Mer från anteckningsboken

Mer (numera ur)gamla anteckningar i korthet:

2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé (257 kr) bjuder på en urtjusig penetrerande doft med mörk kraftfull frukt, mörk choklad, torr ljung och köttbuljong. Smaken är harmonisk, finstämd, "smäcker", fulladdad men inte överdriven. Vinet är ungt, men tanninerna är inte överdrivet stygga och faten är diskreta. Eftersmaken förgylls av mången torkad frukt, ett mycket bra vin. Ska vi hitta något att hacka på så är det eldigheten, i dagsläget tycket vi att alkoholen sticker ut en aning för mycket.


När vi öppnar den sista flaskan 1999 Château Batailley (359 kr) så fladdrar först ett otvättat poolfilter förbi, men det försvinner snabbt in i bakgrunden och ersätts av stendammiga svarta vinbär, murket trä ("blyertspenna funnen ombord på Vasa"), teblad, nejlika och lite buljongig tomatpuré, sammantaget något som kan kännas igen som en bordeaux med några år på nacken. Vinet är ganska lätt och väl moget. Inte mycket tannin finns kvar, men syrorna lever. Mittsmaken är dock lite tom och allt som allt hade vi hoppats på mer från detta vin.

2005 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut (169 kr) har en frisk, ljus doft med citrus, melon och brioche, samt en liten, liten blöt lovikavante. Smaken är fruktigt god, läskande, ung med klös, men ändå inte med riktigt så höga syror som väntat. En bra, men ännu outvecklad bas-chablis.
2005 La Spinetta (Rivetti) Barbera d'Asti Superiore (Bionzo) (315 kr) är blålila och doftar kraftfullt av krossade krösbär, cassis på gränsen till likör, nybakt blåbärspaj, en salt sjöbris och en mjuk pepparkaka. Förföriskt för många, men absolut inte ett vin som passar alla.


Smaken är fyllig, sötfatig och kryddig med en kraftig syra som åtföljs av en bitterhet från körsbärnskärnor. Vinet är eldigt och ungt och inga tuffa tanniner märks. Publikt och gott. Det skulle vara kul att få smaka detta vin i sin ålderdom. Vad jag kan minnas har vi av någon anledning alltid druckit Bionzis barberor mer eller mindre omgående.

Årets första vinbarskväll

Årets första vinbarsbesök blev av för ganska precis en vecka sedan (jag ligger tyvärr redan långt efter med vinbloggandet detta år). Som brukligt började vi med en Puligny-Montrachet, nämligen 2005 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Les Champs-Gain. Vinet har en stor äpplig doft dominerad av fylliga, runda, lite gummiaktiga ekfat. Allt är dock inte fat: en lakritsrot, en skiva bacon och en liten vit blomma tittar fram mellan plankorna. Smaken är ung, krämig och vinbärssyrlig. Barnarov, men här finns stor potential.

Nästa vin var lite mer ovanligt: en lagrad Verdicchio från Marche. Vinet bar namnet 2001 Azienda Agricola Bucci Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico Riserva Villa Bucci, en munfull jag knappast kommit ihåg utan Cellartrackers hjälp. Detta mogna vitvin doftar vita vinbär, rök, mineraler i form av våt sten, salmiakpastiller och örtig fiskgryta. Smaken är lätt med mognadstoner och har en fin matvänlig syra. Detta är ett vin jag gärna hade hällt i mig till en bouillabaisse.

Därefter en bordeaux, en femte-cru från Paulliac, 2000 Château d'Armailhac. Vinet har en stor fruktig doft som innehåller rikligt med mörka bär - mestadels svarta vinbär - sötlakrits, buljong, lite jästa plommon och en ostädad lagård finns också med i bakgrunden. Smaken är medelfyllig, med lagom av båda syra och tanniner för att vinet lätt ska matcha en grillad biff med potatisgratäng. Klart godkänd matbordeaux.

