Dagen före släppet

Dagen före augustisläppet råder en stämning av torka på Systembolaget på Regeringsgatan - lugnet före stormen. Jag är dock utsvulten på intressanta viner efter en lång semesterexil och plockar på mig några flaskor som av olika skäl ser intressanta ut. Vi köper hem lite småplocksmat och korkar upp redan samma kväll.

Först ut är 2004 Château Suduiraut "S" de Suduiraut (127 kr för en halva), Sauternes-producenten Suduirauts torra vin. Château d'Yquem har också ett torrt vin som de på samma sätt kallar "Y" de Yquem och det finns även ett "R" de Rieussec. Suduirauts söta vin är en favorit och jag var därför mycket nyfiken på deras torra variant, även om det känns lite som en kuriosajakt. "S" är gjort på Semillion och Sauvignon Blanc (60-40) och 2004 är faktiskt den första allmänt tillgängliga årgången av detta vin.

Färgen är ljust halmgul och doften dröjer lite när vinet är kallt och nyöppnat. Det första som visar sig är grapefrukt och vita vinbär. Efter tag dyker en liten parad med tropiska frukter upp - aprikos, persika och mango - flankerade av nylagd asfalt, lakritsrot och honungstoner. När vinet blir varmare påminner det lite om en champagne i form av nybakt fruktpaj. Smaken är lätt, väl sammansatt, helt torr och eftersmaken är rejält lång. Gott. Doften är dock större än smaken. Kudos till Anders som helblint prickade in att det var en vit bordeaux vi drack.

Det impulsköpta rödvinet blev 2005 Vincent Girardin Pommard Les Vignots (274 kr), mest för att det är en av de första bourgognerna från den förmodat lysande årgången 2005 som inkommit till Systemet. Vingården Les Vignots är varken Premier Cru eller Grand Cru och det är alltså en förhållandevis simpel bourgogne vi provar (trots att priset kan tyckas indikera annorlunda). På nätet säger kännarna att i stort sett all bourgogne från 2005 är bra, därav min nyfikenhet på denna flaska.

Färgen är blålila, doften är komplex; varm jord, köttsky med framträdande lagerblad, en bouquet garni, mocca och fina franska fattoner. Frukten är lite mer svårdefinierad: någonstans mellan körsbär, hallon och björnbär, men ingen klockren träff på någon av dem. Frukten är inte heller särskilt framträdande i den fas vinet befinner sig i just nu; blint var det svårt att pricka in Pinot Noir som druva. Vinet är inte särskilt strävt och smaken är medelfyllig och ganska kryddig, angenämt vinös men ännu outvecklad och lite för kort. Trots detta passar vinet utmärkt till maten och denna 2005:a är bättre än den 2004:a jag provade för något halvår sedan. Med några års lagring blir detta förmodligen en utmärkt "budget"-bourgogne och det ska bli mycket intressant att se vad mer namnkunniga bourgogner från detta år kan åstadkomma.

Barbaresco och Kantareller

Till lördagens middag hade jag lite slumpmässigt inhandlat Chateau D'Aqueria 2006, Voghera Barbaresco 2001 och Lenz Moser Trockenbeerenauslese Prestige 2004.

Rosén var naturligtvis tänkt till förrättssalladen, dock gjorde omständigheter i form av en redan öppnad Jakob's Creek Rosé 2006 att vi aldrig hann öppna D'Aqueria, som vi tidigare skrivit om här. Jakob's Creek var frisk med lite frukt i doft och smak. Oförargligt men inte mycket mer än så. Det passade dock bra till en sallad på Rucola, äpplen, tomater och salami toppad med lite olivolja, salt och svartpeppar.

Till huvudrätt mötte Sverige Italien i form av en risotto på kantareller och rökt skinka. Jag var inte helt nöjd med den rökta skinkan i risotton, jag hade velat ha rökt sidfläsk, denna fläskets svar på ansjovis, men den normalt välsorterade affären hade slut på det, skandal! Barbarescon var vackert mörkt rubinröd med en eldig doft med inslag av körsbär, jordgubbar, en liten ton av russin samt kryddor med en anstrykning av muskot. Smaken var frisk, balanserad, fruktig och hade en härligt muntapetserande strävhet. I dagens moderna vinvärld med tidigt drickbara fruktbomber var det riktigt befriande med ett lite gammaldags vin med en rejäl ryggrad av tanniner. Det passade utmärkt till risotton men är inget man sitter och smuttar på utan någonting till. Det som var kvar av parmesanosten fick tjänstgöra som tilltugg efter att maten tagit slut, något som vinet gick alldeles utmärkt till. Systembolaget fegar som vanligt med "vinner ej på lagring". Vinet är utmärkt i dagsläget men nog tror jag det kan det ligga ett tag till.

