffebönor. De 15,3 procenten alkohol och de säkert inte oansenliga tanninerna är så tjusigt invävda i den silkeslena, eleganta helheten att vi bara bockar, bugar och njuter. Manfred Krankl har här skapat ett mästerverk och förmodligen är detta den bästa Syrah jag någonsin druckit.

Vinet är ungt, kanske kan ålder ge något mer, men att det skulle kunna bli så enormt mycket bättre är svårt att tro. Möjligtvis kan det bli annorlunda, men vinet är som sagt storslaget redan idag. "Essensen av Syrah" må låta som en kliché men här är det mitt i prick, och vi tackar J&K för möjligheten att få smaka på detta makalösa vin (och tack till T för de övriga vinerna som inte heller gick av för hackor).

Det är naturligtvis oundvikligt att Mordors da Capo denna kväll fick sig en svår konkurrent till titeln "Årets bästa vin". Efter middagen bönade och bad vi på våra bara knän, men, tyvärr, värden höll inte med om att det var läge att rusa ned i källaren efter en flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo för att genom en parallellprovning - i vetenskapens namn - få avgöra saken. Nåja, man kan inte få allt. Vi får se vilken av dessa giganter som etsat sig djupast i våra vinminnen vid årets slut.

Rensning av anteckningsboken

De obloggade vinerna tynger anteckningsboken så här kommer några kortisar. Först ut är 2000 Château Bernadotte (199 kr) en Haut-Médoc med samma ägare som Pichon-Lalande. Doften är klar och fruktig med ett tydligt inslag av romtopf i torv och björnklister (från en grön burk). Här finns begynnande mognadstoner men ännu inget som kan kallas gammalt. Smaken är väl sammansmält, ganska lätt men med en livlig glöd i eftersmaken. Här finns inte särskilt mycket tanniner och syran är aningen vek men detta är ändock ett trevligt matvin. Detta var tredje och sista flaskan för vår del. Har man flaskor kvar av detta så tål det säkert ett par år till i källaren, men jag tvivlar på att mer tid kommer att förbättra vinet.

Bastarden 2004 Zind-Humbrecht Zind (149 kr), en "förbjuden" Chardonnay från Alsace är en återkommande favorit och den håller fanan högt även denna gång: färgen är guldgul, som en ljus sauternes, och en beundransvärt fin doft av gula päron, citrusskal, smörkola med ett inslag av brynt smör (med aningens ton av smörsyra) kommer ur glaset. I munnen är vinet fortfarande lite spritsigt, med fin frukt, bra kropp och en tjusig balans. Syran är hög och läskande. Mer Chardonnay från Alsace, tack! Vinet innehåller även lite Pinot Auxerrois, och eventuellt Pinot Blanc och/eller Pinot Gris. Källorna på nätet är lite förvirrande, men gott är det hur som helst.
Sedan två mycket olika italienare. Först 2000 Gigi Rosso Barolo Arione (254 kr). Vinet är klarrött med en tydlig tegelkant. Ur glaset kommer torkade tobaksblad - det luktar verkligen som en otänd cigarr - körsbär, knäckiga fattoner, svedda träpinnar, skållad mandel, kokt rödbeta och en höskulle i ett stall, en fascinerande och träfatig, men inte överfatad, barolodoft. Smaken är ganska lätt, fortfarande rejält sträv och med en busig syra. Därefter en lång eftersmak med en lite matvänlig bitterhet. Vinet sköljer ner pastan med lätthet, men doften är helt klart större än smaken. Detta är inte ett av de stora vinerna från Barolo, men det är ändå en klar förbättring jämfört med förra flaskan vi drack. Det behöver väl knappast sägas, men barolo vinner på lagring.

En 2005 Piaggia Carmignano Il Sasso (229 kr) slank också ner, tyvärr utan anteckningsboken framme. Det är en modern, fyllig, strömlinjeformad och god toskanare, men den är också ganska anonym; vi minns inte mycket av vinet så här i efterhand. Förhoppningsvis utvecklas det till ett intressantare vin med åldern.

