Ännu mer från anteckningsboken

Mer kortkort:

2002 Zilliken (Forstmeister Geltz) Saarburger Rausch Riesling Kabinett (148 kr). Doften är varmfruktig med inslag av ljusa blommor och bakverk, och, inte att förglömma, en liten begynnande oljegrop. Smaken är fyllig och dominerad av en väl tilltagen nektarsötma; vi hade nog gissat på en Auslese om detta druckits blint. I eftersmaken hittar vi några mogna krusbär. Inte dumt, men vi slår heller inte klackarna i taket.


Två roséer (jo, det här var i somras): först den österrikiska 2007 Weingut Willi Bründlmayer Langenlois (120 kr) som doftar av smultron, blommor, gräs och gnutta lakritsrot. Smaken är lätt, behagligt följsam och lite kryddig. Vinet är lite spritsigt och har en mycket matvänlig syra. Det finns lite bitterhet i den förvånansvärt långa jorgubbstonade eftersmaken. Summa summarum: en djävulskt trevlig matrosé från den mycket skicklige vinmakaren Bründlmayer. Detta blev också sommarens bästa rosé.


Den andra rosén är sydafrikansk, 2007 Mulderbosch Cabernet Sauvignon (79 kr), och doftade och smakade tyvärr som rosé så ofta gör: hallongodis och en blomma i doften, smaken extremt lättsvept. Inget fel på detta, men ack så banalt och tråkigt.

Smått och gott

Vi flyr 60-timmarsveckorna för en kort stund och visar ett livstecken genom att skriva lite om vad som druckits de senaste veckorna.

Vi börjar med en udda italienare: 2004 Cantina Terlano Lagrein - Südtirol Porphyr Riserva (248 kr) från Alto Adige, eller Südtirol som det också kallas, i det allra nordligaste av Italien. Vinet är gjort på den blå druvan Lagrein, en ovanlig druva som nästan enbart odlas i just Alto Adige, även om det finns ett fåtal odlingar i Australien och USA.

Vinet är mörkt blårött i glaset och vi möts av en aningen gräddig doft med björnbär, körsbär, jästa plommon, färskt gräs och choklad. Stort och modernt, inte så illa faktiskt. Smaken är fyllig, fruktig och följsam med snälla tanniner och bra längd, men jag saknar syror som balanserar upp fylligheten. Vinet är gott, men det hela blir tyvärr lite menlöst. Jag vet inte vad man hade gissat på för druva om detta druckits blint. Druvan befinner sig någonstans i gränslandet mellan Shiraz och Merlot.

Pinot Noir från Russian River Valley i Sonoma har vi goda erfarenheter av och vi dricker med nöje ännu en: 2005 Lynmar Pinot Noir (329 kr). Vinet har en ganska mörk färg för att vara Pinot och doften är stor, varm och kryddig med hallon - inte hallonbåtar, riktiga hallon - sötlakrits och pepparkaksdeg. En ren, klar och tydlig doft, men den har också ett litet ganska snällt animaliskt inslag, så några svaga bourgogne-vibbar får vi när stoppar näsan i glaset. Här finns även en dust av mörk choklad och lite vaniljfat. Vinet är smakrikt och saftigt, men med en ordentlig udd i syrorna. Detta är en mycket bra representant för nya världens Pinot Noir.

Dessutom har vi druckit en andra flaska av 1981 Domäne Freie Weingärtner Wachau Riesling Kabinett (149 kr). Vi hade inget emot den förra, men ibland ska man vara glad för flaskvariation: den här var både piggare och mer balanserad än sist och det är nästan svårt att tro på etikettens intygan om att denna torra Riesling är 27 år gammal. Tack för det, FWW.