Till efterrätten, fruktsallad dressad med lime, honung och basilika, drack vi naturligtvis Lenz Moser. Detta är ett vin som verkligen kan räknas in bland trotjänarna. Jag vill minnas att vi för sisådär 15 år sedan hade Lenz Moser Trockenbeerenauslese med Kvibille gräddädelost som ett närmast stående inslag i middagar. Vår första bekantskap med Prestige-varianten, som bara görs vissa år, var en 1976:a inköpt i Helsingfors i början på 90-talet på väg hem från en operafestival i Savonlinna. Kvällens barnarov i form av 2004:an hade en intensivt fruktig doft med inslag av torkade aprikoser, honung och en maffigare botrytiskaraktär än jag kan påminna mig jag någonsin känt i en Lenz. Smaken var intensivt söt, frisk och fruktig och gifte sig utmärkt med fruktsalladen. "Kan lagras" vågar sig Systembolaget på. Det kan man nog lugnt påstå. Jag tycker de kunde dragit till med ett "bör lagras" för även om vinet är jättegott redan idag så vet jag av erfarenhet att det kan uppnå mycket högre höjder av komplexitet.

2004 Sequillo

2004 Sequillo Cellars Sequillo (195 kr) är en Syrah-blandning (63% Syrah, 30% Mourvedre and 7% Grenache) från Swartland i Sydafrika som görs av Eben Sadie, kanske mer känd för vinerna Columella och Palladius.

Den trevliga doften innehåller ganska maffiga röda vinbär, bakkryddor, lite mint och solpinade örter. Vinet är medelfylligt, elegant men med struktur, läskande och lättdrucket, inget kraftvin alltså; påminner om en något lättare Châteauneuf-du-Pape, kanske en Vieux Lazaret (som det i och för sig var länge sedan jag smakade på). Vi befinner oss alltså snarare i Sydafrikas version av södra Rhône än i norra trots det dominerande Syrah-innehållet. Vinet är drickfärdigt, men kanske kan vinna lite komplexitet med några år till i källaren. Dracks till en antipasto-tallrik med torkade charkuterier, oliver och ost.

Svenska och franska viner på norra Öland

Under en utflykt till norra Öland passade vi på att besöka Wannborga Vin & Lamm, en gård som odlar egna druvor och gör sitt eget vin. Vi beställde in en lunch och smakprover av två av deras viner, 2006 Wannborga Rosé och 2005 Wannborga Den Röda Riservan. Vi hade inga större förväntningar på dessa svenska viner och det var nog tur: Sverige är (ännu) ingen match för de gamla vinmakarländerna. Rosén luktade underligt av ylle, våt aska och en gnutta bär. Smaken var lyckligtvis något bättre än lukten. Den röda fatlagrade riservan doftade av körsbär, smörkniv av enträ och någon kemisk ton. Smaken är fruktig, men spretig och ganska kort. Summa summarum kanske något bättre än väntat (det kan uppenbarligen vara värre), men inte särskilt bra. Finare Vinare har det kompletta scoopet och detaljerna kring Wannborga och alla deras viner.

Desto bättre var deras lammprodukter. Vi serverades en fantastiskt god lammpaté och mycket fina skivor av rökt lamm. Även lammkorven, lammfilén och lammrostbiffen var utmärkta, så ett lunchstopp rekommenderas om man har vägarna förbi.

På kvällen tog vi oss ut till Lammet & Grisen utanför Löttorp. Denna svenska Peppes Bodega slogs upp mitt ute i vildmarken utan bygglov 1969 och får väl sägas ha blivit en succé. Trots det otillgängliga läget tycks det oftast vara helt fullsatt. Idén är att servera helstekt lamm och gris till en hungrande publik; man får äta tills man spricker. De har dessutom en förvånansvärt intressant vinlista och vi släppte alla tyglar och löpte amok i vinvalet. Både vin och annan dryck beställs i en bar och jag kände mig ganska barock när jag beställde "En Pichon -96 och två Zingo, tack."

