Fafner möter Sine Qua Non

Det krävdes uppenbarligen något extraordinärt för att väcka Drucket ur sin långa sommardvala. Lördagens middag var extraordinär. Ergo, Drucket uppvisar idag svaga, sömndruckna livstecken, likt en ovillig Fafner väckt av völsungen Siegfrieds lockande horn: Wer stört mir den Schlaf? Inte Siegfried, men väl Manfred. Manfred Krankl.

Men låt oss ta saker i rätt ordning: som brukligt vid dessa vinbjudningar hos J&K börjar vi med lite champagnemingel.

1996 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut La Grande Dame är guldgul och har en intensiv äppelfruktig, brödig och klar champagnedoft med lite tjusig smörkola inblandat. Smaken är rejäl, rik, lite mandlig, munfyllande, och lång. Damen är fint mogen men fortfarande begåvad med syror som lär hålla henne vid god vigör i ett eller två decennier till.

Champagnerna blir dessvärre alltid lite styvmoderligt behandlade vid dessa middagar då minglandet förhindrar mer idogt antecknande.

Efter champagnen serveras fyra luftade rödviner ur varsin karaff, idel kalifornier, till de suktande middagsgästerna. Maten består av en lasagne täckt med parmaskinka och efteråt en päronpaj med ett storartat marängtäckte. Inget av kvällens rödviner återfinns tyvärr i Systembolagets sortiment.

Först ut är 2002 Chateau Montelena Cabernet Sauvignon The Montelena Estate ($75 när det begav sig, $200 idag). Ur glaset kommer mörka murriga svarta vinbär, ekfatstoner, en dust av torr jord, lite grön banan (inte alls oangenäm) och en gnutta mint bakgrunden; en mycket amerikansk, ren cabernet-doft. Vinet är fylligt, fatigt och ganska eldigt med en rik, stilig smak. En långlivad syra hänger med i den kryddiga eftersmaken. I smaken finns även en hel del rotfrukter. Vinet är ungt och eken är ännu lite väl dominerande, men det är en tjusig ek, ingen vaniljbomb här inte. Summa summarum: ett välgjort, matvänligt, friskt och livligt vin som faktiskt kommer från ett tvättäkta stenslott i de kalifornska skogarna.

Doften från 2005 Pahlmeyer Jayson ($55) är inte lika självklar: här finns körsbär, plommon och röda bär med massor av nejlika, träkryddor och sötlakrits, plus lite grönt ogräs, lite jord, och ett friskt inslag från ett nyskalat äpple. Druvorna i detta vin är vid serveringstillfället okända; intrycken är lite vaga, lite luddiga i kanten och en initierad gissning blir därför Merlot (vilka fördomar!), vilket visar sig vara rätt. (73% Merlot, 19% Cabernet Sauvignon, 6% Cabernet Franc, 1.5% Petit Verdot, 0.5% Malbec). Smaken är vitpepprig, saftig, lagom sträv, matvänlig och god. Ett litet överslag i syran, något som säkert mildras med lagring, drar dock ned slutomdömet något för min del.

Tredje glaset innehåller 2004 Robert Keenan Winery Cabernet Sauvignon Reserve Spring Mountain District ($90) och stordoftar av vinbär, tobak, ceder, moccagrädde, träkol, choklad och en hel näve djungelvrål (eller turkisk peppar som några insisterar på att kalla denna doft). Tung cabernet-knockout alltså. Vinet är ännu tungkrullande strävt, extremt fylligt och begåvat med en mycket lång kryddig eftersmak. En imponerande ungdom full av liv och framtidshopp.

Tre bra viner, svårt att utse en vinnare bland dessa. Montelena är mycket bra idag, men jag gissar att Keenan är vinet med störst framtidspotential.

Så var vi då framme vid sista glaset, Siegfrieds horn, kvällens höjdpunkt och syfte:

2005 Sine Qua Non Syrah Atlantis Fe203 1b ($115 om du är polare med Manfred, annars ligger dagspriset runt $800). Vinet har har en mörkröd, viskös, nästan tjock färg. Ur glaset kliver en jätte; en kraftfull, stilren, storslagen, himmelsk doftkör som i flera harmoniserande stämmor sjunger "Que Syrah, Syrah!"

Luktorganen fylls av en alpluftsfrisk virvelvind av bär - det är björnbären som står i främsta ledet - berikad med en komplex, men återhållen träkryddskompott insvept i ett lent gräddigt bolster av ekfatskomponenter, en underbar kombination som man bara inte vill sluta dra in i näsan, om och om och om igen. Bärdofterna är så klara och kärnfulla att man inbillar sig att källan måste vara Platons idealbild av bär. Elixirets recept lyder 93% Syrah, 5% Grenache och 2% Viognier, allt sammansvetsat i franska fat. Fler dofter ansluter snart efter bärens förtrupp: svett trä, torkade örter, lakritsrot, en kakafoni av rotfrukter, och några animaliska toner som ännu bara är i sin linda. En förhäxande doft, och en doft som absolut kan förknippas med någon fransk mästares vin från norra Rhône.

Smaken har en nästan overklig munfyllande intensitet samtidigt som balansen är perfekt, här finns inget tjockt eller överdrivet, alla smakinslag är i total harmoni. Efter den initiala smakexplosionen kommer en makalöst lång eftersmak kryddad med syra, frukt och några rostade kaffebönor. De 15,3 procenten alkohol och de säkert inte oansenliga tanninerna är så tjusigt invävda i den silkeslena, eleganta helheten att vi bara bockar, bugar och njuter. Manfred Krankl har här skapat ett mästerverk och förmodligen är detta den bästa Syrah jag någonsin druckit.

Vinet är ungt, kanske kan ålder ge något mer, men att det skulle kunna bli så enormt mycket bättre är svårt att tro. Möjligtvis kan det bli annorlunda, men vinet är som sagt storslaget redan idag. "Essensen av Syrah" må låta som en kliché men här är det mitt i prick, och vi tackar J&K för möjligheten att få smaka på detta makalösa vin (och tack till T för de övriga vinerna som inte heller gick av för hackor).

Det är naturligtvis oundvikligt att Mordors da Capo denna kväll fick sig en svår konkurrent till titeln "Årets bästa vin". Efter middagen bönade och bad vi på våra bara knän, men, tyvärr, värden höll inte med om att det var läge att rusa ned i källaren efter en flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo för att genom en parallellprovning - i vetenskapens namn - få avgöra saken. Nåja, man kan inte få allt. Vi får se vilken av dessa giganter som etsat sig djupast i våra vinminnen vid årets slut.

Giganternas kamp 2008

Fotbolls-EM? Sverige - Grekland? Nää. Mitt i ett ekande ödsligt och folktomt Stockholm sitter Annica och jag tillsammans med tolv andra fotbollsimmuna personer för att dricka stora viner. Provningsledaren (vars namn jag tyvärr missade, Miran?) berättade hur han först blev glad när han tillfrågades om han ville hålla vårens sista prestigeprovning, men hur han snart började misstänka att något var lurt; det brukar vara mer konkurrens än så här om att få hålla denna provning. En titt i TV-tablån gav förklaringen. Nåja, fotboll är ju inte särskilt viktigt när allt kommer omkring. Vin däremot.

Kvällens version av Giganternas kamp är lite annorlunda upplagd än tidigare år. Vi ska få fler viner, hela åtta glas, och ingen av de stora drakarna ska ingå, dvs inga jättar från bordeaux eller bourgogne är att vänta. Istället utlovas vi en rundresa bland det bästa som kan erbjudas av världens vinregioner, plus en eventuell slamkrypare i form av ett budgetvin. Provningen är helblind och tyvärr dricker vi vinerna i alltför små ISO-glas (provningsledaren håller en liten tirad mot dessa undermåliga glas och rekommenderar Riedel eller Spiegelau, glas som tyvärr inte ingår i SBs budget). Vi uppmanas också rösta på våra favoriter i de två flighterna.

Flight 1.