Dags för Barolo: 2003 G.D. Vajra Barolo Bricco delle Viole har en härlig, yppig nebbiolodoft, inte särskilt komplex men klar och penetrerande. I doften finns fina träiga fat, sötlakrits, mintpastill, grusväg och lite cykelventil. Vinet är läskande, smakrikt, eldigt och har en lite nötig eftersmak. Kanske är det lite spretigt i sin ungdom men det stör inte, särskilt inte till maten - vinet är perfekt till rödbetsrisotto med tryffelolja.

Vi avslutar måltiden med 1984 Domaine Bertrand Rivesalt Vin Doux Naturel som både doftar och ser ut som en tawny port: russin, cholklad och julkryddor. I munnen är vinet smakrikt, sött, med mogna fylliga fruktsmaker och en gnutta oxidation. Både choklad och ost går bra till.

Efter vinbarsbesöket blev det en flaska 2003 Domaine Comte Georges de Vogüé Chambolle-Musigny på hemmaplan. Jag tog inga anteckningar men vinet bjöd på en bärig, kryddig och klar doft; inte särskilt komplext men trevligt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på vinets ungdom. Smaken var lätt och Pinot-typisk men ilskna korthuggna tanniner gör detta vin lite svårdrucket utan mat. De sträva inslagen påminde faktiskt en hel del om sämskinns-chiantin vi drack häromveckan, även den från det varma 2003. Detta år är verkligen hit-or-miss i Europa.

Ett dussin Pichon-Lalande

Efter en förvirrad taxiresa till det decembermörka och regniga Sunnersta (chauffören försökte övertyga oss om att vi helt klart skulle till "fel adress") anländer Göran och jag till Konjärens residens för att dricka årets äldsta viner. Det som väntar oss är en vertikalprovning med hela tolv årgångar Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande, från 1970 fram till 2004, majoriteten målmedvetet inropade på diverse auktioner av Vinmannen. Provningen var mycket professionellt arrangerad och vi tackar Konjären och Vinmannen för inbjudan till evenemanget. Förutom värden och arrangören deltog även kända namn som Pokermannen, Redaktören, IT-mannen, Direktören och Raketforskaren, rena herrklubben. Hade vi bara haft lite mer författare och konstnärer runt bordet hade scenen kunnat vara hämtad ur Strindbergs Röda rummet.

Flaskorna korkas försiktigt upp, endast 1975ans kork går i småbitar och 2004 är den enda årgång som dekanteras; resten får luftas i glasen under kvällens gång. Ofantliga mängder provningsglas trollas fram - vi sköljer ur de skåpdammiga glasen med Guigals Crozes-Hermitage - och börjar hälla upp. Jag räknar till 135 glas på bordet vid kvällens slut och avundas inte Konjärens disknatt. Vi börjar med den äldsta årgången och smakar oss framåt i tiden.

1970 - ett mycket bra år. Lätt rubinröd med tegelkant (en färg som går igen i alla tre sjuttiotalsårgångar). En mycket mogen doft, fortfarande med mörka bär närvarande. Andra dofter som passerar under kvällen är läder, "torv i likör", rödvinsås, portvinsrussin och fläsksvål. Smaken är mogen, mycket elegant, med en len, lång, lite knäckig eftersmak. Lite inlagda rödbetor visar sig, men inte mycket tanniner har överlevt. En stilig åldring.

1975 - små bär gav mycket sträva, tanninrika viner, långliggare. Ännu en mycket mogen doft med urskiljbara svarta vinbär, läder, lakrits och en dust av skoputs/mynta som senare övergår i björnklister. 75an är strävare och kryddigare än 70an, men också kortare och mindre elegant. 75an har passerat sin topp och vinet dör efter någon timma en stilla död i glaset.

1979 - ett kallt, svårt år. Detta vin överraskar med ungdomliga dofter av våffla med hallsonsylt och grädde. Dessutom torra örter, grankåda, träkryddor, lite buljong och nässlor, en rik och förförisk doft. Detta vin har fortfarande en fin frukt med härliga syror, ganska torra tanniner, men mycket tjusigt sammansmält. Mycket gott, bäst hittills - årgångar är inte allt.