Efter lite letande i källaren fann de sista flaskan av 1996 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande och överlämnade den försiktigt tillsammans med två exemplar av Riedels stora bordeauxkupor. Korken såg fin ut och det första doftprovet visade på ett felfritt men ännu ganska slutet vin vilket var förväntat då ingen tid för dekantering fanns.

Efter en stund i glaset börjar vinet visa sitt rätta jag, det är ju trots allt är en stolt Deuxième Cru från Pauillac. Detta år var druvblandningen 75% Cabernet Sauvignon, 15% Merlot, 5% Cabernet Franc, och 5% Petit Verdot. En gyllene doft av svarta vinbär och ceder är det första som visar sig. Sedan kommer en underbar marsipandoft från faten tillsammans med ett komplext fackverk av sockerslungade rotsaker, köttsoppa, mörk choklad, torr vindpinad ljung och andra örter. Efter halvannan timme har vinet nått sin höjdpunkt; vinet formligen sjunger. Maten, som är alldeles utmärkt, glöms nästan bort då vi inte kan slita näsorna från grevinnan Lalande.

Vinet är drickmoget idag, även om det har minst ett och troligen två decennier till att ge. Smaken är sublim, intensivt kryddig, helt harmonisk och fyller varenda skrymsle av munhålan. Syror, tanniner och frukt är i perfekt balans. Den eldiga eftersmaken är mycket lång. Det här är essensen av Bordeaux och Cabernet Sauvignon blir inte bättre än så här.

Ett stort vin från ett stort år. Annica tycker att det är den bästa bordeaux hon druckit på ett decennium och vinet var värt vartenda öre (trots de många örena: 1,610 kr). Barnen var nöjda med sin Zingo också.

2005 Yering Station Pinot Noir Reserve

2005 Yering Station Pinot Noir Reserve (359 kr) verkar vara ett vin som flugit under radarn på de flesta recensenter. Med tanke på semestertider och att det lagrats 12 månader på franska ekfat följt av 12 månader på flaska innan det släppts så kanske det inte är så konstigt att de inte hunnit med än.

Yering Station Reserve-viner görs bara de år då druvsorten visar sin bästa sida genom hela odlingssäsongen. Ett sånt år görs en liten kvantitet vin av reserve-typen. 2005 var ett exeptionellt år i Yarra Valley och man kunde göra reserve på Pinot, Shiraz-Viogner och Chardonnay.

Koncentrerad och sublimt intensiv smak som döljer lager på lager av jordgubbar, lakrits och kaffe. Tydliga men balancerade tanniner, mycket lång eftersmak. Komplex doft med kokta rödbetor, jordgubbar, kaffe och läder.

Vinet passade utmärkt till en 300g utskuren välmarmorerad ryggbiff med kantareller och grönsallad.

2005 Mitolo Shiraz Savitar

Jag var häromveckan ute efter att prova 2004 Mitolo Shiraz G.A.M. (245 kr, som Frankofilen drack här) men eftersom den var slutsåld på BS beställde jag istället storebror 2004 Mitolo Shiraz Savitar (299 kr) som tröstpris. På grund av Systembolagets enfaldiga nonchalans när det gäller årgångar fick jag 2005 Mitolo Shiraz Savitar; det är samma vin som 2004:an enligt SB:s logik. Mutter.

Nåja, nu när jag har den i handen är det bara att öppna och dricka. Färgen är mörkblålila. En intensiv doft av mörka körsbär, marsipan, pepparkakor, nybakta bullar, palsternacka, köttbuljong, mörk choklad (körsbärspraliner!); en ganska typisk doft av ung Shiraz ur den högre australiska skolan alltså. Smaken är mycket fyllig, inte alltför sträv men ganska alkoholstark; det här smakar nästan som ett ungt årgångsportvin. Smaken är inte så lång som jag väntat mig. Vinet är ännu mycket ungt, för ungt. Smakerna har inte alls hunnit smälta ihop och för att det här vinet ska nå upp till sitt rykte lär det behöva många år till i källaren. Något av en besvikelse, men jag kanske har för höga förväntningar på ung australisk Shiraz efter att ha nyligen ha druckit 2005 Amon-Ra?

Både 2005 G.A.M. och 2005 Savitar släpps i ordinarie sortimentet den 1 augusti.

