Barbaresco och Kantareller

Till lördagens middag hade jag lite slumpmässigt inhandlat Chateau D'Aqueria 2006, Voghera Barbaresco 2001 och Lenz Moser Trockenbeerenauslese Prestige 2004.

Rosén var naturligtvis tänkt till förrättssalladen, dock gjorde omständigheter i form av en redan öppnad Jakob's Creek Rosé 2006 att vi aldrig hann öppna D'Aqueria, som vi tidigare skrivit om här. Jakob's Creek var frisk med lite frukt i doft och smak. Oförargligt men inte mycket mer än så. Det passade dock bra till en sallad på Rucola, äpplen, tomater och salami toppad med lite olivolja, salt och svartpeppar.

Till huvudrätt mötte Sverige Italien i form av en risotto på kantareller och rökt skinka. Jag var inte helt nöjd med den rökta skinkan i risotton, jag hade velat ha rökt sidfläsk, denna fläskets svar på ansjovis, men den normalt välsorterade affären hade slut på det, skandal! Barbarescon var vackert mörkt rubinröd med en eldig doft med inslag av körsbär, jordgubbar, en liten ton av russin samt kryddor med en anstrykning av muskot. Smaken var frisk, balanserad, fruktig och hade en härligt muntapetserande strävhet. I dagens moderna vinvärld med tidigt drickbara fruktbomber var det riktigt befriande med ett lite gammaldags vin med en rejäl ryggrad av tanniner. Det passade utmärkt till risotton men är inget man sitter och smuttar på utan någonting till. Det som var kvar av parmesanosten fick tjänstgöra som tilltugg efter att maten tagit slut, något som vinet gick alldeles utmärkt till. Systembolaget fegar som vanligt med "vinner ej på lagring". Vinet är utmärkt i dagsläget men nog tror jag det kan det ligga ett tag till.

Till efterrätten, fruktsallad dressad med lime, honung och basilika, drack vi naturligtvis Lenz Moser. Detta är ett vin som verkligen kan räknas in bland trotjänarna. Jag vill minnas att vi för sisådär 15 år sedan hade Lenz Moser Trockenbeerenauslese med Kvibille gräddädelost som ett närmast stående inslag i middagar. Vår första bekantskap med Prestige-varianten, som bara görs vissa år, var en 1976:a inköpt i Helsingfors i början på 90-talet på väg hem från en operafestival i Savonlinna. Kvällens barnarov i form av 2004:an hade en intensivt fruktig doft med inslag av torkade aprikoser, honung och en maffigare botrytiskaraktär än jag kan påminna mig jag någonsin känt i en Lenz. Smaken var intensivt söt, frisk och fruktig och gifte sig utmärkt med fruktsalladen. "Kan lagras" vågar sig Systembolaget på. Det kan man nog lugnt påstå. Jag tycker de kunde dragit till med ett "bör lagras" för även om vinet är jättegott redan idag så vet jag av erfarenhet att det kan uppnå mycket högre höjder av komplexitet.

Crozes-Hermitage

Det var ett tag sedan vi drack viner från Rhône. Anders kunde inte vänta längre och impulsköpte därför ett antal crozes-hermitager på Systemet, mest för att ta reda på om någon av dem är värd att köpa fler av och lägga undan. Alla viner dekanterades en timma innan provningens början.


2004 M. Chapoutier Crozes-Hermitage Petite Ruche (119 kr). Chapoutier är först ut på banan med ett visst handikapp: 2004 var en sisådär årgång i Rhône. Lukten består av röda vinbär, torr ljung, eukalyptus och lite lakritspastill. Smaken är ännu mer röda vinbär med lite rökt korv nedblandat. Vinet är märkbart ljusare än de andra två och är ganska lätt i smaken. Ingen större längd, men trevligt att smutta på.