Annars har det mest slunkit ner gamla trotjänare som 2003 Pio Cesare Langhe Nebbiolo, 2005 Delas Frères Crozes-Hermitage Les Launes och 2004 Barone Ricasoli Chianti Classico Riserva Rocca Guicciarda. Vi har varit för trötta för anteckningar och analys, låt oss bara kort säga att ingen av dem har svikit. Detta är mycket bra viner som inte kostar skjortan. Nu, till sängen.

En svettig chianti och annat smått och gott

Dags att skriva lite om vin trots stress och vintertrötthet. Vi har inte druckit några storheter under denna vecka så jag är tråkigt ekonomisk och skriver om allihop i ett och samma inlägg.
Först ut var 2003 Antinori Chianti Classico Riserva Tenute Marchese (169 kr) till pizza. Vinet är kompakt mörkrött och doftar jästa mogna (övermogna?) körsbär, tobak, granbarr, mandelbetonade fat och, i periferin, några bruna bananer. Smaken är lite kokt och vi får en gnutta espresso på tungspetsen. Syrorna är genomträngande och tanninerna är mycket torra och kantiga, balansen lyser endast med sin frånvaro. Det känns lite som att vispa runt en diskborste med en bit sämskinn i munnen. Det här är ett vin som kräver lagad mat, men inte ens då skulle jag rekommendera det; det finns bättre pizzaviner för denna peng. 2003 var ett stekhett år och i Toscana blev resultatet mycket ojämnt. Antinori lyckades uppenbarligen inte rädda sin chianti undan värmeböljan denna sommar.

Dagen därpå blev det en tysk, nämligen 2000 Wegeler Riesling Geheimrat "J" Spätlese Trocken (234 kr) till fiskgratäng. En härlig rieslingdoft med begynnande mognad stiger upp ur glaset. Vi hittar mer blommor än frukt och på godishyllan finns honung, citronkola och vanilj. Några blygsamma petroleumtoner tassar runt i bakgrunden. Vinet är smakrikt, balanserat och nästan lite oljigt i munnen, men helt torrt. Här finns fortfarande en frisk småspritsig syra och smaken har bra längd. Detta vin är gott nu men kan säkerligen sparas i många år till.

Därpå öppnade vi vår sista flaska 2006 Jurtschitsch/Sonnhof Sauvignon Blanc Fahnberg (159 kr) till kyckling och precis som förra gången vi drack detta vin kan vi bara gratulera Österrike: detta är en utmärkt Sauvignon Blanc. En fin, typisk doft av blommor, blad och frukt med en förvånande komplexitet. Smaken är fyllig men fräsch och vinet går lika bra till mat som utan, och är gott såväl kylt som rumsvarmt, vilket alltid är ett tecken på ett bra vitvin. Nya Zeeland och Frankrike får ducka för här kommer Österrike instormande på Sauvignon Blanc-planen i full galopp!

Slutligen så har vi druckit en flaska 2001 Bodegas Roda Rioja Roda II Reserva (194 kr), den tredje flaskan ur vår källare. Vi har inte riktigt kunna bestämma oss för vad vi ska tro om det här vinet. Första flaskan dracks för 18 månader sedan och den var mycket god med en fin, ung doft och lena silkiga tanniner. Så här skrev jag i Cellartracker när det begav sig: "Red berries, some vanilla oak, and coffee on the nose, but the best part is the taste: a perfectly balanced, harmonious, smooth, very smooth, blend of berries, chocolate and a hint of plum." Inte dumt. Nästa flaska, ett år senare var dock en besvikelse, och denna sista likaså. Doften är fortfarande mycket fin, en modern rioja med röda bär, kaffetoner och kanelanstruken grädde. Men smaken har gått baklänges. All lenhet är helt bortblåst och istället har vi en visserligen smakrik, men tråkig, spretig smak som avslutas med en korthuggen knastertorr strävhet som inte gör någon glad. Har vinet sett sina bästa dagar eller är det bara en av de så fruktade tunnlarna? Vi vet inte och kommer inte att få veta, det var sista flaskan. Too bad.