Vin 1. Vinet har en rödblå, lite tunn färg och doftar först bara varmt damm. Snart kommer dock andra dofter fram: diverse röda bär, kryddor, vanilj, bacon och en liten askkopp. Vinet är medelfylligt, ungt, gott, ganska ordinärt men med en bra, vital syra och en lång subtil eftersmak. Syran är rejält hög, men med tanke på ungdomen - för det här säkerligen riktigt ungt - känns det inte som om balansen är ett problem. En bit mat och ett halvt decennium i källaren skulle förmodligen lyfta detta vin ordentligt.

Vad är detta? Röda bär, animaliska toner och kryddor i ett förhållandevis lätt vin tyder på Pinot Noir. Ingen bourgogne ska dock finnas med i startfältet så min gissning blir, trots de animaliska inslagen, en lättare nya zeeländsk Pinot - av god kvalitet, men ingen av de dyraste.

Facit: 2005 Domaine Jean et Jean-Louis Trapet Chambertin (1,495 kr). Lurad! Provningen är inte bara blind, den är åsneblind! Vi styrde medvetet bort från Bourgogne och uppfann en plausibel nya zeeländare efter provningsledarens falska försäkran om att inga av de gamla vanliga distrikten skulle delta. Vi är uppenbarligen utsatta för ett grymt experiment. Nåja. Svårt att bedöma om detta vin någonsin kommer att bli värt sitt pris. Idag är det i varje fall hopplöst ungt.

Vin 2. Ljust bärnstensrött med en tydlig tegelkant (detta måste vara från Piedmont tänker vi redan innan första sniffen). Stor doft med syrlig jordgubbsmarmelad och drottningsylt, tobak, te, sötlakrits och lite söt, hemkokt kola i utkanterna. I munnen tapetserar vinet gommen med obarmhärtiga tanniner, frukten är till en början ganska dämpad men växer till sig under kvällen. Det hela smakar lite som en tjusig, fruktig (och sträv) saftsoppa, eller möjligtvis nyponsoppa. Bra längd och syran finns här, men jag skulle vilja ha mer. Vinet är lite monotont, lite för entonigt, särskilt om det nu är en barolo, vilket vi misstänker.

Gissning: som sagt, vi tror på en barolo, möjligtvis en barbaresco, men vinet är lite för maffigt för det. Nebbiolo från Piedmont är det hur som helst. Dock inga rosor och marmeladinslagen leder mot det varma året 2003. Producent? Inte Scavino, men längre än så kommer vi inte.

Facit: 2003 Bruno Giacosa Barolo Le Rocche del Falletto di Serralunga d'Alba (1,105 kr). Hyfsat nära bullseye, men tyvärr också ett vin som trots den namnkunnige producenten Giacosa bekräftar våra erfarenheter av Piedmont 2003: lite för sötaktigt, lite för klumpigt. Förvisso inte ett dåligt vin, det får riktigt höga - i våra ögon oförtjänt höga - betyg av amerikanska tyckare, men ack vad jag längtar efter förra årets Piedmont-representant, 1998 Gaja Costa Russi, ett så mycket större vin.

Vin 3. Mörkrött med en svagt brun ton i kanten. En blandning av härliga krossade bär slår sig hejdlöst fram ur den trånga glasmynningen. De ackompanjeras av en storartad doft av blommor, lakritsrot, plommon, fatvanilj och en gnutta mynta (aha!). Smaken bjuder på en rund, mörk, dov kärna med underbar svartvinbärsfrukt och nässlor; vilken kropp! Vinet är rikt, livligt, balanserat med en urtjusig lång, lång svans. Säkert ungt, men fascinerande gott redan nu.

Jaha? Enligt utsago ingen bordeaux på bordet (bluffen är när detta svar gissas ännu inte avslöjad). Men det här liknar en Cab-Merlot-blandning av högsta kvalitet. Myntan leder genast till nya världen, USA eller Australien. En ganska tung kalifornier kanske?

Nä, inte Kalifornien. Det mycket goda vinet var från Australiens Eden Valley: 2003 Henschke Cyril Henschke Cabernet Sauvignon (795 kr). Mycket riktigt en CS+Merlot och ett riktigt gott vin. Detta vin vann överlägset omröstningen om bästa vin i första flighten och även min röst gick hit.

Vin 4. Kompakt blårött. En kraftig, ganska udda och komplex doft attackerar våra stackars näsor: fikon, dadlar, strudel, kronärtskocka, plommon och salami. Men mest avslöjande av allt är en överväldigande ton av dill: The Revenge of the Kaviarströmming! Smaken är rejält sträv och fatig, mycket fyllig och kryddig med en märkbar sälta. Russin i eftersmaken.

Ingen tvekan, detta vin kommer från det iberiska bestiariet, med största sannolikhet ett spanskt monster. En hypermodern prestige-temperanillo?

Nära. Druvan är Garnacha och vinet är 2004 Costers del Siurana Clos de L'Obac (449 kr) från spanska Priorat. Hela 95 Parker-pinnar. I beg to differ. Vad ska jag dricka denna freak-show till? Borsta tänderna i det? Kanske kan det hända underverk med ett långt fängelsestraff i källarhålan, men jag undrar... Samstämmigheten var total, Clos de l'Obac fick inte en enda röst. Man kan inte anklaga vinet för att vara tråkigt dock.

Flight 2.

Vin 5. Kompakt svartrött. Stor doft, men lite överraskande. Först: asfalt med grädde på och en liten mogen banan inlindad i gummi. Men det hela rätar ut sig till massor av mörka bär och bakkryddor, en bred härlig doft. Smaken är stor, sträv men avrundad, med en svag grön biton, men helheten är ändå mycket god. Lång imponerande eftersmak och fin, hög syra. Med beröm godkänt.

Nya världen, men vad? Det står still i huvudet. Det visar sig vara en bordeaux-blandning från USA: 2004 Ridge Monte Bello (995 kr). Inte illa, men inte var det lätt att känna igen den klassiska mixen av CS, CF och PV.

Vin 6. Kompakt svartrött, igen. En brutal, animalisk doft skjuter upp ur glaset: tjära, krut, skottkärror med röda vinbär, brännässlor och ogräs bakom lagården, en ladugård som är nybyggd av gediget cederträ. Vinet har rejäla tanniner och en ordentligt tilltagen mycket fin, läskande syra. I smaken får vi mer röda vinbär - verkligen massor av röda vinbär - och en gnutta svarta som slåss om uppmärksamheten i bärhavet. Mycket gott och matvänligt, och vinet ligger kvar en lång stund i munnen. En höjdare!

Bordeaux? (Bluffen är nu avslöjad och vi prospekterar även i gammal bekant mark.) Eller en mycket, mycket bra bordeaux-kopia? Sydafrika är det första land vi tänker på, men jag förväntar mig mer rök i ett sydafrikanskt vin, och kan de verkligen nå upp till denna nivå? (Jag har uppenbarligen förträngt ordet "krut" som står i mina anteckningar.) Kan Sydamerika åstadkomma detta? Nä. Australien eller USA? Kanske.

Det är Sydafrika som har härmat Frankrike med berömvärd skicklighet: 2004 Waterford The Jem (350 kr). Provningens billigaste vin (knappast en budget-slamkrypare dock) är ett av provningens bästa! Det här är Waterfords nya flaggskepp och innehåller den all-europeiska druvblandningen Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot, Malbec, Petit Verdot, Shiraz, Mourvedre och Barbera. Vinet är dubbelt så dyrt i Sydafrika som i Sverige och är tydligen mycket svårt att få tag på. Här i Stockholm ligger dock ett dussin flaskor kvar på hyllorna. Inte länge till. Många röster gavs till detta vin.

Vin 7. Mörkrött med ljusnande kant. Vi sniffar förtvivlat men detta är ett slutet vin. Dammig makadam, några bär i bakgrunden, en halv skiva bacon och lite dill igen. En fin silkeston ligger över doften, men det här vinet ligger i en djup dvala. Strävt, fylligt, kryddigt, bra matvänlig syra, men ett lite spretigt helhetsintryck. Inte färdigt.