2005 Delas Frères Crozes-Hermitage Les Launes (139 kr). 2005 var ett bättre år och det märks genast. En typisk crozes-hermitage-doft möter oss: hallon, lite tjära, rökta charkuterier, vitpeppar och aningen mandelmassa. Här märks tanninerna tydligare i en längre och ganska kryddig smak. En liten eftersmak av stekt svamp gör att vi önskar oss den ingrediensen i den tillhörande bönragun. Ung, men harmonisk och mycket bra till mat redan nu.

2006 Gilles Robin Crozes-Hermitage Papillon (134 kr). Denna Papillon får finna sig i att drickas för ung. Dofterna är blåbär, sötlakrits, viol, mandelmassa och vilt. Smaken är fyllig, lite bläckig (liksom färgen) med fina tanniner. Eftersmaken uppvisar en liten bitterhet (grönpeppar?). Vinet sitter inte riktigt ihop ännu utan bör ligga i några år till innan nästa flaska öppnas, men det fungerar ändå hjälpligt när maten kommer på bordet.

2004 Andert Josef Beerenauslese Cuvée (81 kr för en halva). Till efterrätten drack vi en beerenauslese som smakade just som det, dvs ett vin mittemellan en auslese och en trockenberenauslese. Aprikoser och passionsfrukter med en bakgrund av mineraler. En medfyllig, beerenauslese-söt och medellång smak. Gott och mycket för pengarna.

Anders mat-kommentar: Till vinerna serverades välhängd oxfilé med bönragu. Bönragun gjordes med rökt sidfläsk (tärnat och stekt knaprigt), ett par vitlöksklyftor, stora vita bönor, kidneybönor, timjan, peppar, lite salt och rosmarin. När vi provat klart vinerna tillsattes halverade körsbärstomater med kärnorna urklämda varefter ragun värmdes upp samtidigt som vi stekte köttet. Maten kompletterade vinerna väl, perfektion hade uppnåtts om vi hade tillsatt svamp (något som jag kontemplerade i affären men av någon anledning inte köpte). Efterrätten var en fruktsallad på jordgubbar och melon med en dressing gjord på limesaft, rivet skal av lime, flytande honung och basilika.

Till vinnare förklarades Les Launes som var mycket bra till maten. Eventuellt kan Papillon kräva returmatch om två år eller så.

Pio Cesare et amies på Eriks Vinbar

Ännu en fantastisk sommarkväll på Eriks Vinbar, denna gång med Johan.

2002 Domdechant Werner'sches Hochheimer Kirchenstück Riesling Erstes Gewächs. Blygt men elegant, en eftertänksam smak av peppar. Jag saliverade efter mer.

2003 Weiss, Johann Schwarz. Sötaktig, fruktig, pepprig eftersmak. Johan hävdade en smula blommor och smultron, vilket fick mig att höja på ögonbrynet. Detta påminde mig en smula om den tidigare alsaceprovningen, men tyvärr inte så positivt: jag hade svårt att hitta och karaktärisera smaken. Kanske är det mina smaklökar som är problemet?

2004 Il Pino di Bisserno, Tenuta Campo di Sasso. (Kommentar saknades i provningstumultet.)

2004 Hannibal, Bouchard Finlayson. Parfym, bär, viss strävhet.

2001 Pio Cesare Barolo Ornato. Parfym, strävhet, en smula stendamm; "egyptisk bakgård" utbrast Johan. Ett elegant vin, kvällens vinnare i min mening.

2005 Glaetzer The Wallace Shiraz Grenache. Lite blekt när drucket ensamt, men fungerade desto bättre till maten.

2004 Lynmar Pinot Noir. "God!"

2004 Alvaro Palacios Priorat Les Terrasses. Doftade "flugpapper på ett bra sätt", en smula kartig, sura körsbär, ganska mycket tanniner. Ännu omoget men inte oävet.