2006 Remi Jobard på Grappe

Remi Jobards alster var de som ledde in mig på de vita bourgognernas bana, läskande, smakrika, rena. Den 25/4 besökte han, ledsagad av Anna Wahlberg från Quid Vis Vin, Grappe och naturligtvis tog jag och Johan tog tillfället i akt att med en liten skara om sådär tio personer avsmaka 2006 års alster. Fem viner hade aviserats, men det blev sju till slut. (Alla dessa släpps på Systembolaget i Augusti.) Alla viner buteljerades tydligen nu i mars, och vad vi drack hade luftats tidigare under dagen. Jag var tyvärr en aning förkyld i vanlig ordning, så noterna kan vara en aning knapphändiga. Oattribuerade citat kommer från Jobard.

The master.

2006 Remi Jobard Bourgogne Blanc. "En mini-meursault, alla ingående druvor hade hämtats från vingårdar angränsande Meursault." Mindre ny ek än tidigare år, 10% istället för 20%, men vinerna fick vila längre på fat, förlängt från 12 till 18 månader. (Jag kan inte så här i efterhand se i mina anteckningar om detta endast gällde detta vin, men jag tror inte det.) Detta var faktiskt ett av de mer tillgängliga vinerna, och en mycket trevlig överraskning. Doft av päron; initialt var smaken tunn men den intensifierades efter en kort stund i munnen och lämnade snarast en pepprighet. ("Kautschuk" sa Johan bestämt. Jag stirrade häpet, men han kan ha haft rätt.) Den bästa bourgogne blanc jag kan påminna mig ha smakat.

2006 Remi Jobard Sous La Velle. Som Bourgogne Blanc ovan, men mer distinkt; päron, citrus, vanilj, mineral, blyertspenna, pepprig eftersmak.

2006 Remi Jobard Le Luraule. (Premiär i Sverige i Augusti.) Sötare doft, mer åt krusbär eller melon; nötig eftersmak, sten, mindre pepprig. Dessutom mindre syror än man kanske är van vid. Längre avslutning, mer kraftfull.

2006 Remi Jobard Les Chevalieres. Djupare och mer komplex doft. "Skulle kunna kallas Vieille Vignes; mer mineralitet, svårare att dricka ungt." Aningen motsträvig syra, mycket gott; syrligare, tätare, fetare än de tidigare. Återigen lätt pepprig eftersmak.

2006 Remi Jobard Le Poruzot-Dessus Premier Cru. (Detta är det första av vinerna som Jobard själv provar, vad jag kan se.) "Strikt, konservativt, rakt; knutet, behöver tid." Jag höll med om detta. Kalk, och efter en stund dök den där sötare frukten upp igen.

2006 Remi Jobard Les Genevrieres Premier Cru. Aningen dämpat, oförlöst. Syrligare och rundare. "Större i smaken, elegant avslutning." Jag håller definitivt med. Dock kände man fortfarande av en liten gnutta svavel.

2006 Remi Jobard Les Charmes Premier Cru. Än fetare; nötig eftersmak; tätast av de vi smakade. "Mest attack av Premier Cruerna, längst avslutning." Initialt slutet, men efter en stund kom det fram smörkolatoner och smält smör.

Sammantaget var alla vinerna ovan variationer på ett eller ett par teman, och turligt nog för mig i en stil jag tycker om. De övriga provningsdeltagarna verkade mycket nöjda, så jag var nog inte ensam. Tack vare den eviga förkylningen var det en smula svårt för mig att säga, men idag är nog de större vinerna aningen för slutna för att komma helt till sin rätt. Vinköparen är dock van att vänta. (Jag ska inte försöka mig på att gissa hur länge i detta fall; om jag ska extrapolera från tidigare årgångar hos Burghound så borde PC troligen drickas från 2012+.) Mina favoriter var Les Chevalieres, Les Genevrieres och Les Charmes, med ett extra plustecken vid Jobards lättillgängliga Bourgogne Blanc.