Dill igen. Spanien? Rioja? Ett sovande grizzlybjörn? Vi har inte en aning, we're lost in the woods. Facit: 2001 Château Haut-Brion (~2,000 kr). Ujujuj, tala om tunnel! Antingen är det något fel på denna flaska (men vi hittar inga typiska sjukdomstecken) eller så är detta ett av de grymmaste exempel på ett "vin i tunneln" vi har upplevt. Göm detta vin längst ned i det mörkaste källarhörnet i många år till.

Vin 8. Svartrött. En explosion av sprudlande frukt: hallon, blåbär, vinbär, körsbär, alltihop på en tunn bädd av grädde och garnerat med sötlakrits. Efter en stund hittar vi även mandlar, äppelmos och en liten gödselstack. En stor och komplex doft. Smaken är rik, djup och rejält sträv med snärtiga tanniner och kraftig syra. Balansen är bra och den långa eftersmaken är kryddig, nästan lite bittermandlig. Ungt, men redan riktigt gott.

Vad är detta? Shiraz? Syrah? Cabernet? Inte en klockren träff på någon av dessa. Merlot-blandning? Nej, för mycket spets i smaken. Amerikansk fruktbomb med stil? Vi vet inte. Vi tittar i facit: Det visar sig vara Petrus-makarens, Christian Moueix's, amerikanska vinäventyr, 2003 Dominus Estate (890 kr). En top notch Bordeaux with a little California dreamin' som Tanzer kallar den. Detta vin vann omröstning i flight 2, med endast en röst mer än Waterford's The Jem.

Efter provningen kommer en hel delikatessdisk av korv och ost fram, och de två timmar som är allokerade dras trivsamt ut till tre, Zlatan be damned! En bra provning med många goda och intressanta viner - ja, till och med dillmonstret från l'Obac var allt annat än ointressant - och vi får erkänna att nya världen avgick med en överlägsen seger denna kväll. Dominus från USA, Henschke från Australien och The Jem från Sydafrika var kvällens vinnare. Bordeaux och Bourgogne fick lomma hem med sänkta huvuden, kanske inte så konstigt då den ena representanten var mer eller mindre nyfödd och den andre inspärrad i en ogenomtränglig tvångströja. Bättre lycka nästa gång.

Bring-your-own-bottle to Mordor

Sällan har väl ett samlingsinlägg känts så påvert som detta. Alla viner som dracks denna kväll förtjänar verkligen ett eget inlägg, men vi ska med ett plan söderut och tiden är knapp. I korthet är detta vad som utspelade sig under Långfredagen:

J&K bjuder på påskmiddag där alla middagsgäster bidrar med en "riktigt bra" flaska vin. Och bra vin blev det. Den på gränsen till skamlösa samling flaskor som ställdes fram på bordet såg minst sagt lovande ut. Ord som "prisvärdhet" är anatema i dessa sammanhang; låt oss redan nu konstatera att alla viner var mycket goda oberoende av vad de kostade. Låt oss börja.

Medan värden svettas över spisen med de sista detaljerna till förrätten vänder gästerna förväntansfullt blickarna mot en välkyld flaska med gammal fin champagne, en 1990 Salon Champagne Brut Blanc de Blancs (2,225 kr).

Den gyllengula drycken har mikroskopiska bubblor och doftar av mogna röda och gula källaräpplen, lite citronskal och apelsin, kanel och kakaopulver, och efter en stund i glaset, några fina sherrytoner. När vi dricker fylls munnen av en strålande fin, krämig mousse och en rik smak med en fortfarande livlig syra, trots sjutton år i flaskan. I smaken finns fler citrusnyanser, en kaffeton och lite knäckebröd och det hela avslutas av en lång, äpplig eftersmak. Vinet utvecklas vidare i glaset under någon timma, men syrorna börjar så småningom tappa lite i intensitet då ålder och luft tar ut sin rätt i de sista slurkarna. En riktigt bra och fullmogen champagne, serverad med diverse snittar, har därmed inlett kvällen.

Samma vita druva, men i en helt annan tappning, följer oss till förrätten, sparris med hollandaisesås. Vi dekanterar en flaska 2004 Giaconda Chardonnay (894 kr), ett av Australiens mest hyllade Chardonnay-viner. Produktionen är mycket liten och kännarna jämför detta vin med de största vita vinerna från Bourgogne; Parker tycker det smakar som en Grand Cru från Puligny-Montrachet, Tanzer jämför med en riktigt fin Corton-Charlemange. Vad tycker vi då?

Vinet är färgat som gult hö och har en stor, komplex doftblandning med både fat och frukt. Vi sitter länge och luktar på hur citronfromage och gräddig vanlijsås blandas med fina rökslingor, fläsksvål, nötter, melon, fräscha gröna örter - bland annat smörgåskrasse - och fantastiskt tjusiga mineraltoner. Helt plötsligt tittar dessutom en näve himmelska popcorn fram i doften. Vinet är mycket smakrikt med breda, djupa, fatavrundade citrustoner och en ingrediens som bäst beskrivs som krusbärsjuice. Kroppen är välsvarvad, stabil och underbart balanserad; vinet är lent i munnen samtidigt som det har storartade syror. Hela paketet avslutas med en lång svans av smörkola och nektar. Emellanåt blixtrar det till av guld i smaken, ett metalliskt syrligt glimmande. Strålande bra! Jag lovade att inte nämna prisvärdhet i detta inlägg, men jämfört med Giacondas gelikar från Bourgogne är detta faktiskt ett riktigt billigt vin.

Till huvudrätten, lammfilé med svamprisotto, tar vi fram det första röda vinet för kvällen, en kalifornier, 1996 Robert Mondavi Winery Cabernet Sauvignon Reserve (~1,000 kr). Detta är en pålitlig prestige-cuvée från Mondavi från en bra årgång som borde vara mer eller mindre fullmogen. Vi provar:

Doften inleder med massor av cassis och ceder, närapå en hel cigarrlåda. Därefter kommer fatvanilj (från franska fat), rotsaksbuljong, granbarr, diverse torkade örter och lakritsrot. Den kryddiga, mogna doften avslutas med en tydlig blod- och järnton. Det här kunde ha varit en mogen Pauillac! Smaken är medelfyllig och kryddig med en kärna av vinbärsfrukt och chokladdoppade påskkycklingar av mandelmassa. Vinet är helt moget, tanninerna är dämpade och helt integrerade; vinet är mycket drickbart och passar utmärkt till lammet. Mycket gott. Om vi letar efter svagheter att eliminera, så skulle lite mer intensitet och längd i avslutningen göra vinet än bättre.

Nästa vin.

Så sitter vi då där, med en klockren parkersk 100-poängare framför oss, en skräckinjagande flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo (~3,000 kr). Skyll denna excess på den rosenkindade Nettare e gioia och hans hyllning till detta vin, med tungvrickande dansösliknelser och allt. Våra svaga sinnen kunde inte stå emot hans entusiasm; vi var helt enkelt tvungna att skaffa detta vin. En butik i Danmark blev räddningen.

Cuvée da Capo är Domaine du Pégaüs allra mest extrema inkarnation av Châteauneuf-du-Pape. I huvudsak består vinet av Grenache från uråldriga stockar, men det innehåller juice från hela tretton druvsorter. Hela tillverkningsprocessen är naturligtvis helt kompromisslös och när Sauron blir sugen på ett glas rött, skickar han helt säkert ner sin orc-sommelier i Barad-dûrs mörka källare efter en flaska Cuvée da Capo. Se bara på etiketten:

Det bläckröda vinet har varit dekanterat i närmare två timmar när vi påbörjar vår andaktsfulla provsmakning, och en hel del initial stallighet har därför luftats bort när vi väl börjar dricka. Ur glaset stiger en kvast av stora aromer: blåbär, björnbär, körsbär, en kompakt vägg av mörk frukt, men samtidigt en friskhet ("polkagrisglass") som lättar upp. Det kommer mera: köttbuljong, vitpeppar, tobak, torkade plommon och dadlar, skogsmossa och kryddnejlika. Och, helt plötsligt, de himmelska popcornen! Igen!