1983 - räknas som ett bra år för Pichon-Lalande. Nu har färgen mörknat något och tegelkanten är knappt förnimbar. Gräddiga körsbär och svarta vinbär, tjära och nejlika och, efter någon timma, en ansjoviston. Lite fylligare, vassare och fortfarande fruktigt med mycket vitala syror, i full balans. Mycket bra.

1984 - svårt år med mycket omogna druvor. Först en doft av utedass, som dock snabbt luftar bort. Sedan rotsaker och avlägsna bär och efter någon timma har doften blivit riktigt elegant. Vinet är friskt, med bra bett, men lite ihåligt i mitten. Bättre än väntat från denna årgång.

1985 - extremt kall vinter, men ändock ett mycket bra år. Doft: bär med fina fatiga trätoner, chokladsås, tobak, en gnutta mint och den så åtråvärda lagårdsbacken. Smaken är fylld med ceder och bär, välstrukturerade tanniner, mycket bra bett i syrorna, allt i balans. Ett strålande, suveränt gott vin!

1986 - tuffa sträva viner. Första intrycket är valnötsskal, men de förvandlas snabbt till unken kartong. Smaken är vattnig med gott om blöt kartong. Korkdödat.

1988 - kraftigt undervärderad årgång enligt Broadbent. Fin fruktighet, gräddiga fat, kokta kålrötter. Kraftfullt, läskande vin. Smaker av ceder och läder, fin balans. Gott.

1989 - bra, men varmt år, som gav låg syra. Först får jag bara en kompakt vägg av jäst, men den försvinner snart. Istället kommer riktigt mogen saftig frukt och runda fattoner. Vinet har mycket riktigt en låg syra, men en viss strävhet och den stora smaken gör ändå vinet attraktivt.

1992 - ett mediokert, för att inte säga dåligt år. Tegelranden är nu försvunnen och vinerna blir mörkare och mer kompakta, utom just denna årgång som är lite tunnare i färgen. Doften bjuder på krämiga kryddiga fat och lite chokladkolatoner, men ganska veka bär. Smaken är blaskig, men i övrigt felfri. Provningens svagaste år.

1996 - bra år, perfekt mognade Cabernet Sauvignon-druvor. Doften bjuder på bär och finaste fatmarsipan, ceder, rotsaker, lakritsrot och tobak. Komplext och förtjusande. Vinet är mycket smakrikt, fylligt, livligt, en fullständigt komplett smak. Lysande gott och än bättre till maten! Tredje gången gillt i år för detta vin.

2004 - bra år. Den purunga doften innehåller smörkola, hallonsylt, kanel och gräddiga fat. Smakrikt fruktbombande, nästan syltig smak, fortfarande i sitt babyhull. Svårt att tro att det är samma vin som de tidigare.

Vinerna uppvisade en enorm variation och det var ibland svårt att tro att det var samma vin man drack, även inom ett årtionde. De tre sjuttiotalsårgångarna var till exempel mycket olika varandra. Efter provningen utsåg vi en vinnarårgång. Den perfekt mogna 1985an fick flest röster, men även 1979 och 1996 fick stora applådsalvor. Efter provningen högg vi in på helstekt lammstek och potatisgratäng vilket inte precis gjorde vinerna sämre. Detta är verkligen matviner och särskilt 1996an steg till nya höjder när den fick sällskap av rosmarinkryddat lamm.

Till efterrätt bjöds en söt kaka efter ett recept av världens bäste sommelier och till den drack vi inget mindre än en 1947 Château Caillou Crème de Tête, en ålderdomlig sauternes, ett vin som lätt tar platsen som årets äldsta vin för min del. Det enda som kommer i närheten är den 1957 Hungarovin Tokaji Essencia vi drack i våras. Denna sextioåring är vackert bärnstensfärgad och doftar nästan som en gammal tokayer: lite rökiga, oxiderade toner av bränt socker, bikupa, crème brûlée och nötter. Smaken är stor och komplex, rik och mogen, med massor av saffran och vanilj. Eftersmaken är lång och både oxiderad och söt. Vinet passade löjligt bra till den söta efterrättskakan. Total harmoni. Det syns inte så tydligt på bilden, men alldeles till höger om "1947" på den lilla övre etiketten står instruktionen "To be iced". Vi tog risken att avstå från isbitarna.