(Foton av Johan. I en ofrivillig homage till Twin Peaks syns författaren vid bordets slut.)

Ännu mera aprilviner

2004 Paolo Scavino Corale (240 kr) är Scavinos försök att locka till sig nya vinkonsumenter som kanske har svårt att förstå charmen med en torr, ung, tanninmonstruös, dyr och kompromisslös barolo från samme producent. Det hemliga receptet i Corale heter 60% Nebbiolo, 30% Barbera och 10% Cabernet Sauvignon. Funkar det?
Ur glaset kommer en stor, svåremotståndlig doft av körsbär, buljong, mandelmassefat, kaffe, torkad frukt och mjuk pepparkaka. Härligt. Vinet är rejält fylligt men mycket lättdrucket, med en precis lagom mängd med piedmontesisk syra och tanniner för att varken skrämma bort nybörjaren eller Scavino-fansen. Vinet är mycket gott och helt drickfärdigt trots sin ungdom. Jag tror Scavino är ganska nöjd med detta vin: inte ens den mest oskuldsfulla gom kan motstå Nebbiolo i denna skepnad.

Wirra Wirra är, tillsammans med d'Arenberg och Mitolo, en av de bästa producenterna i australiens McLaren Vale. Vi har haft en enstaka flaska 2002 Wirra Wirra Shiraz RSW (335 kr) liggande några år och nu är det dags att smaka. Vinet inleder med att kasta upp ett spjut av blåbär och vanilj i näsan på oss. Denna våldsamma och enkelspåriga attack avklingar dock snabbt, för att släppa fram allsköns dofter: friska skogsbär - fortfarande blåbär, men också stora härliga björnbär - träkryddor, läder, smält mjölkchoklad, lakrits, enbär och granris, och, ja, det ska erkännas, en liten vispgräddig hallontårta som lömskt smyger sig in i doften (hatad av vissa, älskad av andra), men den är mycket liten, snarare en bakelse än en tårta, och dominerar inte på något sätt. Efter en stund tillkommer en animalisk komponent: grillade revbensspjäll. Så väsensskilt från en fransk Syrah, men ändå så storartat, på sitt eget mycket australiska och hedonistiska shiraz-sätt.

Smaken är fyllig, maffig, saftig och ganska vaniljfatig (RSW tillbringar 18 månader på nya fat). Här finns en fin svartvinbärsinspirerad syra som balanserar upp den solmogna frukten, och en begynnande mognad har rundat av tanninerna till en tjusig, sammansmält helhet. Hela paketet binds ihop med en lång, kryddig, ganska eldig eftersmak. "Visst är det lite vulgärt, men jösses vad gott" var en kommentar.

Till en fiskgratäng dracks en 2006 Louis Jadot Bourgogne Blanc Couvent des Jacobins (106 kr). Vinet doftar pommac, citrus, lime och en nypa mineraler. Smaken är lätt, lite blommig, frisk, god och välbalanserad med en finlemmad syra. Ännu en bra årgång av detta vin. Det får helt klart godkänt för en hundring och vi kan konstatera att det även funkar till ostbågar.

Mer aprilviner

Vi missade Vinordic (se Frankofilen, Nettare e gioia och Finare Vinare för en grundlig och tungutmattande genomgång) och får nöja oss med att ösa ut mer obloggat från anteckningsboken.

Ett tips från personalen på Regeringsgatan 44 fick oss att prova en Riesling från Rheingau med ett riktigt långt namn, 2006 Weingut Robert Weil Kiedricher Gräfenberg Riesling Erstes Gewächs (399 kr). Vi korkar upp redan samma kväll (i stället för att låta det mogna i en sådär fem, tio år som man egentligen borde med detta vin). Doften är, som väntat, ännu lite sluten men samtidigt mycket tjusig, med mogen grapefrukt och nötter, mångfacetterade mineraler och några sötfatiga, nästan animaliska toner. Smaken är djup och rik med ett helt knippe unga, tungomslingrande spritsiga syror i bagaget. En matvänlig, nästan lite pepprig bitterhet följer i den långa, intensiva eftersmaken. Vinet spretar en del idag, det fortfarande på tok för ungt, men de turboladdade syrorna tillsammans med den koncentrerade smakrikedomen talar för att det här vinet har framtiden framför sig.