Vi smakar: vinet är intensivt, mycket fylligt och enormt smakrikt med blåbär, plommon på väg mot katrinplommon, mera kryddor och frukt. Det är svårt att tro att vinet håller minst 16% (15.5% enligt flaskan, men detta är säkerligen en underdrift). Ingen störande alkohol tränger igenom smakkaskaderna. Inte heller de enorma mängderna tannin stör, de vävs in i den kraftfulla helheten. Efter en stund tornar en bekant men svårplacerad smak upp sig, lite sötsyrlig och jordig. Vad är det? Jag har det på tungan... När jag till slut inser vad det är färdas jag trettio år tillbaka i tiden till en mossig skogsdunge i en John Bauer-tavla där jag just ryckt upp en liten ormbunke med rot och allt. Det är stensöta! En rot som tillsammans med harsyra utgjorde en outsinlig källa till gratisgodis i barndomens skogar. Ett överraskande, men kärt återseende. Den vildsinta smaken fortsätter i en lång svans med diverse torkade frukter - bland annat fikon - kryddor och bär. Vinet är fortfarande ungt, men inte purungt, och behöver ytterligare några år för att smälta samman helt och hållet.

100 poäng? Jag vill inte sträcka mig så långt; vinet kan nämligen bli ännu bättre. Men en storartad upplevelse är det redan nu och nog är detta kungen av Châteauneuf-du-Pape. Och, förresten, det här är nog även Darth Vaders favoritplonk.

Middagen avslutas med sötsaker från Sauternes: två årgångar Suduiraut till en päronkaka med vaniljgrädde. 1996 Château Suduiraut (257 kr för en halva) doftar saffran, citrus, brända mandlar, kanderat socker och, faktiskt, en hel del badboll. Smaken är god, men den är tunnare och kortare än väntat. 1997an som vi drack häromdagen är helt klart några strån vassare.
Den andra årgången var 2001 Château Suduiraut (565 kr för en halva), ett vin som av många anses vara det bästa Château Suduiraut någonsin producerat. Vi är medvetna om att det fortfarande är på tok för ungt, men kan inte hålla nyfikenheten under kontroll. Vinet doftar honung, höstlöv, citrus, apelsinmarmelad, aprikosjuice, andra tropiska frukter, bakkryddor och vanilj, och till sist lite bränt socker och te. Smaken är munfyllande, koncentrerad, balanserad och raffinerad. Väldigt bra helt enkelt. Vinet är ännu outvecklat, men med en intensitet och kraft som är mycket lovande inför framtiden.

Bland kvällens alla stjärnor var det Giacondas skimrande Chardonnay och den mäktiga Cuvée da Capo som lös allra klarast för mig. Ska Penfolds Bin 707 genast behöva lämna ifrån sig sin vandringspokal? Ja, men inte är det med stor marginal. Faktum är att Bin 707 hade stått sig väl i denna konkurrens. Men, tyvärr Penfolds: Giaconda tar över den vita pokalen och da Capo den röda, det går inte att komma undan.

Tack till J&K för en lysande påskmiddag. Nu måste vi rusa till planet.

Viner till en svårsmält melodifestival

Dessa viner drack vi redan förra lördagen, med den första deltävlingen av årets melodifestival rullande i bakgrunden. Det är barnen som kräver att få se tävlingen, inte föräldrarna. (Jag vet, denna ursäkt är lika övertygande som när man inleder telefonsamtalet till den veneriska telefonrådgivningen med frasen "Jag har en kompis som tror att hon kanske har fått...".) Mer om detta senare.

Vi inleder med champagne, en flaska 1996 Huré Frères Cuvée Francois Matthieu (399 kr). Doften är runt äpplig, med citrus, smördeg, vanilj och grönt te; en fin, mogen champagnedoft. Smaken är fylligt nötig, läskande och frisk. Det finns en liten bitterhet i eftersmaken som egentligen inte stör om man inte letar efter den, men som ändå gör att denna champagne gör sig allra bäst med mat till. Vi åt bitar av en fantastisk ost till champagnen, en Gruyère Alpage, en ost som görs av sommarmjölken från lyckliga kossor som betar på gröna schweiziska alpsluttningar (cue: Sound of Music Main Theme). Maken till nötig, frisk och kärnfull ost får man leta efter - dessutom passade den utmärkt till champagnen.

Till baconlindade, salviakryddade kycklingbröst drack vi en 2004 Robert Sinskey Vineyards Cabernet Franc ($38), en av de få flaskor vi släpade hem från Napa-besöket i höstas. Robert Sinskey är ganska okänd i Sverige, men räknas i USA som en av de främsta Napa-producenterna. Mer om denna producent i ett kommande blogginlägg (nämligen det enormt försenade inlägget "San Francisco - Braindump 5 - Napa Valley"). Vinet är gjort på enbart Cabernet Franc och har legat ett okänt antal månader på ekfat.

Doften är mycket frisk och bärig med en något oljig ton av plommon och en lite väl dominerande kemisk lukt, nästan som nyfernissat trä, som tar överhanden. Därtill finner vi vått skiffer, mandelmassa och en rotsaksgryta. Smaken avrundat fatig, men med en väl tilltagen matvänlig syra. Det ska erkännas att vinet var godare på vingården; vinet känns nu överfatat när det dricks utan mat, men det smälter ändå ihop förvånansvärt bra med den salviakryddade maten.

TV-spektaklet är vid det här laget över och efter det att vi har hämtat oss från chocken efter Christer Sjögrens vinst med den horribla och parodiskt anskrämliga "I Love Europe"- ja, till och med barnen var skakade - ber vi en bön om att de telefonröstande faktiskt bara har en starkt utvecklad känsla för ironi och tar itu med efterrätten.

Den består av en halva 1988 Taylor Porto Quinta de Vargellas (245 kr för en liten) med tillbehör. Quinta de Vargellas är Taylors andravin och tillverkas de år som inte deklareras som vintage-dugliga, vilket på intet sätt betyder att detta är ett vin att rynka på näsan åt. Vi dekanterar för att skilja det mörka vinet från dess kraftiga fällning, partiklarna kvalar lätt in älgon-klassen, men når inte riktigt upp till blåvaloner. I glaset får vi potenta dofter av körsbär i likör, valnötter, marsipan och tobak ("Ettans"). Smaken är rik, fyllig och söt med mera valnötter och tobak plus ett par russin. Det är svårt att tro att vinet har tjugo år på nacken, här finns fortfarande ungdom.

Till portvinet genomför vi en liten tillbehörsprovning. Medan vi dricker knaprar vi på mörka chokladpraliner, nötkongresser, små bakelser med mandelmassa och choklad och ovan nämnda Gruyère Alpage-ost. Det mesta passar bra till portvinet, men allra bäst fungerar de godbitar med mycket nötter i, som nörkongressen eller de chokladpraliner som hade nötinslag. Den nötiga osten fungerar också utmärkt. Vad som saknades i denna provning var naturligtvis en blåmögelost. Vi vet av erfarenhet att ett fint moget portvin kombinerat med t.ex. en roquefort av högsta klass kan leda till portvinsnirvana.

Giganternas kamp

Ikväll var det dags för vinprovning på Systembolaget, och inte vilken provning som helst: temat var "Giganternas kamp". Förväntansfullt slår sig tolv personer ned vid bordet med fem vinglas var framför sig. Det första glaset innehåller ett "fulvin" som referens. Det stackars vin som spelar denna roll i kväll är 2005 Château La Reyne Cahors Prestige (90 kr) ett Malbec-dominerat vin från Cahors. Vinet är mörkt blårött, doftar bärsaftigt av mörka bär, sötlakrits, torkade rosor och en söt fatvanilj. I munnen är vinet fruktigt, ganska strävt med en slånbärsartad kärvhet, syrlig alkohol, lite kantigt. Första klunken var inte någon höjdare, men vinet blev faktiskt betydligt bättre med någon timmas luftning. Lufta även billigare viner!