2006 Jurtschitsch Sauvignon Blanc Fahnberg

För någon månad sedan dök det upp tre vita viner från Jurtschitsch på Systemet: en Riseling (Finare Vinare smakade den här), en Grüner Veltliner (som vi smakade här) och en Sauvignon Blanc, det vin vi nu smakat. Vid släppet hade vi en intressant diskussion om dessa viner med personalen på Regeringsgatan och de höll förvånansvärt nog Sauvignon Blanc-vinet som sin favorit bland dessa tre. Vi var tvungna att prova:

2006 Jurtschitsch/Sonnhof Sauvignon Blanc Fahnberg (160 kr) har en härlig, typisk Sauvignon Blanc-doft med svartvinbärsblad, fläder, tulpan och viol. Allt detta växer tillsammans med försommarens ogräs vid stenmuren bakom skjulet. Häll sedan lite päroncider och en gräddig efterrättsås över alla dessa blommor så vet du hur detta vin doftar. Smaken är spritsig, syrlig och fyllig, fruktigt smakrik, full med fräscha krusbär. Vinet är helt balanserat och sitter mycket bra i munnen. Det blir bara godare och godare vartefter temperaturen i glaset stiger ur sin kylskåpskalla dvala.

Det här inte bara en överraskande bra Sauvignon Blanc från Österrike - en druva som ju inte precis är deras nationaldruva - utan en Sauvignon Blanc i världsklass. Applåder!

2006 Jurtschitsch Grüner Veltliner Schenkenbichl

Det dök upp tre viner från den österrikiska producenten Jurtschitsch Sonnhof i början av september, en Grüner Veltliner, en Riesling och en Sauvignon Blanc. Vi har provat 2006 Jurtschitsch Grüner Veltliner Schenkenbichl (218 kr).

Vinet har en doft av färsk ananas, päron, blommor och röda linser, det sistnämnda något som ska vara typiskt för denna druva, men vi har nog inte känt det så tydligt förut som i detta vin. Ett framträdande drag av fatkola får oss för en stund att tro att vi luktar på en vit bourgogne.

Smaken är intensiv, fyllig och avrundad med en ton av lichifrukt. Eftersmaken är mycket pepprig, som sig bör i en Grüner Veltliner, men också mycket eldig, vinet håller hela 14,5%. Tyvärr blir eldigheten lite för mycket, alkoholen slår igenom och vinet blir nästan hett och smakar starkt på ett inte helt angenämt sätt. Kombinationen av eld och kryddor går över styr. Vi drack vinet till thai-mat och så länge den smakrika maten fanns på bordet fungerade vinet ändock bra, det var först när vinet blev ensamt kvar som obalansen kröp fram.

Barbaresco och Kantareller

Till lördagens middag hade jag lite slumpmässigt inhandlat Chateau D'Aqueria 2006, Voghera Barbaresco 2001 och Lenz Moser Trockenbeerenauslese Prestige 2004.

Rosén var naturligtvis tänkt till förrättssalladen, dock gjorde omständigheter i form av en redan öppnad Jakob's Creek Rosé 2006 att vi aldrig hann öppna D'Aqueria, som vi tidigare skrivit om här. Jakob's Creek var frisk med lite frukt i doft och smak. Oförargligt men inte mycket mer än så. Det passade dock bra till en sallad på Rucola, äpplen, tomater och salami toppad med lite olivolja, salt och svartpeppar.