Léon Barrals viner var favoriterna på Languedoc-provningen i höstas. Deras 2004 Domaine Léon Barral Faugères Jadis (199 kr) som nyligen släpptes på SB består av 50% Carignan, 40% Syrah och 10% Grenache, vilket är kul eftersom jag sökt efter bra viner gjorda på just Carignan ett tag nu.

Vinet har en inbjudande doft av tranbär, blåbär och andra skogsbär, eteriska träkryddor tillsammans med örtkryddor, tomatmarmelad, fräsch mandelmassa och en salmiakton. En vidöppen och helt egen doft. I munnen är vinet medelfylligt, nästan hallonsaftigt (men inte alls sött), bärigt och friskt, med fräscha gröna örter och precis lagom med syra. Vinet är mycket välbalanserat, ett härligt drickbart och extremt användbart vin. Den av oss alltför sällan druckna druvan Carignan gör att detta vin känns nytt och spännande, och om detta är det nya Languedocs karaktär så har regionen en lysande framtid framför sig.

Vi har även druckit en flaska 2005 Olivier Leflaive Bourgogne Cuvée Margot (119 kr), ett vin med en skir vinbärig Pinot-doft och en gnutta rostade fat. Smaken är lätt, okomplicerad men balanserad och läskande; ett bra år och en bra bourgogne för pengarna. En flaska 2006 Labouré-Roi Bourgogne (89 kr) hamnade i Bouef Bourguignonnen. Labouré-Roin är en felfri, men helt och hållet anonym bourgogne. De extra tiorna ger verkligen valuta för pengarna när vi jämför dessa två viner.

Rhône vs Rhône

Förra lördagen blev vi hastigt och lustigt bortbjudna och det fanns inte tid att ta sig hem och gräva i vinkällaren för att hitta lämpliga middagsviner att bidra med, utan det fick bli vad som fanns i närmsta Systembolagsbutik. Rostade grönsaker och grillat nötkött gjorde att valet föll på två viner från Rhône, ett från norra och ett från södra. Vi tog inga anteckningar vid middagen men drack vinerna parallellt till maten vilket var intressant.

I början av middagen var det helt klart 2005 Delas Frères Crozes-Hermitage Les Launes (138 kr) som tog täten med sin öppna, hallon- och lakritsfyllda, friska syrah-doft. Smaken är lättgillad, frisk och medelfyllig, men jag saknar lite syra och den är inte särskilt lång, ungefär vad som kan förväntas i denna prisklass. Vi har lagt undan någon flaska av detta vin för framtiden, men jag frågar mig efter detta smakprov om det verkligen är ett lagringsvin?

I glaset intill inleder det andra vinet, en 2005 Domaine Santa Duc Gigondas Cuvée Tradition (175 kr), middagen med att vara alldeles tyst och tjurigt, det doftar mest mandliga fat. Men efter en timma i glaset börjar det hända saker. Frukt (körsbär, björnbär), kryddor (nejlika, lagerblad och massor med vitpeppar!) och lite läder har slagit sig upp genom ekytan och smaken har gått från stumma tanniner till en fyllig, smakrik, fortfarande ganska fatig, men också en bärig och matvänlig upplevelse. Detta vin bör uppenbarligen lagras i några år för att komma till sin rätt, men med luft och lite tålamod går det att njuta av redan idag.

Aprilviner

Det blir mer och mer skuldkänslor varje gång jag slår upp anteckningsboken och ser sida upp och sida ner med obloggade smakanteckningar. I de inlägg som följer finns inget tema alls, här gäller det bara att skriva av sig och det är kronologi som gäller snarare än geografi.