Efter denna inledande övning ger vi oss in på den egentliga provningen. Fyra röda viner ska provas, vi vet inte exakt vilka, men vi vet att det är ett vin från Frankrike, ett från Italien, ett från Australien och ett från USA, dvs ett vardera från de fyra största rödvinsländerna. Vi vet dessutom att vinerna är "giganter". Vi kan kalla provningen "trekvartsblind".

Det första vinet är kompakt mörkrött. En stor, bred, härlig, mångbottnad men självklar doft av Shiraz stiger ur glaset. Här finns massor av komponenter: en kompott av de ljuvligaste mörka bär: mosade svarta vinbär och björnbärsmarmelad; nyponsoppa, fruktmoskok, svedda ekplankor, lite höstlöv och eukalyptus, lager på förföriskt lager av doft. I munnen har vinet en rå, yppig men samtidigt elegant kraft med massor med fyllig mogen frukt och träkryddor. Vinet är i balans med avrundade tanniner och en ursnygg syra. Den minutlånga eftersmaken innehåller en gnutta sötma, men vi håller oss på rätt sida av de parodiska fruktbomberna här. Storslaget! Detta är knappast ett matvin, men ack så gott som det är; använd det istället för portvin.

Detta var helt klart en klockren australisk Shiraz i den högre skolan. Jag gissade (jag var begsäker på) att detta var australiern, närmare bestämt en ung Penfolds Grange, men icke. Det var 2003 Torbreck RunRig (1447 kr), ett vin som enligt ryktena ska vara just en parodi. Efter att ha smakat på det kan jag inte hålla med. Det här vinet passar säkerligen inte allas smak - det är helt klart en fruktbomb, dock inte en konstgjord fruktbomb. RunRig har en sådan lyckad kombination av urkraft och finess att man inte kan låta bli att imponeras. Druvorna, 97% Shiraz och 3% Viognier, är de allra bästa som kan uppbringas från några gårdar i Barossa Valley och vinstockarna är upp till 140 år gamla. Vinet har legat 30 månader på ekfat.

Nästa vin var helt annorlunda, runbinrött med en tegelton i kanten. Ur glaset kommer flortunna mogna dofter av körsbär i likör, solpinade örter, vissnande rosor, kaffe, mörk choklad, anis, vit tryffel och lite knäck, allt insvept i supereleganta fattoner. Smaken är sträv men slank, läskande och helt sammansmält. Stiliga syror bär upp den långa eftersmaken som har inslag av flera olika träslag och bittermandel. Vinet fortsätter att utvecklas under hela provningen och bjuder på nya nyanser vid varje ny sniff. Ett otroligt stiligt vin.

Detta måste vara italienaren: jag gissade på en ganska mogen barolo eller barbaresco, 1997 eller 1998 (lite röta där), helt klart från en stor producent (inte så långsökt när provningen heter "Giganternas kamp"). Vinet var 1998 Gaja Costa Russi (1931 kr) från Barbaresco. Dyrt som satan, gott som satan. En tallrik hemgjorda gnocchi med några droppar vit tryffelolja till det här - a match made in heaven.

Det tredje vinet var, liksom det första, nästan ogenomträngligt och kompakt mörkrött. Den mycket attraktiva doften bjuder på mörkmogna svarta vinbär i chokladsås, nyklippt gräs och torkat hö på samma gång, stora gräddiga fatdofter, lite tjära och en gnutta mint. Smaken är explosiv, fyller först hela gommen, för att sedan raffinerat sakta smälta bort i munnen och efterlämna en oändligt lång eldig eftersmak av torkad frukt, kryddor och mörk choklad. Detta vin vann omröstningen om bästa vin, med en röst mer än nästkommande vin, och det är verkligen en riktig tävlingsvinnare: ett fyrverkeri av frukt och substans. Men denna omröstning skedde redan efter en kvarts provande och många ändrade uppfattning om vinerna efter 90 minuters smuttande och luftande. Liksom det första vinet vill man inte ha för många glas av detta vin, men ett glas tackar man inte nej till.

Min gissning, efter att ha tjuvsniffat mig till en klockren bordeauxnäsa i det sista vinet, var på USA. Mintinslaget påminde om flera av de rena Cabernet Sauvignon-viner vi nyligen provat i Kalifornien, så slusatsen belv att det var en ung Napa-Cab i glaset. Det var det: 2003 Shafer Cabernet Sauvignon Hillside Select (1495 kr), en ren Cabernet som ligger hela 36 månader på fat.

Det sista vinet var tegelrött, inte bara i kanten utan nästan rakt igenom hela kroppen. Doftens grundplåt var riktigt mogen bordeaux: höstlöv, stall, tobak, bränd ceder, katrinplommon, rönnbärsgele, lakritsrot, "engelsk fruktkaka" och, faktiskt, liljekonvalj. Elegant, finstämd och komplex. Smaken är balanserad, läskande, inte med mycket frukt men med syror och tanniner i harmoni. Eftersmaken är lite torr (och blir torrare med mer luft) men innehåller en fascinerande ton av frisk tobak, lite som att röka pipa med riktigt fräsch fintobak. Man började drägla efter en rosastekt välhängd skiva biff med rödvinsås och potatis när detta vin fanns i glaset.

Detta är självklart fransmannen, absolut en bordeaux, en riktigt mogen bordeaux. Frågan är bara vilken? Med tanke på föregående viner så måste det vara en av de största, ett av de fem Premier Cru-slotten på vänstra stranden, alternativt Cheval Blanc eller Ausone på högra stranden. Petrus, Le Pin och några andra kultviner hade knappast rymts i denna provnings budget, de gick därför att utesluta. Längre än så kom jag inte. Bristen på frukt gjorde det svårt att gissa på huvuddruva och jag vet att jag tagit fel på riktigt mogen Merlot och lika mogen Cabernet förr. Det blev en feg gissning, inte mer än "stor bordeaux från 80-talet". Det var 1994 Château Cheval Blanc (2165 kr), något av en slamkrypare. 1994 är inte ett stort år, om än inte så dåligt som man först trodde, därav åldersmissen. Det är dessutom det enda av de stora vinerna som har Caberbet Franc som huvudingrediens (resten är 40% Merlot - andra fakta: 40-åriga stockar, 18 månader på ekfat). Inte lättgissat, min erfarenhet av dessa viner i moget tillstånd är tyvärr alltför skral - jag måste försöka dricka fler mogna kungsbordeauxer i framtiden! Ett riktigt aristokratiskt vin, mycket bra, även om den svaga årgången lyser igenom något.

(Urdruckna giganter)

Vilket vin var min favorit? Det är inte lätt när kvalitén är så genomgående hög och vinerna av så olika karaktär. Jag var först inne på RunRig's fantastiska doft och Shafer's explosiva smak, velade sedan förbi de frestande klassiska tonerna från Cheval Blanc, men stannade slutligen på Gajas barbaresco. Den är helt enkelt enastående.

Efter provningen passade jag på att ställa en fråga om det så kritiserade bordeaux-släppet: varför bara 60 flaskor 2004 Château Latour? Frågan gällde de låga inköpskvantiteterna överhuvudtaget: varför så få flaskor när efterfrågan är så stor? Svar: det är just det som är problemet, den höga efterfrågan, i ett globalt perspektiv. Systembolaget är inte längre en major player på världsarenan - en gång i tiden världens största enskilda vinköpare, inte så nu längre. De fick helt enkelt inte köpa fler flaskor från producenterna.