2006 Domaine De La Sauveuse Cuvée Carolle

Sommarens tredje rosé blev 2006 Domaine De La Sauveuse Cuvée Carolle (89 kr) från Provence. Druvblandningen är 32% Grenache, 30% Cinsault, 28% Syrah och 10% Cabernet Sauvignon. Vinet är vackert laxrosa och den trevliga doften innehåller hemkokt jordgubbssaft, grapefrukt och torkade örter. Smaken är inte riktigt lika spännande, men den är lätt och frisk med en kryddig eldighet i eftersmaken. Detta är en riktigt bra matrosé; vinet hanterade stekt falukorv (barnen hade en viss influens över matvalet), potatis och en löksås på nypallad rödlök utan minsta problem. Jag undrar om detta faktiskt inte är ett bättre matvin än den Tavel vi drack senast. Vi får dricka om båda två för att fälla en slutgiltig dom; hur som helst är båda vinerna bra matroséer.

Amon-Ra vs Dead Arm

Johan och jag mötte upp för libanesiskt + vin, denna gång två stycken australiensare. Den första av dem, 2005 Glaetzer Amon-Ra Shiraz (499 kr), har tilldelats titaniska betyg (98 Parker, 95+ på CellarTracker, osv) och har prisats i glödande ordalag även på denna blog. Den andra släpptes nyss i ny årgång på SB, 2004 d'Arenberg The Dead Arm Shiraz (395 kr) med betyg som 95 hos Parker, eller 94 poäng av Tanzer.

Vi började dock kvällen med varsitt glas ur en halvflaska Bollinger Champagne Special Cuvée Brut (205 kr), en mycket trevlig bekantskap med doft av källarfranska, mogna äpplen, senare äppelpaj, och motsvarande smaker. Att rensa drycken på det första lagret bubblor visade sig vara till dess fördel: smaker och dofter framträdde långt tydligare än i nyupphälld champagne. (Hugh Johnson rekommenderar f.ö. dekantering av champagne i sin biografi A Life Uncorked, ett gott råd vad det verkar.) Vinerna hälldes under tiden i varsin dekanter. Sedan troppade vi av till Beirut Cafe, köpte hem ett halvdussin meze och slog oss ner för att äta och begrunda.

Vinerna hade dekanterats i ungefär en timme när vi hällde upp dem. Båda klarade sig väl mot den starkt kryddade maten i ett scenario där en bourgogne hade slunkit ut i skamsen tysthet. Och även om båda av dessa anses som monstruösa så var ingen av dem överväldigande i sig, inte heller slutna, men diskreta. Dock var de båda mycket alkoholstarka -- enligt flaskorna 14.5%, men det kändes som mer, ett ibland dominerande inslag. Att stoppa ner näsan i glaset gav ofta mest bedövande alkoholdoft. Istället fick man använda knepet att lukta vid glaskanten.

Amon-Ra doftade svarta vinbär ur dekantern, och håller under hela provningen (fem timmar med två viner) en behaglig ton ur glaset och i munnen; under hela kvällen är det en god kompanjon, med eller utan mat. Adjektiven har redovisats av Magnus, i större detalj än jag är kapabel, ser jag. Dock tyckte både Johan och jag att den bukett av bordeauxer som provats här tidigare sammantaget var intressantare upplevelser. Slutsummering: om än att jag inte skulle ge det vi drack 98 poäng så är Amon-Ra ett strålande vin och, trots att den är ett år yngre än Dead Arm, kvällens klara segrare. Man kan bara undra hur det kommer att utvecklas med lite lagring.

Dead Arm börjar mycket bra även den, men efter någon timme uppträder en olycklig doft. Jag tvekar nästan att skriva ner detta, eftersom det antagligen får en stor andel läsare att stryka vinet från sin lista, så läs till slutet innan ni gör något: plötsligt, efter ett par timmar, grimaserar jag och Johan mot varandra över bordet. "Det luktar nästan ..." säger jag, "... studentspya" säger Johan. Och han har tyvärr rätt; vad som stiger upp ur glaset är doften av att hångla med ung nyspydd blondin någon kväll i Uppsala. Smaken (som kritiker är man tvungen) är dock fortfarande utmärkt, och senare under kvällen, efter att ha suttit av sitt straff en längre stund, har det otrevliga försvunnit. Bortom sina ungdomliga indiskretioner är Dead Arm i slutänden ett fint, stramt vin med dova undertoner, något jag kan rekommendera med fyra till fem timmars luftning och/eller några år till av lagring. Ge inte upp.