Côtes du Ventoux i södre Rhône är för vår del en mestadels outforskad region, men det är alltid spännande att prova något nytt. 2004 Château Pesquié Côtes du Ventoux Quintessence (166 kr) doftar mogna mörka bär, grusväg, en mazarin från ekfaten, sötlakrits, diverse bakkryddor och, svävande över alltihop, en fräsch blombukett som någon har slängt med i glaset. Smaken är djup och fyllig, lite sötfruktig, men fint balanserad, vinös snarare än syltig, med bra längd. De lagom tilltagna men matvänliga tanninerna matchar väl den köttbit med potatisgratäng som vi äter till. Vinet känns drickfärdigt.

Som Frankofilen påpekar är smaken knappast typiskt sydrhônsk, och vi kan bara hålla med om att Finca Sandoval och Spanien är en bra association, vilket i och för sig inte är en dålig jämförelse för ett vin under två hundralappar. Slutömdöme: inget himlastormande men ett utmärkt matvin för pengarna.

Vår sista flaska 2003 Tokara Red (232 kr) har också gått åt. Denna sydafrikanska bordeaux-blandning doftar svarta vinbärsblad, blyertpenna av ceder, lakritsrot, tjärsten, choklad och lite mull. Den friska, saftiga smaken har en härlig bärig kärna, men är samtidigt både sträv och syrlig med en liten kryddig bitterhet i eftersmaken.

Det är ganska precis ett år sedan vi drack den förra flaskan av detta vin och åldern har inte varit av ondo; lite av den sprudlande friskheten har bytts ut mot ökad komplexitet vilket gör vinet ännu lite bättre. Vi ger vinet klart godkänt och kommer att följa Tokaras viner även i framtiden.

Det känns som om det var oändligt länge sedan vi drack ett tyskt vin ur en av de runda, platta Bocksbeutel-flaskorna (tydligen uppkallade efter en getpung). Ett rekommenderat vin från Franken, 2006 Horst Sauer Escherndorfer Lump Riesling Trocken Großes Gewächs (269 kr) gör att vi får bekanta oss med denna flaskform igen.

I glaset får vi en doft av söta päron, fläderblom, nässlor, mineraler och mandel; "det luktar Tyskland (Obs: inte Ruhr)" är en kommentar. Vinet är smakrikt och lite spritsigt med en smak fylld med rieslingfrukt, björklöv och gröna druvor. Vinet är härligt balanserat, friskt och lent. En skiva honungsmelon tittar fram i långa eftersmaken. När temperaturen i glaset stiger får vi underligt nog tydliga muscat-vibbar i huvudet och när glaset har nått närapå rumstemperatur börjar vinet falla sönder i sina beståndsdelar. Så: en mycket trevlig, och ganska annorlunda Riseling, som bör drickas väl kyld. Varför inte som aperitif, så som Finare Vinare föreslår.

Bring-your-own-bottle to Mordor

Sällan har väl ett samlingsinlägg känts så påvert som detta. Alla viner som dracks denna kväll förtjänar verkligen ett eget inlägg, men vi ska med ett plan söderut och tiden är knapp. I korthet är detta vad som utspelade sig under Långfredagen:

J&K bjuder på påskmiddag där alla middagsgäster bidrar med en "riktigt bra" flaska vin. Och bra vin blev det. Den på gränsen till skamlösa samling flaskor som ställdes fram på bordet såg minst sagt lovande ut. Ord som "prisvärdhet" är anatema i dessa sammanhang; låt oss redan nu konstatera att alla viner var mycket goda oberoende av vad de kostade. Låt oss börja.

Medan värden svettas över spisen med de sista detaljerna till förrätten vänder gästerna förväntansfullt blickarna mot en välkyld flaska med gammal fin champagne, en 1990 Salon Champagne Brut Blanc de Blancs (2,225 kr).