(Johan gör ett kap)

På väg ut från provningen höll jag på att riva ner en stapel 1996 Krug Champagne Clos du Mesnil (6250 kr) när jag lyfte jackan av galgen i garderoben. Där, bakom kläderna, låg hela Stockholms tilldelning av detta vin, 6 flaskor, en överdimensionerad låda per flaska. Detta är bortom min budgethorisont, men strax utanför provningsrummet hittade vi ovan avbildade skatt: låda på låda av 1996 Krug Champagne Brut (1750 kr). Vi bönade och bad om att få köpa några flaskor, men icke: "Vi ses imorgon bitti" var det kallhammrade svaret från den annars så genomtrevliga personalen. Det blir ännu en bister morgon i kön på Regeringsgatan alltså. Väl mött.

Nyheter från Divine

I torsdags hölls en nyhetsprovning anordnad av vinimportören Divine. Provningens viner var en blandning av lite dyrare nyheter på Systembolaget, både kommande och redan lanserade. Som välkomstdrink serverades ett glas Gosset Champagne Brut Grande Réserve (369 kr), en hyfsat brödig, fruktig, len och ganska avrundad champagne. Elegant och god. Klart godkänd, även om jag gärna ser lite livligare syror i min champagne.

Flight 1 - Chardonnay-viner och ett Languedoc-vin

2005 Martinelli Chardonnay Zio Tony Ranch (499 kr) från Russian River Valley i Sonoma. Doft: nyskördade ärtor och smultron i en frisk, blommig doft med härliga vaniljfatstoner och smörkola. Smak: Full, koncentrerad, smörig, nästan söt smak med lång rivig eftersmak. En mycket fin doft men lite för rund och "hal" i munnen för min smak.

2005 Kongsgaard Chardonnay (799 kr) från Napa. Enligt Parker så är detta Kaliforniens version av en Batard-Montrachet. Stora ord, vi smakar förväntansfullt: En komplex och elegant doft med lime, lakrits och en rökt animalisk komponent, kanske cognacsmedwurst och lite stenrök. Rökdoften är intensiv, men inte överdriven; det doftar faktiskt eld snarare än rök, om nu eld utan rök kan dofta. Fattonerna är läckert burgundiska, detta är ekfatsakrobatik på högsta nivå. Smaken är lätt men fokuserad och penetrerande, lite rökig, harmonisk och mycket, mycket lång. Ett ungt men redan stort vin.


2001 Domaine de Cabrol La Derive Cabardez (269 kr) från distriktet Cabardez i Languedoc. Druvorna är mest Cabernet Sauvignon men också Syrah, Grenache och Cabernet Franc. Vinet har legat på 100% nya franska ekfat i två år. Doft: soja, saltlakrits, oliver och en en ladugård fullbelagd med kreatur. Smaken: brända björnbär, fatkrydda, fyllig och ganska sträv, men lite ihålig i mittsmaken. Det här vinet behövde nog mer luft (eller annat sällskap i flighten).

Flight 2 - Pinot Noir

2005 Domaine D'Ardhuy Savigny-lès-Beaune 1er Cru Aux Clous (259 kr) kommer från Savigny-lès-Beaune som ligger inklämt mellan Côte de Beaune och Côte de Nuits i Bourgogne. Doft: hallonsaft kokt med korinter, kanel och nejlika plus en del animaliska toner, ett stall fullt med hästar den här gången. Smaken är lätt, bärig och saftig med lite murr från hästarna. Inte dåligt, men vi har smakat bättre 2005:or från Bourgogne i denna prisklass.

2006 Brewer-Clifton Pinot Noir Rio Vista (449 kr) från svala Santa Rita Hills i Central Coast, California. Enligt Divine: "Clos de la Roche-lik Pinot Noir från kultvinmakaren Greg Brewer som gör Dujac-lika viner där 100% stjälkar använts i vinmakandet. Man använder bara fransk ek från Sirugue i Nuits St George." De tar också hänsyn till månens faser och mycket annat, men blir det något bra vin då?

Svaret är ja, det här är nya-världen-pinot när den är som bäst. I näsan får vi en stor och komplex doft av varma pinotkryddiga jordgubbar blandade med en himmelsk hallonsaft. Här finns också hav, grönska, torkade aprikoser och julkryddor. Smaken är koncentrerad men elegant, livlig och lång, eftersmaken ganska eldig. En purung men redan fantastiskt god Pinot Noir.

2005 Martinelli Pinot Noir Moonshine Ranch (499 kr) från Russian River Valley i Sonoma. Jämfört med Brewer-Cliftons vin är detta tyngre, rundare, med mer mörk frukt, gummi och lite parfym (Dove). Smaken är rik, fyllig och kompakt, ganska syrlig och kryddig med lite russin i eftersmaken. Inte illa, men en ganska ovanlig pinotstil och vi föredrar nog Gary Farrell's vin om man vill ha Pinot från Russian River Valley.

Flight 3 - Syrah

2005 Saisons des Vins (Copain) Syrah l'Hiver (199 kr) från Mendocino i norra Kalifornien. Divine: "Wells Guthrie nämns av många som en av de nya stjärnorna i Kalifornien. Hans vinmakande är franskt med stjälkar som ger en Rhônsk touch. Bio och vildjäst." Doft: en bärkompott med mycket blåbär och röda körsbär, en liten gräddtårta, en okomplicerad och trevlig doft. Smaken är öppen, bärig och varmt kryddig med en hel del tanniner. Vinet är mycket smakrikt, ungt och gott, men saknar lite uthållighet i munnen. Men bra vin för pengarna är det.

Robert Cipresso Quadratura del Cerchio 2005 (299 kr) från Marche i Italien. Druvorna är 30% Syrah från Sicilien, 50% Brunello di Montalcino och 20% Sangiovese från Maremma. Först finns en hel del svavel i doften, som snart luftar bort. Sedan bränd frukt, fuktig tobak och fisk(?); doften känns dock sluten och jag tror en längre luftning skulle ta fram trevligare ingredienser. I den sträva, italienska smaken hittar vi en chokladdoppad marsipangris.

Ojai Vernas Vineyard Syrah 2003 (299 kr) från Santa Barbara County, Central Coast, California. I näsan får vi en fin Syrah-doft, eller snarare Shiraz, vi hade gissat på Barossa Valley; fruktig, mintig och publik. Smaken är bred, fyllig, mycket sträv, med körsbärspraliner och blåbärsglass, nästan söt, men också några intressanta kryddor. Helt ok om man gillar fruktbomber.

Flight 4 - Övrigt rött

2004 Clos Saint Jean Tradition Châteauneuf-du-Pape (299 kr), ovanlig för att den är helt avstjälkad. Näsa och gom börjar bli märkbart trötta nu, det är en hel del kraftiga viner som har passerat. Det luktar jästa körsbär, "kräftstjärtar i saffransås", vitvinskänsla, inte mycket frukt. Vinet är medelfylligt, strävt, med körsbärskärnor och russin i smaken. Nja.

2004 Bodegas Aalto Ribera del Duero (319 kr), kvällens första spanjor, druvan är Tempranillo, 94 poäng av Parker (eller åtminstone av hans lakej, Jay Miller) och med Vega Sicilias gamle vinmakare. Näsan blir förvånad: dillkryddad kaviar och apelsinskal, rosor, fatkrydda och rönnbär. Udda, och även detta vin kommer nog att lukta annorlunda med mer luft. Smaken är mjuk, smakrik, med vaniljfat och ett inslag av ostbågar. Lång. Mycket annorlunda vin.

2005 Pride Mountain Cabernet Sauvignon (599 kr) ligger både i Napa och i Sonoma, på flaskan anges att vinet består av 58% Napa och 42% Sonoma. Här doftar det klassisk Cabernet Sauvignon-blandning (lite Petit Verdot ingår i vinet): svarta vinbär, blyertspenna, nässlor och nyklippt gräs, en stilfull doft. Smaken är härlig, heltäckande och frisk, fatkryddig och lång. Det smakar muskulös amerikansk Cabernet av hög kvalitet.

Sammanfattningsvis: många goda viner visades upp, ett eller två ganska underliga viner, och några som inte riktigt presterar vad de borde i sin prisklass, men framför allt var det Kalifornien som utmärkte sig under provningen. Kongsgaard's Chardonnay kostar en hel del men är storartad, Parker hade rätt; Brewer-Clifton's Pinot Noir är en av de bästa Pinoter jag provat från nya världen, och Pride's Cabernet är stilig och kraftfull.