Till huvudrätt mötte Sverige Italien i form av en risotto på kantareller och rökt skinka. Jag var inte helt nöjd med den rökta skinkan i risotton, jag hade velat ha rökt sidfläsk, denna fläskets svar på ansjovis, men den normalt välsorterade affären hade slut på det, skandal! Barbarescon var vackert mörkt rubinröd med en eldig doft med inslag av körsbär, jordgubbar, en liten ton av russin samt kryddor med en anstrykning av muskot. Smaken var frisk, balanserad, fruktig och hade en härligt muntapetserande strävhet. I dagens moderna vinvärld med tidigt drickbara fruktbomber var det riktigt befriande med ett lite gammaldags vin med en rejäl ryggrad av tanniner. Det passade utmärkt till risotton men är inget man sitter och smuttar på utan någonting till. Det som var kvar av parmesanosten fick tjänstgöra som tilltugg efter att maten tagit slut, något som vinet gick alldeles utmärkt till. Systembolaget fegar som vanligt med "vinner ej på lagring". Vinet är utmärkt i dagsläget men nog tror jag det kan det ligga ett tag till.

Till efterrätten, fruktsallad dressad med lime, honung och basilika, drack vi naturligtvis Lenz Moser. Detta är ett vin som verkligen kan räknas in bland trotjänarna. Jag vill minnas att vi för sisådär 15 år sedan hade Lenz Moser Trockenbeerenauslese med Kvibille gräddädelost som ett närmast stående inslag i middagar. Vår första bekantskap med Prestige-varianten, som bara görs vissa år, var en 1976:a inköpt i Helsingfors i början på 90-talet på väg hem från en operafestival i Savonlinna. Kvällens barnarov i form av 2004:an hade en intensivt fruktig doft med inslag av torkade aprikoser, honung och en maffigare botrytiskaraktär än jag kan påminna mig jag någonsin känt i en Lenz. Smaken var intensivt söt, frisk och fruktig och gifte sig utmärkt med fruktsalladen. "Kan lagras" vågar sig Systembolaget på. Det kan man nog lugnt påstå. Jag tycker de kunde dragit till med ett "bör lagras" för även om vinet är jättegott redan idag så vet jag av erfarenhet att det kan uppnå mycket högre höjder av komplexitet.

Crozes-Hermitage

Det var ett tag sedan vi drack viner från Rhône. Anders kunde inte vänta längre och impulsköpte därför ett antal crozes-hermitager på Systemet, mest för att ta reda på om någon av dem är värd att köpa fler av och lägga undan. Alla viner dekanterades en timma innan provningens början.


2004 M. Chapoutier Crozes-Hermitage Petite Ruche (119 kr). Chapoutier är först ut på banan med ett visst handikapp: 2004 var en sisådär årgång i Rhône. Lukten består av röda vinbär, torr ljung, eukalyptus och lite lakritspastill. Smaken är ännu mer röda vinbär med lite rökt korv nedblandat. Vinet är märkbart ljusare än de andra två och är ganska lätt i smaken. Ingen större längd, men trevligt att smutta på.

2005 Delas Frères Crozes-Hermitage Les Launes (139 kr). 2005 var ett bättre år och det märks genast. En typisk crozes-hermitage-doft möter oss: hallon, lite tjära, rökta charkuterier, vitpeppar och aningen mandelmassa. Här märks tanninerna tydligare i en längre och ganska kryddig smak. En liten eftersmak av stekt svamp gör att vi önskar oss den ingrediensen i den tillhörande bönragun. Ung, men harmonisk och mycket bra till mat redan nu.

2006 Gilles Robin Crozes-Hermitage Papillon (134 kr). Denna Papillon får finna sig i att drickas för ung. Dofterna är blåbär, sötlakrits, viol, mandelmassa och vilt. Smaken är fyllig, lite bläckig (liksom färgen) med fina tanniner. Eftersmaken uppvisar en liten bitterhet (grönpeppar?). Vinet sitter inte riktigt ihop ännu utan bör ligga i några år till innan nästa flaska öppnas, men det fungerar ändå hjälpligt när maten kommer på bordet.

2004 Andert Josef Beerenauslese Cuvée (81 kr för en halva). Till efterrätten drack vi en beerenauslese som smakade just som det, dvs ett vin mittemellan en auslese och en trockenberenauslese. Aprikoser och passionsfrukter med en bakgrund av mineraler. En medfyllig, beerenauslese-söt och medellång smak. Gott och mycket för pengarna.