Efter detta friskade vi upp våra gommar med en magnumbutelj 1996 Jacquart Champagne Brut Mosaïque, en champagne som fortfarande är påtagligt ung. Doften var typisk med äpple, mandel, gräddkola och toast och smaken fruktig, uppfriskande rivig och lite vildsint. Den här champagnen kommer nog att stå sig ganska många år till, särskilt på magnumflaska.

Sedan var det dags för portvin och ost. Ostarna var diverse goda grönmögelvarianter och portvinet var en flaska 1983 Graham's Vintage Port. Vinet bjuder på en mycket ungdomlig doft av marsipan, bär, mint och några ovanligare toner av barkflisor och vademecum. Smaken är ganska kompakt och bärig; detta vin är fortfarande, trots sina tjugofyra år, bara barnet. Detta hindrade inte att det tillsammans med ostarna bjöd på sen kvällsnjutning.

Än var det inte slut; nu kom kaffe, konjak och cigarrer, både för att fullända scenografin från Röda rummet, och för att förtränga ångesten över den stundande "Night of the Evil Dishes". Själv tog jag mätt och belåten sista tåget hem till Stockholm.

The aftermath.

Tack för en värdig avslutning på vinåret 2007.

Pichon Lalande på Grappe

Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande var igår på besök hos vinkällaren Grappe och anordnade en provning av ett urval av deras viner. Comtesse de Lalandes VD, Gildas d'Ollone, höll en intressant redogörelse för slottets historia, dagens verksamhet och deras olika viner. Slottet, och tillhörande grannslott som till exempel Château Bernadotte, såldes i år till champagnehuset Roederer, då inget av barnen vill ta över efter den nu 83-åriga ägarinnan May-Elaine de Lencquesaing (som är d'Ollones "aunt").

Några intressanta fakta: slottet har 73 heltidsanställda, men sväller med ytterligare 150-200 plockare under skörden. 2007 var ett ganska problematiskt år men mirakelväder i september och modern teknik ser ut att rädda årgången. Det blir dock en dyr skörd då de fyra odlade druvorna, Cabernet Sauvignon, Merlot, Cabernet Franc och Petit Verdot, mognar väldigt olika och behöver skördas med stora tidsglapp under sådana här år med svårartat väder (vilket innebär att de dyra plockarna får sitta och vänta). Han skulle rusa hem och överse skörden av Merlot nästa vecka.

(mobiltelefonkamera i källarmörker, men något ser man åtminstone)

Vinerna som provades var:

2001 Château Fournas Bernadotte (181 kr)
En doft av lite stendamm, mörka körsbär, ganska gräddiga fat och en dust av cykelventil; en trevlig doft trots det sistnämnda inslaget. Smaken är medelfyllig, fräsch, okomplicerad med en liten grön ton; välgjort men knappast minnesvärt. Lite dålig pris-prestanda.

2001 Château Bernadotte (227 kr)
Detta vin har i början en mer dämpad doft än Fournas Bernadotte, men piggnar snart till med en kryddigare variant av föregående vins bouquet, plus lite ceder och choklad. Smaken är lite fylligare - fortfarande får vi kalla den medelfyllig dock - lite strävare och försedd med en bättre syra. Ett helt ok vin som börjar visa vissa mognadstecken.

2003 Réserve de la Comtesse (441 kr)
Det varma 2003 har satt sin karaktär på detta vin. En publikfriande, härlig, rik doft av fullmogna körsbär och svarta vinbär kombineras med stora gräddiga fat. Snart ansluter sötlakrits, lagerblad och köttbuljong i glaset. Smaken är fylligt fruktig och drar iväg lite åt nya-världen-hållet, men de balanserande syrorna finns på plats. De ganska rejäla tanninerna sandar ner tungan som om den vore en isig vintertrottoar. Trots detta känns detta mycket goda, om än inte typiska, vin redan helt drickfärdigt. En publikfavorit.