San Francisco - Braindump 4

Inte om vin, men en kul sound bite: Kändiskocken Anthony Bourdain, som har ätit det mesta, fick nyligen frågan vad det värsta han ätit var:

Fermented shark in Iceland. They celebrate their hardy Viking roots by eating shark that has essentially rotted and is then marinated in lactic acid for six months. There was also the warthog rectum in Namibia. Steer clear of that.

Vårtsvinsrectum har tack och lov aldrig stått på menyn, men den halvruttna hajen har jag smakat i Reykjavik. Aldrig mer! Surstömming är som en doft av friska vårblommor i jämförelse. Till detta dricker man Svarta Döden-vodka, vilket bedövar sinnena en aning, men det hjälper inte: vansinnigt vidrigt! Nu: tillbaka från Island till Kalifornien.

Efter en shoppingrunda med barn i San Francisco stapplade vi trötta in på Max's, en lite finare restaurangkedja med wholesome all-american food. Vi blev lite förvånade när vi hittade ett Stag's Leap-vin på vinlistan och beställde nyfikna in det till maten.

Maten, ja - jag beställde Grandma's Honey Rosted Chicken, Annica beställde ett skrovmål Meat Loaf. Den monstruösa best jag fick serverad på tallriken var snarare Grandma's Honey Roasted Godzilla; portionen var enorm, kycklingen en halv kalkon.

Vinet, som serverades alldeles för varmt, var en flaska 2004 Stags' Leap Winery Cabernet Sauvignon (ca $40 i butik). Det luktade svarta vinbär, hallon, mandelmassa, fatvanilj och odefinierade kryddor. I munnen var vinet medelfylligt, med snälla tanniner, balanserat, lagom syra avslutat med en kryddig men lite kort gump. Ett angenämt vin men inte särskilt intressant. Jag märker hur likartade många av mina smakanteckningar börjar bli, men dessa kalifornska Cabernet-viner är ibland intill förväxling lika.

Här avslöjar vi också vilka blåbär vi är när det gäller kalifornska viner. Det vin vi drack kom naturligtvis inte från det berömda Stag's Leap Wine Cellars utan från en skrupulös granngård, Stags' Leap Winery. Obeservera den mycket viktiga apostroferingen där, en detalj som har orsakat långdragna och dyrbara juridiska bataljer gårdarna emellan. Vi gick hur som helst rakt i fällan och förväxlade det vin vi drack med 2004 Stag's Leap Wine Cellars Cabernet Sauvignon, deras enklaste CS-vin; de fina cuvéerna kostar betydligt mer. Att döma av en del aktuella recensioner så verkar det dock som om Stag's Leap Wine Cellars har haft sina glansdagar. Från 90-talet och framåt har de inte nått upp till sitt stratosfäriska rykte som skapades då Warren Winiarskis 1973 Stag's Leap Wine Cellars Cabernet Sauvignon S.L.V. år 1976 besegrade ett antal franska storheter i den numera närmast till myt upphöjda - åtminstone i Kalifornien - Judgement of Paris. Men, å andra sidan så såldes Stag's Leap Wine Cellars alldeles nyligen till Marchesi Antinori för nätta $185,000,000, så helt uselt kan det ju inte vara. Winiarski började 1970 med runt $100,000; ganska bra förräntning av kapital alltså.

Vi avslutade måltiden på Max's med en All-American Apple Pie. Visa av de enorma portioner vi nyligen serverats beställde vi in en enda portion att dela på. Det hjälpte inte. Det visar sig ett en portion äppelpaj är en äppelpaj. Vi lyckades tillsammans, med en rejäl ansträngning, sätta i oss nästan halva "portionen". Wholesome, indeed.

San Francisco - Braindump 3

Vad nu? En Guigal? Ett franskt vin mitt i den kalifornska vinfloden? Ja, vi hittade en flaska mogen Côte-Rôtie till ett bra pris, in the local mall, no less, och kunde inte motstå frestelsen. Personalen blev alldeles till sig av lycka över att någon ville ha mogen Côte-Rôtie och inte bara Two-Buck Chuck (se nedan).

Till kvällen öppnar vi vår 1997 E. Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde ($56) och ger den en sniffy-sniff: Först lite unkfunk som snabbt luftas bort. Sedan en elegant och djup körsbärsarom kompletterad med lakrits, stekt bacon, nötter, nejlika och ett diskret men njutbart inslag av tjärat trä. Vinet är moget, medelfylligt, elegant och smakrikt med en lagerbladsmättad buljong bland bären. Tanninerna är helt integrerade och en lång sirlig eftersmak bjuder på en antydan till kvasisöta portvinstoner. Delikat, och vinet funkar förvånansvärt bra till smördegsinbakad lax med sparris (matval och vininköp var inte synkat). Vi hoppas att 2003:orna, som för närvarande är djupt inne i tunneln, mognar på detta sätt, kanske framåt 2011 eller så.

Nu till något helt annat, från högt till lågt och tillbaka till Kalifornien. Two-Buck Chuck är Charles Shaw's vinserie med tvådollarsviner från Napa, eller åtminstone från Kalifornien. I serien ingår en Sauvignon Blanc, en Chardonnay, en "Beaujolais", en Merlot, en Cabernet Sauvignon och en Shiraz. Gary Vaynerchuck har gjort en insats för mänskligheten och provat alla sex. Om Merlot-vinet säger han: "a gremlin that hasn't had a shower for a while... there's a loose hamster in the room...a green fungus aspect...". Om Beaujolaisen: "...an action-figure that you've played with in your underpants for a while... this is not great, not great at all... This is probably the worst wine we've ever had on Wine Library TV." Ouch! Shirazen och Sauvignon Blanc-vinet får dock godkänt, så allt är inte elände.

Vi provade inte samma årgångar som Vaynerchuck och våra intryck skiljer sig också en hel del från hans, vilket inte är konstigt: Konsistens är nog det sista man ska förvänta sig av dessa drycker. Vinerna levereras i en glasflaska med en riktig kork och man frågar sig om det blir några pengar över till vinet?

Så: 2005 Charles Shaw Cabernet Sauvignon ($1.99) luktar godisartad bärsaft och tuggummi med en frisk bladighet; primitivt men inte otrevligt. Smaken är lätt till medefyllig, bärsaftig med en liten bladgrön syra. Här finns inte ett spår av Cabernet Sauvignon i varken smak eller lukt men heller inga stora fel på vinet. Det är imponerande att man kan göra vin överhuvudtaget i denna prisklass.

2006 Charles Shaw Sauvignon Blanc ($1.99) har en lite godisbetonad men frisk och identifierbar Sauvignon Blanc-doft. Smaken är enkel, hyfsat smakrik men kort. Återigen ett ospännande men felfritt vin. Detta är än mer imponerande för 12 spänn.

Bättre än väntat alltså. Många 50-kronorsviner på Systemet är sämre än så här (åtminstone det lilla fåtal vi kan minnas att vi provat). Vi hann inte med Merlot-vinet och missade därför eventuellt både plastleksaker som legat i någons kalsonger och oduschade gremlins. Vi klarar oss ändå.

San Francisco - Braindump 2

Vi måste avslöja en karaktärssvaghet och en mild vinperversion: vi har aldrig kunnat motstå en flaska som avbildar en medlem ur fågelfamiljen Anatidae på sin etikett. Vi har därför pliktskyldigt druckit oss igenom bland annat vinerna från amerikanska Duck Pond som ibland dykt upp (ofta just med en dykand på flaskan) på Systembolaget. Etiketterna är som synes mycket snygga - och inte så lite tacky, det ska erkännas - men vinerna har varit lite sisådär. Ankviner är det ganska gott om i nordamerika: förutom ovan nämnda Duck Pond hittar jag Blue Duck, Cold Duck, Duck Walk (med sin säkerligen oemotståndliga Dulk Walk Blueberry Port), Black Duck, Wild Duck Creek och till och med en kanadensisk Baby Duck Champagne.