Anders mat-kommentar: Till vinerna serverades välhängd oxfilé med bönragu. Bönragun gjordes med rökt sidfläsk (tärnat och stekt knaprigt), ett par vitlöksklyftor, stora vita bönor, kidneybönor, timjan, peppar, lite salt och rosmarin. När vi provat klart vinerna tillsattes halverade körsbärstomater med kärnorna urklämda varefter ragun värmdes upp samtidigt som vi stekte köttet. Maten kompletterade vinerna väl, perfektion hade uppnåtts om vi hade tillsatt svamp (något som jag kontemplerade i affären men av någon anledning inte köpte). Efterrätten var en fruktsallad på jordgubbar och melon med en dressing gjord på limesaft, rivet skal av lime, flytande honung och basilika.

Till vinnare förklarades Les Launes som var mycket bra till maten. Eventuellt kan Papillon kräva returmatch om två år eller så.

Pio Cesare et amies på Eriks Vinbar

Ännu en fantastisk sommarkväll på Eriks Vinbar, denna gång med Johan.

2002 Domdechant Werner'sches Hochheimer Kirchenstück Riesling Erstes Gewächs. Blygt men elegant, en eftertänksam smak av peppar. Jag saliverade efter mer.

2003 Weiss, Johann Schwarz. Sötaktig, fruktig, pepprig eftersmak. Johan hävdade en smula blommor och smultron, vilket fick mig att höja på ögonbrynet. Detta påminde mig en smula om den tidigare alsaceprovningen, men tyvärr inte så positivt: jag hade svårt att hitta och karaktärisera smaken. Kanske är det mina smaklökar som är problemet?

2004 Il Pino di Bisserno, Tenuta Campo di Sasso. (Kommentar saknades i provningstumultet.)

2004 Hannibal, Bouchard Finlayson. Parfym, bär, viss strävhet.

2001 Pio Cesare Barolo Ornato. Parfym, strävhet, en smula stendamm; "egyptisk bakgård" utbrast Johan. Ett elegant vin, kvällens vinnare i min mening.

2005 Glaetzer The Wallace Shiraz Grenache. Lite blekt när drucket ensamt, men fungerade desto bättre till maten.

2004 Lynmar Pinot Noir. "God!"

2004 Alvaro Palacios Priorat Les Terrasses. Doftade "flugpapper på ett bra sätt", en smula kartig, sura körsbär, ganska mycket tanniner. Ännu omoget men inte oävet.

Skörda dina druvor, trampa dem i ett kar under en lyftkran. Rid din häst tills den är löddrat utmattad, häng upp den sprattlande över karet och hugg den till döds med tiotusen blyertspennor. Låt djuret droppa torrt ner i karet. Du har skapat 1999 Château Gruaud Larose. Detta var ett intressant vin, stallbacke, intorkad hästsvett, blyertspenna, blod, sandiga tanniner. Dessutom med en oerhört lång, dominant smak som dränkte de övriga och sedan stannade kvar i säkert en halvtimme efter middagen. En skakande upplevelse, kanske vi kan summera det som, men väl värd att göra. (Vi har provat denna tidigare; då var intrycket mer stall än svett och blod.)

Vår utmärkte sommelier överraskade oss avslutningsvis med det röda, söta 2000 Willi Opitz Zweigelt Opitz One. Ett strohwein från den lekfulle vildhjärnan Willi Opitz, ett vin vilket närmast liknade en mindre söt nya-världen muscat, men som även hade en viss karaktär av portvin. Brända toner, plommonkompott, antydan av tjära. Druvan hette zweigwelt, om jag hörde rätt.

Till allt detta serverades en majestätisk rödbets- och svamprisotto, kanske den bästa jag haft nöjet att avnjuta. Eloge till köket.