2004 Réserve de la Comtesse (~400 kr)
2004:an är mer typisk: även denna unga doft är bärig, men inte lika till bredden fylld av frukt som 2003:an. Här hittar vi också mer varierande doftinslag som grön paprika, kryddnejlika, rökelse och mintchoklad. Den fylliga smaken, med ett tydligt plommoninslag, är inte riktigt lika tanninrik som 2003:an, men lång och komplex. Även detta är ett riktigt bra vin och faller kanske den traditionella bordeauxdrickaren mer på läppen än 2003:an.

2004 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (658 kr)
Om vi jämför detta med Réserve de la Comtesse av samma årgång så är Le Grand Vin, som d'Ollone kallade det, inlindat i mer nya fat och är köttigare (stekosig till och med) i doften. Här finns också en parfymerad blommighet (Chanel No. 5) och lite honungsmelon(!). Den munfyllande smaken är frisk och fyllig, med riktigt sträva tanniner. Vinet är ännu för alldeles ungt och avslutas med en något kortare svans än väntat. Faktum är att för tillfället är 2004 Reserve de la Comtesse det bättre vinet av dessa två och ett mycket bättre köp med tanke på priserna.

1996 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (~1,600 kr)
Detta är ett kärt återseende, men i något mindre mängder än sist. Den komplexa doften nästan angriper näsan med storartade svarta vinbär och en härlig kryddblandning med läder, ceder, rotsaker, lakritsot och chokladpraliner. Vinet har både kraft och finess; det börjar mogna men är fortfarande riktigt strävt i sina ståtliga tanniner; eftersmaken är mycket lång, rik och givande; man frestas att på Parkerskt manér ta fram tidtagaruret och börja räkna sekunder. Allt sitter ihop i en silkig harmoni.

Ett fantastiskt vin även om det inte fick chansen att visa upp sig på samma sätt som sist. Då hade vi hela havsytor av Comtesse de Lalande att sniffa på i timmar; under den tid denna provning varade hann vinet bara komma halvvägs i sin utveckling mot zenit. Men gott var det ändå.

2001 Château Batailley

Till en klassisk Oxfilé Provencale dricker vi en tvättäkta Grand Cru Classé från Pauillac i Bordeaux, om än att det bara är en femte-cru, nämligen 2001 Château Batailley (299 kr). Vinet är dominerat av Cabernet Sauvignon, men innhåller även Merlot, Cabernet Franc och Petit Verdot.

Doften är klassisk bordeaux: svarta vinbär, blyertspenna och mandelmassa som när man lyfter på locket på en semla. Här finns också nyskuren palsternacka, sockerslungade rotsaker och en gnutta lakritsrot. Doften påminner en hel del om den Château Pichon Lalande vi drack i somras. Doften når naturligtvis inte upp till Lalandes höjder, men släktskapet är tydligt.

Smaken är medelfyllig, med friska syror och en markant kryddighet, men den är också lite ihålig och vi hittar en liten stjälkighet i eftersmaken. Tanninerna är tydliga men silkiga och lätthanterliga. Som matvin fungerar Batailley bra, men svagheterna står ut lite väl mycket när maten är slut. Doften är betydligt större än smaken.

Det här är egentligen inget dåligt vin alls, det är en helt ok bordeaux från ett helt ok år. Det är priset det är fel på; det är nog bara i Bordeaux (och i Bourgogne) man regelmässigt kan ta ut 300 spänn för ett vin som är värt ungefär hälften. Skärpning!

Fler var nyfikna på detta vin: Finare Vinare drack samma vin samma kväll och vi tycks vara på samma våglängd.