Den gyllengula drycken har mikroskopiska bubblor och doftar av mogna röda och gula källaräpplen, lite citronskal och apelsin, kanel och kakaopulver, och efter en stund i glaset, några fina sherrytoner. När vi dricker fylls munnen av en strålande fin, krämig mousse och en rik smak med en fortfarande livlig syra, trots sjutton år i flaskan. I smaken finns fler citrusnyanser, en kaffeton och lite knäckebröd och det hela avslutas av en lång, äpplig eftersmak. Vinet utvecklas vidare i glaset under någon timma, men syrorna börjar så småningom tappa lite i intensitet då ålder och luft tar ut sin rätt i de sista slurkarna. En riktigt bra och fullmogen champagne, serverad med diverse snittar, har därmed inlett kvällen.

Samma vita druva, men i en helt annan tappning, följer oss till förrätten, sparris med hollandaisesås. Vi dekanterar en flaska 2004 Giaconda Chardonnay (894 kr), ett av Australiens mest hyllade Chardonnay-viner. Produktionen är mycket liten och kännarna jämför detta vin med de största vita vinerna från Bourgogne; Parker tycker det smakar som en Grand Cru från Puligny-Montrachet, Tanzer jämför med en riktigt fin Corton-Charlemange. Vad tycker vi då?

Vinet är färgat som gult hö och har en stor, komplex doftblandning med både fat och frukt. Vi sitter länge och luktar på hur citronfromage och gräddig vanlijsås blandas med fina rökslingor, fläsksvål, nötter, melon, fräscha gröna örter - bland annat smörgåskrasse - och fantastiskt tjusiga mineraltoner. Helt plötsligt tittar dessutom en näve himmelska popcorn fram i doften. Vinet är mycket smakrikt med breda, djupa, fatavrundade citrustoner och en ingrediens som bäst beskrivs som krusbärsjuice. Kroppen är välsvarvad, stabil och underbart balanserad; vinet är lent i munnen samtidigt som det har storartade syror. Hela paketet avslutas med en lång svans av smörkola och nektar. Emellanåt blixtrar det till av guld i smaken, ett metalliskt syrligt glimmande. Strålande bra! Jag lovade att inte nämna prisvärdhet i detta inlägg, men jämfört med Giacondas gelikar från Bourgogne är detta faktiskt ett riktigt billigt vin.

Till huvudrätten, lammfilé med svamprisotto, tar vi fram det första röda vinet för kvällen, en kalifornier, 1996 Robert Mondavi Winery Cabernet Sauvignon Reserve (~1,000 kr). Detta är en pålitlig prestige-cuvée från Mondavi från en bra årgång som borde vara mer eller mindre fullmogen. Vi provar:

Doften inleder med massor av cassis och ceder, närapå en hel cigarrlåda. Därefter kommer fatvanilj (från franska fat), rotsaksbuljong, granbarr, diverse torkade örter och lakritsrot. Den kryddiga, mogna doften avslutas med en tydlig blod- och järnton. Det här kunde ha varit en mogen Pauillac! Smaken är medelfyllig och kryddig med en kärna av vinbärsfrukt och chokladdoppade påskkycklingar av mandelmassa. Vinet är helt moget, tanninerna är dämpade och helt integrerade; vinet är mycket drickbart och passar utmärkt till lammet. Mycket gott. Om vi letar efter svagheter att eliminera, så skulle lite mer intensitet och längd i avslutningen göra vinet än bättre.

Nästa vin.

Så sitter vi då där, med en klockren parkersk 100-poängare framför oss, en skräckinjagande flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo (~3,000 kr). Skyll denna excess på den rosenkindade Nettare e gioia och hans hyllning till detta vin, med tungvrickande dansösliknelser och allt. Våra svaga sinnen kunde inte stå emot hans entusiasm; vi var helt enkelt tvungna att skaffa detta vin. En butik i Danmark blev räddningen.