Regniga sommarviner

Systembolaget i Färjestaden (Mörbylånga, vila i frid) har inte det största sortimentet i Sverige. Viner över hundringen är mycket sällsynta och över tvåhundra regerar Amarone i en nästan ensam majestät tillsammans med en symbolisk bourgogne och en lika symbolisk bordeaux, 2002 Château Giscours (för det hutlösa priset 549 kr). Medan vi väntar på att en massa spännande viner ska anlända från beställningssortimentet, och på att regnet ska sluta, har vi dock druckit lite smått och gott av det som fanns på de glesa hyllorna. En 2006 Georg Breuer Riesling Sauvage (109 kr), en 2005 Ironstone Vineyards Merlot (79 kr) och en 2004 Ravenswood Zinfandel Vintners Blend (109 kr) försvann utan att sätta några djupare spår. Felfria, oförargliga och användbara viner.

Årets första rosé blev en 2006 Esprit du Silène Coteaux du Languedoc (79 kr) gjort på Grenache och Syrah. En trevlig doft av smultron och rabarber kompletteras av en god, lättsmält och läskande smak med en liten vitpepparbitterhet. Så länge vinet håller sig inom godkända temperaturgränser är det en mycket god representant för drink-rosé, men bitterheten blir allt tydligare när temperaturen stiger. Drickes alltså kallt.

Nästa rosé blev den något exklusivare 2006 Château d'Aqueria Tavel (125 kr, fanns inte i Färjestaden; medtaget från Stockholm) från Tavel i södra Rhône. Vinet är gjort på en brokig druvbukett: Bourboulenc, Clairette, Cinsault, Grenache, Mourvèdre och Syrah. Färgen är mörk rosé, nästan ljus Pinot Noir. Här luktar det tranbär, nyskuren slanggurka och mogna tomater, rena salladen. Smaken är fyllig, åtminstone för att vara en rosé, med röda bär och en tranbärs/lingonton som bidrar till vinets syra. Vinet serveras till en nygrillad örtkryddad kyckling med grekisk sallad, en perfekt kombination visar det sig, och med en hänförande utsikt över solnedgången över Kalmarsund blir detta årets mest perfekta rosé-ögonblick. Tillfället gör vinet brukar man säga, men detta är en mycket bra mat-rosé, med eller utan solnedgång. (Ja, regnet gjorde ett uppehåll för detta vin.)

En annan flaska innehöll 2001 Meerlust Rubicon (204 kr), en sydafrikansk bordeaux-klon, med förvånansvärt mycket körsbär i doften för att vara ett Cabernet Sauvignon-dominerat vin (70% Cabernet Sauvignon, 20% Merlot och 10% Cabernet Franc). Andra dofter är enbuske (som en variant på cederträ), örtkryddor, lite mentol och marsipan från faten. Vinet är fylligt, balanserat, moget och har en medellång smak. Klart godkänt. Sveptes ned med entrecôte och bönragu (det har blivit mycket bönragu på Drucket på senaste tiden).

Till sist har vi 2006 d'Arenberg Roussanne The Money Spider (99 kr), ett australiskt vin gjort på den ganska ovanliga druvan Roussanne, som normalt mest förekommer som blandningsdruva i viner baserade på Marsanne. Doften är ovanligt blommig, fylliga "stora" blommor (akacia påstår någon) och ungsbakade äpplen. En fylligt rik, vaxig och fruktig smak kompletterar den gräddiga regnbåge som vinet paras ihop med. d'Arenberg tycks ha en fäbless för att namnge sina viner efter ohyra; liksom deras Pinot Noir, döpt efter fjärtande rävar, är detta vin döpt efter de spindlar som en gång myllrade över rankorna så till den milda grad att den första skörden av detta vin fick ställas in.

P.S. Om det finns någon som prenumererar på denna blogg, så rekommenderar jag att man byter RSS-feed till den nya Feeburner-baserad feeden som numera finns i övre vänstra hörnet på denna sida. De gamla feedarna (huvva, svenskan) kommer att fortsätta att fungera, men den nya ger prenumerationer med snyggare och mer fullständiga inlägg. D.S.