Höstpremiär på Vinbaren

För ungefär en vecka sedan begick vi höstpremiär på Gondolens vinbar och utan större ceremonier högg vi in på den nykomponerade vinlistan. Det har nästan blivit till en tradition att börja med en Puligny-Montrachet på Vinbaren och så fick det bli även denna gång:

2004 Gérard Chavy & Fils Puligny-Montrachet 1er Cru Les Perrières
Sofistikerade dofter av moget grönt äpple, nötter, "skiffer efter regnet", en härlig citronkola och lite lakritsrot möter näsan. Smaken är intensiv, rik och lång med uppfriskande och balanserade syror. Detta är helt klart det bästa vin Puligny-Montrachet visat upp på Vinbaren hittills i år. Lysande gott.

1992 Dr. Pauly-Bergweiler Ürziger Würzgarten Riesling Spätlese
Här hittar vi mogna, vaxiga dofter av päron, gul melon och petroleumdofter á la oljig verkstad. Smaken är moget halvsöt, äppelsaftig, frisk och mycket god. Hur kan tyskarna sälja sina mogna viner så här billigt?

2002 Château Pichon-Longueville Baron
Ett stort glas stor bordeaux fick förgylla lammfilén. Dofterna som trängs i glaset är choklad, köttbuljong, kanel, grönt bananskal(!), jord, ett väl använt stall och några få körsbär (inga svarta vinbär) men ganska lite frukt överhuvudtaget. Smaken är mycket sträv, pepprig och fyllig, men känns outvecklad och innehåller tyvärr en del störande gröna och stjälkiga toner. Jag hade mycket svårt att få bort de gröna bananskalen ur sinnet, även när vinet dracks till maten, och denna Pichon Baron blev tyvärr en besvikelse för min del. Jag hade förväntat mig mer.

2005 Domaine Santa Duc Côtes du Rhône Sélection Vieilles Vignes
En enkel men fullt duglig Côtes du Rhône: lite damm, massor med blåbärssoppa, vitpeppar och mjölkchoklad. Smaken är medelfyllig, kryddig, läskande och pepprig. Klart godkänt.

2004 Fernando Remírez de Ganuza Rioja Trasnocho
Denna ultramoderna och svåröverkomliga "superrioja" är tillverkad i något som anses vara det renaste "labbet" i Spanien och nog smakar det rent: överväldigande dofter av gräddbakelse, smörkola, vältvättade slånbär och bakkryddor (kardemumma i smörig bulldeg). Vinet är supersträvt, tungkrullande (passande nog som att äta slånbär) och ännu inlindat i ett tjockt babyhull. Gott men svårdrucket för tillfället. Att det är från Rioja får man läsa sig till, för det går inte att känna igen vinet som en rioja; dofterna påminner mig dock om en annan fet spanjor, Finca Sandoval, trots att dessa viner inte har några druvor gemensamt (Tempranillo vs Syrah). It's a strange world.

Utöver dessa viner drack andra i sällskapet även 2004 "S" de Suduiraut ("fönsterkitt, fast väldigt gott fönsterkitt"), 2001 Allegrinis La Poja ("en höjdare, återigen") och en enklare 2002 Marsannay. Förutom besvikelsen med Pichon Baron så var alla nöjda med sina vinupplevelser. Det lär bli fler besök.

2003 Château Pibran

2003 Château Pibran (186 kr för en halva) är en maffig Cru Buorgeois från Pauillac i Bordeaux, granne med Château Pontet-Canet och ett stenkast från Château Mouton-Rothschild. Detta varma och ojämna år var druvblandingen 65% Merlot och 35% Cabernet Sauvignon. Vinet är ännu alldeles för ungt men vi köpte en halvflaska av ren nyfikenhet.

Vinet är mörkt rött och bjuder på en rik doft av tobak och mycket mogna bär, det märks att det var ett varmt år. Bärdofterna stammar mest från Merlot-druvan: plommon och några körsbär, allt insvept i gräddigt mocca-kaffe. Smaken är mycket fyllig och koncentrerad med sammetslena tanniner och ett överflöd av söta fattoner. Vinet har en varm, tobakssmakande eftersmak med bra längd; ett massivt vin om man betänker att det bara är en Cru Bourgeois, en ganska dyr sådan visserligen. Vinet är outvecklat och faten har för tillfället överhanden i smaken och man ska nog vänta ganska länge för att att de andra smakerna ska få en chans (börja dricka någon gång mellan 2008 till 2012 tycker proffsen, håller till 2016). Det tål att tänka på om man ska lägga några halvflaskor till i källaren.