Men nu är det en annan ankvinsproducent vi har provat, nämligen Duckhorn Vineyards, ankvinernas konung; deras viner ska vara av en helt annan kaliber. Det måste de uppenbarligen vara då företaget nyligen såldes för $300,000,000 till någon som tror att det kommer att vara värt åtskilligt mer om ytterligare några år. Jordbruksmark i Napa har börjat nå samma stratosfäriska nivåer som i Champagne.

2004 Duckhorn Vineyards Cabernet Sauvignon ($31 för en halva) består av 86% Cabernet Sauvignon och 14% Merlot och har lagrats 18 månader på franska ekfat, varav hälften nya. Vinet är kompakt mörkt i glaset och bjuder på sandelträbetonade fataromer, örtkryddor, svarta vinbär och körsbär. Vinet är ännu ganska slutet, doften är koncentrerad men inte särskilt komplex. I munnen är vinet ungt, fylligt, renfruktigt och rikt. Vinet har förvånansvärt blyga tanniner, men tuffare syror och en varmt kryddig eftersmak med bra längd. Ett mycket gott och lite insmickrande vin. Vinet är som sagt mycket ungt men de mycket snälla tanninerna, ett vanligt fenomen i unga amerikanska tungviktarviner verkar det som, tyder på att detta vin ändå är menat att drickas förhållandevis tidigt i sin karriär.

Under ett slottsbesök i Napa (ja, ett riktigt gammalt stenslott; mer om detta i ett kommande inlägg) träffade vi en äldre polsk-amerikansk gentleman som predikade de amerikanska Pinot Noir-vinernas storhet, nej, överlägsenhet - särskilt viner från det förhållandevis svala sonomadistriktet Russian River Valley. Våra invändningar om att man faktiskt lyckas åstadkomma hyfsade viner av Pinot-druvan dels i ett franskt landskap som kallas Côte d'Or och dels på den avlägsna ögruppen Nya Zeeland viftades bort med ett "pffft". Nej, amerikansk Pinot skulle det vara. Vi drack därför en flaska respektabel Sonoma-Pinot - Napa är lite för varmt för bra Pinot - när vi kom hem från utflykten.

2005 Gary Farrell Pinot Noir Russian River Selection ($40) doftar saltstänkt havskust, skaldjur och rönnbär, eller snarare rönnbärsgele, och lite vaniljfatsinslagna jordgubbar (även detta vin har legat på fransk ek). Efter en stund i glaset kan vi lägga till en stor bukett rosor. Här har vi en tjusig Pinot-näsa som helt klart skulle kunna vara från Bourgogne. Smaken är fruktig och rund, men samtidigt sirligt läskande med ordentliga syror, fatkryddor, och en Pinot-kryddig eftersmak. Om näsan kunde misstas för bourgogne så är det svårare med smaken; detta är en utrpräglad amerikansk Pinot-smak, en mycket välsmakande sådan, även om vinet är intressantare i gasform än i flytande form, dvs det luktar mer spännande än det smakar. Hur som helst är det en icke oäven Pinot Noir. Vi utforskar gärna fler viner från Russian River Valley efter detta smakprov.

San Francisco - Braindump 1

Tillbaka från San Francisco och jetlaggen börjar så sakta släppa greppet om min hjärna. Alltså är det dags att skriva lite om vad som blev drucket over there. Första dagarna var strålande soliga med svensk sommarvärme och vi spenderade därför inte alltför mycket tid i stadens vinbutiker. Det blev däremot ett stopp vid en enorm Costco-hangar, en grossistkedja i Galne Gunnar-stil för restauranger och småföretagare. Medlemskort krävs och här finns inte en cornflakes-förpackning under tio kilo, allt är på pall och extra super sized.

Vinavdelningen har (ska det senare visa sig) mycket bra priser och är stor som ett medelstort svenskt systembolag. Jag hittar gamla bekanta franska flaskor till rena reapriser (eller vad sägs om 2004 Château Haut-Brion och Cheval Blanc för $170, 2004 Pichon Baron klockade in runt $50), men nu hade vi inte åkt runt halva jordklotet för att dricka det vi har hemma utan för att se vad California kan erbjuda. Eftersom mina kunskaper om kaliforniskt vin är minimala fick vi gå på känsla och pris (och de WS-, WA-, WE-betyg som skriks ut vid varje prislapp, man blir mycket misstänksam när inget betyg anges).


Först ut blev 2003 Chateau St. Jean Cabernet Sauvignon Cinq Cépages ($55), en bordeauxinspirerad Cabernet Sauvignon-blandning från Sonoma. Druvorna är CS, Cabernet Franc, Malbec, Merlot och Petit Verdot, låter lovande. Vinet har en ganska blygsam doft av björnbär, mandelmassa, körsbärskärnor och örtkryddor; inte illa, men vi var nog lite för otåliga med luftningen. Vinet är fatigt, men tanninerna är ganska mjuka för att ha masserats fram i två år på franska ekfat. Smaken är medelfyllig, balanserad och läskande men lite tunn. Ett mycket bra matvin - vi åt grillade lammkotletter - och en passabel kopia av en cru bourgeois, men knappast ett 55-dollarsvin.

Till samma kotletter drack vi 2002 Silver Stag Cabernet Sauvignon Parsley Family Estates ($55). Flaskan är tjusig och tung som ett ankare och det känns faktiskt som om flaskan vore full även efter det att vi tömt den, i denna förpackning finns minst lika mycket glas som det finns vin. Vinet är för mig helt okänt (och nätet ger inte mycket hjälp) och det hela känns nylanserat och lite designat. "Silver Stag" låter som ännu ett försök att haka på Warren Winiarskis hyllade Stag's Leap Wine Cellars, vinet som besegrade Chateau Mouton-Rothschild och Haut-Brion vid den berömda Paris-provningen 1976. Det finns många kalifornska viner med teman på "stag" i namnet. Det finns även en del som har satsat på "leap", t ex Frog's Leap (vet inte om det är humor eller allvar, men de gör riktigt bra viner).

Vinet då? I näsan får vi mycket fruktiga svarta vinbär och gräddiga kanelkryddiga vanlijfat. Här finns även jästa körsbär, viol och mjölkchoklad. Stort och publikt. Smaken är ung, fyllig, krämig, rik och eftersmaken är eldigt kryddig. En gräddtårta ligger över alltihop. Inte heller detta är ett dåligt vin, det är till och med mycket gott (i rimliga mängder). Men det känns också väldigt tillgjort; det smakar som om varje komponent i vinet har designats och integrerats med CAD-programmet Autodesk i ett sterilt underjordiskt kemilabb. Vinet saknar helt enkelt karaktär. Borde vi ha valt Pichon Baron ändå?


Vi hann även med några vita viner. 2005 Carpe Diem Chardonnay Firepeak ($22) är från Edna Valley i regionen som kallas Central Coast. Dofterna är ganska enkla: päron, citrus och smörkola, men doftkomponenterna är smakfullt sammansatta och i full balans. Det smakar mogen frukt, vita vinbär och vinet är lätt, friskt och läskande, inga ekmonster här inte. En mycket bra drink-chardonnay men till maten (havskräftor med tillbehör) blev den lite vek.

En något kraftigare Chardonnay är 2005 Pellegrini Family Vineyards Chardonnay Olivet Lane Estate (också $22) från Russian River Valley i Sonoma. Här hittar vi gröna oliver och citrus. Vinet är smakrikare och syrligare än föregående vin, men smakerna har inte samma balans. En vitpepparton i eftersmaken bidrar till detta vins kvalitéer som måltidsdryck. Vi föredrar dock Carpe Diem, det är en bättre Chardonnay.

Allt som allt en acceptabel start på semestern ur ett vinperspektiv (och ur ett Galne Gunnar-perspektiv), men vi har högre förväntningar än så här. Ska de infrias?