Kyckling, Sauvignon och Kaka

Jag besökte några vänner häromveckan och vi lagade en middag för att fira deras dotters födelsedag. Nu hade omständigheter gjort att hennes födelsedag passerat sedan länge men bättre sent än aldrig.

Vi lagade bönragun som vi hade till Crozes Hermitage-provningen, fast denna gång med svamp adderad. Till denna gjorde vi baconlindad kyckling. Blanda rivet citronskal med salvia, timjan, lite salt och peppar. Vänd kycklingbrösten i denna blandning, klappa in kryddorna och lind baconen runt. Det brukar gå åt 3 skivor bacon per bröst. Iden är att baconen inte bara gör brösten saftiga utan också att den skyddar kryddorna och de flyktiga oljorna från citronskalet. Stekning i cirka 7 minuter per sidfa brukar räcka. Det fanns inget rödvin i huset så vi knäckte ett par flaskor Stoneleigh sauvignon blanc. Detta gick, lite till min förvåning, utmärkt till maten. Citrustonerna i vinet gifte sig mycket väl med citronsmaken i kycklingen.

Efterrätten blev kaka med tatin-päron och hallon. Denna gång kom jag som synes ihåg att fixa ett fotografi också. Mina färdigheter som matfotograf behöver utvecklas men bilden är i alla fall äkta.

Châteauneuf-du-Pape-middag

Châteauneuf-du-Pape var huvudtemat när Johan bjöd på storstilad middag här om dagen. Men där bjöds inte enbart viner från södra Rhône: vi inledde med en champagne, R de Ruinart (329 kr), en äpplig, lite brödig och frisk champagne (bristen på anteckningar hindrar mig från att säga mer). Efter denna lovande aperitif tog vi itu med kvällens huvudsak, det tre CdP:erna. Först ut var en ungdom:

2004 Clos Saint Jean Châteauneuf-du-Pape Deus-Ex Machina (599 kr). En stor, förförisk, gräddig doft av bigarråer och björnbär kryddad med en komplex blandning av granbarr, pepparmynta, choklad, charkuterier och någon sopp (svamp alltså). Den koncentrerade smaken har gomklistrande sandiga tanniner ("tungan i ett timglas"), mycket bra syror och en enastående kryddig längd. Modernt, storartat, men ännu mycket ungt.

2001 Domaine Giraud Châteauneuf-du-Pape Les Gallimardes (349 kr). Även här har vi en komplex, men ganska annorlunda doft: icke-svarta vinbär, stall, lakritspastill, blomparfymer och en bränd, balsamisk ton som drar iväg med vinet till syditalien. Den fortfarande sträva smaken visar även den upp en rik bukett: mer vinbär, svamp, (jästa) körsbär, kardemumma, grönkålssoppa och curry. Inte att leka med. Detta är ett vin som splittrar kritikerna (79p i Wine Spectator, 93p av Parker) och det är lätt att förstå varför när man läser ovanstående. Utmärkt till maten.

1998 Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape Cuvée des Cadettes (695 kr). Åldringen i gänget visar, som sig bör, upp mognadstoner: integrerade gräddkolor från faten i den tobakskryddade, lite nedtonade björnbärsfrukten. Här finns också kaffe (latte, närmare bestämt), körsbär och några strån av rosmarin. Vinet är moget, mycket balanserat, kryddigt och långt. Mycket bra för sig och ännu bättre till maten. Enligt min mening kvällens bästa vin, men bara med en hårsmån.

Till dessa viner serverades en gräddig svamppasta och alla tre klarade sig utmärkt som matviner, även om ungdomen Deus-Ex Machina trivdes allra bäst i ensam majestät. Vinerna har som sagt samma ursprung, men är ändå väldigt olika: Deus-Ex Machina är ännu ung och oskuldsfull, men redan imponerande kraftfull (Luke, nickade vi samstämmigt), Les Gallimardes är eldfängt komplex och lite farlig i smaken (Anakin, förstås), och Cuvée des Cadettes är mogen, vis och god (Obi-Wan, analogin fulländad). Châteauneuf-du-Pape har sannerligen ett brett register att visa upp.