La Poja på vinbaren

Ännu ett besök på Eriks vinbar. Jag har lovat att dricka mer vit bourgogne och börjar därför med ett glas 2005 Jean-Louis Chavy Puligny-Montrachet 1er Cru Les Folatières. En finstämd chardonnay med pärontoner, mineraler och en liten elegant fatkola. Uppfriskande, men lite för ungt. Leflaives Puligny-Montrachet från förra besöket var mer intressant.

Sedan följde en röd bourgogne, 2000 Henri Perrot-Minot Chambolle-Musigny Vieilles Vignes. Vinet var väldigt slutet när vi först fick det men efter en stunds luftning i glaset börjar det hända saker. Valnötsträ, bakkryddor, rotsaker, grönmögelost, nässlor och bränt gummi. Bra kraft i smaken, en pirrande syra och lagom strävt. Vi saknar dock fruktigheten, några slags röda bär hade inte varit fel, men vi fann aldrig några.

Mera Pinot Noir, men från Österrike denna gång: 2004 Leo Hillinger Pinot Noir. En varm doft med en avrundad fatvanilj, lakrits, torkade tomater, stallbacke med nyslaget ogräs. En mycket trevlig medelfyllig smak som ligger lätt i munnen. Ett trevligt och lättsålt exempel på Pinot.

Mer bourgogne, 2004 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton. Rödbetor, krutrök, chark, och nyskuren slanggurka. En rivig smak, vinet går mycket bra till maten, vitpeppar i eftersmaken. Vi drack 2003:an av detta vin för inte så länge sedan. Det varma året 2003 gav det vinet en mer amerikansk Pinotstil, och jag måste erkänna att jag uppskattade denna varma stil mer än 2004:an.

Nästa vin blev en italienare, och vilken italienare sen: 2001 Allegrini La Poja Veronese IGT. En förförisk doft av björnbär, körsbär, mörk choklad, pepparkaksdeg, mandelmassa och apfelstrudel. Smaken är lika storslagen: mycket smakrik med saftiga bär, fullt mogen med perfekt putsade och lena tanniner i full balans. En liten amarone-ton i smaken påminner om att vinet är 100% Corvino. En lång kryddig eftersmak avslutar upplevelsen. Strålande! Kvällens bästa vin, no contest.

Vi avslutade besöket med ett dessertvin gjort på en blandning av Muscadel, Semillon och Sauvignon Blanc: 2002 Château Tirecul La Gravière Monbazillac. Botrytis, höstlöv i honung, lite parfym och en hel del exotiska frukter. En mycket koncentrerad, kraftfull och söt smak med bra fruktighet. I smaken finns kanderat socker, russin, frukter och en gnutta mynta med en väl integrerad syra som ser till att vinet inte blir för sött, det förblir uppfriskande. Vinet formligen smälter bort på tungan. Överraskande bra, i klass med en riktigt bra Sauternes, men vinet är alltså från det för mig obekanta området Monbazillac i Dordogne, strax öster om det egentliga Bordeuax. Ett område att lägga på minnet.

2004 Franz Hirtzberger Grüner Veltliner Smaragd Honivogl

Det blev endast ett glas på Gondolens vinbar igår, men vilket glas. Druvorna till det österrikiska vinet 2004 Franz Hirtzberger Grüner Veltliner Smaragd Honivogl (397 kr) skördas mycket sent, de sista dagarna i november. Vinet ligger fyra månader på akaciafat och en tiondel av druvorna i denna årgång var botrytisdruvor.

Färgen är djupt gulgrön. Dofterna är honung, kanderade päron, aprikoser, en blandning av flera asiatiska kryddor och några anade fattoner. När man dricker denna "honungsfågel" får man en fyllig boll av intensiva smaker som sakta löser upp sig i munnen: Grüner Veltliner-krydda, torkade frukter och silkeslena mineraler. En glatt galopperande syra ser till att vinet förblir piggt ibland de inlindande honungstonerna. En lång kryddig eftersmak, som kommer i flera vågor, sätter in efter första klunken. Detta är ett fantastiskt gott vin, Grüner Veltliner blir inte mycket bättre än så här. Jo, det skulle vara detta vin efter ytterligare tio år i källaren i så fall.