Skörda dina druvor, trampa dem i ett kar under en lyftkran. Rid din häst tills den är löddrat utmattad, häng upp den sprattlande över karet och hugg den till döds med tiotusen blyertspennor. Låt djuret droppa torrt ner i karet. Du har skapat 1999 Château Gruaud Larose. Detta var ett intressant vin, stallbacke, intorkad hästsvett, blyertspenna, blod, sandiga tanniner. Dessutom med en oerhört lång, dominant smak som dränkte de övriga och sedan stannade kvar i säkert en halvtimme efter middagen. En skakande upplevelse, kanske vi kan summera det som, men väl värd att göra. (Vi har provat denna tidigare; då var intrycket mer stall än svett och blod.)

Vår utmärkte sommelier överraskade oss avslutningsvis med det röda, söta 2000 Willi Opitz Zweigelt Opitz One. Ett strohwein från den lekfulle vildhjärnan Willi Opitz, ett vin vilket närmast liknade en mindre söt nya-världen muscat, men som även hade en viss karaktär av portvin. Brända toner, plommonkompott, antydan av tjära. Druvan hette zweigwelt, om jag hörde rätt.

Till allt detta serverades en majestätisk rödbets- och svamprisotto, kanske den bästa jag haft nöjet att avnjuta. Eloge till köket.

La Poja på vinbaren

Ännu ett besök på Eriks vinbar. Jag har lovat att dricka mer vit bourgogne och börjar därför med ett glas 2005 Jean-Louis Chavy Puligny-Montrachet 1er Cru Les Folatières. En finstämd chardonnay med pärontoner, mineraler och en liten elegant fatkola. Uppfriskande, men lite för ungt. Leflaives Puligny-Montrachet från förra besöket var mer intressant.

Sedan följde en röd bourgogne, 2000 Henri Perrot-Minot Chambolle-Musigny Vieilles Vignes. Vinet var väldigt slutet när vi först fick det men efter en stunds luftning i glaset börjar det hända saker. Valnötsträ, bakkryddor, rotsaker, grönmögelost, nässlor och bränt gummi. Bra kraft i smaken, en pirrande syra och lagom strävt. Vi saknar dock fruktigheten, några slags röda bär hade inte varit fel, men vi fann aldrig några.

Mera Pinot Noir, men från Österrike denna gång: 2004 Leo Hillinger Pinot Noir. En varm doft med en avrundad fatvanilj, lakrits, torkade tomater, stallbacke med nyslaget ogräs. En mycket trevlig medelfyllig smak som ligger lätt i munnen. Ett trevligt och lättsålt exempel på Pinot.

Mer bourgogne, 2004 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton. Rödbetor, krutrök, chark, och nyskuren slanggurka. En rivig smak, vinet går mycket bra till maten, vitpeppar i eftersmaken. Vi drack 2003:an av detta vin för inte så länge sedan. Det varma året 2003 gav det vinet en mer amerikansk Pinotstil, och jag måste erkänna att jag uppskattade denna varma stil mer än 2004:an.

Nästa vin blev en italienare, och vilken italienare sen: 2001 Allegrini La Poja Veronese IGT. En förförisk doft av björnbär, körsbär, mörk choklad, pepparkaksdeg, mandelmassa och apfelstrudel. Smaken är lika storslagen: mycket smakrik med saftiga bär, fullt mogen med perfekt putsade och lena tanniner i full balans. En liten amarone-ton i smaken påminner om att vinet är 100% Corvino. En lång kryddig eftersmak avslutar upplevelsen. Strålande! Kvällens bästa vin, no contest.

Vi avslutade besöket med ett dessertvin gjort på en blandning av Muscadel, Semillon och Sauvignon Blanc: 2002 Château Tirecul La Gravière Monbazillac. Botrytis, höstlöv i honung, lite parfym och en hel del exotiska frukter. En mycket koncentrerad, kraftfull och söt smak med bra fruktighet. I smaken finns kanderat socker, russin, frukter och en gnutta mynta med en väl integrerad syra som ser till att vinet inte blir för sött, det förblir uppfriskande. Vinet formligen smälter bort på tungan. Överraskande bra, i klass med en riktigt bra Sauternes, men vinet är alltså från det för mig obekanta området Monbazillac i Dordogne, strax öster om det egentliga Bordeuax. Ett område att lägga på minnet.