Efter middagen blev det portvin med tillhörande nöt- och chokladkaka: 2003 Quinta do Noval Porto Vintage (287 kr för en liten en). Det här är naturligtvis ett grovt barnarov, men jösses vad gott det är redan nu: en stråle av mintiga bär dominerar, men en hel palett av nötiga smaker och dofter vill också vara med: pistagenötter, marsipan och hasselnötsmaräng. Till detta kommer körsbär, blåbärssoppa och karamell. Sött, extremfylligt, helt outvecklat och löjligt gott. Nu gäller det bara att hålla sig i tjugo år för att få smaka på den mogna varianten av detta vin.

Som avslutning kom ett udda vin fram ur gömmorna, en 2003 Jacques Tissot Poulsard Arbois (129 kr) från Jura i östra Frankrike. En ovanlig men trevlig doft av mogen bourgogne (jordgubbarna fanns där de skulle), örter, ett stänk Campari och "sju sorters kakor" (anteckningarna börjar bli kryptiska här). Vinet är tungkrullande torrt, nära på vermouth, och att dricka detta vin framåt småtimmarna, direkt efter en bägare med höjden av sötma, dvs purung vintage port, gör vinet än torrare. Lite orättvist. Men serverat riktigt kallt, efter ett dagsverke under brännande sol på något brant sluttande sädesfält i Jura sitter en flaska säkert finfint.

Crozes-Hermitage

Det var ett tag sedan vi drack viner från Rhône. Anders kunde inte vänta längre och impulsköpte därför ett antal crozes-hermitager på Systemet, mest för att ta reda på om någon av dem är värd att köpa fler av och lägga undan. Alla viner dekanterades en timma innan provningens början.


2004 M. Chapoutier Crozes-Hermitage Petite Ruche (119 kr). Chapoutier är först ut på banan med ett visst handikapp: 2004 var en sisådär årgång i Rhône. Lukten består av röda vinbär, torr ljung, eukalyptus och lite lakritspastill. Smaken är ännu mer röda vinbär med lite rökt korv nedblandat. Vinet är märkbart ljusare än de andra två och är ganska lätt i smaken. Ingen större längd, men trevligt att smutta på.

2005 Delas Frères Crozes-Hermitage Les Launes (139 kr). 2005 var ett bättre år och det märks genast. En typisk crozes-hermitage-doft möter oss: hallon, lite tjära, rökta charkuterier, vitpeppar och aningen mandelmassa. Här märks tanninerna tydligare i en längre och ganska kryddig smak. En liten eftersmak av stekt svamp gör att vi önskar oss den ingrediensen i den tillhörande bönragun. Ung, men harmonisk och mycket bra till mat redan nu.

2006 Gilles Robin Crozes-Hermitage Papillon (134 kr). Denna Papillon får finna sig i att drickas för ung. Dofterna är blåbär, sötlakrits, viol, mandelmassa och vilt. Smaken är fyllig, lite bläckig (liksom färgen) med fina tanniner. Eftersmaken uppvisar en liten bitterhet (grönpeppar?). Vinet sitter inte riktigt ihop ännu utan bör ligga i några år till innan nästa flaska öppnas, men det fungerar ändå hjälpligt när maten kommer på bordet.

2004 Andert Josef Beerenauslese Cuvée (81 kr för en halva). Till efterrätten drack vi en beerenauslese som smakade just som det, dvs ett vin mittemellan en auslese och en trockenberenauslese. Aprikoser och passionsfrukter med en bakgrund av mineraler. En medfyllig, beerenauslese-söt och medellång smak. Gott och mycket för pengarna.

Anders mat-kommentar: Till vinerna serverades välhängd oxfilé med bönragu. Bönragun gjordes med rökt sidfläsk (tärnat och stekt knaprigt), ett par vitlöksklyftor, stora vita bönor, kidneybönor, timjan, peppar, lite salt och rosmarin. När vi provat klart vinerna tillsattes halverade körsbärstomater med kärnorna urklämda varefter ragun värmdes upp samtidigt som vi stekte köttet. Maten kompletterade vinerna väl, perfektion hade uppnåtts om vi hade tillsatt svamp (något som jag kontemplerade i affären men av någon anledning inte köpte). Efterrätten var en fruktsallad på jordgubbar och melon med en dressing gjord på limesaft, rivet skal av lime, flytande honung och basilika.

Till vinnare förklarades Les Launes som var mycket bra till maten. Eventuellt kan Papillon kräva returmatch om två år eller så.