Kort nyårsnotis

En kort notis om nyårsvinerna 2008. Som kockvin och fördrink bjöds 2006 Kullabygdens Vingård Silex Nangijala. Det är kanske ingen överraskning att ingen lyckades pricka in detta vin blint. Vinet är nämligen svenskt och druvan är Solaris, en korsning av "druvsorten Merzling (som i sin tur är en korsning av Seyve-villard 5276 med korsningen Riesling x Pinot Gris) med Gm 6493 (som i sin tur är en korsning Saperavi Severnyi x Muscat Ottonel)". Solaris är en hybriddruva framtagen för svala klimat, som t.ex. Klagshamn i Skåne. Vinet doftar av liljekonvalj, citrusfrukt och lite äpple. Den fräscha smaken har en fin, lite bitter, syrlighet av grapefrukt. Ett felfritt, läskande vin. Dessa blygsamma ord får anses vara lovord i sammanhanget: med tanke på att i stort sett allt annat svenskt vin vi smakat har befunnit sig snäppet ovan jäst grispiss så är Silex Nangijala en sensation. Det finns ännu hopp för svenska viner.


Till förrätten, jordärtkockspure med serranoskinka, drack vi 1997 Jacquesson & Fils Champagne Avize Grand Cru, en riktigt fin champagne med tjusiga brödtoner, begynnande mognad, fin munkänsla och en lätt friskhet. Mycket bra! Denna 1997:a känns dessutom mer mogen än de 1996:or vi provat.

Huvudrätten, en vedklabbe finaste oxfilé med balsampotatis och örtagårdssås, ackompanjerades av 2004 Waterford The Jem. Vinbär, nässlor, ogräs, cederträ, lite tjärtoner, en ung, pigg, kraftfull, ursnygg bordeauxkopia. Ett av Sydafrikas bästa viner och det här vinet har många år av glädje kvar att ge. Sedan kom nästa vin som var omöjligt att gissa; det är ungefär lika osannolikt som ett svenskt gott vin: 2002 Ridgepoint Wines Nebbiolo. Jo, en kanadensisk Nebbiolo. När druvan väl hade avslöjats så gick det faktiskt att skönja druvkaraktären, men vinet var fortfarande rejält fatigt och jag fick en efterhängsen rå svampton i näsan som jag inte lyckades skaka av mig. Den störde dock inte övriga middagsgäster som uppskattade sin första kanadensiska Nebbiolo. Påfyllnadsvin blev 2004 Buitenverwachting Christine, vilket uppträdde nästan som en lättare miniversion av The Jem. Likheterna var slående, samtidigt som skillnaden i kraft och finess naturligtvis var stor.

Till årets godaste franska chokladtårta (tack G&G) drack vi mer kanadensiskt, nämligen icewine: 2002 Château des Charmes Riesling Icewine Paul Bosc Estate Vineyard.
Det här är en vinklass där Kanada lätt kan tvävla internationellt. Liksom i stort sett alla kanadensiska isviner vi har provar var detta förträffligt; riktigt, riktigt bra.

Fulchampagnen till tolvslaget blev en Launois Pere et Fils Champagne "Cuvée Reserve" Brut Blanc de Blancs Grand Cru. Avståndet till Jacquesson-97:an var stort, men det spelade mindre roll vid denna tidpunkt.

Svenska och franska viner på norra Öland

Under en utflykt till norra Öland passade vi på att besöka Wannborga Vin & Lamm, en gård som odlar egna druvor och gör sitt eget vin. Vi beställde in en lunch och smakprover av två av deras viner, 2006 Wannborga Rosé och 2005 Wannborga Den Röda Riservan. Vi hade inga större förväntningar på dessa svenska viner och det var nog tur: Sverige är (ännu) ingen match för de gamla vinmakarländerna. Rosén luktade underligt av ylle, våt aska och en gnutta bär. Smaken var lyckligtvis något bättre än lukten. Den röda fatlagrade riservan doftade av körsbär, smörkniv av enträ och någon kemisk ton. Smaken är fruktig, men spretig och ganska kort. Summa summarum kanske något bättre än väntat (det kan uppenbarligen vara värre), men inte särskilt bra. Finare Vinare har det kompletta scoopet och detaljerna kring Wannborga och alla deras viner.

Desto bättre var deras lammprodukter. Vi serverades en fantastiskt god lammpaté och mycket fina skivor av rökt lamm. Även lammkorven, lammfilén och lammrostbiffen var utmärkta, så ett lunchstopp rekommenderas om man har vägarna förbi.

På kvällen tog vi oss ut till Lammet & Grisen utanför Löttorp. Denna svenska Peppes Bodega slogs upp mitt ute i vildmarken utan bygglov 1969 och får väl sägas ha blivit en succé. Trots det otillgängliga läget tycks det oftast vara helt fullsatt. Idén är att servera helstekt lamm och gris till en hungrande publik; man får äta tills man spricker. De har dessutom en förvånansvärt intressant vinlista och vi släppte alla tyglar och löpte amok i vinvalet. Både vin och annan dryck beställs i en bar och jag kände mig ganska barock när jag beställde "En Pichon -96 och två Zingo, tack."

Efter lite letande i källaren fann de sista flaskan av 1996 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande och överlämnade den försiktigt tillsammans med två exemplar av Riedels stora bordeauxkupor. Korken såg fin ut och det första doftprovet visade på ett felfritt men ännu ganska slutet vin vilket var förväntat då ingen tid för dekantering fanns.

Efter en stund i glaset börjar vinet visa sitt rätta jag, det är ju trots allt är en stolt Deuxième Cru från Pauillac. Detta år var druvblandningen 75% Cabernet Sauvignon, 15% Merlot, 5% Cabernet Franc, och 5% Petit Verdot. En gyllene doft av svarta vinbär och ceder är det första som visar sig. Sedan kommer en underbar marsipandoft från faten tillsammans med ett komplext fackverk av sockerslungade rotsaker, köttsoppa, mörk choklad, torr vindpinad ljung och andra örter. Efter halvannan timme har vinet nått sin höjdpunkt; vinet formligen sjunger. Maten, som är alldeles utmärkt, glöms nästan bort då vi inte kan slita näsorna från grevinnan Lalande.

Vinet är drickmoget idag, även om det har minst ett och troligen två decennier till att ge. Smaken är sublim, intensivt kryddig, helt harmonisk och fyller varenda skrymsle av munhålan. Syror, tanniner och frukt är i perfekt balans. Den eldiga eftersmaken är mycket lång. Det här är essensen av Bordeaux och Cabernet Sauvignon blir inte bättre än så här.

Ett stort vin från ett stort år. Annica tycker att det är den bästa bordeaux hon druckit på ett decennium och vinet var värt vartenda öre (trots de många örena: 1,610 kr). Barnen var nöjda med sin Zingo också.