Svenska och franska viner på norra Öland

Under en utflykt till norra Öland passade vi på att besöka Wannborga Vin & Lamm, en gård som odlar egna druvor och gör sitt eget vin. Vi beställde in en lunch och smakprover av två av deras viner, 2006 Wannborga Rosé och 2005 Wannborga Den Röda Riservan. Vi hade inga större förväntningar på dessa svenska viner och det var nog tur: Sverige är (ännu) ingen match för de gamla vinmakarländerna. Rosén luktade underligt av ylle, våt aska och en gnutta bär. Smaken var lyckligtvis något bättre än lukten. Den röda fatlagrade riservan doftade av körsbär, smörkniv av enträ och någon kemisk ton. Smaken är fruktig, men spretig och ganska kort. Summa summarum kanske något bättre än väntat (det kan uppenbarligen vara värre), men inte särskilt bra. Finare Vinare har det kompletta scoopet och detaljerna kring Wannborga och alla deras viner.

Desto bättre var deras lammprodukter. Vi serverades en fantastiskt god lammpaté och mycket fina skivor av rökt lamm. Även lammkorven, lammfilén och lammrostbiffen var utmärkta, så ett lunchstopp rekommenderas om man har vägarna förbi.

På kvällen tog vi oss ut till Lammet & Grisen utanför Löttorp. Denna svenska Peppes Bodega slogs upp mitt ute i vildmarken utan bygglov 1969 och får väl sägas ha blivit en succé. Trots det otillgängliga läget tycks det oftast vara helt fullsatt. Idén är att servera helstekt lamm och gris till en hungrande publik; man får äta tills man spricker. De har dessutom en förvånansvärt intressant vinlista och vi släppte alla tyglar och löpte amok i vinvalet. Både vin och annan dryck beställs i en bar och jag kände mig ganska barock när jag beställde "En Pichon -96 och två Zingo, tack."

Efter lite letande i källaren fann de sista flaskan av 1996 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande och överlämnade den försiktigt tillsammans med två exemplar av Riedels stora bordeauxkupor. Korken såg fin ut och det första doftprovet visade på ett felfritt men ännu ganska slutet vin vilket var förväntat då ingen tid för dekantering fanns.

Efter en stund i glaset börjar vinet visa sitt rätta jag, det är ju trots allt är en stolt Deuxième Cru från Pauillac. Detta år var druvblandningen 75% Cabernet Sauvignon, 15% Merlot, 5% Cabernet Franc, och 5% Petit Verdot. En gyllene doft av svarta vinbär och ceder är det första som visar sig. Sedan kommer en underbar marsipandoft från faten tillsammans med ett komplext fackverk av sockerslungade rotsaker, köttsoppa, mörk choklad, torr vindpinad ljung och andra örter. Efter halvannan timme har vinet nått sin höjdpunkt; vinet formligen sjunger. Maten, som är alldeles utmärkt, glöms nästan bort då vi inte kan slita näsorna från grevinnan Lalande.

Vinet är drickmoget idag, även om det har minst ett och troligen två decennier till att ge. Smaken är sublim, intensivt kryddig, helt harmonisk och fyller varenda skrymsle av munhålan. Syror, tanniner och frukt är i perfekt balans. Den eldiga eftersmaken är mycket lång. Det här är essensen av Bordeaux och Cabernet Sauvignon blir inte bättre än så här.

Ett stort vin från ett stort år. Annica tycker att det är den bästa bordeaux hon druckit på ett decennium och vinet var värt vartenda öre (trots de många örena: 1,610 kr). Barnen var nöjda med sin Zingo också.