Tydligen produceras vinet i mycket små mängder så det kan vara svårt att få tag på en flaska, men 2006:an finns (verkar det som) på beställningssortimentet.

1981 Domäne Freie Weingärtner Wachau Riesling Kabinett

I junisläppet dök det upp en del småpartier med äldre viner, bland annat denna 26 år gamla österrikiska Riesling, 1981 Domäne Freie Weingärtner Wachau Riesling Kabinett (149 kr). Vi har tidigare smakat på den mycket goda 1976 Domäne Freie Weingärtner Wachau Grüner Veltliner Spätlese Achleiten från samma producent och kunde inte låta bli att köpa en flaska av denna nya åldring. Detta är ett enklare och billigare vin, en Kabinett, och frågan var hur det skulle ha utstått tidens tand.

Flaskan är förvånansvärt fräsch (ny etikett?) men korken visar tecken på att den suttit i flaskhalsen några decennier; skabbigt gråaktig och lite porös. Färgen är vackert djupgul, nästan orange, och doften visar helt klart på en mogen Riesling, som sig bör, men innehåller inte alls den förväntade petroleumbomb vi fann i en annan mogen Riesling, en 1990 Hessische Staatsweingüter Kloster Eberbach Rauenthaler Baiken Riesling Auslese (tyska namn!). Istället visar sig bara en aning bensinmack, kryddad med lite fläder, några svaga sherrytoner och andra dofter som får en att tänka på Gewurztraminer snarare än Riesling. Smaken är frisk, mogen och smakrik, men inte helt balanserad; syran sticker ut lite för mycket. Till rätt maträtt, t.ex. sushi, fungerar vinet utmärkt. Däremot är det inget att sitta och småsmutta på.

Riesling från Bründlmayer

En snabbt improviserad vinprovning uppstod i fredags på Kungsholmen när Anders behövde något att dricka till sitt lax- och jordärtskocksrecept. Följande viner intogs till muffinsen, ostronskivlingpasta á la Mario Batali och några väl valda kittostar från utmärglade pyreneiska getter:

• 2005 Weingut Willi Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein (189 kr)
  
• 2002 Weingut Willi Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein (189 kr)
  
• 2001 Weingut Willi Bründlmayer Riesling Alte Reben Zöbinger Heiligenstein (328 kr)
  
• 2004 Weingut Keller Dalsheimer Hubacker Riesling Spätlese (179 kr)

Tyvärr var det tyngsta vinet, Alte Reben-varianten, rejält korkskadat och en yrvaken halvtorr och expresskyld Dalsheimer Hubacker kastades in på scenen som reserv. En 2005 Weingut Willi Bründlmayer Riesling Alte Reben Zöbinger Heiligenstein (289 kr) väntade visserligen i kulisserna men Cellartracker.com har redan intygat dess förträfflighet och vi hade helt enkelt inte tillräckligt med manpower för att få med den i provningen. Systembolaget bytte som vanligt ut det defekta vinet utan att knorra, tvärtom så intygade de att vinet var kraftigt korkskadat. Spara alla systembolagskvitton! Vad jag förstår så byter de ett defekt vin även efter många år.

God mat och goda rieslingar blev det. Vilken som var bäst rådde det delade meningar om; vissa föredrog den fylligare och piggare 2005:an medan andra uppskattade den mer harmoniska och elegantare 2002:an. Jag har hur som helst aldrig jag druckit ett dåligt vin från Willi Bründlmayer.

Ikväll blir det en 2000 Gigi Rosso Barolo Arione till Osso Buco. Vi hoppas tre timmars luftning ska räcka, men "unga" barolosar brukar vara kinkiga.