Cuvée da Capo är Domaine du Pégaüs allra mest extrema inkarnation av Châteauneuf-du-Pape. I huvudsak består vinet av Grenache från uråldriga stockar, men det innehåller juice från hela tretton druvsorter. Hela tillverkningsprocessen är naturligtvis helt kompromisslös och när Sauron blir sugen på ett glas rött, skickar han helt säkert ner sin orc-sommelier i Barad-dûrs mörka källare efter en flaska Cuvée da Capo. Se bara på etiketten:

Det bläckröda vinet har varit dekanterat i närmare två timmar när vi påbörjar vår andaktsfulla provsmakning, och en hel del initial stallighet har därför luftats bort när vi väl börjar dricka. Ur glaset stiger en kvast av stora aromer: blåbär, björnbär, körsbär, en kompakt vägg av mörk frukt, men samtidigt en friskhet ("polkagrisglass") som lättar upp. Det kommer mera: köttbuljong, vitpeppar, tobak, torkade plommon och dadlar, skogsmossa och kryddnejlika. Och, helt plötsligt, de himmelska popcornen! Igen!

Vi smakar: vinet är intensivt, mycket fylligt och enormt smakrikt med blåbär, plommon på väg mot katrinplommon, mera kryddor och frukt. Det är svårt att tro att vinet håller minst 16% (15.5% enligt flaskan, men detta är säkerligen en underdrift). Ingen störande alkohol tränger igenom smakkaskaderna. Inte heller de enorma mängderna tannin stör, de vävs in i den kraftfulla helheten. Efter en stund tornar en bekant men svårplacerad smak upp sig, lite sötsyrlig och jordig. Vad är det? Jag har det på tungan... När jag till slut inser vad det är färdas jag trettio år tillbaka i tiden till en mossig skogsdunge i en John Bauer-tavla där jag just ryckt upp en liten ormbunke med rot och allt. Det är stensöta! En rot som tillsammans med harsyra utgjorde en outsinlig källa till gratisgodis i barndomens skogar. Ett överraskande, men kärt återseende. Den vildsinta smaken fortsätter i en lång svans med diverse torkade frukter - bland annat fikon - kryddor och bär. Vinet är fortfarande ungt, men inte purungt, och behöver ytterligare några år för att smälta samman helt och hållet.

100 poäng? Jag vill inte sträcka mig så långt; vinet kan nämligen bli ännu bättre. Men en storartad upplevelse är det redan nu och nog är detta kungen av Châteauneuf-du-Pape. Och, förresten, det här är nog även Darth Vaders favoritplonk.

Middagen avslutas med sötsaker från Sauternes: två årgångar Suduiraut till en päronkaka med vaniljgrädde. 1996 Château Suduiraut (257 kr för en halva) doftar saffran, citrus, brända mandlar, kanderat socker och, faktiskt, en hel del badboll. Smaken är god, men den är tunnare och kortare än väntat. 1997an som vi drack häromdagen är helt klart några strån vassare.
Den andra årgången var 2001 Château Suduiraut (565 kr för en halva), ett vin som av många anses vara det bästa Château Suduiraut någonsin producerat. Vi är medvetna om att det fortfarande är på tok för ungt, men kan inte hålla nyfikenheten under kontroll. Vinet doftar honung, höstlöv, citrus, apelsinmarmelad, aprikosjuice, andra tropiska frukter, bakkryddor och vanilj, och till sist lite bränt socker och te. Smaken är munfyllande, koncentrerad, balanserad och raffinerad. Väldigt bra helt enkelt. Vinet är ännu outvecklat, men med en intensitet och kraft som är mycket lovande inför framtiden.

Bland kvällens alla stjärnor var det Giacondas skimrande Chardonnay och den mäktiga Cuvée da Capo som lös allra klarast för mig. Ska Penfolds Bin 707 genast behöva lämna ifrån sig sin vandringspokal? Ja, men inte är det med stor marginal. Faktum är att Bin 707 hade stått sig väl i denna konkurrens. Men, tyvärr Penfolds: Giaconda tar över den vita pokalen och da Capo den röda, det går inte att komma undan.

Tack till J&K för en lysande påskmiddag. Nu måste vi rusa till planet.